Varför är min vikt viktig? – eller “Snälla lägg av nu.”

Posted on by

Få saker är så tacksamt att skämta om som tjocka människor. Jag menar, det är ju fritt fram där för är man tjock får man ju faktiskt skylla sig själv. Är man tjock är man självfallet också lat och säkert slarvar man med hygienen också, det vet ju alla. Går säkert runt med ett smörpaket i fickan och trycker i sig för att bli så tjock som möjligt. Man har ju hört om hur tjockisar inte kan klara av något i sina liv. Misslyckade sopor.

Ja, det är visst väldigt tacksamt att skämta om överviktiga människor och kräkas ur sig fördomar om dem och jag är så förbannat less på det. Och det säger jag inte bara för att jag själv är överviktig utan för att jag tycker att det är riktigt vidrigt beteende oavsett vem det drabbar. HUR har det kunnat bli så att övervikt är ett ämne där det är fritt fram? Det ligger trots allt ingenting i fördomarna. Lat kan vem som helst vara, slarva med hygienen har knappast att göra med vikten och hetsäta? Well, newsflash: Även smala gör det och det rör sig ofta om en ätstörning.

Men ändå är det just överviktiga människor man siktar in sig på. Kletar av sig sina äckliga fördomar och alldeles, alldeles för ofta kallar man det för skämt. Och det är ytterst sällan någon blir upprörd. Herregud, lite får man väl tåla?! Och ja, lite får man tåla. Jag kan driva med mig själv och min vikt bäst jag vill. Jag kan till och med tåla att andra skämtar om det – om det sker på rätt sätt.

Jag vill inte höra att jag är misslyckad på grund av att jag är tjock. För skulle du vilja höra att du är misslyckad, oavsett vilket skäl som angavs? Nej, just det. Så lägg ner, bara lägg ner tjockishatandet nu. Tack.

tjockisskämt

Hög nivå? Isåfall vill jag inte veta hur den LÅGA nivån ser ut.

Högborgen för rasism och sexism – eller “Jävla Facebook!”

Posted on by

Jag råkade hitta en rätt vidrig sida på Facebook igen, delad av en så kallad “vän”. Den heter “Censurfritt” och beskriver sig själv:

“Ocensurerad humor och svart satir!
[VARNING!] Inget för känsliga personer! [VARNING!]
OBS! Åldersgräns 18 år”

Åh så skoj, en humorsida. Ja, det kanske det är om man tycker att rasism och sexism är roligt. Eller vad sägs om:

kvinnohat3

Hihi jamen jaaa vad roligt, kvinnan är såklart den inbyggda diskmaskinen ty hon är kvinna och de kan inget annat än typ… diska. Hahahaha jo lite igenkänningshumor va!? (Eller: Skit ner er.)
Men det blir värre. Mycket värre.

kvinnohat2

Hur du handskas med en hysterisk kvinna? Mm… bara…nä, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Bara detta: Jag tycker verkligen inte att det här är roligt.

Men det blir värre. Mycket värre.

mindfuck

Bilden i sig är förstås osmaklig nog så det räcker och blir över, men lägger vi till kommentarerna under bilden så blir iallafall jag både ledsen och rädd. Det här är människor som skriver helt öppet, på en publik facebooksida och med sina egna namn. De står alltså för sin äckliga rasism. (Jag väljer dock, i vanlig ordning, att maskera namnen för det är inte min uppgift att hänga ut idioter)

mindfuckkommentarer

Jag orkade bara ta ett fåtal av de kommentarer jag hittade men – majoriteten av bildkommentarerna var rasistiska. Det är liksom inte ett par enskilda som trollar i tråden eller som är extra “högljudda”, för jag hittade bara TVÅ kommenterar av totalt 34 kommentarer där man säger ifrån och tycker att det hela är fel. Och jag kan inte förstå varför mina kompisar delar den här sidan. Läser de inte kommentarerna? Ser de inte rasismen? Skiter de fullständigt i sexismen? Jag önskar verkligen att jag förstod.

