Julhysteri på Avpixlat – skrattretande och djupt obehagligt på samma gång

Posted on December 12, 2013 by Anny

Det är rätt lätt att skapa nya traditioner. Jag menar, se bara på Halloween som numer väl ändå får räknas även som en svensk tradition? Kanelbullens dag är ett annat exempel. Det tar inte så lång tid innan det sätter sig, kanske för att vi är förtjusta i att fira och uppmärksamma saker? Men det finns såklart traditioner vi borde slopa på direkten. Jag tänker såklart på det jag väljer att kalla för “Julhysteri”. Nej, jag pratar inte om antalet julklappar som ska köpas, stress och massor av mat som någon ska laga.

Jag pratar om en tradition som vi främst ser på internet. Jag vet inte riktigt när det började, men jag la märke till det första gången för två år sedan då en status spreds som en löpeld på Facebook. “Nu får inte barnen vara varken tomtar, pepparkaksgubbar eller julegrisar i luciatåget längre!”, sa den. Ungefär. Vem som nu nånsin har varit utklädd till gris i ett luciatåg, det vet jag dock inte.

Det fortsatte såklart förra året, med pepparkaksgubbarna. Helt plötsligt såg jag folk i min närhet som skrev att “NÄÄÄ-EE! Nu får det vara nog. Ska man inte ens få köpa pepparkaksgubbar längre?!”. Allt på grund av ett EN skola sagt “I år ska ingen vara utklädd till pepparkaksgubbe i luciatåget, för vi ska inte sjunga någon pepparkaksgubbesång.”

Och det fortsätter såklart i år. Och som vanligt är det med rasistiska undertoner. Jag blir bedrövar när jag ser vänner och bekanta som hämtar in “information” på rasistsajter som Avpixlat och Exponerat, och sedan tror att det är någon slags sanning.

Men vad handlar julhysterin om i år då? Jo, det hela började med en, av outgrundliga anledningar, mycket uppmärksammad skola i Bromölla. De har i år valt att inte ha varken pepparkaksgubbar eller tomtar i sitt luciatåg. De har gett flera förklaringar till detta: både att föräldrar har önskat det, och för att de själva vill se ett mer traditionellt luciatåg. De flesta kanske vet ändå att ett traditionellt luciatåg innehåller en lucia och ett gäng tärnor. Men vill man ha ett fint och traditionellt luciatåg med mer valmöjligheter kan man förstås ta med stjärngossar också.

Det blev ursprungligen uppmärksammat, iallafall av mig, för att en pappa till en pojke i den aktuella årskursen var uppriktigt förbannad. Hans pojke skulle minsann inte ha klänning på sig! Suck.

Sedan tog det inte lång tid innan rasistsajterna snappade upp det hela. Men borde de inte egentligen vara glada? Här är en skola som vill ÅTERINFÖRA GAMLA TRADITIONER på bekostnad av nyare påfund, som exempelvis tomtar.

Nä. Nä de är inte glada. För i deras paranoida värld är ingenting logiskt och ingenting tolkas såsom vi andra tolkar saker. Den främsta teorin som har presenterats på de olika sajterna är att det är ett “PK-påhitt”, något man gjort för att inte stöta sig med mångkulturen i Sverige. Man har såklart inga bevis på detta, men fläskar ändå på ordentligt med den här vinklingen. Avpixlats inlägg om händelsen har till exempel rubriken “PK-terror mot traditionerna”.

Återigen: suck.

De får såklart tro vad de vill, men jag får också tro att de har tomtar på loftet. De som alltid klagar över att gamla fiiiina svenska traditioner inte efterlevs längre går totalt bananas när en skola väljer att göra just det. Ironi? Något kanske. Och jag kan inte för mitt liv förstå vad det skulle ha att göra med religion eller hudfärg. Fine, att de reagerar på att det inte är några pepparkaksgubbar med lär stamma från förra årets Julhysteri. Men tomtar..?

