Men seriöst: ge er.

Okej, tänk er detta scenario:

Person utsatt för rasism, som också är väldigt aktiv antirasist, säger “Hey vita människor, ni borde tänka på detta om ni ska kalla er antirasister!”. Man kan ju då tycka att dessa antirasister, dessa GODA människor som de så ofta utmålas som, säger “Åh tack, det var snällt att du hjälpte mig peka ut mina privilegier och jag ska tänka på detta i framtiden. Åh, och på ett strukturellt plan är det förstås också mycket viktigt att tänka på detta. Vad fint av dig, att du som vet mer om rasism än vad jag gör faktiskt tar dig tiden att försöka ge mig kunskap.”

Well… DET HÄNDER JU ALDRIG! För så fort jag ser någon göra som beskrivet ovan är reaktionen från den vita, ifrågasatta, antirasisten nåt i stil med:

Shocked

http://www.reactiongifs.com/wp-content/uploads/2013/08/rudd-sucks.gif

Och jag har ett meddelande till er vita antirasister som inte kan tåla ifrågasättande och kritik angående er fina, goa mysiga helvita antirasism som aktivt exkluderar de som utsätts för rasism (I know right, visst är det konstigt?):

Shut. The. Fuck. Up.

Sitt ner i båten för fasen. Öppna öronen. Lär er att åtminstone FÖRSÖKA förstå. Ni behöver inte alltid ha rätt. Det är rätt gött ibland att ha nån som säger “Duuu eeeeh dina privilegier… här, titta på dom!” för ärligt talat är det inte så lätt för någon att se sånt helt på egen hand.

Antirasismen är inte till för att vi som är vita ska få känna oss som bra människor en liten stund. Den är definitivt inte till för att vara ett verktyg för att göra karriär. Jag kan spontant känna att det är många vita antirasister där ute som missat memo:t med denna information.

Test: Är du en vit kränkt man?

1. Är du cisman?
Ja
Nej

2. Gick ditt blodtryck upp av att läsa ordet “cis”? Är det kanske till och med så att du känner att ordet cis är elitistiskt, påhittat, fjantigt och onödigt? Eller tänker du maila mig och fråga “Vad betyder cis?”

Ja
Nej

3. När en kvinna berättar om strukturella problem och förtryck som drabbar kvinnor, är din första reaktion att fråga “men männen då???”?

Ja
Nej

4. Har feminismen gått för långt?

Ja
Nej

5. Blir du kränkt om någon använder ordet “vitlök”?

Ja
Nej

6. Har du fler än en användare på Twitter/Facebook för att kunna bekräfta dig själv?

Ja
Nej

7. När en rasifierad berättar om rasism, ifrågasätter du det med en historia om att du vet mer om rasism eftersom du som skåning/norrlänning/östgöte blir retad av stockholmare?

Ja
Nej

8. Är du dålig på att ta kritik?

Ja
Nej

9. Tror du att du automagiskt har vunnit en diskussion om den du diskuterar med tycker att du är elak/upprepar dig själv/har annat att göra och därför måste lämna diskussionen?

Ja
Nej

10. Blir du förbannad när förtryckta grupper och minoriteter själva försöker forma villkoren för sin kamp utan att helt självklart låta dig ha en plats?

Ja
Nej

RESULTAT

Har du kryssat för “Ja” på fler än fem frågor kan vi nog vara rätt säkra på att du är en vit, kränkt man. Det är förstås lite synd om dig för det kan inte vara helt enkelt att gå genom livet i tron om att man är den viktigaste människan på planeten och att alla andra borde hålla käft och lyssna med andakt när man pratar. Det måste ju vara påfrestande att inte vara öppen för andras erfarenheter och kunskap. Det kan inte vara kul att hålla så hårt i sin makt och sina privilegier att man får kramp. Men misströsta inte!

Även vita kränkta män kan bli reformerade. Här kommer några enkla steg för rehabilitering:

Nästa gång en person pratar om sin kamp, om förtryck hen utsätts för eller sina erfarenheter – testa att vara tyst. Lyssna. Försök förstå. Med lite övning går det!