Men, så inser jag denna hemska tanke: Även mina kompisar kan vara rasister och sexister. För så är det ju faktiskt, det är inte företeelser som finns på håll. Som vi inte alla har i vårt liv på ett eller annat sätt. Rasismen och sexismen finns i hela samhället och säkerligen har de flesta tänkt en rasistisk tanke någon gång i sitt liv. Kanske till och med flera gånger. Men det som är den viktigaste frågan då är – uppmärksammade vi den tanken, analyserade och förkastade den? Lärde vi oss något? Kanske vågade vi krossa en av våra egna fördomar?

Eller gick vi istället in på en FB-sida, höhö-skrattade och tryckte gilla på en kommentar som säger att muslimer hör hemma i soporna? Ni som gjorde det senare och är facebookkompis med mig – var vänlig ta bort mig för jag vill inte se er dynga som ni sprider. Tack på förhand!

Avpixlat, utan respekt för någon – eller “Hatbloggen strikes again!”

Posted on by

I helgen har mycket kretsat kring Mats Dagerlind, eller mr Avpixlat kanske vi kan kalla honom. Han är den som oftast stiger fram när Avpixlat behöver en talesperson, enligt Dagerlind själv för att ingen annan vågar. Vilken tur att han har så stort mod ändå, annars skulle hatsajten bara företrädas av anonyma hemliga kompisar. Typ. Men, jag tänkte inte skriva så mycket om just Dagerlind även om det här är sanslöst roligt:

lolololooolNej, jag tänkte istället skriva om själva Avpixlat och att vad de gör är farligt. Ingen kan ha missat Kumlafallet, en trettonårig flicka som hoppade framför ett tåg och därmed tog sitt liv. Fruktansvärt tragiskt och historien bakom tycks vara ännu mer tragisk. Nu har en medelålders man begärts häktad för att ha sexuellt ofredat henne. Märk väl: Han är häktad. Inte dömd. Ändå ser Avpixlat absolut inga hinder för att hänga ut honom med både bild och fullständigt namn.

Och nej, jag försvarar ingen pedofil och det är mycket möjligt att han är skyldig till det han har häktats för. Men jag kan inte VETA om han är skyldig för: han är INTE DÖMD. Sedan när har vi frångått principen “Oskyldig till motsatsen är bevisad”? Är inte den ganska viktig? Hur ska Avpixlat hantera det här om det skulle visa sig att mannen ändå är oskyldig? Det är inte precis så att Avpixlats läsare är de som glömmer och förlåter. För övrigt är Avpixlat inte heller kända för att publicera dementier när de faktiskt har gjort något fel, som när de hängde ut ett gäng pojkar som skyldiga för mobbing. Med namn. Varav ett av namnen tillhörde en pojke som inte alls varit inblandad i den aktuella händelsen. Dementi? Icke. För Avpixlat struntar fullkomligt i vilka som drabbas av det de lägger ut på bloggen.

Inte heller tycks de ha någon som helst sympati för den häktades familj. För någon typ av familj lär han ändå ha. De drabbas också av det här. Och risken finns att de drabbas hårt. Visst, blir mannen dömd så skulle det komma ut ändå såklart. Men, jag säger det igen för att det verkligen ska framgå tydligt vad jag egentligen vill med det här inlägget: Han. Är. Inte. Dömd. (Än).

Jag har sett många sajter som har skrivit om mannen ifråga, hittills har jag inte sett någon förutom Avpixlat som hängt ut honom så fullständigt. Det bekräftar iallafall för mig att Avpixlat är en riktig hatblogg utan hänsyn till någon annan än… tja, sig själva kanske?

Vi är många! – eller “Vad gör du?”

Posted on by

“Hur orkar du?” – frågan har jag fått så himla många gånger. Både välmenat, med omtanke. Men också snäsigt “Men att du orkar bry dig?”. Faktum är att jag inte alltid orkar. Faktum är att jag ibland vill stänga ner mitt Twitter-konto, sluta skriva för IRM och bara lägga ner.

Den tanken brukar hålla i typ… fem minuter. För sen kommer jag på att jag inte är så feg. De kan hota mig bäst de vill, jag tänker inte vara tyst. Fast det är inte bara min egen tjurighet som får mig att fortsätta. Nej, den är egentligen en ganska liten del. Däremot skulle jag aldrig orka utan det massiva stöd jag upplever. Det är ganska otroligt att en dålig dag kunna skicka ett uppgivet tweet och bli bemött med fina ord, stöd, kramar över internet.