Men nu kommer vi till det obehagliga i det hela. Ni har troligtvis inte missat Expressens rapportering om hatsajterna. Under de senaste dagarna har de avslöjat både vilka det är som kommenterar mest, och vad som egentligen skrivs. Att hot och hat flödar i kommentarsfälten. Luciainlägget på Avpixlat är absolut inget undantag:

Rektorn på skolan, Malin Winther, blir här kallad “landsraserare” och såväl hennes som skolchefens mailadressser är utlagda. Är det enkelt att hitta deras mailadresser? Ja. Men det spelar ingen roll, det är sammanhanget som gör det här riktigt obehagligt.

Här uppmanas man att “ta ansvar för” sina barn – genom att starta en “massiv kampanj för avsättandet av denna perversa kvinna”, det vill säga rektorn på skolan. “Här har föräldrarna en absolut skyldighet att få denna galning sparkad” lyder uppmaningen från denna anonyma kommentarsfältskrigare.

Ett sådant förakt för Sverige! Äh, skämt åsido. Det här är ju lite läskigt, tycker ni inte det? De som tror att de som kommenterar på Avpixlat “bara” är rasister har fel. De flesta är också kvinnohatare.

Ett luciatåg utesluter tomtar och pepparkaksgubbar. Det är alltså ett tecken på att skolan raseras. Jösses. Och lägg märke till igen, det föraktfulla tonfallet gentemot en kvinna.

Rektorn på skolan blir också kallad “landsförrädare”. Hon “bör få veta att hon lever”. Också den här kommentarsfältskrigaren uppmuntrar till att man ska söka upp och kontakta rektorn.

“Malin Winther, ditt namn är noterat”.

En annan tycker att hon ska ställas mot väggen.

Behöver jag ens kommentera hur sjukt det här är?

Och Avpixlat låter allt stå kvar. För i deras värld är det här inget att reagera över. Uppmaningar att göra hembesök hos en tjänsteman är visst inte alls något konstigt. Eller? Det vore förstås uppfriskande att se Avpixlat PÅ RIKTIGT ta tag i sina kommentarsfält. Men skrämmande nog, de enda raderade kommentarer jag noterade under gårdagskvällen tycks vara sådana från meningsmotståndare, alltså sådana som ifrågasatte Avpixlat.

Och för den som ifrågasätter hur mycket rasism som egentligen florerar i Avpixlats kommentarsfält lämnar jag den här bilden nedanför. Tänk på två saker: allt som ligger bakom det här är att EN skola valt att inte ha tomtar och pepparkaksgubbar i sitt luciatåg, och det här är en sida som stöttas friskt och ogenerat av ett riksdagsparti. Behöver ni ens fundera på vilket det är?

När ska SD ta avstånd från hoten?

Posted on November 8, 2013 by Anny

“TAR DU AVSTÅND FRÅN TÅRTNINGEN?!” – ungefär så har det låtit från rasist- och svpolar-håll senaste dagarna. Antingen har man tagit avstånd, eller så är man vänsterextremistkommunistterrorist. Ja, ni vet det där med nyanser är inte riktigt deras grej.

Personligen kan jag nånstans förstå de som tycker att tårtningen av Åkesson var rolig, även om jag själv tycker det var en väldigt dum grej. Om jag tar avstånd? Nä, för att ta avstånd måste man vara nära. Jag kan bara konstatera att det är nåt jag själv inte skulle göra (slösa med tårta?!) och att jag tycker det är en väldigt kontraproduktiv grej att göra.

Men, nu ska det här inlägget trots allt inte handla om det. Det ska heller inte handla om de på “min sida” som dissat mig totalt för min uppfattning om händelsen. Nej, det ska handla om de där nyanslösa och inkonsekventa rasisterna och svpolarna.

Igår kunde man nämligen läsa om två kvinnor som blivit hotade senaste dagarna. Dels handlar det om tårtkvinnan herself, dels handlar det om Carolina Moberg Farraj som jag skrev om i mitt förra inlägg. Båda har berättat i media om de hot de mottagit. Anledningen till att Carolina har hotats är att hon berättat om sina egna upplevelser som muslimsk kvinna i Sverige: de okvädingsord hon får höra och att hon fått stenar kastade efter sig. Helt oacceptabelt!