Tänk över dina prioriteringar. Blir du mer kränkt över ord som hen och cis, än av det faktum att trans*personer är en av de mest utsatta grupperna i samhället? Gör ett litet tankeexperiment – tänk dig att det är någon du bryr dig om som blir spottad på, osynliggjord, mördad.

Läs på lite om feminism så förstår du att det inte är en lära som förespråkar att kvinnor ska vara överlägsna männen.

Läs ett par böcker. Det finns gott om tips på internet gällande böcker om feminism och transfrågor, rasism, strukturer och förtryck. Googla! Är du mer typen som gillar att titta på video? Ett bra första steg är att kika in på http://www.upworthy.com/ och att söka efter “Feminist Frequency” på Youtube.

Det är aldrig för sent att bli en tänkande, empatisk och förnuftigt människa som klarar av att ta in andras historier och förstå strukturer i samhället. Vi tror på dig!

vita kränkta män

Därför lämnade jag IRM

För en tid sedan lämnade jag Inte rasist, men… som jag varit med och byggt upp från start med väldigt lite blod, mycket svett och kanske ännu mer tårar. Att granska SD är svårt, ännu svårare är det om du är kvinna. På några veckor gick jag från att vara tämligen okänd till att helt plötsligt få hat- och hotmail. Och brev. Men jag tyckte ändå det var värt det, för jag tyckte att vi gjorde något bra och välbehövligt.

IRM har tagit en riktning som jag inte kan ställa mig bakom, därför känns det skönt att jag lagt det kapitlet helt bakom mig nu. Jag kommer alltid vara stolt över det arbete jag utfört på IRM och jag önskar nuvarande redaktion, och kommande IRM-medarbetare lycka till.

Men ni slipper mig inte för det! Som ni kanske vet har jag hintat om att jag blivit rekryterad till ett nytt nätprojekt. Idag får jag äntligen avslöja vad det är och jag kan stolt berätta att jag kommer vara en av skribenterna på nya Temper Magazine.

Med den redaktion vi har är jag övertygad om att vi kommer vara en röst som behövs i samhällsdebatten och jag tror helhjärtat på att vi kommer åstadkomma ruskigt bra saker. För min helt personliga del känns det också som att ta ett djupt andetag med friskaste, klaraste luft. Att förnya sig ibland är väldigt nyttigt och allra nyttigast, och viktigast, är det om man känner att man sitter fast i gamla mönster.

Tills vi slår upp dörrarna till Temper Magazine kan ni följa oss på Twitter och Facebook. Jag hoppas att ni kommer följa oss med samma nyfikenhet och förväntan som vi känner inför projektet.

Ursäkta röran, vi krossar allt.

 

“Ameh det är ju bara för att provoc…” HÅLL KÄFT

“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.

 

Män och vita – flytta på er!

Ok, kan vi ta ett litet snack om folk som ba “jag vet bättre om ditt förtryck än vad du själv gör”? Jag tror nämligen jag snart spricker av irritation. Jag måste få ventilera lite. För det skaver i mig när jag ser privilegierade vita män som tar upp enormt mycket utrymme med “KOLLA JAG ÄR FEMINIST!” och skriker så högt att kvinnors röster drunknar. Det gör fasen ont i själen när jag ser andra vita antirasister som klappar rasifierade på huvudet med ett nedlåtande “men du, jag ser inga färger, jag ser bara människor!”.

Att det finns gott om folk som antingen skiter i både feminism och/eller antirasism är en sak. Det är frustrerande ja, men jag har ändå nån slags respekt för dem om de iallafall har någon typ av argument. Men de som påstår sig kämpa för någon som är förtryckt men samtidigt förtrycker själv, vad har de för försvar? Inget. Jag kan inte komma på någon nytta de egentligen gör i debatten.

