Mina tankar om näthat – eller “Något måste hända”

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer. Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men också bli förringade, förminskade, bemötas med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Ta kampen, SD: Sluta försvara hatet!

Idag skriver Åsa Linderborg en alldeles fantastiskt stark text i Aftonbladet. Hon berättar om det hat, och de hot, hon fått ta emot sedan tidningen började granska diverse högerextremistiska sajter. Hon beskriver hoten om våldtäkt, hoten mot hennes familj och anhöriga, oviljan att prata om det för det ÄR ju inte så farligt egentligen – försöker man trösta sig med. Vissa av hoten som Linderborg beskriver tycks ingå i nån slags högerextremistisk hat-mall, för jag har fått dem också. Jag har sett andra kvinnor få dem. De är inte ovanliga. Däremot är de ett enormt hot mot yttrandefriheten och vår demokrati.

Hot, hat, nedsättande kommentarer, allvarliga försök att tysta kvinnor. Det här är något vi måste prata om mer. Och mer och mer och mer. Det funkar inte att läsa en text, en ledare, en debattartikel en gång i halvåret. Vi måste prata om det ofta. Vi måste uppmuntra varandra att säga ifrån. Vi måste stötta varandra, finnas där för varandra – och vi måste prata om det.

Att en av sajterna som har granskats av Aftonbladet är Avpixlat är inte särskilt konstigt. Det är ändå Sveriges troligtvis mest kända högerextrema sajt. Sverigedemokraternas favoritblogg har ett klimat i kommentarerna som ibland är hotfullt, men nästan alltid är hatiskt. Det är i princip omöjligt att hitta ett inlägg på Avpixlat som inte har någon typ av hatisk kommentar under. Flertalet gånger har jag i kommentarsfältet sett hot mot kvinnliga journalister och opinionsbildare. Att Avpixlats (chef?)redaktör Mats Dagerlind själv inte känner några hinder att ge sig på unga kvinnor på Twitter och försöka trycka ner dem psykiskt, det förvånar inte men är väldigt talande.

Avpixlat, som av SD:s ordförande Jimmie Åkesson blivit beskriven som “en sund del av internet”.

Jag hoppas nu, hoppas innerligt, att Sverigedemokraterna kommer ta avstånd från Avpixlat. Att ett riksdagsparti ställer sig bakom en rasistisk och kvinnofientlig blogg på det här viset är skrämmande. SD-företrädare pratar ofta om kampen för demokrati och yttrandefrihet. Varsågoda – här finns en kamp för er att ta tag i. Ställ er upp och försvara Sveriges kvinnor. Ställ er upp och ta avstånd från Avpixlat och andra högerextremistiska sajter på internet. Ni har försvarat Avpixlat länge nog – försvarat bloggen som lade ut en opixlad övergreppsvideo och därigenom hängde ut en oskyldig ung kvinna. Bloggen som öste rasistisk dynga över en 14-årig tjej på Lucia. Bloggen vars kommentarsfält är infekterat av rasism, kvinnofientlighet och hat.

Kom igen nu. Visa att ni bryr er om demokratin.
Ta kampen, SD.
Ta avstånd från skiten.

 

 

 

Solidaritet – eller “VAD HÅLLER VI PÅ MED?”

Få kan ha missat att jag är engagerad i arbetarrörelsen. Att jag varit fackligt aktiv senaste fyra åren, cirka. Få kan heller ha missat att jag är en sån som har gott om åsikter, tankar och gärna tycker till om saker (Jag är en sån jobbig jäkel som alltid lägger mig i, alltså). Jag anser att fackföreningsrörelsen, främst då LO, har många förbättringsområden. Ett är dock, enligt mig, viktigare än resten och just nu ganska akut.

Senaste året har mitt engagemang i antirasistisk opinionsbildning ökat. Inte så märkligt kanske, då jag är skribent på IRM. Det funkar liksom inte att skriva på en SD-granskarsajt utan att också lära sig en hel massa om rasism på vägen. Jag har lärt mig saker på egen hand, jag har läst mig till saker men det som gett mig mest är alla möten. Att träffa människor som kan berätta för mig hur det funkar det här med tolkningsföreträde (Hej hej Kawa om du läser det här) och som ger mig nya vinklar på verkligheten. Som putsar mina omvärldsgranskarglasögon och örfilar mig (fast vänligt) så att jag skärper till mig lite.