Och ibland får jag sådant stöd fastän jag inte ber om det. Idag fick jag en länk skickad till mig på Twitter. En tjej som skriver upprört och argt över vad Sverige har blivit. Om ett Sverige där rasismen kanske inte växt större, men blivit synlig för fler. Om ett Sverige där politiker och medborgare blundar för problemen, diskrimineringen, rasismen. Ett Sverige där en bortklippt scen i Kalles jul upprör fler folk än vad riktiga, påtagliga problem gör. Och hon skriver sedan något som får mig att le världens största, fånigaste leende:

Jag är ändå samtidigt stolt. Och jag blir så enormt glad varje gång jag ser nån diskutera med rasisterna. Varje gång nån säger emot. Varje gång någon tänker. Det är så himla fint att sånna människor finns. Människor som är som dom här:
Tanvir Mansur
Ali Esbati
Anny Berglin
Cissi Wallin
Kawa Zolfagary
Rebecca
Soran Ismail
Lars Ohly
Magnus Betnér
Och organisationer(eller vad fan det nu räknas som) som:
Motkraft
Aktion mot deportation
Inte rasist men
Det är ni som gör Sverige bättre, snälla, sluta aldrig med det.
Och plötsligt är alla rasisters ord, förolämpningar och hån som bortblåst ur mitt minne. För hur skulle jag kunna tänka på något så trist, när jag får läsa så fina ord om mig och mina kamrater? När jag får läsa att någon får inspiration av det, ibland till synes, hopplösa jobb vi gör. Att någon läser våra ord och förstår. Ser oss, och börjar tänka. Hon avslutar sedan sitt inlägg med orden:
Jag ska börja kämpa igen.
Jag börjar med att ta bort alla rasister från min FB.
Jag ska börja ta varenda debatt igen.
Jag ska visa att det inte är OK att vara rasist.
Vad gör du?
Och jag blir så glad. Tacksam. Att veta att det finns fler som vill stå på vår sida, att det finns fler som vill höja sin röst och säga ifrån. Jag ler det där fåniga leendet och det värmer i hjärtat. För tillsammans är vi alltid starkara, ju fler vi är desto högre blir vår röst.

Och ja, även jag ställer frågan: Vad gör du?

En liten text om kärlek – eller “RÖR INTE MIN KOMPIS!”

Posted on by

07:29. Jag vaknar av att ena barnet i huset skriker. En minut före alarmet, alltid lika snopet på något sätt. Ja, jag tog sovmorgon idag, låg till och med kvar i sängen till klockan 08:00. Kollade igenom Twitter först. Svarade på mentions. Sen in på Facebook och fick som en spark i magen. En person jag tycker väldigt mycket om, som har hjälpt på en hel massa sätt och som är en genuint bra människa – har blivit hotad. Inte bara hen, utan även hens familj. Och jag blir så jävla förbannad. Ledsen. Uppgiven.

Hur lågt måste man inte sjunka för att börja hota folk och deras familjer?

Det här har liksom funnits med i bakhuvudet hela dagen. Jag har varit grinigare än vanligt. Känt mig trött, less. För det är ju inte första gången det händer precis, och inte heller sista. Och jag kan inte låta bli att tänka: Är det mig det händer nästa gång? Är det priset jag måste betala för att ha åsikter – och uttrycka dem öppet?

Och jag tänker på tiden innan IRM. Innan Twitter. Innan någon visste vem jag var. När jag var tyst, skrev kanske på min blogg någon gång då och då, texter som lästes av max tre kompisar. Och jag undrar…var jag lyckligare då? När jag inte behövde börja min dag genom att läsa hur vänner jag bryr mig om blir utsatta för hot, påhopp, rasism, sexism, trakasserier. Innan jag själv blev utsatt, utpekad, påhoppad, uthängd? Nej. Nej jag var inte lyckligare då.

