Ni borde skämmas

Posted on March 8, 2014 by Anny

Det är åttonde mars idag. Internationella Kvinnodagen. Finalen i Melodifestivalen har just avslutats och en kvinna står som segrare: Sanna Nielsen som sjunger så till och med balladhatande jag får rysningar. Jag vet inte om det är just för att det är den åttonde mars som jag nu sitter med gråten i halsen och känner att feminismen inte har kommit så långt som jag nånstans ändå trodde.

För i mitt flöde på Twitter ser jag så oerhört mycket kvinnohat skrivas och delas. Det är skämt om att “haha, visste du att Sanna är under 30?!”, det är skämt om att hon är präktig, att hon är tråkig, att hon är tantig, att hon är gammal fastän hon är så ung. Och jag undrar: vafan gör ni?

Hur kan ni helt plötsligt bli så förblindade av normer, strukturer och könsroller att ni går helt bananer på chansen att basha en kvinna på det sättet? Jag förstår de som i vanliga fall inte bryr sig om feministiska frågor, men ni som så stolt kallar er feminister, inser ni ens själva hur hycklande ni är just nu?

“Jag är feminist, för jag tycker att alla kvinnor ska få klä sig hur de vill!” – förutom om de väljer att klä sig i den stil som Sanna Nielsen har alltså. Jag blir paff, ledsen och skitförbannad när jag läser en del saker som FEMINISTER just nu skriver.

Feminism för mig handlar om att kriga, med näbbar och klor, för att vi inte ska bedöma kvinnor utifrån deras yttre. Och så sitter ni och gör E-X-A-K-T det.

Tänk på det en stund. Om Sanna Nielsen hade uppträtt iklädd hotpants och bh, hur hade ni reagerat om folk klankat ner på henne för att hon var “slampig”, “såg lättfotad ut”, “bjöd ut sig själv”. Hade ni höhö-skrattat då också, eller hade ni blivit förbannade?

Ni gör just nu exakt samma sak. Och jag känner helt plötsligt en alldeles enorm, överväldigande besvikelse. Nyss grät jag för att Sanna vann, inte för att jag tycker särskilt mycket om hennes musik annars, utan för att jag tycker att hon förtjänar att äntligen få vinna. Just nu är jag dock mer sugen på att gråta bittra tårar över svensk feminism.

Jag hoppas att ni skäms.

SD:are jämför illegala aborter med illegal fildelning

Posted on March 1, 2014 by Anny

Under lördagkvällen bröt en ganska omfattande diskussion om svensk aborträtt ut på Twitter. Troligtvis började det med att Christian Westling, känd från filmen “Tre dudes och ett par järnrör”, twittrade ut en bild på ett 12 veckor gammalt foster och moraliserade över abort. Att män tycker att de ska ha en åsikt om kvinnors kroppar är bara det rätt skevt, ännu skevare blir det när en POLITIKER använder en bild på ett missfall för att säga “Buhu, abort är dumt”.

Men det slutade inte där. Nej, Sverigedemorkaternas framtid, Zeth Arkö Gogman, ville också ge sin in i det hela. Under diskussionen hänvisades han till en länk på RFSU, en länk som berättar om kopplingen mellan osäkra aborter och kvinnors död. Det står bland annat:

Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar att 1 av 7 kvinnor som dör i mödradödlighet i Afrika gör det pga en osäkert utförd abort. 13 procent av samtliga fall av mödradödlighet i världen beror på osäkert utförda aborter.

Vad kan då tänkas vara en rimlig reaktion på denna information? Tja, möjligtvis allt annat än denna:

Alltså jag vet inte, nog känns det som att den här liknelsen haltar en liten, liten, liten smula va? Om inte annat för att, tja jag vet inte, DU INTE DÖR AV ATT FÅ ETT VIRUS I DIN DATOR. Man kan ju också ifrågasätta hur mycket VAL det egentligen handlar om för de kvinnor som utsätts för osäkra aborter..?

Många är upprörda över att Jimmie Åkesson kanske visste eller inte visste att det var ett nazistparti han gick med i där på 90-talet. Ärligt talat är det väl mer skrämmande och anmärkningsvärt att han tycker att det är helt toppen att dela parti med män som Westling och Arkö Gogman?

SD vill gärna, ofta och högljutt påstå att de är ett parti även för kvinnor. Well, jag vet ärligt talat väldigt få kvinnor som gillar att få sin kropp, sitt liv och sin rättighet till självbestämmande jämförd med ett datorvirus.