Säkert kommer folk bli sura nu och kanske uttrycker jag mig klumpigt och förtjänar det. Men jag tror att många också förstår och känner igen vad jag skriver om. Den där irritationen som känns i hela kroppen som en vibrerande elstöt så fort en man börjar förkarla (svenska för mansplaina) den feministiska kampen. När män i ena sekunden påstår sig vara feminister, för att i nästa sekund antingen göra något antifeministiskt eller förminska en kvinnlig feminists upplevelser.

Vi driver rätt ofta med de som i samma ögonblick som man nämner kvinnokamp kommer inrusande med plakat, där det i fetstil står “MEN MÄNNEN DÅ?!?!?!?!?!?!”. Men vet ni, de finns ju i våra egna led? Men det verkar som att många förblindas av den typen av beteende om de bara har tillräckligt många följare på Twitter eller syns i tillräckliga många forum.

Och vi har de där antirasisterna, de där kritvita (som jag), som kräks klyschor och säger “jag vet ALLT om antirasism, ingen (INGEN!) vet mer om antirasism än vad jag gör!”. Och folk ba “ååh, hen är en sån förebild som KAN så mycket!” och när nån räcker upp handen och säger “hejhej, jag är utsatt för rasism, får jag säga nåt för jag tycker du har fel…” så uppstår närmast ett vrål: “hur VÅGAR du ifrågasätta?! Hur VÅGAR du splittra antirasismen?? SKÄMS PÅ DIG!”.

Det är en jäkla lögn att påstå att det är onyttigt för antirasism och/eller feminism att släppa in fler perspektiv, att faktiskt lyssna till de som är de mest förtryckta. Risken finns annars att de som hörs mest (de med störst privilegier) också är de som får sätta agendan. Och ärligt talat, hur bra är det när de som har störst privilegier är främsta kämparna för att REDUCERA de privilegierna eller helt skrota dem? Hur bra är det att de som har faktisk erfarenhet av förtryck får höra att  de borde hålla käften för de är nog allt lite obekväma och kan vi inte bara lyssna på den här som ser ut och låter som vi gör istället så blir allt bekvämt och myspysigt och INGEN FÖRÄNDRING SKER.

Som sagt. Säkert kommer folk missuppfatta mig. Säkert kommer folk bli griniga. Det skiter jag i. Jag vet att det hör till att bli arg och förvirrad när ens makt ifrågasätts – jag vet för jag har varit där. Men jag tänkte på saken och insåg att det ifrågasättandet var helt korrekt. Det är inte så jäkla omöjligt att uppmärksamma (och ifrågasätta?) sina egna privilegier. Det gör kanske lite ont, det är kanske lite jobbigt men i slutändan så blir det bra.

Jag lovar.

Öppet brev till alla: jag erkänner.

Var tar jag vägen när hatet blir för mycket? Vem ska jag lasta över det på?

Eller måste jag bära allt själv?

Ensam är stark sägs det, men det är sånt bullshit. Ensam är svag och ensam är utsatt. Men när rasisterna hänger ut mig, när rasisterna skriver om mig, när rasisterna mejlbombar, när rasisterna hittar ömma punkter att trycka på – då är jag alltid ensam.

NEJ det är ingen jäkla komplimang att bli påhoppad. För det borde inte behöva vara så. Jag borde kunna skriva om rasism och sexism utan att få de där grova påhoppen. Jag borde kunna föra fram min åsikt utan att vara livrädd för att de ska publicera min adress. För att jag ska få nya mordhot på posten. För att de ska hitta mig, hota mig, skrämma mig till tystnad.

Och jag tänker: om det ändå vore unikt. Om det bara var mig det hände! Men det händer alla – alla kvinnor. Det är som ett rött skynke, det här att en kvinna har en åsikt. Ut i köket och gör en macka! GÖR DIN JÄVLA MACKA SJÄLV TACK SÅ MYCKET.

Och när de hugger hugger hugger biter och gnager och hugger igen – aldrig är jag så ensam som då.