För det ska alla vara medveten om, det finns inga människor som är fullkomliga och perfekta. Alla har fördomar, alla kan göra fel och tro det eller ej – alla kan uttrycka sig rasistiskt. Frågan är snarare om man gör det med vilje? Och om man får det påpekat för sig att “Örrödu, lägg av meredära!” hur man reagerar. Är det liksom “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och fräsande visa tänderna, eller har man förmågan att ödmjukt acceptera att man gjort något fel och istället säga förlåt, jag ska försöka göra bättre i framtiden?

Men, vad har då det här att göra med arbetarrörelsen? Jo, för varje gång jag lärt mig mer om antirasism, utökat min kunskapsbas, fått mina glasögon putsade (och min kind örfilad…) så har jag också insett detta: Vi i LO har lång, lång väg kvar att gå när det kommer till antirasism. Jo, vi HAR det. Vi gör mycket bra idag men vi kan bli bättre och jag ser att förbättringar också sker. Det genomförs projekt runtom i våra förbund, och arbetet går framåt.

Men! Jag tror vi missar något. Något stort, viktigt, avgörande.  Jag tror att vi alltför många gånger säger “Rasism är dåligt” men missar nyanserna. VAD är rasism? VARFÖR är det dåligt? Och, det som jag önskar hela världen kunde lära sig och leva efter: VEM är det som avgör om hen är kränkt eller inte. Är det hen som upplever sig kränkt – eller du som står utanför?

Jag hoppas verkligen att så mycket krut som möjligt läggs i LO:s och förbundens antirasistiska projekt i framtiden. Jag blir närapå gråtfärdig när jag gång efter annan ser förtroendevalda som “gillar” rasistiska, främlingsfientliga och hatiska sidor på Facebook. Hur de delar statusuppdateringar plockade direkt från hatsidor som t.ex Avpixlat.

Lika ont gör det i mig att se att det nästan aldrig är någon facklig som reagerar. Att ingen bemöter det, frågar “Hur tänker du nu?”, att ingen ifrågasätter eller säger ifrån.

Det allra, allra värsta, det som får mig att hänga med huvudet och för en stund faktiskt undra vad fan det är som händer, det är när jag väljer att bemöta förtroendevalda fackmänniskor och ställa den där enkla frågan: “Hur tänker du nu?” och bli bemött med… “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och vilt fräsande. Det senaste året har jag blivit blockerad av fackligt förtroendevalda människor – av den enkla anledningen att jag ifrågasätter deras rasism.

Det gör mig arg, för det ska inte hända. Kanske särskilt inte i vår rörelse för i den är det inte värdigt att rasism finns från första början. Och i de fall någon uttrycker sig rasistiskt – då ska man kunna ifrågasätta detta. Det handlar om värderingar. Det handlar om fackets kärna.

Det handlar förfan om solidaritet.

 

 

#Luciarage – eller “Signade Lågors Vakt Skydd Åt Oss Bringar”

Idag är det Lucia. Ljus i håret och tindrande ögon och glada barn med pepparkakssmulor runt munnen. ELLER så är det åter ett tillfälle för folk att flippa totalt och bete sig som att jordens undergång knackar på dörren och ber om en lussekatt OF DOOM.

Det började redan häromveckan då diskussionerna rörde pepparkaksgubbars vara eller inte vara i ett luciatåg. Att barnen inte fick klä ut sig till pepparkaksgubbar var “PK som gått för långt” och “moralpanik” och allt vad folk hävde ur sig. Nu visade det sig ju att det kanske inte var riktigt sådär jättelämpligt att basera ett helt drev på EN förälders uttalande, utan att man kanske bör fråga skolan också. Men, nog om dåligt omdöme i tidningsbranschen och mer om luciapaniken. På min facebook har jag idag hittat den här statusen:

Bruna pepparkaksgubbar, röda tomtar, vita lucior, gula lussebullar, svarta russin, tjocka snögubbar… Hur kan nån känna sig kränkt då alla färger och former finns representerade???