Ännu mer oacceptabelt är dock att hennes historia bemöts med hot. Någon la ut hennes mobilnummer på nätet och sedan dess har hon trakasserats inte bara i kommentarsfält, på mailen eller twitter utan även på telefon. Jag kan bara tänka mig hur otroligt obehagligt det måste vara och hur hårt det måste ta på henne. Jag hoppas dock att hon vet att vi är många, många fler som står bakom henne!

Men en sak har formligen lyst med sin frånvaro. Var är rasisternas, svpolarnas och Sverigedemokraternas avståndstagande? De kräver att alla ska förkasta tårtkastningen och många har gjort det. Men ska de inte någonsin ta ansvar för sitt eget hat, hoten från sina egna led?

Det luktar hyckleri från deras håll, mer än vanligt. Jag förväntar mig att Jimmie Åkesson går ut och SKARPT fördömer de hot som kommer från SD-svansen, hoten mot Carolina såväl mot Irene (den såkallade tårtkvinnan…).

Vi har alldeles för länge accepterat hoten från SD-håll. Det får vara nog med det nu. Det får räcka med deras försök att tysta meningsmotståndare. Jag hoppas, troligtvis förgäves,att de ska göra ett försök att säga åt sin svans att tagga ner, lägga av och sluta angripa personer. Ett bra första steg vore förstås om Jimmie Åkesson gjorde ett uttalande på inofficiella partiorganet Avpixlat. Ett uttalande där han ber alla att sluta mordhota och trakassera folk.

Men vet ni varför det inte kommer hända? Det är för att Avpixlat och SD:s fotsoldater är alldeles för viktiga för partiets fortsatt framgång. Så medan vi tar avstånd från en tårta i ansiktet så sitter de där och rullar tummarna medan deras sympatisörer trakasserar och hotar folk. Det, om något, är ett tecken på att SD inte är ett parti som andra. Det, om något, visar på att SD inte borde vara välkomna i demokratins finrum.

Snälla, sluta dela Exponerat.

Posted on November 6, 2013 by Anny

Jag blir lite oroad när jag ser att Exponerat helt plötsligt dyker upp i mitt facebook-flöde, inte bara en gång utan flera. En av de som länkat försvarar sig med “Jag ser inga fel med att dela en sida som är lite rasistisk om de skrivit något bra”, typ. Och innanför min tinning börjar huvudvärken bulta. Vad är det för fel på lite källkritik? Vad är det för fel på att kolla upp vad det är för dynga man sprider egentligen?

Nej, Exponerat är inte LITE rasistisk – de LEVER på att vara rasistiska. Och de inlägg som inte är rasistiska går ändå ut på att sprida hat. Jag får ont i hjärtat när folk som jag vet ändå tycker om mig delar den här sidan – när sidan ifråga har hängt ut mig. Jag pratar förstås om inlägget från i våras när de trodde sig ha gjort ett scoop på att jag lagt ut en bild där jag håller i ett jaktvapen. En bild som är sisådär sju, åtta år gammal. Men de brydde sig föga om själva bilden egentligen, det viktiga var dels mitt utseende:

Men såklart, eftersom jag är kvinna, var man tvungen att ta upp lite sex också:

Jag läser nu också på Twitter att den där skitsidan har hängt ut en ung kvinna som heter Carolina Moberg Farraj. Vad är hennes “brott”? Hon är kvinna, hon är muslim, hon har uttryckt en åsikt. Fy så hemskt, iallafall om man frågar hatarna på Exponerat. Och även här har man valt att attackera hennes yttre:

Och även skrivit riktiga äckliga kommentarer om sex:

Hatet har förstås tagit andra uttryck också:

Så nu ser ni, ni som delar Exponerat utan bekymmer, vad det är för sida ni stödjer. Vill ni verkligen det? Tycker ni verkligen att det här är en bra grej att stötta? Tycker ni att någon förtjänas att bli behandlad på det här sättet?

