Tag Archives: Sverige

Dagerlinds kamp för jämställdhet – eller “Poppycock!”

Posted on by

Mats Dagerlind, inofficiell överkucku på Avpixlat och redaktionsmedlem på SD-kuriren, har bestämt sig för att slå ett slag för jämställdheten. Härligt, tänker ni kanske och blir lite glada över att karln blivit feminist.

Fniss, klart han inte har blivit det! Nejdå, i Mats värld är det nämligen så att det är kvinnan som har övertaget och det är stackars mannen som är förtryckt. Ja, en analys vi alla kan hålla med om? Nja. Det får en ju faktiskt att ställa vissa frågor. Jag menar, varför har kvinnor lägre betalt? Varför har kvinnor såpass få chefspositioner? Varför är kvinnor utsatta på så många sätt? Frukta icke, Mats Dagerlind har svaren!

dagerlind2

Ok, ska vi gå igenom det här tweet för tweet? Vi börjar med den första. Mats Dagerlind tycker alltså synd om männen för att de inte blir sedda som “sexobjekt”. Mannen ska “kräva en hand på sin rumpa av en kvinna idag”. Nå, nu vet jag inte hur det är med alla världens kvinnor därute, men jag skulle iallafall gladeligen byta bort den biten! För vad är det vi isåfall skulle byta bort? Vad är det männen skulle få med i paketet att “bli sedda som sexobjekt”?

Tja, de skulle få fingrar, främmande sådana, som nyper dem i rumpan. De skulle få händer som riktigt gräver runt i underliven på dem. De skulle bli klämda på, tittade på, skrattade åt, bli behandlade helt utan respekt och de skulle också riskerar våldtäkt. För tja, vare sig ni vill det eller inte så kan sexuella trakasserier på det sättet leda till värre saker. Och efter våldtäkten, tja då kanske mannen skulle få frågan “Vad hade du på dig?” eller “Var du full?” eller “Har du haft sex förut?”. Som sagt, jag kan inte tala för världens alla kvinnor. Men iallafall jag skulle glatt och utan eftertanke byta bort just det där “ses som ett sexobjekt”. Och jag skulle inte ens tvivla.

Men ska vi gå vidare då? Mannen ska alltså bli inkvoterad på jobb. Jamen dåså, den är ju redan uppnådd! För det sker dagligen, hela tiden och världen över att män blir valda över kvinnor just på grund av att de är… just det, män! Så grattis Mats, din kamp har lönat sig. (Eh, nej. Så här har det alltid varit. Sorry!)

Nummer tre då. Det är alltså synd om männen för att de aldrig får komplimanger, aldrig blir bjudna på krogen, aldrig träffar på någon som håller upp dörren? Hm, återigen kan jag bara tala utifrån mig själv och min omgivning men alltså… jag känner inte alls igen den här bilden av mänskligheten. Nog håller vi upp dörren för varandra (iallfall på tunnelbanan i Stockholm…), nog bjuder jag också mina killkompisar på drinkar på krogen, nog har jag varit med om inte bara en gång att män får komplimanger? Det här känns liksom mer som att.. som att Mats borde byta umgänge. Så jag säger det här och nu: Mats, du är varmt välkommen att följa med mig och mina vänner ut nån kväll i 08. Jag lovar att jag ska både bjuda dig på en öl och hålla upp dörren för dig! (Har du din Avpixlat-tröja på dig kommer jag däremot inte ge dig komplimanger för din klädsel)

Nummer fyra känns lite avhandlad redan. Så vi hoppar den va? (Fast nog är det spännande att Mats tycks tro att jämställdhet innebär vem som blir bjuden av vem på alkohol…)

Femman! Ja, jag håller med. Man ska inte förolämpa varandra. Varken kvinnor eller män. Det är liksom dumt och onödigt och allra främst otrevligt. Så vi bestämmer här och nu att kvinnor ska undvika att kalla män för “taliban” och “gubbslem”, så låter männen bli att kalla kvinnor för “hora”, “pissluder”, “fitta” och liknande. Jättebra ju!

