Category Archives: Ett Hjärta Rött

Även om ni får mig att gråta – eller “Riktigt dålig förlorare”

Posted on by

Motbjudande. Äcklig. Vedervärdig. Vidrig.

Mm, det är några av de saker jag blivit kallad den här veckan. Det är ändå intressant, att de som ska “käfta emot” verkligen inte har några argument att komma med. För när man börjar med ord som de ovan, om man börjar köra med “lilla gumman” eller andra nedsättande ord, då har man absolut ingenting att komma med. Och då har väl jag vunnit, va?

Jo, jag roas lite av tanken. Och det är kanske därför jag orkar. För även om jag skrattar bort skiten så kan det ta sig in under mitt skinn en dålig dag. Ni vet, lite PMS:ig och stressig och massa andra :ig som gör att den där skyddsmuren inte är så tjock längre. Och det gör mig ännu ledsnare, för då har ju DE vunnit. Då stänger jag ner datorn en stund och känner bara att “nä, jag lägger ner skiten”.

Som tur är, för mig kanske främst, och som verkligen är otur för DEM, är jag fantastiskt envis. Och dessutom en otroligt dålig förlorare. Jag avskyr verkligen att förlora (blev liksom grinig när min 5-årige brorson vann i Memory tre gånger i rad…) och det är en egenskap som är guld värd i det här läget.

Så, kära rasister, antifeminister, homofober och ni resten som bara är ute efter att hata lite på mig: Ni kommer aldrig få tyst på mig. För även om ni faktiskt, tyvärr, ibland lyckas göra mig ledsen. Så är jag så sjukt mycket envisare än vad ni är. Jag är dessutom uppbackad av en hel drös bra människor, jag vet själv i mitt hjärta att jag har rätt och jag är fantastiskt stolt över vad jag åstadkommit hittills.

Enda vägen är uppåt. Och framåt. Väljer ni att ställa er i vägen för mig? Tja, då tar jag väl en omväg då. Eller hoppar över er. Det är inte svårare än så. Inte egentligen.

Hej anonyma näthatare! – eller “Virkning är bra för nerverna”

Posted on by

fulkommentar

Hej, du oerhört modiga person som kommenterar anonymt på min blogg! Jag vet inte riktigt vad du hoppas på att åstadkomma men jag har en aning om att du bara känner ett behov av att vara elak. Varför är det så, tror du? Vad är det som gnager dig egentligen?

Vill bara förtydliga vissa grejer åt dig för jag tror att du har missuppfattat några saker. För det första så bryr jag mig inte det minsta om du tycker att jag är ful. Varsågod liksom, alla kan inte tycka att alla är vackra! Eller som en av mina favoritsångare sjunger: “Precis som med det mesta så är skönhet relativ, det handlar mest om ljus och perspektiv.”

Att jag är tjock är heller inte något som jag kommer reagera på med “NÄE?! ÄR JAG?!”. Jag tycker faktiskt att det är lite trist när du leker Captain Obvious. Är det verkligen för mycket begärt att du visar lite kreativitet i ditt försök att trycka ner mig?

För det tredje så är jag inte en “kommunist-jävel” [sic!] . Jag är stolt socialist och vet du inte skillnaden så ger jag dig rådet att läsa på lite. Man kan trots allt aldrig få för mycket kunskap, eller hur? Under tiden du läser, jag föreslår att du gör det genom någon typ av kurs på t.ex universitet eller högskola, så kanske du också träffar andra människor som kan vidga ditt synfält. Kanske lär du dig då också att det är ganska fegt att anonymt försöka få någon att må dåligt.

Till sist vill jag önska dig lycka till i framtiden. Jag hoppas att du hittar någon ny hobby för ärligt talat verkar det skittrist att leta efter bloggar att kommentera hatiskt på. Jag föreslår, förutom då att studera lite, att du börjar med till exempel virkning kanske? Jag har hört att det är lugnande för nerverna och kanske kan det också hjälpa dig med din bristande impulskontroll.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Avpixlat, utan respekt för någon – eller “Hatbloggen strikes again!”