Jag hoppas verkligen att det här inlägget kan få iallafall någon att tänka efter. Ser ni nåt Exponerat skrivit om i era flöden, ta då reda på ursprungskälla. Eller så håller ni er helt därifrån och läser andra sidor, bloggar och tidningar – som inte är rasistiska hatspridande dynghögar.

Äckliga rasistsidor och anonymitet

Posted on October 12, 2013 by Anny

Så, jag har precis skrivit ett inlägg till IRM. Det handlar om rasistsidan Exponerat som hängt ut en fjortonårig kille, med bild och namn. Kommentarerna under inlägget har verkligen inte varit att leka med. Modiga människor, de där bakom Exponerat. Vilka de nu är – för de är ju som bekant anonyma.

Precis som nästan alla som jobbar med rasistsajten Avpixlat. Precis som de mängder av SD-hyllande rasistkonton som finns på till exempel Twitter. Och jag tänker: är det inte märkligt att de är anonyma, typ hela bunten?

Jag menar, fråga dem och de säger “Vi har rätt, det är VÅRA åsikter som är sanningen, det är VI som sett ljuset” etc etc. Men ändå vågar de inte stå för det? Ändå måste de gömma sig bakom fjantiga nicknames och hemliga alias? Om man står för sin åsikt, till hundra procent, då behöver man väl inte gömma sig?

Ett argument de brukar kasta fram när man ifrågasätter detta är att de skulle bli så väldigt hotade. Well, det blir vi också. Ändå vågar de flesta antirasister framföra sina åsikter utan anonymitet. Konstigt va? Är det så att vi tycker att det är mer okej att bli hotade? Nä. Det är för att vi STÅR FÖR VAD VI TYCKER.

“Men jag kan förlora jobbet/vänner/familj!”. Mm, det är jättedumt att det är såpass stigmatiserat att vara rasist i dagens Sverige. Stackars! Förstår att det måste vara jobbigt att folk blir förbannade på er om det kommer fram att ni hotat, hånat och spridit ut massa dynga. Asjobbigt, verkligen.

Nä asså, de kan komma med hur många ursäkter som helst. Men jag tror att det är så här: dels att de är fega. Det är helt enkelt väldigt bekvämt att kunna spy ur sig vad som helst utan att behöva möta några konsekvenser för det. För det andra så är de inte HELT korkade, de fattar ju att de skulle åka dit för så sjukt mycket om de inte var anonyma.

Det ÄR inte lagligt att hänga ut folk hur som helst på nätet. Det ÄR inte lagligt att skicka hot till folk. Och skulle de inte ha sin anonymitet att gömma sig bakom… tja, då skulle konsekvenserna kunna bli rätt jävla obekväma.

Fortsätt ni vara anonyma om ni vill det, så länge det går. Men förstå också detta: när ni är det, och SÄRSKILT när ni hänger ut barn och oskyldiga människor som får utstå hot i era vidriga kommentarsfält, så är ni det absolut fegaste som vandrar på vår svenska jord. Och jag hoppas att någon liten, liten, liten del av er ändå skäms.

För det borde ni.

Hej antirasister, vi måste prata lite – eller “Så här tänker jag”

Posted on July 15, 2013 by Anny

Hej antirasister. Jag vill prata lite med er. Och jag ber, bli inte griniga nu. Visst, det kanske känns konstigt att jag ska säga saker till er som egentligen borde vara självklara, men vi kan väl se det som nyttig repetition? Och blir ni griniga…tja, då hoppas jag ändå att något gott ska komma ur det.

Ni förstår, antirasister, att vi är en väldigt bred skara. Det finns kvinnliga antirasister, manliga, vita, svarta, liberaler, kommunister, långa, korta… ja alltså ni fattar va? Och jag har insett att vi alla har olika metoder, olika sätt att bemöta rasism på. Det är väldigt fint och jag tror det är en vinst för vår spretiga rörelse. Om vi jobbar på det lite så kan vi liksom plocka det bästa från alla världar, och hur awesome är inte det?