Och nummer sex då. Jag kan inte låta bli att tänka så här: Vem är det som prompt säger att det är mannen som utför dessa sysslor? Och HUR många bygger egentligen en bastu? Och bygger de en ny bastu varje dag? Lagar de bilen varje dag? Klipper de gräset varje dag? Nä, så mycket växer inte gräset i Sverige väl? Medan det dagliga arbete kvinnor utför är just det: dagligt. Barnen tar liksom inte semester. Det funkar inte att låta bli att äta en dag. Tvätten tvättar inte sig själv, disken diskar inte sig själv och städningen gör inte sig själv. Nå, om man inte har en RUT-piga hemma då men det är ju liksom en helt annan historia. Så nej, Mats, du kan inte jämföra “bygga en bastu” med att sköta det vardagliga arbetet i hushållet. Sorry, men du får försöka bättre!

Och så den sista. Den som gör mig på riktigt förbannad. Den som antyder att kvinnor arbetar halvtid för att de inte orkar heltid. Jamen vad fint, då ser vi till att papporna i större grad är hemma och tar hand om barnen då! Så kan mammorna jobba heltid för ärligt talat tror jag att många skulle VILJA jobba heltid. Om bara mannen tog lite ansvar och hjälpte till att ta hand om de gemensamma avkommorna. Så jag tycker vi kan bestämma också det, här och nu, att männen från och med nu tar hälften av ansvaret för barn så att kvinnorna snabbare kan gå upp i heltid. Visst blir det bra va, Mats? Eller tänkte du inte på det där med att någon ska ta hand om ungarna också..?

Jadu Mats. Det är fint ändå att du slår ett slag för jämställdheten. Synd att du inte riktigt verkar dels förstå ordets innebörd, dels bara arbeta för ett enda kön. För du vet väl det här, att feminismen jobbar nästan lika mycket för män som för kvinnor. Patriarkatet tvingar in män i snäva könsroller som hämmar era liv. Det vill vi ändra på, på samma sätt som vi vill ändra på att kvinnornas villkor är betydligt sämre i dagens samhälle.

Men fortsätt du din kamp. Kanske är det någon som lyssnar. Troligtvis en man. Jag vet inte vilken förändring ni är ute efter dock, för det ni vill ha – det har ni redan. Grattis, ni är män.

 

Vinster i välfärden – eller “Därför är jag glad att vara icke-sosse”

Posted on by

Så, har jag förstått rätt att S-kongressen beslutat en ganska mesig uppgörelse angående vinster i välfärden? Isåfall är jag visserligen inte förvånad. Jag hade väl ändå hoppats att de skulle vara lika modiga som LO-kongressen, men jag förstod att det var naivt.

Jag är ingen ekonom eller expert eller superinsatt eller så. Men ändå tycker jag det känns så fel när man diskuterar vinster i välfärden med vissa sossar. De målar upp en domedagsbild, att om vi säger nej till vinstuttag inom välfärden så kommer det sluta med att varenda vårdcentral, skola, sjukhus, you name it, kommer få lägga ner.

Är jag naiv nu, eller är det inte så att vi har exakt samma behov av välfärdstjänster ändå? Är det inte så att vi betalar exakt lika mycket i skatt som ska gå till välfärdstjänsterna? Är det inte så att vi hade välfärd även innan privatiseringarna började härja som nåt slags virus?

Majoriteten av Sveriges befolkning säger nej till vinster i välfärden, enligt Katalys säger 90 procent nej. Sossarna säger nja. Jag är så väldigt glad att jag är del av inte bara en, utan två rörelser som precis som svenska folket säger nej. Nog för att jag försöker vara positiv och säga “ja” så ofta som möjligt, men i just den här frågan måste jag vara grinig. Min ideologiska övertygelse är alldeles för stark för något sådant.

Det är också en av anledningarna till att jag lämnade (S). Ett beslut jag aldrig ångrat.

Facebook what r u doin – eller “Facebook, stahp”

Posted on by

Det är inte bara jag som brukar springa på rasistiska, kvinnohatiska eller på andra sätt vidriga Facebookgrupper. Faktiskt ser jag det varje dag, hur de delas med uppmaningar om att gå in och anmäla. Men hjälper det då? Hjälper det verkligen att anmäla en grupp till Facebook?