Uppsåt saknas

Posted on January 27, 2014 by Anny

Det är måndag och jag läser om ännu en friande våldtäktsdom. Jag vill skrika, vråla, gråta. Återigen säger man “det finns inget uppsåt” i Tingsrätten. Återigen säger man att kvinnors kroppar är allmänt gods.

Göteborgs tingsrätt slår fast att den 21-åriga kvinna befann sig i en särskilt utsatt situation. Ändå friar rätten en 46-årig man från misstanken om att ha våldtagit henne eftersom det inte är bevisat att han “förstått eller varit medveten om” att hon var full, skriver metro.se. Uppsåtet som krävs för en fällande dom går alltså inte att bevisa, anser rätten.

Alla som trodde att ändringen i lagen, att “särskilt utsatt situation”, skulle ändra något kan nu besviket skaka på huvudet. Tydligen inte. Tydligen är man inte i en “särskilt utsatt situation” när man är ordentligt berusad. Och tydligen är det nån ny grej att dumförklara män i våldtäktsrättegångar. För tydligen är ju i alla fall just den här mannen så otroligt korkad att han inte kan avgöra på en kvinna om hon är jättefull eller inte. Nä, inte ens när hon ramlar ihop utanför krogen kan han visst avgöra det? Och tack vare att tingsrätten ba “Nej men stackarn, det är ju inte alls så lätt att veta om nån är jättefull!” så får han gå fri. Trots att han ogenerat tagit för sig av nån annans kropp. Trots att hon, vars kropp det är, inte ville det.

Än en gång får kvinnor det serverat på ett fat av bajs: är du full så får du stå ut om du blir våldtagen.

Jag skrev igår, på Aftonbladet Debatt, om samtycke. Att det inte räcker med en samtyckeslag så länge män inte vet vad samtycke egentligen är, det räcker inte så länge vi lever i en våldtäktskultur. Och kanske är det så att det rent juridiskt vore bättre om det fanns ett brott i stil med “vållande till”? För dödar du någon, fast det inte var meningen, så kan du bli dömd för vållande till annans död. Men våldtar du någon, fast det inte var meningen, så blir du frikänd.

Är inte det rätt skevt?

Idag läser jag också om en tjänst där man ska kunna söka efter domar, för att… tja jag vet inte riktigt varför man skulle vilja göra det. Men grundaren Pontus Ljunggren har en idé om hur man kan använda tjänsten:

En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val.

“Tryggheten att kunna göra ett val”. Sug på den en stund. Vrid och vänd på formuleringen. Smakar den gott i munnen? Nej, jag tänkte väl det.

SD är inte ett parti för landets kvinnor

Posted on January 18, 2014 by Anny

Det är ingen chock att många Sverigedemokrater tycks leva i ett eget universum som skiljer sig rätt radikalt från det vi andra lever i. Deras värld är hotad av muslimer, i deras värld är de alltid först med ALLA frågor och i deras värld för de en politik som tycks vara något annat än vad de för fram. I Sverigedemokraternas värld kan man lösa alla problem, enkelt och snabbt, med en fantasiåtgärd. I Sverigedemokraternas värld tänker man inte så mycket på människor (såvida det inte är RÄTT människor) och det är i den världen det främst kryllar av kvinnohatare, homofober och rasister.

Jag menar, testa på att skriva något negativt om SD.
Testa sen att göra det som kvinna.

SD:s sympatisörer (och i vissa fall förtroendevalda) är inte så bra på det där med respekt mot meningsmotståndare. Finns det hatare även i andra partier? Jamen självklart! Men jag har ärligt talat aldrig någonsin mottagit ett hatmejl som är undertecknad “Moderaterna2014” eller “Socialdemokraterna2014”.

“SD2014” är däremot tämligen vanligt.

Men ska vi fortsätta prata om det där parallella SD-universumet? Det är där SD:s stabschef kan skriva något som det här:

Wait what? Det här är dumt på så många olika nivåer. PÅ VILKET SÄTT HAR SD VARIT FÖREGÅNGARE NÄR DET GÄLLER KVINNOFRÅGOR? Snälla, jag undrar verkligen. Ni kan ju läsa mer här varför detta är trams och hittepå:

“SD är inte på kvinnornas sida”

Men det som provocerar kanske extra mycket är att en man tar sig rätten att definiera vad kvinnors “riktiga problem” är. Hey, det är inte din sak att göra! Det är inte din sak att fnissa åt vår kamp, vad vi arbetar för och vad vi vill åstadkomma.