Men. Jag har sett lite problem. Eller okej, saker som JAG anser vara problem. Saker som jag tycker att vi alla borde jobba med. Och det här är kanske biten när några kommer bli griniga för det är nu jag kommer kritisera vissas metoder. Det brukar sällan vara poppis när jag gör det, och jag vet ju inte ens om jag har rätt i min kritik. Men magkänslan säger det.

Och ärligt talat, tycker ni att det jag skriver är rena tramset så behöver ni ju inte göra mycket mer än muttra några förolämpningar och kanske, om det är riktigt illa, avfölja mig på Twitter

Det är så här, att jag har lagt märke till två saker som stör mig. Två saker som jag anser är ett problem, ett hinder för svensk antirasism. Den första grejen är att vi är alldeles för bra på att lyfta upp, uppmärksamma, rikta rampljus mot… rasister.

Och missförstå mig inte här, jag förstår visst meningen med att retweeta vidriga rasistiska inlägg. För man vill inte vara ensam – jag vet, jag gör det också. Men kan vi inte hitta nya metoder för att slippa den ensamheten? Istället för att sprida vidare deras budskap, vilket vi gör med en retweet, kan vi inte skriva OM det istället? Hänger ni med? Och lite same goes för saker som “Shit Ingrid Carlqvist says”. Jag förstår, jag fattar verkligen, meningen bakom. Men det blir liksom knasigt nånstans på vägen. För helt plötsligt får hon mer uppmärksamhet än hon förtjänar.

Seriöst, hon är chefredaktör för en liten fjantig tidning. Hon har inte så mycket makt som hon själv skulle vilja. Men vi, antirasisterna, ger henne mer makt varje gång vi käftar med henne. Varje gång vi sprider hennes budskap. Varje gång vi tar en diskussion som vi ändå VET inte leder någonstans. Kan vi inte sluta med det? Kan vi inte helt enkelt… jag vet inte, ignorera henne? Och det finns såklart fler som hon. Fler som vi kanske inte måste ge så himla mycket uppmärksamhet. För de lever på den – uppmärksamheten. De lever, växer sig feta, växer sig mäktiga. Och det är väl jäkligt onödigt va?

Okej, det där var den första saken. Nu kommer vi till den andra: tolkningsföreträde. SERIÖST ibland blir jag less på att tillhöra gruppen vita antirasister för vi är väl den grupp som är minst lyhörda. Snälla, kära ni: det är inte vi som är utsatta. Vi kan inte komma springande som nå räddande änglar och förvänta oss en guldstjärna. Att vara antirasist ska vara en självklar sak – för det är mänskligt. Men vi måste lära oss att lyssna. Lyssna till de som faktiskt utsätts för rasismen. Vi kan inte, som antirasister, fnysa bort vissa debatter som obetydliga. Det är nämligen inte vår rätt. Vi måste, som antirasister och människor, bli bättre på att se våra egna privilegier och helst av allt – avsäga oss dem.

Det funkar inte att jag, som vit antirasist, nedlåtande säger “Vadå, vad är det för fel på att säga negerboll?”. Det är väl ändå inte min sak att avgöra, för det är inte mig ordet berör. Fattar ni hur jag tänker? Eller som pepparkaksdebatten i julen. Herregud, jag såg annars väldigt kloka antirasister flippa fullständigt över tanken att det kunde finnas rasistiska undertoner i skolornas luciatåg. DET ÄR INTE VÅR RÄTT ATT FNYSA.

Vi måste börja lyssna. Vi måste bli bättre på att lära oss. Vi måste förstå vad tolkningsföreträde är – och när vi har det. Vi måste helt enkelt bli bättre antirasister. Lyckas vi med det så lyckas vi också bli så sjukt mycket starkare. Och ju starkare vi är, desto svagare blir rasismen.