När jag helt slut kollar mobilen på tåget hem och ser att jaha, nu har de skrivit om mig igen. Nu börjar karusellen igen – ont i magen, hålla andan när jag uppdaterar inkorgen, rycka till när det plingar till i mobilen, känna hur det skaver i maggropen av ilska och rädsla.

Hur det går ut över mina relationer. Hur jag blir grinig och har lätt till att fräsa, skälla, gnälla. För jag är så ensam i det här och på något sätt måste det ut. Hur jag sitter på tåget och tårarna bara trillar nerför kinderna – för jag är så trött. Hur jag sitter på jobbet och tårarna bara droppar ner på tangentbordet – för jag är så arg.

Jag har alltid haft känslorna liksom utanpå huden. Och jag har sagt för många gånger nu att jag inte  bryr mig. Jag har raljerat för många gånger över deras påhopp. För sanningen är att det gör ont. Och gör jag mig till en måltavla nu? Troligtvis. För de är så förbannat bra på att utnyttja känsliga punkter. Trycka till där det gör ont.

Men vet ni varför jag skriver? Vet ni varför jag erkänner hur förbannat ledsen jag ibland blir? För jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag tror vi är rätt många som läser, tar in, gråter en skvätt. Men vi måste ju gå vidare, och vi kan inte visa oss sårbara, så vi skämtar om det. Skojar bort det. Och får en klapp på ryggen “Ta det som ett tecken på att du gör något bra”.

Jag tänker inte göra så längre. Jag tänker låta mig själv bli ledsen och jag tänker börja prata om att jag blir det. Jag tänker säga “Det enda tecken jag ser på att jag gör något bra, det är de fina orden. De snälla orden. Orden som styrker”.

För jag ser inget positivt med hatet som vissa spyr ur sig anonymt på nätet. Försök inte tvinga mig till det, för det äter sakta upp mig inifrån. Att inte få tala om det som gör ont. Att inte få tala om hur många gånger jag tänkt att nä, nu skiter jag i det här. Att inte få visa mig svag för jag är så livrädd för konsekvenserna. Ja, jag har skrivit om det här förut. Men jag har också läst när jag själv skriver: “äh, jag bryr mig inte så mycket” och jag vet att det är lögn. Jag blir ledsen. Men vet ni vad det värsta är? Det är att de lyckats göra mig rädd.

Det borde inte vara så här. Det borde verkligen inte vara så här.

Hatsajten strikes again

Förra veckan blev rätt tung. Exponerat bestämde sig för att skriva inte bara ett eller två inlägg om mig, utan tre. Och nämna mig i iallafall två. Och just för att det tar SÅ mycket energi av mig så tänkte jag först att jag skulle skippa det här blogginlägget. Men jag funderade på saken och insåg att nä, de ska faktiskt inte få tysta min kritik mot en av Sveriges värsta hatsajter.

Jag såg nämligen att de hängt ut en hel romsk familj och skrivit både ett och annat ganska vidrigt om dem. Jag har ingen aning om vad det är för människor eller om de är dömda för något, inlägget relaterade dock bara till “Vi har hört..” och “Någon tipsade oss om…”, ja ni vet den typen av argument som inte ÄR argument utan bara dynga.

Men jag tänkte inte uppehålla mig vid det. Nej, jag tänkte i vanlig ordning visa några av kommentarerna. Exponerat, och deras läsare, brukar ju hävda att “NÄÄÄÄ här är inga rasister! Vi sprider inget hat!”

Jag undrar då hur de skulle kategorisera följande:

sänk domutrotazigernare

Inte en hatsajt? Inte rasister? Nä visst. Dra den om jultomten också, när ni ändå håller på. Exponerat tycks bli allt extremare för varje dag. Hatet blir tydligare, skarpare. Källkritik har aldrig stått högt i kurs men i många inlägg nu verkar de enbart hitta på saker för att kunna ösa hat över någon de utsett till måltavla.

