Det är dags för en nystart

Tycker ni inte det? Och då menar jag inte bara bloggen, även om det var den jag hade i tanken först och främst. Jag har nämligen börjat med den nya IT-grejen (alltså IT som i clownen, inte informationsteknik) – Bullet Journal. Och en stor del av min BuJo är mål för 2018. Det är allt från hur jag ska hantera pengar, till vad jag vill göra på semester och – en hel sida dedikerad till mål inom mitt skapande. Och ett av målen är, som ni kanske räknat ut, att jag ska börja blogga igen. Jag saknar att skriva och då är det väldigt dumt att låta bli, eller hur? Huruvida nån kommer läsa, det återstår väl att se. Om inte annat så läser väl antagligen Moderskeppet och det räcker långt!

Men det var det här med nystart. Det känns väldigt naturligt att fundera på det så här ett valår (hurra!). För när passar det väl bättre med nystart än nu? Det är liksom nu vi i vår demokrati har en möjlighet att bestämma färdriktningen inte bara för de kommande fyra åren, utan för hela vår framtid. Vad är viktigast för oss? För mig är det enkelt, det finns ett par frågor och områden som jag anser vara de största i årets valrörelse.

Sjukförsäkringen. Inkomstklyftorna. Feminism. Antirasism. Meningsfull sysselsättning.

Sjukförsäkringen är rätt enkel, det kan inte ha undgått någon den senaste tiden att Försäkringskassan är ett haveri utan dess like. Artiklar med intervjuer från tidigare anställda handläggare som berättar skräckhistorier om att man hetsas till avslag och att personer inom myndigheten gjort det lite till en grej att håna vissa diagnoser. Ska vi verkligen ha det så..?

Inkomstklyftorna i Sverige är väl inte heller en jättemärklig grej att engagera sig i. Herregud, vi smaskar på med jobbskatteavdrag och rut-bidrag till de som redan har det rätt bra ställt. Samtidigt så ska pensionärer och sjukskrivna betala högre skatt? Vi hade inte behövt ha några fattigpensionärer i Sverige. Om vi omfördelade lite. Jag tror starkt på att ta från de rika och ge till de mindre rika. För mig är det bara logiskt.

Feminism och antirasism behöver jag väl inte ens säga nåt om? För den eventuellt nye läsaren – scrolla igenom mitt gamla flöde här på bloggen. Så fattar du. Ok? Ok.

Meningsfull sysselsättning då? Well, så här: nuförtiden jobbar jag på ett socialt företag. Jag ser DAGLIGEN vilken skillnad vi och andra sociala företag gör. För den som står långt från arbetsmarknaden, kanske så långt ifrån att hen aldrig satt sin fot där, men också för oss lite trasiga och knasiga. Istället för att sitta hemma och rulla tummarna, eller göra något som inte ger något tillbaka, så erbjuder sociala företag en chans till ett riktigt jobb, med riktig lön och riktigt ansvar. Och OJ så många som växer här. Och OJ vad ingen vill betala för det… I princip alla sociala företag kämpar med ekonomin, för det är inte alltid vare sig enkelt eller billigt att stötta, kämpa, kriga. Och det finns ack så många politiska åtgärder som skulle kunna hjälpa och underlätta. Så var är de? Och var är sociala företag som viktig politisk fråga? Det kan jag inte låta bli att undra.

Nå. Tankar finns det gott om. Frågan är om jag kan få ned dem på ett begripligt och ens ett uns intressant sätt? Det återstår att se. Det här var iallafall det första inlägget på mycket länge. Fler blir det. Annars får jag tomrum i min Bullet Journal, och så kan vi verkligen inte ha det.

147 miljoner kronor är mycket cash

Det var länge sen jag bloggade nu, jag kan enbart skylla på en politisk depression som varat längre än jag anat. Nu smygstartar jag igen. Kanske blir det bara det här inlägget, kanske blir det fler! 

Idag har jag läst en gammal men intressant nyhet på SVT Nyheter. Den handlar om att maktskiftet 2014 då hade kostat skattebetalarna 147 miljoner. Det är mycket pengar det, för att parafrasera en viss sverigedemokrat.  Vad är det då som har kostat? Är det för att man behövt måla om rummen i rött och grönt istället för i blått? Är det för att man behövt byta ut den torra champagnen mot rödvin i de specialgjorda Riksdagskranarna? Nej, självfallet är det inte så (för man målar inte om efter makthavare, och jag TROR iallafall inte att man har alkohol i kranarna i Riksdagshuset). Nej, det som har kostat är detta:

Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.