För jag skulle inte vilja vara utan den här resan. Alla människor jag träffat, alla vänner jag lärt känna, allt jag lärt mig. Men det allra viktigaste: Känslan av att jag faktiskt påverkar. Att det finns människor som läst mina texter och börjat tänka på nya sätt. Som valt att lyssna, se, lära sig. Jag hoppas innerligt att det är många som delar den upplevelsen och de känslorna med mig, för det är något som aldrig kan tas ifrån oss.

Och iallafall för mig är det exakt det som får mig att fortsätta uttrycka min åsikt. Får mig att fortsätta skriva, provocera, utmana. Ja, våra motståndare vill att vi ska hålla käft och ge dem all makt. Jag är inte beredd att göra det. Jag är inte beredd att ge upp. Det jag är beredd på är dock detta: Att bära varje vän som blir påhoppad, hålla varje hand som darrar av rädsla efter personliga hot, torka uppgivna tårar när någon skrivit något ovanligt elakt och alltid, alltid höja rösten för att säga ifrån när någon säger eller gör något för att skada någon annan.

Nämen, vill du inte ligga med mig? Oj, då ska jag genast hålla tyst – eller “Rövhattar!”

Posted on by

Det verkar som att folk (män) som ogillar mig är periodare. Kan vara helt lugnt som helst i flera veckor, frid och fröjd. Så helt plötsligt kommer nån (man) på att “Fan, den där jävla Anny alltså. Jag må skriva nåt som sätter henne på plats!”. Och sen skriver de något om mitt utseende.

Ja, det är liksom alltid just mitt utseende de ger sig på. Att jag är tjock eller ful. Att ingen vill ligga med mig. Jag reagerar alltid på dessa små meddelanden med att lägga mig i fosterställning och gråta blod. “Buhu, den där anonyme näthataren säger att ingen tycker att jag är snygg! Jag ska aldrig yttra en åsikt ever again!”. Fast nej, det gör jag förstås inte. För, konstigt som det må vara, så bryr jag mig föga om deras åsikter om mitt yttre. För det första så visar de tydligt på en gång att de inte har några argument till att tycka illa om mig. Nej, “Du är ful” är inget giltigt argument. För det andra så får jag visst ligga och det finns visst (rätt många *blygsamt skryt*) som tycker att jag är snygg så de ljuger dessutom. För det tredje så är de uppenbarligen rövhattar och vem bryr sig om vad rövhattar tycker?

kommentarbloggenbläbläblä

Men. Och nu kommer ett stort men. Jag blir förbannad ändå. För jag vet att de lika gärna kan rikta sitt hat mot någon som tar åt sig. Någon som blir ledsen. Det är ju deras mål! Jag kan faktiskt inte förstå det, det där drivet att vara så elak man bara kan. Och varför? För att någon har en annan åsikt. Det gör mig också förbannad för det är så uppenbart ett försök att få mig att hålla tyst. Ett sätt att försöka beröva mig rätten till en åsikt och rätten till att yttra den. Men vet ni vad, ni ynkliga små män (Jo, ni ÄR både ynkliga och män): Mig tystar man inte så lätt.

SC20130311-232538-1

Till sist vill jag säga en sak till alla underbara, fantastiska kvinnor där ute med en egen åsikt som de inte räds för att yttra (Ja, av ALLA olika politiska riktningar): Kämpa på. Skit i rövhattarna. Och stötta varandra, för man kan ha olika åsikter men ändå vakta varandras ryggar. Och om vi gör det – då kommer iallafall vissa näthatare få stoppa svansen mellan benen och dra tillbaka till de mörka vrår de hör hemma i. (Eller än mer önskvärt: Växa upp, bli som folk och istället för näthat formulera vettiga åsikter och motargument).

Min älskade republik- eller “Ja, jag erkänner: jag ÄR nationalist”

Posted on by

Idag är det den tolfte mars. “Jaha?” tänker säkert ni och rycker på axlarna som om det vore vilken tisdag som helst. Men se, det är det inte för idag är det Republiken Jamtlands nationaldag! Anledningen till att vi firar just 12 mars är för att uppmärksamma motsveckan, alltså den veckan då man förr i tiden höll Jamtamot. Jamtamotet var det självständiga allting som hölls på Bynäset på Frösön. Det sägs att det existerade redan under tidig medeltid, kanske redan ännu tidigare.

flagga

Men, jag tänkte inte ge er en lektion i Jamtlandshistoria. Utan jag ska skriva om något jag allt som oftast får försvara mig mot. Många, många brukar nämligen anklaga mig för hyckleri och dubbelmoral då jag är såpass nationalistisk – fastän min nationalism inte riktar sig mot Sverige utan mot republiken Jamtland. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra, på skämt och på allvar, att jag inte kan vara motståndare till exempelvis Sverigedemokraternas nationalism och själv vara Jamtlandsnationalist.