Mm, jag skrev rasismen med flit. För det handlar inte om att debattera mot enskilda rasister – det handlar om att kämpa mot rasismen i sin helhet. Jäkla svårt. Men tillsammans är jag övertygad om att vi lyckas. Även om vi kanske måste omgruppera lite, även om vi måste lära upp vår fingertoppskänsla lite och även om vi troligtvis kommer bli osams flera gånger på vägen.

Så snälla antirasister. Läs iallafall vad jag läst. Och tänk över det en stund. Det är allt jag begär. (Plus en tam tapir.)

The people of the rasistblogg – eller “Ännu ett hatfullt kommentarsfält? Nämen!”

Posted on June 19, 2013 by Anny

Det finns en rasistblogg på nätet som är typ Avpixlats bortglömda halvsyskon eller nåt. Man kan enkelt säga: De försöker vara som Avpixlat men kan inte riktigt komma upp i samma nivå. Och med tanke på den nivå som AP håller så… tja, ni fattar. Det är skräp. Dock dyker den typ alltid upp när jag googlar mitt namn (ERKÄNN NI GÖR DET OCKSÅ!) så jag kan liksom inte undgå den. De verkar nämligen halvt besatta av mig och det är ju förstås lite smickrande! De brukar ta tweets och skriva om dem. Fine be me, mina tweets är inga hemligheter precis.

Så, själva inlägget den här gången är rätt ointressant (jag hade twittrat om att eftersom det finns så många kyrkor borde det finnas fler moskéer) men kommentarerna är ändå lite spännande. Jag börjar liksom ana ett mönster. Men, vi tar det steg för steg. För pedagogikens skull!

Först och främst har vi “Lustigkurren“, som gjort om IRM till något annat:

Hihi, ja “internrasismen” låter ju verkligen rimligt och sådär. Men hen försökte iallafall!

Sen kommer vi till de som har klara uppfattningar om hur jag borde behandlas. Vi kan kalla dem för “Åtgärdarna“:

Mysiga snubbar va. Sverigevänligt så det skriker om det. För i Sverige tycker vi att människor ska “reduceras” eller mördas. Mm, verkligen.

Sen har vi nästa kategori, nämligen de som är totalt och uteslutande fokuserade på utseende. Hemskt gärna med nån slags sexuell underton så jag kallar dem för “Folk jag struntar i huruvida de vill ligga med mig eller inte“:

Skriver upp i min lilla intressebok här, att ni tycker att jag är ful. För det är ju så att jag ligger sömnlös och grubblar över såna här saker, varje natt. Herregud, mitt främsta mål i livet är ju att vara attraktiv för främmande (rasistiska, hatiska) män! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, nu när ni finner mig fula. (Obs, jag är sarkastisk)

Men. Nu kommer vi till det bästa. För just den där bloggen har något som ingen annan har. De har… oj vad jag skulle vilja infoga en trumvirvel här men det känns kanske lite störigt va? Jag menar, man vill ju inte ha ett ljudklipp mitt i texten? Nä, vi hoppar den. Men, skruttbloggen i fråga har Stefan K. VEM är då det? Tja, det läser ni här nedan:

En expert? På lilla mig? Det var väl det värsta! Vad säger då denna expert?

Hmm… jag måste ju säga att jag är lite besviken. Lite högre förväntning hade jag faktiskt ändå. Jag tänker dock så här: Stefan K kanske inte precis är någon expert, men jag får nog börja räkna honom som en av mina fan boys. Jag menar, han är ändå den på nätet som tycks allra mest intresserad av vad jag skriver, säger och gör. Och sånt är ju alltid gulligt, eller?

Aja. Nu ska jag lägga mig och sova. Helt slutkörd efter ett par dagar med minimalt med sömn. Kommer somna gott i min pojkväns soffa, för JA FLASHBACK jag har en pojkvän. Jag förstår att det måste komma som en chock då jag twittrar om honom dagligen. Fast ja, lite mallig blir jag förstås över att någon anser mig vara en kändis… skicka ett mail om ni vill ha en autograf.