Och sen har vi förstås den oerhörda okunskapen som finns hos företrädarna. Eller okunskap kanske det inte är, det kanske handlar om medveten dumhet eller så är det faktiskt så att många av dem inte tycker att kvinnor är särskilt mycket värda? Det illustreras enkelt, elegant och lätt kräkframkallande av Erik Almqvists tweet:

För i jösse namn! Skärp dig karl! För all del: var emot samtyckeslagstiftning. Men tänk på hur du formulerar dig. Om du någonsin vill bli tagen på allvar.

Sverigedemokraterna fnyser åt mycket. De fnyser åt genus, många inte bara fnyser utan viftar undan feminism och vissa går så långt att de förklarar sig som hatare av feminismen och kallar feminism för förtryck.

Jo tjena att ni är på kvinnors sida när ni uttrycker sig så.

Att SD också är för slöjtvång och dubbelbestraffar muslimska kvinnor ska i högsta grad läggas på listan över saker SD gör som bevisar att de INTE är ett parti för kvinnor. Ska vi kasta en blick mot Avpixlat, SD:s inofficiella partiorgan, så blir den saken mer glasklar. Avpixlat hänger gärna ut kvinnor, även de som utsatts för sexuella övergrepp, och SD…tar inte avstånd. De brukar överhuvudtaget inte yttra sig.

Och glöm aldrig (ALDRIG) att SD var det ENDA riksdagspartiet som röstade MOT att avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigerande operationer.

Jag jobbade med IRM i nästan två år. Och jag har sett alldeles för många exempel på kvinnohat och kvinnoförakt, eller för den delen totalt ignorans inför kvinnors problem, att jag inte ser det som någon slump. SD kanske tror att de kämpar för kvinnan, men vilken kvinna är det?

Så för att sammanfatta: nej, SD är inte ett parti för landets kvinnor. Det är inte det vare sig i den faktiska politiken och den är definitivt inte det om man ser till hur officiella företrädare uttrycker sig.

Systrar, kamrater och bröder – vem äger kvinnans kropp?

Posted on January 14, 2014 by Anny

Det brinner en eld av ilska i mig. Ibland tror jag att den kommer förinta mig inifrån. Jag är så arg att jag ibland aktivt måste styra om tankarna. De stunderna kommer allt oftare. Senaste året har vi blivit översköljda av en mindre tsunami av friande våldtäktsdomar. Det blir allt mer tydligt: kvinnans kropp är allmänt gods.

Det är en uppfattning som befästs på fler sätt än frianda våldtäktsdomar. Varje gång en fotograf väljer att ta sexistiska bilder. Varje gång kvinnors kroppar klipps upp i smådelar. Varje gång kvinnor visas upp som en accessoar till mannen. Varje gång tidningarna skriker “KÄNDIS X ÄR TJOCK” och i kolumnen bredvid “KÄNDIS Y ÄR FÖR SMAL”. Varje gång en liten flicka får höra “Nämen det är ju bara för att han tycker om dig” när en pojke luggas, tafsar, tar för sig.

Det finns så extremt många exempel på tillfällen då vi, samhället och normerna och strukturerna, befäster att nix nej: är du kvinna så ska du inte tro att DU HAR NÅN RÄTT TILL DIN EGEN KROPP.

Din kropp är inte din, kvinna. Den är definitivt inte din om du tycker om att bära “utmanande” kläder. Utmanande kläder – vilket jävla uttryck va? Din kropp är heller inte din om du väljer att bli berusad. Din kropp är inte din om du väljer att gå ensam hem från krogen. Din kropp är inte din om det är mörkt. Din kropp är inte din om du är för rädd för att protestera. Din kropp är inte din om du inte kommer ihåg exakt vad som hänt. Din kropp är inte din när du sover. Din kropp är inte din ens om du säger “nej!”.

Ska jag fortsätta? Nej, jag orkar faktiskt inte. Att googla “våldtäkt friad” är som att öppna ett hål av djupaste mörker och ångest.

Det är inte konstigt att mitt normaltillstånd snart är vrede. Det är inte konstigt att jag ibland vill sätta mig i ett hörn och gråta. Den maktlöshet jag känner så fort jag läser om friande domar. Domar som så tydligt säger att om du inte beter dig helt utifrån stela lagtexters uppradade kriterier, då är din kropp allmänt gods. Bryter du mot de stela lagtexternas uppmålade mönster? Då är din kropp inte din, kvinna.