Och faktiskt, jag är inte motståndare till all nationalism ens om den är riktad till Sverige. Eller vilket land som helst. Den nationalism jag är kraftigt motståndare till, det är den som inte släpper in andra människor. En vital del i att vara Jamtlandsnationalist är för mig att uppmärksamma allas lika värde och rätt – och att alla är välkomna till vår kära republik. Jag gör ingen skillnad på om du bott i Jamtland hela livet och kan peka på släktrötter långt bak i tiden, eller om du just flyttat dit. Vill du kalla dig jamte? Varsågod!

Detta är också något jag känner igen hos de flesta som är Jamtlandsnationalister. Inte minst märks det nästan varje år på det jamska nyåret (det vill säga tolvslaget på Yran-lördagen) då alla på torget är jamtar. Och jag tycker att denna passage ur president Ewert Ljusbergs tal från 2012 säger allt:

Lova att vi i Republiken ska ge skydd åt de förföljda, alltid visa respekt för oliktänkande och skänka kärlek till de medmänniskor som bäst behöver den.
Fortsätt att hålla hatbrotten borta, stå upp för humanismen, kärleken och människovärdet.

Så jo. Jag kan älska mitt Jamtland och samtidigt starkt ogilla Sverigedemokraternas nationalism. De använder sin kärlek till landet för att stänga in sig och bygga murar (Tänker främst på personer som exempelvis Erik Almqvist som framhärdade att “Det här är inte ditt land. Det är mitt land.”). Och jag? Jag använder min kärlek till Jamtland för att välkomna in alla som vill vara med. Och det, kära kamrater, är en gigantisk skillnad.

Jamtland, Jamtland, jamt och standut!

Ett argt blogginlägg – eller “MEN VAFAN?!”

Posted on by

Så var det dags att bli förbannad igen. Bilden som ni ser här nedan fick jag redan för flera veckor sedan av en kompis som hade sett den nånstans, säkert på Facebook, och jag hade verkligen tänkt blogga om den redan då. Men det föll liksom bort. Idag blev jag påmind om den igen för idag fick jag den indelad i mitt flöde på Facebook. Mitt blodtryck gick från det vanliga superlåga till säkert farligt högt. Seriöst, det här kan inte ens ursäktas eller bortförklaras med “Det är på skämt”. Det här är bara rent ut vidrigt även om det är en bra bild för att symbolisera det jag skrivit om även förut: många män och killar vet inte vad våldtäkt är. Många män och killar tror sig ha större rätt till en kvinnas kropp än kvinnan själv.

vadhonsäger

Fan. Nä, jag KAN inte skriva något konstruktivt och genomtänkt nu. Allt jag kan tänka är att jag vill skrika, eller kanske vråla: “DET ÄR VÅRA KROPPAR! DET ÄR VI SOM BESTÄMMER ÖVER DEM!” För på riktigt finns det få saker som gör mig så upprörd som när folk säger “Äh, hon var säkert med på det egentligen…” och helt plötsligt har de förminskat offret på grövsta sätt jag kan tänka mig och samtidigt försvarat en våldtäktsman. Ni som kräks ur er såna här saker, hur tänker ni? Ni som delar bilden som den ovan och tycker att “Höhö, så äre ju!”, hur tänker NI? Tycker ni på riktigt att det är roligt eller VAD?

Jag kan förstå att man roas av detta om man är ett komplett as, en rövhatt, ett übergubbslem, ett människofientligt avskum eller en total jävla sopa. Men jag vill tro att andelen människor som är något av det nyss nämnda är ganska få, så snälla kom igen nu: Förklara meningen med bilden ovan. Tack på förhand. 