Nja, är nog mitt svar. Nog för att vi sett till att några sidor och grupper faktiskt stängts ner, men de måste vara riktigt grova. För Facebook har inte samma syn på vad som är rätt och riktigt som kanske jag har. De ser till exempel inga problem med en grupp som har namnet “Kontroversiell humor – Alla tjejer är horor”. Gruppen har fått mycket uppmärksamhet under dagen, bland annat har Nyheter24 skrivit om den. Gruppen hette från början “Alla tjejer är horor” men just det där lilla tillägget i början gjorde att den inte togs bort.

Facebook, vad håller ni på med?

Visst är det bra och förbannat viktigt med yttrandefrihet. Men yttrandefrihet behöver inte betyda samma sak som “rätten att uttrycka sig kränkande”. När ska vi lära oss, att det vi läser på internet också påverkar oss? När ska vi lära oss att det inte funkar att bara blunda, vifta undan sånt här med “humor” och sedan bli förvånade när någon far illa? Jag är så innerligt less på den här attityden om internet, att det skulle råda någon annans slags spelregler där. Att det ska vara okej att skämta om att kvinnor är horor eller borde hålla sig i köket. Att det är okej med lite homofobi. Att det är okej att skratta åt rasistiska bilder.

Internet är inte en parallell värld där saker sker i något slags vakuum. Det som händer på nätet är högst verkligt och påverkar. Sexistiska bilder, kvinnohatiska budskap – bidrar till att sexism och kvinnohat fortfarande är ett problem 2013. På samma sätt bidrar homofobi, rasism, etc till att fenomenen kan fortsätta frodas även i resten av samhället.

Nej, jag menar inte att utan internet skulle allt i världen vara frid och fröjd. Problemet är självfallet djupare än så. Jag önskar bara att fler kunde tänka efter innan de började sprida sån där skit på nätet. Tänk efter innan ni trycker på “gilla”: Är det här något ni verkligen kan stå för? Hur hade er mamma/pappa/syskon/barn reagerat om hen hade vetat att du gillat det här?

Det är allt jag begär. Lite eftertanke. För jag vill inte tro att så många är sexister, rasister eller allmänna as. Jag vill hellre tro då, att de bara glömt bort att tänka för en stund.

Att fly – eller “Jag är aldrig trygg”

Posted on by

Jag är på väg hem från tunnelbanan. Klockan är mycket och det är vardagskväll så det var inte så många som klev av på min station. Efter en stund hör jag fotsteg bakom mig. Jag vågar inte vända mig om, utan går istället lite snabbare. Tänker att det är mitt i ett bostadsområde, om jag skriker måste ju någon höra, eller hur? Jag hör stegen bakom mig och hur de också ökar takten och jag är helt säker på att nu, nu händer det. Nu blir jag våldtagen.

Jag stoppar ner handen i fickan och kramar nycklarna, kanske kan jag slå honom i ansiktet med dem? Jag vill inte springa heller, jag har ju läst hur sånt beteende kan trigga. Så plötsligt: En hand på min axel och hela min kropp fryser till is av ren och skär skräck.

”Förlåt, du tappade den här.” Jag tittar oförstående ner på vanten som han håller fram, sedan inser jag att det är min. Min tappade vante, som han bara ville ge tillbaka. Jag säger tack, lite skakigt, och han vänder och går åt andra hållet.

Jag har fortfarande puls som en vettskrämd kanin men samtidigt är jag så lättad. Jag klarade mig! Den här gången också. Och jag börjar tänka: Varför ska jag behöva vara rädd i mitt eget samhälle? Varför ska jag behöva bära på den här skräcken? Åh, tro inte att jag är unik. Det här är en skräck som delas av de flesta kvinnor jag känner. Vi lär oss tidigt att leva med den, hantera den. Göra upp strategier och planer för hur vi ska försvara oss när den dagen kommer. För det handlar om när, inte om, när vi tänker.

Och jag inser att jag ständigt är på flykt när jag rör mig ute. Alltid redo att försvara mig, alltid beredd på att kriga. Aldrig någonsin trygg. Och jag kopplar ihop det med att jag alltid döms för mitt yttre, att jag särbehandlas på grund av något jag inte själv kan råda över och jag inser… det är inte konstigt att jag är antirasist. Inte det minsta märkligt, faktiskt.

Det är inte konstigt att jag istället för rädsla och misstro väljer att bemöta migrationsfrågor med empati och förståelse. Kanske är det också därför, i alla fall enligt min uppfattning, en större andel kvinnor än män är just uttalade antirasister? Kanske är det därför det finns så få kvinnor i Sverigedemokraterna.