Jag har tjatat om det här förut, jag kommer ALDRIG sluta tjata det: låt för guds skull bli att använda skiten som källa. Känner du att du måste framhärda och fortsätta länka till Exponerat…well, då kanske du borde tänka över dina värderingar i grunden.

 

Öppet brev till den/de som ddos-attackerar IRM

Hej!

Jag vill börja med att säga att jag inte är arg på dig – jag är besviken. Att du är så förblindad av ilska att någon tycker något du inte tycker, att du måste använda odemokratiska metoder för att försöka tysta. Att du försöker sabotera. Förstöra. Varför? För att vi skriver något du tycker är obekvämt.

Tänk vad jobbigt jag skulle få det om jag kände mig tvungen att starta en massiv ddos-attack så fort nån skrev något jag inte höll med om!

Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna en liten, liten smula medlidande för dig. Du försökte tysta oss, du försökte förstöra – men istället såg du till att vårt inlägg om Björn Söder är vårt mest delade. Och med delat syftar jag förstås för den otroligt fina solidaritetsaktion som genomförts, och genomförs nu. Flera, flera bloggar har delat inlägget. Det har delats av Politism (som också blev attackerat). Det har delats av Aftonbladet. Det har delats av Expressen. Det har delats av Nyheter24.

Stort tack till alla er som delar! Det handlar inte om att vi vill synas och höras – det handlar om att man inte ska få tysta någon med hjälp av odemokratiska metoder. För ärligt talat, om folk tycker att tårtningen av Jimmie Åkesson var ett hot mot demokratin – vad är det då när någon försöker tysta meningsmotståndare?

Yttrandefrihet är en mycket vital del av demokrati och ett drägligt samhälle. Jag är glad att vi är många som fattat detta. Det finns de som skrattar åt attacken på IRM. Det finns de som säger “ni är ändå inget att bry sig om”. Det är, enligt mig, en skrämmande inställning. Oavsett vem som blir utsatt så är ett försök att släcka någons sajt aldrig ett okej sätt att bemöta meningsmotståndare.

Och ja – det gäller även om det är rasistsajter som Avpixlat eller Dispatch International. Demokrati gäller för alla. Och det är den tanken som du, eller de, som ligger bakom ddos-attackerna helt har missat.

IRM under attack

Ni är många som frågar mig vad som hänt, varför IRM (interasistmen.se) ligger nere just nu. Jag är inte sådär superdupertekniskt lagd så jag kan inte precis ge några detaljer, men vi är utsatta för en överbelastningsattack som är såpass massiv att vi i dagsläget inte kan göra så mycket åt det.

Och visst. Vi vet inte vem som ligger bakom. Men det krävs inget geni att räkna ut att det inte är en slump att just vi utsätts – och vem som troligtvis gör det. IRM har liksom varit ett irritationsmoment för SD:s nätsvans sedan vi startade. Tja, kanske till och med sedan INNAN vi drog igång.

Och nog är det ironiskt när Svpolare som ofta skriver, iallafall till mig, påstår att “Ingen bryr sig om er lilla blogg!”, samtidigt har vår sajt varit utsatt för överbelastningsattacker fler gånger än jag kan räkna. Är det att inte bry sig det, att försöka se till att vi inte kan fortsätta?

Och nog är det också ironiskt att så många Svpolare skriker högt om yttrandefrihet – men inte säger ett pip när någon försöker tysta oss. Och då spelar det ingen roll om det sker via överbelastningsattacker eller hot- och hat-mail. Inte ett pip till vårt försvar. Medan vi flera gånger, när Avpixlat utsatts för att ta ett exempel, säger att “nej, det är ingen bra metod. Nej, vi ska inte försöka tysta meningsmotståndare. Nej, det är inte demokrati att göra så.”

Och nog är det väldigt ironiskt, att det är just vi som utsätts. Vi som granskar Sverigedemokraterna. Och inte en sajt som granskar Alliansen, eller som skriver om sossarna eller vänstern. Vad kan det bero på..?