Min kropp är inte min – eller “Grattis, förändringen kan börja”

Posted on by

När jag gick hem från mitt nattjobb i Östersund. När jag väntar på tunnelbanan i Stockholm. När jag åker taxi. När jag följt med en kille hem. När jag är på gymmet ensam på natten.

Några av alla tillfällen då jag känt kroppen fylld av rädsla och adrenalin och denna tanke: Jag kan bli våldtagen nu. Och alla strategier jag lade upp ifall det skulle hända: Nycklarna i handen, en cig tänd hela vägen hem (för att kunna trycka den i våldtäktsmannens ansikte), fundera hela vägen om det skulle hjälpa om jag skrek “Jag har HIV!”, prata i telefon med någon kompis, alltid se till att någon vet var jag är, alltid vara beredd. Redo. Och klädseln? Klär jag mig för utmanande? Jag vet ju att det är svårare att slita av någon ett par byxor än en kjol, kanske borde jag byta..?

Och jag blir så jävla förbannad. För någonstans vet jag att det ändå inte spelar någon roll. Jag kan ha hur många försvarsstrategier som helst, våldtagen kan jag bli ändå. Och jag vet ju, vet att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter. Utan att de begås av någon man känner eller är bekant med. Och det skrämmer mig.

Och det skrämmer mig också när jag tänker på alla gånger en man har fått tjata sig till sex med mig. Och nej, jag menar inte att jag blivit övertalad för det är en annan sak. Att bli övertalad innebär för mig att man till slut ändrar uppfattning och tänker “Det är vad jag vill också.” Tjatsex är något annat. Det är att flytta bort hans hand från mitt underliv, mina bröst, min kropp. Säga “Nej!” flera gånger men han framhärdar. Fortsätter. Att till slut tänka “Det är lika bra jag ger efter, spelar med, för annars kommer det här kunna räknas som våldtäkt. Och jag vill inte bli våldtagen.”

Nu tänker säkert många “Vilka puckon hon hamnat i säng med.” och kanske med en liten fnysning om att jag får skylla mig själv. Men ni ska veta att nej, det har varit helt vanliga killar. Men killar som inte respekterar att min kropp är min – inte deras. Och är det så konstigt? När jag bloggade om de sexistiska bilderna jag hittade på Facebook svämmades jag över av män som fräste “Men det är internetkultur! Det är på skoj!”. Och naivt nog tror de att skämten, kulturen, inte påverkar deras, mäns, beteende. Nej, jag säger inte att en man börjar våldta bara för att han ser en skämtbild som driver med våldtäkt. Men tänk: Om du blir matad med den här typen av bilder, skämt, hur lång tid tar det innan du omedvetet börjar tro att sådan ser verkligheten ut?

Konceptet med “friendzone” är ett bra exempel. Det må tyckas oskyldigt, men tänk en gång till på vad det hela betyder: Att en kvinna och en man inte kan ha en icke-sexuell relation, för då har mannen hamnat i “the friendzone” som av många tycks vara den ultimata förnedringen. Att kvinnan inte vill ha sex med mannen är alltså fel. Det är oschysst. Orättvist. Hur många har den attityden på riktigt, även utanför raljerande Flashbacktrådar? Skrämmande många. Så många män som uppfostras till att ett nej inte är ett nej, att kvinnan ska behaga, att en kvinna som inte vill ha sex är elak och snål.

Och nej, jag säger inte nu att det här är den enda förklaringen. Det är en liten del av en större bild. Men den är just det: En del. En förklaring. En anledning och en orsak.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag som jag innerligt önskar inte behövdes. Och min önskan är att män och killar använder idag för att tänka över sin egen attityd och sitt eget tankesätt. Är du en av de som skrattar åt sexistiska skämt? Är du en av de som kallar kvinnor för “sliddjur” på Flashback? Är du en av de som tjatat till dig sex, inte accepterat ett nej och tagit för dig ändå? Grattis, om du kommer till en sådan insikt.

För det innebär att du nu kan påbörja arbetet med att förändra dig själv.

Kevin Bäckström, Texas Longhorn, försvarande män – eller “Ge upp er sexism!”