Men JÖSSES? Vems uppgift är det egentligen att avgöra “rätten” att känna sig kränkt av något? Jag skulle spontant vilja påstå att det är den som är kränkt som äger den rätten. Att folk som inte påverkas roffar åt sig tolkningsföreträdet på det här sättet tycker jag är minst sagt deprimerande. Just den här statusen är också obehaglig eftersom den avfärdar i princip alla former av diskriminering. Om man säger till ett skolbarn “Du får vara snögubbe för du är tjock” – är det då fel av barnet att känna sig kränkt över detta? Det är ju exakt samma sak som att säga “Du får vara pepparkaksgubbe, för du är brun”.

Men så kan man inte sägaaaa, det är inte samma saaaak, att säga att nån är tjock är ju ELAKT!“, tjöt massorna i kör.  Mjo, men tänk så här: Det kan faktiskt uppfattas som elakt att påpeka någons hudfärg också. Att peka och säga “Du ser inte ut som resten av klassen så nu ska vi skilja ut dig riktigt ordentligt från mängden” kan för många uppfattas som direkt stötande. Precis som många inte bryr sig. Men åter igen: Det är den som känner sig kränkt, illa behandlad, mobbad, diskriminerad som äger rätten att säga att det är fel. Och det ska fan i mig inte ifrågasättas med dynga av typen “kränkthet faktiskt föder fler fördomar, johooo så ääär det“.

Jag kommer aldrig kunna förstå varför det är så svårt för vissa att förstå och acceptera att man kanske inte har gjort rätt? Vad SITTER det i?  Varför, varför, varför är ni så himla sugna på att slita åt er tolkningsföreträdet och sen skrika som stuckna grisar när någon snällt ber att få tillbaka det?

Sen finns det förstås också de som totalt spårar ur och kommenterar på Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bloggar:

luciarageRimligt.

Men, det finns hopp! För vår favoritrasistblogg Avpixlat har tydligen lämnat sin “publicistiska” idé (att vara hatiska mot utlandsfödda i allmänhet och muslimer i synnerhet) och satsat på något slags humorperspektiv istället. De har nämligen också publicerat ett inlägg om luciatåg. Vad som är roligast vet jag inte: Att de rasar över att en -kristen- skola har “förbjudit” tomtar i luciatåget, eller att de förfasas över att ICA inte längre säljer pepparkaksgubbar. Just det där med pepparkaksgubbarna är nog kanske mest fascinerande då ingen tycks komma ihåg att det gått att köpa pepparkaksgubbar på ICA – någonsin. Avpixlat blev mer som “Snedpixlat” i det här fallet…

Men ja, att Lucia tydligen är viktigare än att en nazist tagit plats i Lidköpings kommunfullmäktige står ju ganska klart. Det senare har inte på långa vägar rört upp lika mycket känslor. Och att en luciasång görs om till en rapsång i SVT:s luciafirande är uppenbarligen, enligt inte bara SD-sympatisörerna och Avpixlat-kommentatorerna, det värsta som hänt sedan… ja sedan TIDERNAS BEGYNNELSE. Typ. Iallafall enligt Twitter…
Nåväl. Vill bara avsluta med en önskan,  den enda julklapp jag vill ha i år: Nästa gång ni är på väg att skrika “MEN VAR INTE SÅ LÄTTKRÄNKT!” så snälla, snälla, snälla tänk efter en gång till. Fundera en sväng på om det är så svårt för dig att istället säga förlåt och försöka utvecklas som människa.

 

Kulturberikad adress?

Intresset för var jag bor någonstans tycks bara öka bland Twitters brunare hörn. Jag kan inte riktigt förstå varför det skulle vara intressant eller ens relevant. Som jag tidigare skrivit så tycker jag att det är ett icke-argument som jag inte ens orkar bemöta de flesta gånger. Men jag kan inte låta bli att fascineras över deras ordbruk:

Vad en “kulturberikad adress” är för något har jag fortfarande inte fått något svar på.  Och den som kan gissa rätt på vem som har kallat mig “fetto” vinner… ingenting, tror jag. Finns hittills bara en som haft så dåliga argument att hen debatterar som en trettonåring på det sättet.