Jag hoppas innerligt att IRM snart är uppe igen. Vi har en diger lista med material att plöja igenom och många inlägg som väntar på publicering. Och ärligt talat: den dag vi slutar med IRM kommer det inte vara för att någon försöker få oss till det. Den dag vi slutar är när vi antingen får slut på energi, eller när SD inte längre finns. Och känner jag oss rätt, är det mest troliga att det blir först när det senare händer.

(Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått angående mitt inlägg om Exponerat. Tack för alla mail och tweets! Det betyder otroligt mycket för mig att få lite snällhet som väger upp, med råge, allt hat som trillar in i min inkorg. Så: TACK!)

Näthat. Alltid lika skoj?

Ibland undrar jag om jag lever i samma värld ens som rasisterna och människohatarna som ibland skriver på Twitter. Ni vet, de där som också skrivit så mycket äckliga kommentarer att jag stängt av kommentarsfältet.

Är det så att deras hjärnor fungerar på ett annat sätt? Är det så att deras uppväxt var för jävlig? Är det så att de bara är av naturen korkade? Jag vet faktiskt inte, jag har gått igenom alla möjliga förklaringar bara för att försöka göra det begripligt för mig själv. Men jag lyckas aldrig förstå, och kanske är det lika bra.Kanske är förståelse första steget till acceptans?

Men nog är det underligt hur man kan finna nöje i att, anonymt såklart, skriva massa dynga om en person man inte ens känner? Att man inte har några motargument för vad personen säger och skriver, utan att man direkt angriper saker som utseende. Vad beror det på, att de här männen (för de brukar ofta vara just män) är så himla fega och ryggradslösa?

utseende2

Blir jag ledsen över det de skriver? Ja, på sätt och vis. Jag bryr mig inte om vad de tycker om mitt utseende, det är inte det. Den enda vars åsikt jag bryr mig om på just det området är faktiskt min pojkvän/sambo. Nej, jag blir mer ledsen över det meningslösa i det hela. Och det uppenbara kvinnoföraktet. Att de inte kan bemöta en kvinnlig meningsmotståndare med “Jag tycker du har fel, därför att…” utan istället kör det gamla utnötta och jädrigt fjantiga “DU ÄR FUL!”. Jaha? Vad har mitt utseende med mina åsikter att göra?

Blir jag arg över det de skriver? Ja. För tänk om jag inte var jag. Tänk om jag inte hade så tjockt skinn (no pun intended…). Tänk om det där faktiskt tog. Tänk om jag hade en ätstörning som triggades av det de skriver? Självskadebeteende? Självmordstankar? Jag vill liksom knappt tänka på vad det här hade gjort med mig om det varit för säg tio år sedan. Den tanken ger mig en stor knut i magen.

Blir jag förvånad över det de skriver? Nä, inte det minsta. Det där är ju ett välkänt grepp när man inte har några som helst argument att komma med. Vilket, såklart, gör mig till en vinnare – på walkover.

Blir jag less? Ja. Blir jag trött? Ja. Blir jag alldeles matt? Ja. För ärligt talat, vad tror de att de vinner? Vad tror de att de åstadkommer? Mer än bara ryggdunkningar sinsemellan alltså.

Tror jag att de skulle våga säga de där sakerna om de stod öga mot öga med mig? Knappast. Det är helt enkelt lätt att gömma sig bakom fega, anonyma konton på internet. Det är desto svårare att kräkas ur sig liknande saker när man måste inse att det är en riktig, levande person man behandlar så.

Till sist vill jag ställa några frågor, riktade till alla som tycker det är en bra idé att bete sig som fegisarna här ovan:

* Hur skulle Du må om det var din syster/dotter/flickvän/fru/mamma/etc som någon skrev sådär nedsättande om?

* Skulle Du våga ta en fika med mig? Stå till svars för sakerna Du skriver? Stå till svars för föraktet?

* Skulle Du ens våga skriva sådana saker utan att vara anonym? Och: ser du någon skillnad i att jag är helt icke-anonym, medan du gömmer dig bakom anonymitet?