Posted on by

I helgen har mycket kretsat kring Mats Dagerlind, eller mr Avpixlat kanske vi kan kalla honom. Han är den som oftast stiger fram när Avpixlat behöver en talesperson, enligt Dagerlind själv för att ingen annan vågar. Vilken tur att han har så stort mod ändå, annars skulle hatsajten bara företrädas av anonyma hemliga kompisar. Typ. Men, jag tänkte inte skriva så mycket om just Dagerlind även om det här är sanslöst roligt:

lolololooolNej, jag tänkte istället skriva om själva Avpixlat och att vad de gör är farligt. Ingen kan ha missat Kumlafallet, en trettonårig flicka som hoppade framför ett tåg och därmed tog sitt liv. Fruktansvärt tragiskt och historien bakom tycks vara ännu mer tragisk. Nu har en medelålders man begärts häktad för att ha sexuellt ofredat henne. Märk väl: Han är häktad. Inte dömd. Ändå ser Avpixlat absolut inga hinder för att hänga ut honom med både bild och fullständigt namn.

Och nej, jag försvarar ingen pedofil och det är mycket möjligt att han är skyldig till det han har häktats för. Men jag kan inte VETA om han är skyldig för: han är INTE DÖMD. Sedan när har vi frångått principen “Oskyldig till motsatsen är bevisad”? Är inte den ganska viktig? Hur ska Avpixlat hantera det här om det skulle visa sig att mannen ändå är oskyldig? Det är inte precis så att Avpixlats läsare är de som glömmer och förlåter. För övrigt är Avpixlat inte heller kända för att publicera dementier när de faktiskt har gjort något fel, som när de hängde ut ett gäng pojkar som skyldiga för mobbing. Med namn. Varav ett av namnen tillhörde en pojke som inte alls varit inblandad i den aktuella händelsen. Dementi? Icke. För Avpixlat struntar fullkomligt i vilka som drabbas av det de lägger ut på bloggen.

Inte heller tycks de ha någon som helst sympati för den häktades familj. För någon typ av familj lär han ändå ha. De drabbas också av det här. Och risken finns att de drabbas hårt. Visst, blir mannen dömd så skulle det komma ut ändå såklart. Men, jag säger det igen för att det verkligen ska framgå tydligt vad jag egentligen vill med det här inlägget: Han. Är. Inte. Dömd. (Än).

Jag har sett många sajter som har skrivit om mannen ifråga, hittills har jag inte sett någon förutom Avpixlat som hängt ut honom så fullständigt. Det bekräftar iallafall för mig att Avpixlat är en riktig hatblogg utan hänsyn till någon annan än… tja, sig själva kanske?

En liten text om kärlek – eller “RÖR INTE MIN KOMPIS!”

Posted on by

07:29. Jag vaknar av att ena barnet i huset skriker. En minut före alarmet, alltid lika snopet på något sätt. Ja, jag tog sovmorgon idag, låg till och med kvar i sängen till klockan 08:00. Kollade igenom Twitter först. Svarade på mentions. Sen in på Facebook och fick som en spark i magen. En person jag tycker väldigt mycket om, som har hjälpt på en hel massa sätt och som är en genuint bra människa – har blivit hotad. Inte bara hen, utan även hens familj. Och jag blir så jävla förbannad. Ledsen. Uppgiven.

Hur lågt måste man inte sjunka för att börja hota folk och deras familjer?

Det här har liksom funnits med i bakhuvudet hela dagen. Jag har varit grinigare än vanligt. Känt mig trött, less. För det är ju inte första gången det händer precis, och inte heller sista. Och jag kan inte låta bli att tänka: Är det mig det händer nästa gång? Är det priset jag måste betala för att ha åsikter – och uttrycka dem öppet?

Och jag tänker på tiden innan IRM. Innan Twitter. Innan någon visste vem jag var. När jag var tyst, skrev kanske på min blogg någon gång då och då, texter som lästes av max tre kompisar. Och jag undrar…var jag lyckligare då? När jag inte behövde börja min dag genom att läsa hur vänner jag bryr mig om blir utsatta för hot, påhopp, rasism, sexism, trakasserier. Innan jag själv blev utsatt, utpekad, påhoppad, uthängd? Nej. Nej jag var inte lyckligare då.

För jag skulle inte vilja vara utan den här resan. Alla människor jag träffat, alla vänner jag lärt känna, allt jag lärt mig. Men det allra viktigaste: Känslan av att jag faktiskt påverkar. Att det finns människor som läst mina texter och börjat tänka på nya sätt. Som valt att lyssna, se, lära sig. Jag hoppas innerligt att det är många som delar den upplevelsen och de känslorna med mig, för det är något som aldrig kan tas ifrån oss.