Jag blir ofta beskylld för att vara manshatare. Det är inget ovanligt när man är feminist. Det är närmast en garant när man som kvinna skriver, pratar, diskuterar våldtäkt. För nånstans skaver det i männen. Att en överväldigande majoritet av alla våldtäkter begås av – män. Och ärligt talat, så här ÄR det: vi kvinnor kan inte minska antalet våldtäkter.

Det ansvaret ligger på männen.

Det ansvaret innebär att män börjar lyssna på kvinnor utan att vråla “MEN VI DÅ?!”. Det innebär att män måste våga se sig själv som grupp. Det innebär, kanske främst av allt, att män måste öppna ögonen och se mansrollen som skadlig. Vi kvinnor får lära oss hur vi ska bete oss för att inte bli våldtagna. Vi kvinnor får lära oss att frukta ALLA män.

Om jag hade varit man, då hade jag varit jävligt förbannad över det. Och vet ni? Det är inte oss feminister ni ska vara förbannade på. För vet ni? Vi feminister vill bli av med könsroller. Vi feminister vill se förändring.

Vi feminister vill se till att den enda som har rätt till en kvinnas kropp… det är kvinnan själv.

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Posted on December 31, 2013 by Anny

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!

Öppet brev till alla: jag erkänner.

Posted on December 19, 2013 by Anny

Var tar jag vägen när hatet blir för mycket? Vem ska jag lasta över det på?

Eller måste jag bära allt själv?

Ensam är stark sägs det, men det är sånt bullshit. Ensam är svag och ensam är utsatt. Men när rasisterna hänger ut mig, när rasisterna skriver om mig, när rasisterna mejlbombar, när rasisterna hittar ömma punkter att trycka på – då är jag alltid ensam.

NEJ det är ingen jäkla komplimang att bli påhoppad. För det borde inte behöva vara så. Jag borde kunna skriva om rasism och sexism utan att få de där grova påhoppen. Jag borde kunna föra fram min åsikt utan att vara livrädd för att de ska publicera min adress. För att jag ska få nya mordhot på posten. För att de ska hitta mig, hota mig, skrämma mig till tystnad.

Och jag tänker: om det ändå vore unikt. Om det bara var mig det hände! Men det händer alla – alla kvinnor. Det är som ett rött skynke, det här att en kvinna har en åsikt. Ut i köket och gör en macka! GÖR DIN JÄVLA MACKA SJÄLV TACK SÅ MYCKET.

Och när de hugger hugger hugger biter och gnager och hugger igen – aldrig är jag så ensam som då.

När jag helt slut kollar mobilen på tåget hem och ser att jaha, nu har de skrivit om mig igen. Nu börjar karusellen igen – ont i magen, hålla andan när jag uppdaterar inkorgen, rycka till när det plingar till i mobilen, känna hur det skaver i maggropen av ilska och rädsla.

Hur det går ut över mina relationer. Hur jag blir grinig och har lätt till att fräsa, skälla, gnälla. För jag är så ensam i det här och på något sätt måste det ut. Hur jag sitter på tåget och tårarna bara trillar nerför kinderna – för jag är så trött. Hur jag sitter på jobbet och tårarna bara droppar ner på tangentbordet – för jag är så arg.

Jag har alltid haft känslorna liksom utanpå huden. Och jag har sagt för många gånger nu att jag inte bryr mig. Jag har raljerat för många gånger över deras påhopp. För sanningen är att det gör ont. Och gör jag mig till en måltavla nu? Troligtvis. För de är så förbannat bra på att utnyttja känsliga punkter. Trycka till där det gör ont.

Men vet ni varför jag skriver? Vet ni varför jag erkänner hur förbannat ledsen jag ibland blir? För jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag tror vi är rätt många som läser, tar in, gråter en skvätt. Men vi måste ju gå vidare, och vi kan inte visa oss sårbara, så vi skämtar om det. Skojar bort det. Och får en klapp på ryggen “Ta det som ett tecken på att du gör något bra”.

Jag tänker inte göra så längre. Jag tänker låta mig själv bli ledsen och jag tänker börja prata om att jag blir det. Jag tänker säga “Det enda tecken jag ser på att jag gör något bra, det är de fina orden. De snälla orden. Orden som styrker”.