För vi vet hur det känns. Vi vet hur det är.

Vi är också på flykt.

Högborgen för rasism och sexism – eller “Jävla Facebook!”

Posted on by

Jag råkade hitta en rätt vidrig sida på Facebook igen, delad av en så kallad “vän”. Den heter “Censurfritt” och beskriver sig själv:

“Ocensurerad humor och svart satir!
[VARNING!] Inget för känsliga personer! [VARNING!]
OBS! Åldersgräns 18 år”

Åh så skoj, en humorsida. Ja, det kanske det är om man tycker att rasism och sexism är roligt. Eller vad sägs om:

kvinnohat3

Hihi jamen jaaa vad roligt, kvinnan är såklart den inbyggda diskmaskinen ty hon är kvinna och de kan inget annat än typ… diska. Hahahaha jo lite igenkänningshumor va!? (Eller: Skit ner er.)
Men det blir värre. Mycket värre.

kvinnohat2

Hur du handskas med en hysterisk kvinna? Mm… bara…nä, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Bara detta: Jag tycker verkligen inte att det här är roligt.

Men det blir värre. Mycket värre.

mindfuck

Bilden i sig är förstås osmaklig nog så det räcker och blir över, men lägger vi till kommentarerna under bilden så blir iallafall jag både ledsen och rädd. Det här är människor som skriver helt öppet, på en publik facebooksida och med sina egna namn. De står alltså för sin äckliga rasism. (Jag väljer dock, i vanlig ordning, att maskera namnen för det är inte min uppgift att hänga ut idioter)

mindfuckkommentarer

Jag orkade bara ta ett fåtal av de kommentarer jag hittade men – majoriteten av bildkommentarerna var rasistiska. Det är liksom inte ett par enskilda som trollar i tråden eller som är extra “högljudda”, för jag hittade bara TVÅ kommenterar av totalt 34 kommentarer där man säger ifrån och tycker att det hela är fel. Och jag kan inte förstå varför mina kompisar delar den här sidan. Läser de inte kommentarerna? Ser de inte rasismen? Skiter de fullständigt i sexismen? Jag önskar verkligen att jag förstod.

Men, så inser jag denna hemska tanke: Även mina kompisar kan vara rasister och sexister. För så är det ju faktiskt, det är inte företeelser som finns på håll. Som vi inte alla har i vårt liv på ett eller annat sätt. Rasismen och sexismen finns i hela samhället och säkerligen har de flesta tänkt en rasistisk tanke någon gång i sitt liv. Kanske till och med flera gånger. Men det som är den viktigaste frågan då är – uppmärksammade vi den tanken, analyserade och förkastade den? Lärde vi oss något? Kanske vågade vi krossa en av våra egna fördomar?

Eller gick vi istället in på en FB-sida, höhö-skrattade och tryckte gilla på en kommentar som säger att muslimer hör hemma i soporna? Ni som gjorde det senare och är facebookkompis med mig – var vänlig ta bort mig för jag vill inte se er dynga som ni sprider. Tack på förhand!

Avpixlat, utan respekt för någon – eller “Hatbloggen strikes again!”

Posted on by

I helgen har mycket kretsat kring Mats Dagerlind, eller mr Avpixlat kanske vi kan kalla honom. Han är den som oftast stiger fram när Avpixlat behöver en talesperson, enligt Dagerlind själv för att ingen annan vågar. Vilken tur att han har så stort mod ändå, annars skulle hatsajten bara företrädas av anonyma hemliga kompisar. Typ. Men, jag tänkte inte skriva så mycket om just Dagerlind även om det här är sanslöst roligt:

lolololooolNej, jag tänkte istället skriva om själva Avpixlat och att vad de gör är farligt. Ingen kan ha missat Kumlafallet, en trettonårig flicka som hoppade framför ett tåg och därmed tog sitt liv. Fruktansvärt tragiskt och historien bakom tycks vara ännu mer tragisk. Nu har en medelålders man begärts häktad för att ha sexuellt ofredat henne. Märk väl: Han är häktad. Inte dömd. Ändå ser Avpixlat absolut inga hinder för att hänga ut honom med både bild och fullständigt namn.