Men det är ju kul att de bryr sig så mycket om lilla mig. Ska jag ta det som ett tecken på att min åsikt har ganska stort värde, ändå..? 😉

Stackars små troll!

Jag antar att jag borde bli grinig och besviken när folk (läs: rasister) inte vill debattera med mig på en rimlig nivå. Att jag borde bli irriterad över deras uppenbara barnslighet och inskränkta syn på andra människor (läs: oftast kvinnor). Men efter många månader på Twitter så är det få saker som berör mig, istället roas jag lite. Jag vet, det är hemskt men jag har blivit härdad.

Fast nuförtiden är det inte så hemska saker som skrivs till mig, så beror främst på det. De allra värsta har jag blockat nu tror jag. Hot, och alltför grova saker, tolererar jag inte. Inte heller rent personliga påhopp, att bli kallad för saker. Personer som helt tydligt är rena troll, anonyma fegskitar, bekymrar mig inte heller så mycket. T.ex den här:

En person som hoppar in i en pågående diskussion bara för att få kalla mig “bitterfitta”. Då kan jag inte låta bli att först le, för att det är så infantilt. Sen bli lite ledsen. Vilket litet liv hen måste leva! Tragiskt, på något sätt. Sorgligt, att scanna av Twitter efter möjligheter att få förolämpa. Kasta skit, anonymt. Att inte våga stå för sina åsikter, det måste vara tungt.

Egentligen skulle jag vilja krama alla troll. Klappa dem på huvudet och säga “det blir bra, ditt liv kommer bli bättre, det kommer lösa sig”. Men innerst inne tror jag inte det hjälper. De har funnit ett sätt att kräkas ut sitt hat utan konsekvenser. Jag kan bara hoppas att deras näthatande gör att de inte hatar IRL i lika stor utsträckning. Naivt? Kanske. Men något positivt måste jag hålla fast vid, när trollen anfaller.

Jag VILL inte vakna!

Ett vanligt mot”argument” jag brukar få i debatter om invandringspolitik är “Men bor du i ett invandrartätt område eller? Görure? GÖRUUU?? Näää men håll käft då!” och det finns få saker som är så frustrerande.

Sen när måste man bo på ett visst ställe för att få ha en åsikt om det? Måste man bo i USA för att få ha en åsikt om presidentvalet? Måste man vara gammal för att få ha en åsikt om äldreomsorg? Måste man ha barn för att få ha en åsikt om förskolan? Nä. Usch, det är bara så löjligt. Och den enda gången jag möter det här skämtet till “argument” är när man diskuterar invandring.

Jag kan bilda mig en rättvis åsikt ändå. Det är knappast så att jag sitter isolerad dygnet runt i min lägenhet. Jag har både egna erfarenheter – och tar del av andras. Både positiva och negativa. Nån slags allmän uppfattning tycks vara att jag skulle tro att alla invandrare är supergulliga och snälla. Eh, hallå…det är människor vi pratar om. Klart det alltid finns rötägg.

Till skillnad från rasisterna dömer jag dock inte hela grupper utifrån de rötäggen.

Självfallet tog jag upp det här även på Twitter. Och taggade #svpol. Och ojdå, det gick ju som det gick:

Jag ÄLSKAR det här sättet att debattera på. Så…så himla sakligt! Jag häpnar inför intelligensen i det här svaret, på riktigt. Wow, jag erkänner mig besegrad. Jag ska GENAST bli rasist! Eeeeeeeeeeeeeeeeeeller så är jag inte så jätteimponerad faktiskt. Samma person tyckte att det var skoj att fortsätta sin kamp att utmåla mig som lögnare. Jodå, hen har skrivit samma sak flertalet gånger tidigare:

Nejdå, det är inte synd om mig. Inte alls! Jag blir glad när folk ifrågasätter mig och utmanar mig. Det ger mig en strålande möjlighet att finslipa mina argument. Kommentarsfältet på min insändare är ett utmärkt exempel. Flertalet debatter och diskussioner på Twitter är också bra exempel. Exemplet ovan… not so much. Och förövrigt, om “vakna” innebär att jag måste börja hata främlingar, vara rädd för det okända, bygga mina åsikter på felaktiga uppgifter och hitta på saker under skyddet av en foliehatt… tja, för att vara ärlig fortsätter jag nog sova då. Djupt och länge.