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on June 12, 2013 by Anny

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Var snälla mot varandra! – eller “Rasisterna borde skaffa ett liv”

Posted on May 20, 2013 by Anny

Jag har tänkt lite på en sak, angående rasisterna och övriga idioter som hänger på Twitter. Jag menar, så här funkar det för MIG när jag kollar av Twitter: Nån skriver nåt roligt – jag svarar med ett “Haha!”. Nån skriver nåt smart – jag retweetar. Nån skriver nåt jag verkligen inte håller med om – orkar jag så svarar jag och ifrågasätter. Men oftast inte, för jag har lärt mig att som diskussionsforum är Twitter FULLKOMLIGT värdelöst. Det innebär att jag ofta scrollar förbi såna tweets. Kanske sparar jag ämnet i hjärnan och bloggar om det sedan.

Men rasisterna. De tycks syssla med en enda sak på twitter: De letar aktivt efter människor som skriver något de inte håller med om. Eller ja, det behöver inte vara det. De tycks leta efter människor som nångång skrivit något de kanske inte riktigt håller med om. Och sen svarar de – vanligtvis otrevligt. Och jag tänker: Det måste vara så tråkigt för dem att ha ett twitterkonto?

Eller är de snälla mot varandra? Sitter de själva i sin lilla rasistbubbla och delar bilder på söta djur, länkar roliga blogginlägg och diskuterar ganska triviala saker som typ musik, vädret och barnprogram?

Men fine. Vi är alla olika. Vi hanterar vårt twittrande olika – det finns ju faktiskt antirasister som också aktivt letar upp gräl. Som liksom inte kan låta bli att ge Ingrid Carlqvist en plattform som är betydligt större än vad hon förtjänar. Och egentligen är det väl lugnt.

Ja, jag vet att jag framstår som förvirrad nu. Ni får stå ut med mig, jag glömde ta mina allergimediciner så min hjärna har liksom transformerats till slem och upphört att fungera som den ska. Men. Men:

Vad får man ut av att scanna igenom antingen sitt flöde eller en särskild hashtag eller bara ett särskilt ord – och sen svara otrevligt? Alltså, nu pratar jag inte om svar av typen “Jag tycker du har fel, för jag tycker så här” utan mer “Du är dum i huvudet”. Eller mer vanligt: “Du är ful”.

Vad får man ut av det? Är det ens roligt? Tär det inte på själen, egentligen? Jag tror inte att nån människa i längden mår bra av att vara aktivt elak, ändå sitter det fullt av folk som använder internet som nån slags avstjälpningsplats för allt som nånsin gått fel i deras liv. Folk som verkar ha elakhet som enda hobby, hur mår de egentligen?

Ja, jag blir faktiskt oroad. Bekymrad. Jag vill ge vissa av de här människorna en kram. För jag tror helhjärtat på detta: Det är alltid bättre att vara snäll. Så därför har jag blivit mindre restriktiv med vilka jag blockar på till exempel twitter. För jag vet, att hur snäll jag än är, så finns det en gräns. Och då är blockandet helt plötsligt det snällaste jag kan göra…

Nåväl. Vad jag vill ha sagt? Äsch. Var snälla mot varandra – rasister som antirasister. Skilda åsikter är helt okej. Att vara elak – det är aldrig okej.

Peace out.

På Facebook är rasism och sexism helt okej – eller “Feminism är tydligen jättefarligt?”

Posted on May 15, 2013 by Anny

TRIGGERVARNING

Igår fick vi lära oss att budskap om feminism och kvinnokamp inte har på Facebook att göra, tydligen. En länk som listar 33 anledningar att vara feminist togs bort från Facebook och blockerades. Inte bara en gång, utan två gånger. Innehåller sidan något som rimligtvis kan uppfattas som stötande? Nä. Ni kan ju titta här för att själva bilda en uppfattning om saken.