Och iallafall för mig är det exakt det som får mig att fortsätta uttrycka min åsikt. Får mig att fortsätta skriva, provocera, utmana. Ja, våra motståndare vill att vi ska hålla käft och ge dem all makt. Jag är inte beredd att göra det. Jag är inte beredd att ge upp. Det jag är beredd på är dock detta: Att bära varje vän som blir påhoppad, hålla varje hand som darrar av rädsla efter personliga hot, torka uppgivna tårar när någon skrivit något ovanligt elakt och alltid, alltid höja rösten för att säga ifrån när någon säger eller gör något för att skada någon annan.

Nämen, vill du inte ligga med mig? Oj, då ska jag genast hålla tyst – eller “Rövhattar!”

Posted on by

Det verkar som att folk (män) som ogillar mig är periodare. Kan vara helt lugnt som helst i flera veckor, frid och fröjd. Så helt plötsligt kommer nån (man) på att “Fan, den där jävla Anny alltså. Jag må skriva nåt som sätter henne på plats!”. Och sen skriver de något om mitt utseende.

Ja, det är liksom alltid just mitt utseende de ger sig på. Att jag är tjock eller ful. Att ingen vill ligga med mig. Jag reagerar alltid på dessa små meddelanden med att lägga mig i fosterställning och gråta blod. “Buhu, den där anonyme näthataren säger att ingen tycker att jag är snygg! Jag ska aldrig yttra en åsikt ever again!”. Fast nej, det gör jag förstås inte. För, konstigt som det må vara, så bryr jag mig föga om deras åsikter om mitt yttre. För det första så visar de tydligt på en gång att de inte har några argument till att tycka illa om mig. Nej, “Du är ful” är inget giltigt argument. För det andra så får jag visst ligga och det finns visst (rätt många *blygsamt skryt*) som tycker att jag är snygg så de ljuger dessutom. För det tredje så är de uppenbarligen rövhattar och vem bryr sig om vad rövhattar tycker?

kommentarbloggenbläbläblä

Men. Och nu kommer ett stort men. Jag blir förbannad ändå. För jag vet att de lika gärna kan rikta sitt hat mot någon som tar åt sig. Någon som blir ledsen. Det är ju deras mål! Jag kan faktiskt inte förstå det, det där drivet att vara så elak man bara kan. Och varför? För att någon har en annan åsikt. Det gör mig också förbannad för det är så uppenbart ett försök att få mig att hålla tyst. Ett sätt att försöka beröva mig rätten till en åsikt och rätten till att yttra den. Men vet ni vad, ni ynkliga små män (Jo, ni ÄR både ynkliga och män): Mig tystar man inte så lätt.

SC20130311-232538-1

Till sist vill jag säga en sak till alla underbara, fantastiska kvinnor där ute med en egen åsikt som de inte räds för att yttra (Ja, av ALLA olika politiska riktningar): Kämpa på. Skit i rövhattarna. Och stötta varandra, för man kan ha olika åsikter men ändå vakta varandras ryggar. Och om vi gör det – då kommer iallafall vissa näthatare få stoppa svansen mellan benen och dra tillbaka till de mörka vrår de hör hemma i. (Eller än mer önskvärt: Växa upp, bli som folk och istället för näthat formulera vettiga åsikter och motargument).

Läs om REVA – eller “Det är en dag imorgon också…”

Posted on by

Så kommer en sån där dag då jag har så fullt upp att jag varken hinner eller orkar blogga nåt. Men ni kan få två saker av mig. För det första lovar jag att jag imorgon kommer fortsätta blogga om sexistiska skämt, den här gången försvarade av en välkänd restaurangkedja. Och så kan ni förstås läsa min debattartikel om REVA och polisens agerande när det gäller papperslösa:

Vad är egentligen Polisens uppgift? För en lite vilsen jamtlandstaus som emigrerat till Vår Kungliga Hufvudstad kan en sådan fråga först verka självklar. Polisen ska väl lösa brott, ta fast farliga bovar helt enkelt? Och det trodde jag också var fallet när jag flyttade ner hit. Tji fick jag, för den senaste tiden verkar det allt mer som att Stockholmspolisens främsta uppgift är att lurpassa på papperslösa flyktingar i Stockholms tunnelbana. Projektet bakom, som sägs rättfärdiga det hela, heter REVA och har fått skarp kritik från flera håll. Syftet är helt enkelt att öka antalet utvisningar av papperslösa flyktingar.