Skitläskigt? Njae.

Det har varit väldigt tyst på näthatarfronten senaste tiden. Har jag blockat dem alla på Twitter nu? Eller är hela bunten polisanmälda/utslängda från Twitter..? Av nån anledning känns det lite som lugnet före stormen.

Igår fick jag dock en helt fantastisk kommentar på Twitter:

Jag har ju som standard att inte hänga ut namn/twitternamn här på bloggen för jag tycker det är lite taskigt. Men jag kan hinta om att den som skrivit är en av de sverigedemokrater vi fått avsatt/utslängd ur SD. Så nej, det känns inte det minsta läskigt faktiskt! I den här takten kommer SD snart ha slut på folk. Och vad ska de då göra?

För varje sverigedemokrat vi lyckas outa finns möjligheten att någon också ändrar uppfattning och tänker “2014 kommer jag inte rösta på dem!”. För de ska inte tro att väljarna är oberörda av att vi kan presentera företrädare som är homofober, rasister…eller helt enkelt bara korkade. Kanske, kanske kan vi påverka lite och den tanken glädjer mig. Dock är det inte vårt främsta mål, men det är en annan historia. 😉

Nog sagt om detta, läs dagens inlägg på IRM för det är faktiskt fruktansvärt roligt. Och det säger jag inte bara för att jag har skrivit det själv. Utan för att jag finner det genuint roande. Så in och läs!

Halva veckan har gått

Det här att redigera texter… inte riktigt min grej. “Kill your darlings” sägs det ju, men jag GILLAR ju mina darlings. Nåväl, nu är det gjort och inom kort kanske ni får läsa min replik i LT. Man kan ju alltid hoppas…

Annars då? Jo, annars har jag lite framtidsångest. Snart är jag arbetslös. Vad ska jag göra då? Funderar på att gå nån typ av retorikutbildning, kan ju aldrig skada. Och till våren söker jag nog in på någon typ av journalistutbildning. Dags att ta tag i mitt liv och göra något vettigt av det.

En positiv grej i mitt liv just nu är dock att näthatarna tycks låta mig vara ifred. Antingen har jag blockat alla (CENSUR!) eller så har de helt enkelt lessnat på att jag kan ge svar på tal. Eller så har deras mammor gett dem internetförbud…
Det är både rätt skönt och lite tråkigt att slippa deras spammande av mina mentions på Twitter. Skönt, för att då kan jag koncentrera mig på riktiga diskussioner, vettigt resonemang, verklighetsförankrade debatter. Tråkigt, på grund av att det är ganska roligt att sätta dem på plats.

Det är ganska ironiskt, i helgen var jag sprängfylld av inspiration men hade ingen tid till att skriva. Nu har jag all tid i världen – men min inspiration och kreativitet är som bortblåst. Lika bra jag struntar i det här, kommer ändå inte bli något vettigt av det. Dessutom borde jag duscha, för jag har en het lunchdejt…

Det här med näthat är en svår grej…

Någonting som roar mig omåttligt är när näthatarnas försök att hata slår tillbaka mer på dem själva. Det är lite därför jag också bloggar om allt dumt de skriver om mig, eftersom jag tycker att de förtjänar att skrattas åt. För vad kan man annat göra än att skratta när de lekt grävande journalister för att kolla upp vem som är vän med vem på Facebook? Lika roligt hade jag åt det där blogginlägget som handlade om hur svenskhatande jag är. Kommentarsfältet är liksom ett enda stort skämt! De börjar konspirera om vilken flagga det egentligen är som är hissad på bilden. Kan det vara Israels? Kan det vara en “zigernarflagga”? När så plötsligt någon nyktert skriver att nej, det är Jämtlands flagga, så blir det desto roligare. För då måste man helt plötsligt försöka rättfärdiga inlägget på något sätt… ja, vad ska man säga?

Men, det jag egentligen ville med det här inlägget var att länka till den utmärkta ledaren som publicerades i Länstidningen häromdagen. Den säger allt, den är klok och jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Så, in och läs nu!