Och jag blir verkligen så kräkless på Facebooks uppenbara dubbelmoral. För det är nämligen helt okej att posta såväl sexistisk som rasistiska budskap på sidan, det är liksom inga problem. Eller vad säger ni om bilden nedan:

Jag vet inte vad som gör mig mest upprörd: Den uppenbara rasismen riktad mot ett litet barn (!!!), att så många gillat och delat, eller just det: Att Facebook tycker att sånt här material är helt okej. Sidan som den här bilden ligger på har nämligen blivit anmäld många, många, många gånger men tillåts ligga kvar ändå. Trots att den svämmar över av rasism (det här är en av de mildare bilderna…) och riktigt grov sexism. Att de även har postat bilder som uppmuntrar till övergrepp gör inte saken bättre precis:

Och det här får ligga kvar. Men en länk som räknar upp 33 anledningar att vara feminist blir blockerad. Tycker vi kan lägga till ytterligare en punkt på den där listan: Nämligen Facebook.

Och kom nu inte och försvara bilderna ovan med “Det är humor” för tycker du det här är roligt så är det troligtvis så att du blev tappad i golvet som barn. Med huvudet först.

Det är inte okej, inte någonstans, att Facebook hycklar på det här sättet. Att de så tydligt visar att de tycker att vissa människor är mindre värda än andra? Jag börjar helt klart få nog av det nu, jag hoppas att du känner detsamma. Till dess tycker jag att ni alla kan gå in och anmäla sidan jag bloggat om, för kanske kanske kanske tas den bort om tillräckligt många gör det. Vi har lyckats förut, med träget och envist arbete. Visst kan vi lyckas igen?

Jag googlade mitt namn – eller “Varför är rasisterna så sopiga skribenter?”

Posted on May 10, 2013 by Anny

Haha, jag hittade just ett inlägg om mig själv på en (inte särskilt känd) svensk rasistblogg:

Självfallet ska Avpixlats försvaras till varje pris. Gud förbjude att den rasistiska rörelsen skulle ägna sig åt nån slags självrannsakande kritik… Jag hade funnit det ganska uppfriskande om det lades fram nån typ av argument. Att säga “Det här är en märklig tweet” och sedan börja bladdra om stenkastning och knallskott känns bara så väldigt väldigt gjort. Kan de inte snälla komma med något nytt?

Men, som vanligt är det alltid kommentarsfältet som är mest fascinerande även om jag börjat lära mig hur det kommer se ut redan innan jag läser. För det första kommer någon kalla mig tjock eller på något sätt anmärka något om min vikt:

Någon kommer också dra till med någon typ av lögn i syfte att svartmåla antingen mig eller IRM:

Så här är det att jag har ingen aning om vem det här skulle kunna vara. Visst, det kanske är nån av mina facebook-vänner som kommenterar anonymt. Men annars så nej, det är garanterat ingen jag “haft en del duster med via facebook” för man hittar helt enkelt inte igen mig där. Och även om det vore sant så… nä… vi sparar inga IP-adresser. Varför skulle vi? Vi vet inte ens HUR man gör om vi ens SKULLE vilja. Dessutom kan man bara kommentera på Facebook. S’att eh… nä. Helt enkelt bara: Lögn.

Sen kommer såklart nummer tre. Som egentligen borde vara nummer ett då det är i särklass vanligaste. Jag blir kallad för hora:

Eller ja okej då, “luder”. Och tja, det är inte ens mig hen syftar på utan hen förväxlar mig med någon annan. Men ändå.

Men, nu kommer vi till det allra mest komiska och ironiska. Ovanför kommentarsfältet på rassebloggen kan man läsa en fin liten text om vilka kommentarsregler som gäller:

“Håll god ton och var artig”. Haha. Jo eller hur.

Undrar ni vilken rasseblogg det är som skrivit mästerverket ovan så tänker jag inte länka, men för vissa kanske det blir tydligare om jag säger att de skrivit om mig förut. Då handlade det om Jamtlandsflaggan och att jag är inbiten Sverigehatare… ett blogginlägg som faktiskt ledde till att jag blev omskriven i en ledare i lokaltidningen. Så, tack för uppmärksamheten kära rasseblogg! Men, ni borde nog slipa på det där med att presentera nån typ av argument för er sak.

Tapirhen

Med ett hjärta flammande rött

Tag Archives: Nätrasism