Läs hela här, på ETC Stockholm.

Att vara kränkt – eller “DET ÄR INTE DIN RÄTT!”

Posted on by

Jag läste ett blogginlägg, nu på morgonen. Som gjorde mig lite ledsen och mycket förbannad. Det handlar om det osmakliga skämtet från lördagens melodifestival. Ja ni vet, där de drev med både bisexuella och transpersoner. Jag satt gapande framför teven och tänkte “Vafan håller dom på med?” och det var jag inte ensam om (tack och lov!) då delfinalen blivit anmäld till Granskningsnämnden. Inte bara en gång, utan hela 15 gånger. Gott så, kan man tycka. För nog är det den som blir kränkt som avgör nivån? Som har rätten att säga “Nej, det här var inte kul”?

FELFELFELFELFELFEL! Tydligen är det bara privilegierade människor, de som inte står i skottlinjen, som avgör vad som är ROLIGT. Exakt, precis samma retorik som när jag bloggade om de sexistiska bilderna jag hittade på Facebook. Hela grejen är liksom på repeat: “Det är bara på skoj! Var inte så lättkränkt! Har du ingen humor? Det är meningen att man ska skratta! JAG tyckte det var roligt!”. Jag blir alldeles matt. Och arg. För hur kan man tro sig ha rätten att bestämma över någon annans känslor? Det skulle faktiskt aldrig falla mig in att fnysa bort någons upplevelse om hen sa “Jag känner mig kränkt av det där skämtet”. Istället skulle jag lyssna, försöka förstå. Om jag hade gjort något fel, hade jag försökt förbättra mig. Komma ihåg det, lära om.

Ett exempel från min vardag. Har under morgonen haft en diskussion med en man på Twitter som varit mäkta upprörd över ordet “hen”. Och då menar jag inte på engelska, utan “hen” som personligt pronomen. Och jag har verkligen försökt förstå varför han tar så illa upp av det. Jag menar, visst jag kan provoceras av andra människors språkbruk också (T.ex folk som säger “asseptera” stör mig nåt enormt!) men jag skulle nog aldrig känna mig kränkt på grund av det. Så jag vill förstå. Jag vill lyssna. Men han kan inte förklara. Han har inget svar, för i själva verket är han nog inte så kränkt. Han tycker bara att “hen” är ett fjantigt och onödigt ord. Och så får man också tycka, såklart! Men det har inget att göra med att vara kränkt.

Skillnaden är att “skämtlåten” från Melodifestivalen faktiskt kränkte människor. Genom att driva med redan utsatta grupper pekar man på dem ännu tydligare och säger “haha ni är konstiga!”. Jag, som själv är bisexuell, blir alltid bedrövad över den bild som framställs av bi-människor. Vi är promiskuösa, ofta otrogna, ÄLSKAR trekanter, har gärna fler partners samtidigt (för vi tröttnar så lätt på ett kön!), har inte riktigt bestämt oss för vilken sexualitet vi EGENTLIGEN har osv osv. Självfallet är det så att om filmer, tv, underhållning framställer en grupp människor på ett visst sätt så kommer även deras omgivning börja tro att de är så på riktigt. Jag förstår inte varför det är så svårt att ta in? Och jag förstår inte varför “skämt” ska baseras på fördomar och förutfattade meningar. Det är inte roligt. Det är faktiskt inte det.

Nåväl. Nu blev det kanske lite babbligt igen. Det blir ofta det när jag är lite upprörd. Och upprörd blir jag, med all rätta, när någon tror sig ha rätten att bestämma över någon annans upplevelse. Som jag skrev i en kommentar till bloggen jag råkade läsa:

Det som verkligen bekymrar mig är dock rätten du tar att avgöra när någon annan får känna sig kränkt. Är det verkligen DIN rätt? Visst, du kanske tycker att ett skämt är jätteroligt men om någon annan blir illa berörd, tycker du fortfarande att skämtet är värt att skratta åt? Tänk efter en gång till – vad gör det dig till?