Jahupp, men ska de inte ha rätt till fallskärmar då? De har ju ändå slitit för landets bästa och måste ju ha något för det. Och visst, så är det. Vi kan inte förvänta oss att någon som blivit av med sitt jobb ska hitta sitt perfekta drömjobb direkt. Eller hur? Den krassa sanningen är ju dock att det är exakt så samhället ser ut idag, förutom för de anställda på regeringskansli och i Riksdag.

I SVT Nyheters artikel kan man bland annat läsa om centerpartisten Anders Flanking, som säger följande:

Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.

Vi kan också läsa vad moderaten Elisabeth Björnsdotter Rahm säger:

Jag har inte fått något jobb som känns attraktivt. Jag tycker absolut inte att jag missbrukar systemet.

Socialdemokraten Siw Wittgren-Ahl har kvar sin fallskärm från 2010 och säger:

När jag slutade 2010 var jag 60 år. Då är man inte så attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har tittat efter jobb som kunnat passa mig.

Det är fullkomligt orimligt. Alltihop. Summorna det rör sig om, att de får göra så här och att de inte tycks ha några regler för sina ersättningar. Mitt förslag är enkelt: låt dem leva efter samma regelverk som alla andra arbetslösa. Finns det jobb du kan söka i Stockholm? Sätt igång och sök. Får du det får du flytta, eller bli av med din ersättning. Har du familj som inte kan eller vill flytta till Stockholm? Det är ditt problem.

Passande jobb, förresten? Jag säger som en handläggare en gång sa till mig: det viktiga är att söka ett jobb, inte att det passar just dig.

Och självfallet ska dessa arbetslösa också rapportera en gång i månaden om vad de har gjort för att lösa sin situation. Och slarvar de med rapporteringen så ska de varnas, sedan ska deras ersättning minskas och slutligen dras in om de inte skärper sig.

Måhända tycker de kanske att dessa regler verkar onödigt stränga och kontrollerande. Måhända tycker de att “men jag VILL ju ha ett jobb jag passar till och som passar mig, jag VILL ju inte jobba på McDonalds!”. Jaha, synd för dem.

Det var ju trots allt de som införde de här regelverken för oss vanliga, dödliga arbetssökande.

Kan ni höra oss?

“Hello, can you hear me?”, sjunger Adele med sin skörstarka, hjärtegripande stämma. Och jag känner lite detsamma: är det någon som hör mig? Hallå?

Är det någon som hör…oss?

Idag börjar ID-kontroller genomföras för de som reser mellan Danmark och Sverige. Ett beslut fattat av en regering bestående av Socialdemokrater och Miljöpartister. Ur led är tiden, och världen. Jag minns för några år sedan då MP stod för migrationsöverkommelser med den dåvarande blå regeringen och att jag tänkte “Det är tur att någon är human”. Och nu?

Nu försvårar vi för flyktingar som flyr krig, fattigdom, terror, död. Vi behöver visst “andrum” men vem ger flyktingarna andrum? När ska de få pusta ut och känna det som vi alla tar så extremt mycket för givet: trygghet?

Vi säger “vi har inte råd”. Vi ger bort skattepengar till hemmastädning, till jobbskatteavdrag, till banker, till de som har absolut mest. Hur har vi mage att påstå “vi har inte råd”, när vi egentligen VET att det handlar om brist på solidaritet. Hur har vi mage att blunda för att det handlar om att vi inte vill omfördela samhällets resurser, för att vi inte vill rucka på det välstånd vi själva göds av? Jag säger “vi”, även om det är många som inte innefattas av det där välståndet.

Vi. Vi som alla “vi borde ta hand om våra egna först” säger sig värna så ömt om. Vi som får höra att vi är lata. Vi som får höra att vi borde skärpa till sig. Vi som ändå försöker skrika, vråla, för att få folk att inse vad som håller på att hända. Det finns få i Sverige som har det rent dåligt. Tillochmed jag som har en väldans låg månadsersättning har ändå råd med tak över huvudet, mat på bordet och internetuppkoppling. De som har det sämre ska vi ta hand om, men det finns ingen motsättning där. Det finns inget “vi måste ta hand om våra egna först”, för vi kan ta hand om flera samtidigt.