För jag ser inget positivt med hatet som vissa spyr ur sig anonymt på nätet. Försök inte tvinga mig till det, för det äter sakta upp mig inifrån. Att inte få tala om det som gör ont. Att inte få tala om hur många gånger jag tänkt att nä, nu skiter jag i det här. Att inte få visa mig svag för jag är så livrädd för konsekvenserna. Ja, jag har skrivit om det här förut. Men jag har också läst när jag själv skriver: “äh, jag bryr mig inte så mycket” och jag vet att det är lögn. Jag blir ledsen. Men vet ni vad det värsta är? Det är att de lyckats göra mig rädd.

Det borde inte vara så här. Det borde verkligen inte vara så här.

Julhysteri på Avpixlat – skrattretande och djupt obehagligt på samma gång

Posted on December 12, 2013 by Anny

Det är rätt lätt att skapa nya traditioner. Jag menar, se bara på Halloween som numer väl ändå får räknas även som en svensk tradition? Kanelbullens dag är ett annat exempel. Det tar inte så lång tid innan det sätter sig, kanske för att vi är förtjusta i att fira och uppmärksamma saker? Men det finns såklart traditioner vi borde slopa på direkten. Jag tänker såklart på det jag väljer att kalla för “Julhysteri”. Nej, jag pratar inte om antalet julklappar som ska köpas, stress och massor av mat som någon ska laga.

Jag pratar om en tradition som vi främst ser på internet. Jag vet inte riktigt när det började, men jag la märke till det första gången för två år sedan då en status spreds som en löpeld på Facebook. “Nu får inte barnen vara varken tomtar, pepparkaksgubbar eller julegrisar i luciatåget längre!”, sa den. Ungefär. Vem som nu nånsin har varit utklädd till gris i ett luciatåg, det vet jag dock inte.

Det fortsatte såklart förra året, med pepparkaksgubbarna. Helt plötsligt såg jag folk i min närhet som skrev att “NÄÄÄ-EE! Nu får det vara nog. Ska man inte ens få köpa pepparkaksgubbar längre?!”. Allt på grund av ett EN skola sagt “I år ska ingen vara utklädd till pepparkaksgubbe i luciatåget, för vi ska inte sjunga någon pepparkaksgubbesång.”

Och det fortsätter såklart i år. Och som vanligt är det med rasistiska undertoner. Jag blir bedrövar när jag ser vänner och bekanta som hämtar in “information” på rasistsajter som Avpixlat och Exponerat, och sedan tror att det är någon slags sanning.

Men vad handlar julhysterin om i år då? Jo, det hela började med en, av outgrundliga anledningar, mycket uppmärksammad skola i Bromölla. De har i år valt att inte ha varken pepparkaksgubbar eller tomtar i sitt luciatåg. De har gett flera förklaringar till detta: både att föräldrar har önskat det, och för att de själva vill se ett mer traditionellt luciatåg. De flesta kanske vet ändå att ett traditionellt luciatåg innehåller en lucia och ett gäng tärnor. Men vill man ha ett fint och traditionellt luciatåg med mer valmöjligheter kan man förstås ta med stjärngossar också.

Det blev ursprungligen uppmärksammat, iallafall av mig, för att en pappa till en pojke i den aktuella årskursen var uppriktigt förbannad. Hans pojke skulle minsann inte ha klänning på sig! Suck.

Sedan tog det inte lång tid innan rasistsajterna snappade upp det hela. Men borde de inte egentligen vara glada? Här är en skola som vill ÅTERINFÖRA GAMLA TRADITIONER på bekostnad av nyare påfund, som exempelvis tomtar.

Nä. Nä de är inte glada. För i deras paranoida värld är ingenting logiskt och ingenting tolkas såsom vi andra tolkar saker. Den främsta teorin som har presenterats på de olika sajterna är att det är ett “PK-påhitt”, något man gjort för att inte stöta sig med mångkulturen i Sverige. Man har såklart inga bevis på detta, men fläskar ändå på ordentligt med den här vinklingen. Avpixlats inlägg om händelsen har till exempel rubriken “PK-terror mot traditionerna”.

Återigen: suck.

De får såklart tro vad de vill, men jag får också tro att de har tomtar på loftet. De som alltid klagar över att gamla fiiiina svenska traditioner inte efterlevs längre går totalt bananas när en skola väljer att göra just det. Ironi? Något kanske. Och jag kan inte för mitt liv förstå vad det skulle ha att göra med religion eller hudfärg. Fine, att de reagerar på att det inte är några pepparkaksgubbar med lär stamma från förra årets Julhysteri. Men tomtar..?