Och nej, jag försvarar ingen pedofil och det är mycket möjligt att han är skyldig till det han har häktats för. Men jag kan inte VETA om han är skyldig för: han är INTE DÖMD. Sedan när har vi frångått principen “Oskyldig till motsatsen är bevisad”? Är inte den ganska viktig? Hur ska Avpixlat hantera det här om det skulle visa sig att mannen ändå är oskyldig? Det är inte precis så att Avpixlats läsare är de som glömmer och förlåter. För övrigt är Avpixlat inte heller kända för att publicera dementier när de faktiskt har gjort något fel, som när de hängde ut ett gäng pojkar som skyldiga för mobbing. Med namn. Varav ett av namnen tillhörde en pojke som inte alls varit inblandad i den aktuella händelsen. Dementi? Icke. För Avpixlat struntar fullkomligt i vilka som drabbas av det de lägger ut på bloggen.

Inte heller tycks de ha någon som helst sympati för den häktades familj. För någon typ av familj lär han ändå ha. De drabbas också av det här. Och risken finns att de drabbas hårt. Visst, blir mannen dömd så skulle det komma ut ändå såklart. Men, jag säger det igen för att det verkligen ska framgå tydligt vad jag egentligen vill med det här inlägget: Han. Är. Inte. Dömd. (Än).

Jag har sett många sajter som har skrivit om mannen ifråga, hittills har jag inte sett någon förutom Avpixlat som hängt ut honom så fullständigt. Det bekräftar iallafall för mig att Avpixlat är en riktig hatblogg utan hänsyn till någon annan än… tja, sig själva kanske?

Vi är många! – eller “Vad gör du?”

Posted on by

“Hur orkar du?” – frågan har jag fått så himla många gånger. Både välmenat, med omtanke. Men också snäsigt “Men att du orkar bry dig?”. Faktum är att jag inte alltid orkar. Faktum är att jag ibland vill stänga ner mitt Twitter-konto, sluta skriva för IRM och bara lägga ner.

Den tanken brukar hålla i typ… fem minuter. För sen kommer jag på att jag inte är så feg. De kan hota mig bäst de vill, jag tänker inte vara tyst. Fast det är inte bara min egen tjurighet som får mig att fortsätta. Nej, den är egentligen en ganska liten del. Däremot skulle jag aldrig orka utan det massiva stöd jag upplever. Det är ganska otroligt att en dålig dag kunna skicka ett uppgivet tweet och bli bemött med fina ord, stöd, kramar över internet.

Och ibland får jag sådant stöd fastän jag inte ber om det. Idag fick jag en länk skickad till mig på Twitter. En tjej som skriver upprört och argt över vad Sverige har blivit. Om ett Sverige där rasismen kanske inte växt större, men blivit synlig för fler. Om ett Sverige där politiker och medborgare blundar för problemen, diskrimineringen, rasismen. Ett Sverige där en bortklippt scen i Kalles jul upprör fler folk än vad riktiga, påtagliga problem gör. Och hon skriver sedan något som får mig att le världens största, fånigaste leende:

Jag är ändå samtidigt stolt. Och jag blir så enormt glad varje gång jag ser nån diskutera med rasisterna. Varje gång nån säger emot. Varje gång någon tänker. Det är så himla fint att sånna människor finns. Människor som är som dom här:
Tanvir Mansur
Ali Esbati
Anny Berglin
Cissi Wallin
Kawa Zolfagary
Rebecca
Soran Ismail
Lars Ohly
Magnus Betnér
Och organisationer(eller vad fan det nu räknas som) som:
Motkraft
Aktion mot deportation
Inte rasist men
Det är ni som gör Sverige bättre, snälla, sluta aldrig med det.
Och plötsligt är alla rasisters ord, förolämpningar och hån som bortblåst ur mitt minne. För hur skulle jag kunna tänka på något så trist, när jag får läsa så fina ord om mig och mina kamrater? När jag får läsa att någon får inspiration av det, ibland till synes, hopplösa jobb vi gör. Att någon läser våra ord och förstår. Ser oss, och börjar tänka. Hon avslutar sedan sitt inlägg med orden:
Jag ska börja kämpa igen.
Jag börjar med att ta bort alla rasister från min FB.
Jag ska börja ta varenda debatt igen.
Jag ska visa att det inte är OK att vara rasist.
Vad gör du?
Och jag blir så glad. Tacksam. Att veta att det finns fler som vill stå på vår sida, att det finns fler som vill höja sin röst och säga ifrån. Jag ler det där fåniga leendet och det värmer i hjärtat. För tillsammans är vi alltid starkara, ju fler vi är desto högre blir vår röst.