Posted on by

Ok, så vi har redan avhandlat ett av de värsta försvaren för sexism, nämligen “Det är humor”. Jag har dock lagt märke till, de senaste dagarna iallafall, att det finns ett försvar som används nästan lika mycket. Och som dessutom är exakt lika värdelöst. “Vad?” undrar ni förstås, och jag kommer såklart avslöja det. Om en stund.

Först vill jag bara ge er lite kontext. Jag vet inte om ni har läst om Kevin Bäckström, snowboardåkaren som nu blivit utslängd ur landslaget på grund av sin kassa kvinnosyn. Helt rätt enligt mig, eftersom han haft chanser att ändra sig. Tänka över sitt beteende. Göra om, göra rätt. Men det har han således inte gjort. Och tja, hade han varit vilken 20-åring som helst kanske reaktionerna inte hade blivit så stora. Men det kanske är dags att inse att om man är en känd profil inom ett område så blir man också en förebild för andra personer. Visar man då upp ett sådant beteende som Bäckström har gjort, då är det självklart att det “smittar av sig”. Det är nästan det som gör mig mest brydd, att han är så oförmögen att se sitt eget ansvar.

Nåväl. Nu är det inte alla som tycker att det är så bra att han blivit utslängd ur landslaget. Många (män) har trätt fram till hans försvar, bland annat på Twitter. En av hans försvarare uttryckte sig så här:

kevinbäckströmförsvarOch det är nu jag ska avslöja vad jag menade i början. Den ursäkt, det försvar, för sexism och kass kvinnosyn som jag anser vara ungefär lika värdelös och fjantig som “det är skämt”, är “det är kultur”. Killen ovan tycker att det var fel att kasta ut Bäckström eftersom det “ingår att vara lite motströms” och att man “gör sin egen grej“. Att den där egna grejen är att uttrycka sig förnedrande och förminskande mot kvinnor, det tas tydligen ingen hänsyn till. Och visst, jag skulle kanske (motvilligt) kunna acceptera ett sådant resonemang om det vore så att alla levde i små bubblor där man inte påverkade omvärlden på något sätt.

Men, newsflash: Så funkar inte världen. Som jag skrev här ovan är det många som ser Bäckström som en förebild och om han fortsätter sprida dessa bilder av kvinnor som inget annat än kroppar och sexleksaker till för män, då kommer också hans tankesätt att föröka sig och sprida sig. Sorry, men det är så det funkar! Bäckström har tydligt visat att han inte tycker att han borde ta något ansvar för sitt beteende och hans supportrar verkar vara av exakt samma uppfattning.

För att vara riktigt tydlig tänker jag återkoppla till Texas Long Horn och deras syn på sexism. Efter att jag bloggat om det la jag upp inlägget på Facebook och fick omedelbart respons. Från män. Som försvarade restaurangens sexism.

texas

Återigen detta “jamen det är ju deras grej“. Jaha? På vilket sätt skulle det kunna vara ett argument för att rättfärdiga sexism?! Ska vi kanske införa det synsättet även på andra områden där människor blir diskriminerade? Tänk er en skylt som gör narr av homosexuella som försvaras med: “Homofobi? Hela ***s attityd är ju att driva med bl a homosexualitet. Jag lovar att det finns en hyffsat skitstor kundkrets som ser det här som underhållande”. Eller varför inte en skylt med blackface-karikatyrer:  “Rasism? Hela ***s attityd är ju att driva med bl a rasism. Jag lovar att det finns en hyffsat skitstor kundkrets som ser det här som underhållande.”

Texas Longhorn driver inte med sexism. De rättfärdigar den. På exakt samma sätt rättfärdigas den av såväl den unge snowboardåkaren som av hans anhängare. Och vad ni än säger så nej, det funkar varken att försvara det med “humor” eller “kultur”. Sexism är sexism och oavsett vad ni tycker om det så är vi många som fått nog av all dynga som sprids runt omkring oss. Kom in i matchen, revidera er kvinnosyn och tänk efter två gånger innan ni öppnar munnen, skriver på internet eller delar en skämtbild: Är det sexism? Isåfall – protestera istället för att sprida vidare. Ska det vara så svårt?