Vilka står för näthatet? – eller “Dra den om Rödluvan också”

Posted on by

Vilka är det egentligen som står för näthatet? Det här har diskuterat fram och tillbaka sedan förra veckans Uppdrag Granskning. De flesta har dock kunnat hålla en ganska schysst ton och varit relativt överens om att näthat inte behöver ha någon särskild politisk tillhörighet och många anser heller inte att det behöver vara könsbundet. Det senare håller jag inte med om, då det har framgått tydligt att det främst är män som häver ur sig precis vad som helst via internet. Jo, det finns kvinnor som gör det också, men min uppfattning är inte att det är i alls samma utsträckning eller omfattning.

Men, det här inlägget ska inte handla om det. Många andra har skrivit om det bättre. Det här inlägget ska handla om den grupp människor som inte kan hålla en schysst ton och som tycks ha foliehattar som skaver lite extra mycket de här dagarna. Skärmdumpen nedan är från hatbloggen Avpixlat:

avnäthatSvenska journalister får skylla sig själva för näthatet och det är invandrare (framförallt muslimer) som står för det. Jag tycker det är väldigt intressant att kommentatorn påstår att “svennehora accepteras ibland av myndigheter och andra som tilltalsord”. Really?! Nej, faktiskt så känns det som en väldigt påhittad grej. Framkokt där under foliehattens mysiga värme…  Men kommentatorn i det här fallet erkänner iallafall att näthat existerar och förekommer. Värre är det då med följande kommentar, plockad från riksdagsledamoten Thoralf Alfssons blogg:

näthat1

Alltså okej, på sätt och vis är andra stycket i kommentaren ganska rimlig. Om vi alla stänger ner våra internetanslutningar så förekommer inget näthat. Korrekt. Men… men är det verkligen så vi ska lösa problemet? Oh wait! Hen har ju redan fastslagit att det inte finns något näthat. Det är en myt! Påhittad av vänsterextrema skribenter! Ja, alla vet ju att Blondinbella är fantastiskt mycket vänsterextremist. Självfallet är (vissa av) de frågor som lyfts fram i kommentaren seriösa och bör hanteras med allvar. Men någonstans kan jag känna att kommentaren är HELT ogiltigförklarad av sig själv. Jag menar… seriöst… “ingår säkert i någon plan” är inte en mening som inger särskilt mycket förtroende.

Nå, var vill jag komma med det hela då? Det här är inte de första eller enda kommentarer jag sett från främlingsfientligt och högerextremt håll som förnekar att det förekommer någon typ av näthat, eller som för den delen försöker bevisa att näthatet drabbar alla andra än t.ex de som medverkade i Uppdrag Granskning. Jag vet inte vad ni tycker, men jag blir rädd. Att de inte har någon som helst insikt eller begrepp om sin omvärld kan tyvärr leda till att de inte heller ser några gränser för sitt eget beteende. Igår stod Avpixlats överkucku på scenen under publicistklubbens debatt och bedyrade att Avpixlat är så snälla så.

I beg to differ.

 

Arbetarrörelsen kan bättre – eller “Det handlar inte om invandring!”

Posted on by

Jag läste det här, och jag blev upprörd. Vad händer med min älskade arbetarrörelse? Mitt älskade LO? Vi måste göra något åt saken. Vi kan inte låta ord som jämlikhet och solidaritet förlora sin betydelse. För är det något SD inte förstår, så är det just de två orden. Vi måste bli bättre, kära kamrater. Vi måste bli starkare. Tydligare.

Jag skrev om det här på Facebook också. Och fick en kommentar från en älskad vän som menade väl när hen skrev “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”. Min respons på det blev en lång kommentar och jag kände att det var något jag ville förmedla till fler. Att jag ville att fler skulle läsa, för det är viktigt. Så, här är min respons på “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”:

Fast det handlar inte om det. Även om vi så skulle säga nej till ALL invandring så skulle vi fortfarande rea ut vår gemensamma välfärd. Vi skulle fortfarande ha en befolkning som tycks bry sig mer om nån hundring i jobbskatteavdrag än om huruvida sjukhus har råd att anställa personal. Vi skulle fortfarande ha riskkapitalistbolag som inte jobbar för att vården och omsorgen ska bli så bra som möjligt, utan för att de ska tjäna mer pengar. Pengar som de kanske inte ens kommer skatta i Sverige.

Även om vi skulle sätta stopp för all invandring skulle vi ha en skola som är under all kritik, vi skulle ha storföretag som strävar efter högre och högre och HÖGRE vinst och hellre förhandlar fram krisavtal till sina anställda (med hot om varsel) än några år går med på mindre vinst, mindre bonus. Vi skulle fortfarande ha en regering som tycker att det viktigaste är att prioritera RUT, ROT, sänkt bolagsskatt och sänkts restaurangmoms istället för att göra något åt arbetslösheten. Typ, jag vet inte, se till att det byggs lite bostäder kanske?