Men nu kommer vi till det obehagliga i det hela. Ni har troligtvis inte missat Expressens rapportering om hatsajterna. Under de senaste dagarna har de avslöjat både vilka det är som kommenterar mest, och vad som egentligen skrivs. Att hot och hat flödar i kommentarsfälten. Luciainlägget på Avpixlat är absolut inget undantag:

Rektorn på skolan, Malin Winther, blir här kallad “landsraserare” och såväl hennes som skolchefens mailadressser är utlagda. Är det enkelt att hitta deras mailadresser? Ja. Men det spelar ingen roll, det är sammanhanget som gör det här riktigt obehagligt.

Här uppmanas man att “ta ansvar för” sina barn – genom att starta en “massiv kampanj för avsättandet av denna perversa kvinna”, det vill säga rektorn på skolan. “Här har föräldrarna en absolut skyldighet att få denna galning sparkad” lyder uppmaningen från denna anonyma kommentarsfältskrigare.

Ett sådant förakt för Sverige! Äh, skämt åsido. Det här är ju lite läskigt, tycker ni inte det? De som tror att de som kommenterar på Avpixlat “bara” är rasister har fel. De flesta är också kvinnohatare.

Ett luciatåg utesluter tomtar och pepparkaksgubbar. Det är alltså ett tecken på att skolan raseras. Jösses. Och lägg märke till igen, det föraktfulla tonfallet gentemot en kvinna.

Rektorn på skolan blir också kallad “landsförrädare”. Hon “bör få veta att hon lever”. Också den här kommentarsfältskrigaren uppmuntrar till att man ska söka upp och kontakta rektorn.

“Malin Winther, ditt namn är noterat”.

En annan tycker att hon ska ställas mot väggen.

Behöver jag ens kommentera hur sjukt det här är?

Och Avpixlat låter allt stå kvar. För i deras värld är det här inget att reagera över. Uppmaningar att göra hembesök hos en tjänsteman är visst inte alls något konstigt. Eller? Det vore förstås uppfriskande att se Avpixlat PÅ RIKTIGT ta tag i sina kommentarsfält. Men skrämmande nog, de enda raderade kommentarer jag noterade under gårdagskvällen tycks vara sådana från meningsmotståndare, alltså sådana som ifrågasatte Avpixlat.

Och för den som ifrågasätter hur mycket rasism som egentligen florerar i Avpixlats kommentarsfält lämnar jag den här bilden nedanför. Tänk på två saker: allt som ligger bakom det här är att EN skola valt att inte ha tomtar och pepparkaksgubbar i sitt luciatåg, och det här är en sida som stöttas friskt och ogenerat av ett riksdagsparti. Behöver ni ens fundera på vilket det är?

När ska SD ta avstånd från hoten?

Posted on November 8, 2013 by Anny

“TAR DU AVSTÅND FRÅN TÅRTNINGEN?!” – ungefär så har det låtit från rasist- och svpolar-håll senaste dagarna. Antingen har man tagit avstånd, eller så är man vänsterextremistkommunistterrorist. Ja, ni vet det där med nyanser är inte riktigt deras grej.

Personligen kan jag nånstans förstå de som tycker att tårtningen av Åkesson var rolig, även om jag själv tycker det var en väldigt dum grej. Om jag tar avstånd? Nä, för att ta avstånd måste man vara nära. Jag kan bara konstatera att det är nåt jag själv inte skulle göra (slösa med tårta?!) och att jag tycker det är en väldigt kontraproduktiv grej att göra.

Men, nu ska det här inlägget trots allt inte handla om det. Det ska heller inte handla om de på “min sida” som dissat mig totalt för min uppfattning om händelsen. Nej, det ska handla om de där nyanslösa och inkonsekventa rasisterna och svpolarna.

Igår kunde man nämligen läsa om två kvinnor som blivit hotade senaste dagarna. Dels handlar det om tårtkvinnan herself, dels handlar det om Carolina Moberg Farraj som jag skrev om i mitt förra inlägg. Båda har berättat i media om de hot de mottagit. Anledningen till att Carolina har hotats är att hon berättat om sina egna upplevelser som muslimsk kvinna i Sverige: de okvädingsord hon får höra och att hon fått stenar kastade efter sig. Helt oacceptabelt!