Och ja, även jag ställer frågan: Vad gör du?

En liten text om kärlek – eller “RÖR INTE MIN KOMPIS!”

Posted on by

07:29. Jag vaknar av att ena barnet i huset skriker. En minut före alarmet, alltid lika snopet på något sätt. Ja, jag tog sovmorgon idag, låg till och med kvar i sängen till klockan 08:00. Kollade igenom Twitter först. Svarade på mentions. Sen in på Facebook och fick som en spark i magen. En person jag tycker väldigt mycket om, som har hjälpt på en hel massa sätt och som är en genuint bra människa – har blivit hotad. Inte bara hen, utan även hens familj. Och jag blir så jävla förbannad. Ledsen. Uppgiven.

Hur lågt måste man inte sjunka för att börja hota folk och deras familjer?

Det här har liksom funnits med i bakhuvudet hela dagen. Jag har varit grinigare än vanligt. Känt mig trött, less. För det är ju inte första gången det händer precis, och inte heller sista. Och jag kan inte låta bli att tänka: Är det mig det händer nästa gång? Är det priset jag måste betala för att ha åsikter – och uttrycka dem öppet?

Och jag tänker på tiden innan IRM. Innan Twitter. Innan någon visste vem jag var. När jag var tyst, skrev kanske på min blogg någon gång då och då, texter som lästes av max tre kompisar. Och jag undrar…var jag lyckligare då? När jag inte behövde börja min dag genom att läsa hur vänner jag bryr mig om blir utsatta för hot, påhopp, rasism, sexism, trakasserier. Innan jag själv blev utsatt, utpekad, påhoppad, uthängd? Nej. Nej jag var inte lyckligare då.

För jag skulle inte vilja vara utan den här resan. Alla människor jag träffat, alla vänner jag lärt känna, allt jag lärt mig. Men det allra viktigaste: Känslan av att jag faktiskt påverkar. Att det finns människor som läst mina texter och börjat tänka på nya sätt. Som valt att lyssna, se, lära sig. Jag hoppas innerligt att det är många som delar den upplevelsen och de känslorna med mig, för det är något som aldrig kan tas ifrån oss.

Och iallafall för mig är det exakt det som får mig att fortsätta uttrycka min åsikt. Får mig att fortsätta skriva, provocera, utmana. Ja, våra motståndare vill att vi ska hålla käft och ge dem all makt. Jag är inte beredd att göra det. Jag är inte beredd att ge upp. Det jag är beredd på är dock detta: Att bära varje vän som blir påhoppad, hålla varje hand som darrar av rädsla efter personliga hot, torka uppgivna tårar när någon skrivit något ovanligt elakt och alltid, alltid höja rösten för att säga ifrån när någon säger eller gör något för att skada någon annan.

Nämen, vill du inte ligga med mig? Oj, då ska jag genast hålla tyst – eller “Rövhattar!”

Posted on by

Det verkar som att folk (män) som ogillar mig är periodare. Kan vara helt lugnt som helst i flera veckor, frid och fröjd. Så helt plötsligt kommer nån (man) på att “Fan, den där jävla Anny alltså. Jag må skriva nåt som sätter henne på plats!”. Och sen skriver de något om mitt utseende.

Ja, det är liksom alltid just mitt utseende de ger sig på. Att jag är tjock eller ful. Att ingen vill ligga med mig. Jag reagerar alltid på dessa små meddelanden med att lägga mig i fosterställning och gråta blod. “Buhu, den där anonyme näthataren säger att ingen tycker att jag är snygg! Jag ska aldrig yttra en åsikt ever again!”. Fast nej, det gör jag förstås inte. För, konstigt som det må vara, så bryr jag mig föga om deras åsikter om mitt yttre. För det första så visar de tydligt på en gång att de inte har några argument till att tycka illa om mig. Nej, “Du är ful” är inget giltigt argument. För det andra så får jag visst ligga och det finns visst (rätt många *blygsamt skryt*) som tycker att jag är snygg så de ljuger dessutom. För det tredje så är de uppenbarligen rövhattar och vem bryr sig om vad rövhattar tycker?