Skulle bostäder byggas kanske det skulle kunna, på samma gång, lösa ett annat jätteproblem, nämligen bostadsbristen som ser till att unga vuxna får bo kvar hemma hos sina föräldrar och som leder till att det är i princip omöjligt att få tag på en lägenhet i Stockholm om man inte köper den, och hur många har råd att lägga ett par miljoner på det?

Självfallet är det enkelt att skylla alla dessa problem på invandrare och flyktingar. Men de har ingenting med saken att göra. Hur kan vi gå med på att se MÄNNISKOR som en ekonomisk belastning när vi samtidigt göttar oss med sänkt skatt som går raka vägen ner i fickan på de som redan har så mycket pengar att de aldrig, aldrig nånsin egentligen behöver oroa sig? Varför har vi låtit det bli så här? Jag tänker inte gå med på att skylla några problem på invandringen. Det är att köpa SD:s problembeskrivning och det jag vet allra tydligast är detta: SD har så jävla fel.

Mäns näthat – eller “Gimme love to give to others!”

Posted on by

Ikväll önskar jag verkligen att alla ser “Uppdrag Granskning”. Jag brukar sällan göra det själv, för jag är verkligen ingen TV-människa, men kvällens program känns så otroligt viktigt och angeläget. Det handlar om mäns näthat mot kvinnor.

Jag har sett många skriva om just den saken de senaste dagarna, och det är bra. Skiten måste lyftas till ytan så att alla kan se den. Det finns så många som säger “Om ni pratar om det så går ni bara DERAS ärenden, då får de som de vill!” och förlåt, men nästa person som säger så till mig kommer jag kanske kräkas på. Iallafall i fantasin. För vad blir bättre av att tiga om problemet? Vad blir bättre av att de kvinnor som drabbas av de här vidriga hoten sitter tysta och tar skiten själv? Jag är helt övertygad om att alla kvinnor som medverkar ikväll är starka människor som inte ger sig så lätt. Men alla människor har en gräns. Alla människor kan känna smärta.

Här kan jag egentligen bara tala utifrån mig själv. Jag har varit ganska duktig på att raljera och skämta om det hat jag fått ta emot. Det är inte på långa vägar lika vidrigt som det många andra utstått och utstår, men det finns där. Och även om jag sällan velat erkänna det, ens för mig själv, så känns det när någon skriver “Du borde våldtas”, när man blir kallad “fetto”, “äckliga fitta” eller “jävla luder”. Och varje gång jag får en sådan kommentar, mail eller tweet så tänker jag att det kunde ha varit någon annan som fick läsa. Det kunde ha varit någon som inte orkar mer utan tänker “Nu får det räcka, nu ska jag vara tyst”.

Och det är väl det som är målet, antar jag? Att tysta oss. En kvinna ska veta sin plats. En kvinna ska inte sticka ut hakan och ha en åsikt. En kvinna ska väl helst vara mild, vän och undergiven. När vi vägrar anpassa oss efter de mallarna så ser vissa män rött. Vi ifrågasätter den makt vi har och därför vill de sätta oss på plats. De gör det med det effektivaste vapen de har: hot.

Som jag skrev i början så har jag sett att många har skrivit om det här den senaste tiden. Hittills har jag inte sett att någon har ett svar på hur vi får stopp på hatet. Det har heller inte jag. Men jag tror, helhjärtat, att ett stort första steg är att fler öppnar ögonen. Ser hur det faktiskt ser ut i Sverige idag. Att vi blir fler som säger ifrån och framförallt: fler som stöttar varandra.

Därför blev jag lycklig när jag idag såg hashtaggen #nätkärlek på Twitter. Med syfte att göra det näthatarna gör, fast helt tvärtom. Det vill säga att med kärlek riktigt överösa starka kvinnor, och män, som vågar ta ställning. Som vågar sticka ut hakan. Som vågar sträcka på ryggen, peka på problem i vårt samhälle och säga “Det här är inte rätt!”.

Vi är fler än de som hatar. Det är jag övertygad om. Och även om några kommer tycka att detta är klyschigt, så vill jag ändå avsluta med: Tillsammans är vi starka. För det är vi!