Ännu mer oacceptabelt är dock att hennes historia bemöts med hot. Någon la ut hennes mobilnummer på nätet och sedan dess har hon trakasserats inte bara i kommentarsfält, på mailen eller twitter utan även på telefon. Jag kan bara tänka mig hur otroligt obehagligt det måste vara och hur hårt det måste ta på henne. Jag hoppas dock att hon vet att vi är många, många fler som står bakom henne!

Men en sak har formligen lyst med sin frånvaro. Var är rasisternas, svpolarnas och Sverigedemokraternas avståndstagande? De kräver att alla ska förkasta tårtkastningen och många har gjort det. Men ska de inte någonsin ta ansvar för sitt eget hat, hoten från sina egna led?

Det luktar hyckleri från deras håll, mer än vanligt. Jag förväntar mig att Jimmie Åkesson går ut och SKARPT fördömer de hot som kommer från SD-svansen, hoten mot Carolina såväl mot Irene (den såkallade tårtkvinnan…).

Vi har alldeles för länge accepterat hoten från SD-håll. Det får vara nog med det nu. Det får räcka med deras försök att tysta meningsmotståndare. Jag hoppas, troligtvis förgäves,att de ska göra ett försök att säga åt sin svans att tagga ner, lägga av och sluta angripa personer. Ett bra första steg vore förstås om Jimmie Åkesson gjorde ett uttalande på inofficiella partiorganet Avpixlat. Ett uttalande där han ber alla att sluta mordhota och trakassera folk.

Men vet ni varför det inte kommer hända? Det är för att Avpixlat och SD:s fotsoldater är alldeles för viktiga för partiets fortsatt framgång. Så medan vi tar avstånd från en tårta i ansiktet så sitter de där och rullar tummarna medan deras sympatisörer trakasserar och hotar folk. Det, om något, är ett tecken på att SD inte är ett parti som andra. Det, om något, visar på att SD inte borde vara välkomna i demokratins finrum.

Snälla, sluta dela Exponerat.

Posted on November 6, 2013 by Anny

Jag blir lite oroad när jag ser att Exponerat helt plötsligt dyker upp i mitt facebook-flöde, inte bara en gång utan flera. En av de som länkat försvarar sig med “Jag ser inga fel med att dela en sida som är lite rasistisk om de skrivit något bra”, typ. Och innanför min tinning börjar huvudvärken bulta. Vad är det för fel på lite källkritik? Vad är det för fel på att kolla upp vad det är för dynga man sprider egentligen?

Nej, Exponerat är inte LITE rasistisk – de LEVER på att vara rasistiska. Och de inlägg som inte är rasistiska går ändå ut på att sprida hat. Jag får ont i hjärtat när folk som jag vet ändå tycker om mig delar den här sidan – när sidan ifråga har hängt ut mig. Jag pratar förstås om inlägget från i våras när de trodde sig ha gjort ett scoop på att jag lagt ut en bild där jag håller i ett jaktvapen. En bild som är sisådär sju, åtta år gammal. Men de brydde sig föga om själva bilden egentligen, det viktiga var dels mitt utseende:

Men såklart, eftersom jag är kvinna, var man tvungen att ta upp lite sex också:

Jag läser nu också på Twitter att den där skitsidan har hängt ut en ung kvinna som heter Carolina Moberg Farraj. Vad är hennes “brott”? Hon är kvinna, hon är muslim, hon har uttryckt en åsikt. Fy så hemskt, iallafall om man frågar hatarna på Exponerat. Och även här har man valt att attackera hennes yttre:

Och även skrivit riktiga äckliga kommentarer om sex:

Hatet har förstås tagit andra uttryck också:

Så nu ser ni, ni som delar Exponerat utan bekymmer, vad det är för sida ni stödjer. Vill ni verkligen det? Tycker ni verkligen att det här är en bra grej att stötta? Tycker ni att någon förtjänas att bli behandlad på det här sättet?

Jag hoppas verkligen att det här inlägget kan få iallafall någon att tänka efter. Ser ni nåt Exponerat skrivit om i era flöden, ta då reda på ursprungskälla. Eller så håller ni er helt därifrån och läser andra sidor, bloggar och tidningar – som inte är rasistiska hatspridande dynghögar.

Tapirhen

Med ett hjärta flammande rött

Tag Archives: Kvinnohat