kommentarbloggenbläbläblä

Men. Och nu kommer ett stort men. Jag blir förbannad ändå. För jag vet att de lika gärna kan rikta sitt hat mot någon som tar åt sig. Någon som blir ledsen. Det är ju deras mål! Jag kan faktiskt inte förstå det, det där drivet att vara så elak man bara kan. Och varför? För att någon har en annan åsikt. Det gör mig också förbannad för det är så uppenbart ett försök att få mig att hålla tyst. Ett sätt att försöka beröva mig rätten till en åsikt och rätten till att yttra den. Men vet ni vad, ni ynkliga små män (Jo, ni ÄR både ynkliga och män): Mig tystar man inte så lätt.

SC20130311-232538-1

Till sist vill jag säga en sak till alla underbara, fantastiska kvinnor där ute med en egen åsikt som de inte räds för att yttra (Ja, av ALLA olika politiska riktningar): Kämpa på. Skit i rövhattarna. Och stötta varandra, för man kan ha olika åsikter men ändå vakta varandras ryggar. Och om vi gör det – då kommer iallafall vissa näthatare få stoppa svansen mellan benen och dra tillbaka till de mörka vrår de hör hemma i. (Eller än mer önskvärt: Växa upp, bli som folk och istället för näthat formulera vettiga åsikter och motargument).

Min älskade republik- eller “Ja, jag erkänner: jag ÄR nationalist”

Posted on by

Idag är det den tolfte mars. “Jaha?” tänker säkert ni och rycker på axlarna som om det vore vilken tisdag som helst. Men se, det är det inte för idag är det Republiken Jamtlands nationaldag! Anledningen till att vi firar just 12 mars är för att uppmärksamma motsveckan, alltså den veckan då man förr i tiden höll Jamtamot. Jamtamotet var det självständiga allting som hölls på Bynäset på Frösön. Det sägs att det existerade redan under tidig medeltid, kanske redan ännu tidigare.

flagga

Men, jag tänkte inte ge er en lektion i Jamtlandshistoria. Utan jag ska skriva om något jag allt som oftast får försvara mig mot. Många, många brukar nämligen anklaga mig för hyckleri och dubbelmoral då jag är såpass nationalistisk – fastän min nationalism inte riktar sig mot Sverige utan mot republiken Jamtland. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra, på skämt och på allvar, att jag inte kan vara motståndare till exempelvis Sverigedemokraternas nationalism och själv vara Jamtlandsnationalist.

Och faktiskt, jag är inte motståndare till all nationalism ens om den är riktad till Sverige. Eller vilket land som helst. Den nationalism jag är kraftigt motståndare till, det är den som inte släpper in andra människor. En vital del i att vara Jamtlandsnationalist är för mig att uppmärksamma allas lika värde och rätt – och att alla är välkomna till vår kära republik. Jag gör ingen skillnad på om du bott i Jamtland hela livet och kan peka på släktrötter långt bak i tiden, eller om du just flyttat dit. Vill du kalla dig jamte? Varsågod!

Detta är också något jag känner igen hos de flesta som är Jamtlandsnationalister. Inte minst märks det nästan varje år på det jamska nyåret (det vill säga tolvslaget på Yran-lördagen) då alla på torget är jamtar. Och jag tycker att denna passage ur president Ewert Ljusbergs tal från 2012 säger allt:

Lova att vi i Republiken ska ge skydd åt de förföljda, alltid visa respekt för oliktänkande och skänka kärlek till de medmänniskor som bäst behöver den.
Fortsätt att hålla hatbrotten borta, stå upp för humanismen, kärleken och människovärdet.

Så jo. Jag kan älska mitt Jamtland och samtidigt starkt ogilla Sverigedemokraternas nationalism. De använder sin kärlek till landet för att stänga in sig och bygga murar (Tänker främst på personer som exempelvis Erik Almqvist som framhärdade att “Det här är inte ditt land. Det är mitt land.”). Och jag? Jag använder min kärlek till Jamtland för att välkomna in alla som vill vara med. Och det, kära kamrater, är en gigantisk skillnad.

Jamtland, Jamtland, jamt och standut!