Varför går ni på att vi står inför en systemkollaps, när allt visar motsatsen?

Hur kan ni förfasa er inför Danmarks hot att beslagta flyktingars tillgångar, det är ju vår egen politik som inspirerar dem?

Vi sitter i våra hem och skakar på huvudet åt att andra europeiska länder är så grymma. Samtidigt sätter vi upp spärrar vid gränsen och säger “nänänä, hit kommer du inte in. Vi har andrum. Stick.”

“Hello, can you hear me?”

Vem ska jag skrika till? Vem kommer lyssna? Hur vänder vi på det här? När det är Socialdemokrater och Miljöpartister som lägger ut taggtråden, de där som jag trodde stod för medmänsklighet och solidaritet..?

“Hello, can you hear me?”

Är det för sent för att skrika? Har vi gått för långt?

“Hello, can you hear me?”

Jag är inte rädd för att svaret är “nej”. Jag är rädd för att svaret är “Vi hör dig, men vi skiter i dig för vi är upptagna med att ha det bekvämt på andras bekostnad.”

“It’s no secret
That the both of us are running out of time”

Om julvärdar, vänstern och en skev samtid

Nu var det länge sedan jag bloggade. Kanske beror det på att jag inte varit arg nog, utan mest bara trött och less på samtiden. Men nu börjar julen närma sig, och med den en aldrig sinande ström av dynga och idioti från omvärlden.

Igår presenterades årets julvärd. Personligen bryr jag mig inte vanligtvis inte överdrivet mycket för jag tycker att det finns roligare saker att göra än titta på TV på julafton, och jag avskyr Kalle Anka. Men i år är det Gina Dirawi som kommer vara julvärd och genast när jag såg det tänkte jag först “Yay!” och sen direkt “Åh nej, stackar’n…”. För inte finns det något mer provocerande för människor än när det är en KVINNA som ska vara julvärd. Och en muslimsk kvinna, dessutom? Ve och fasa.

“Julen är förstörd!!”, läste jag i en tråd på Facebook. “Ni har förstört det bästa med julafton SVT!”, hade någon annan skrivit. Jag läste, kliade mig i huvudet och drabbades av något slags medlidande. Vilket magert julfirande har man inte om det avgörs av vem som är årets julvärd..?

Nu tror jag ju inte riktigt att folk faktiskt tänker så. Jag tror att de helt enkelt försöker ge SVT dåligt samvete eller något. De provoceras bara så enormt av att en kvinna, en muslimsk sådan, ska tända ljuset i SVT att de troligtvis tar till vad som helst för att göra sina åsikter hörda. För alla vet ju att man vanligtvis bara tillfrågar djupt kristna personer om de vill vara julvärdar…eh…eller inte.

“Julen är faktiskt en kristen högtid!”, såg jag någon upprört skriva.

Så här va: ja, julen kan sägas handla om Jesus och kristendomen. Jag har all respekt för att det fortfarande finns folk som firar en kristen jul. Men tror ni verkligen att det kristna lyfts fram genom att titta på ett collage av amerikanska barnfilmer..? Nja, va? De människorna lär snarare fira julen genom att…well, gå i kyrkan kanske? Vad vet jag, jag är själv inte kristen men jag antar att det är en bra första steg att gå i kyrkan. Vidare kan jag tillägga att varendaste en av alla kristna jag träffat har visat en enorm respekt för andra religioner, så jag har svårt att tro att alla dessa klagmånsar jag sett på nätet senaste dagarna faktiskt är så kristna som de vill utmåla sig som.

Det hela sammanfattas idag, på ett väldigt tydligt sätt, i en ledartext i Expressen. Där går man till angrepp på SVT för att de har valt “politiska” programledare. Det handlar om Gina, det handlar om Henrik Schyffert som ska leda Melodifestivalen, det handlar om Malena Ernman som ska läsa nyårsklockorna på nyårsafton, det handlar om ett antal fler personer. Alla har en sak gemensamt: de har krigat och argumenterat och debatterat för allas lika värde och mot rasism.

Den ledartexten är ett ypperligt tecken på hur mycket allting har förskjutits i Sverige idag. För idag är det ett politiskt ställningstagande på vänsterkanten att vara emot rasism. Det är nästan lite kontroversiellt att vara emot rasism. Sverigedemokraterna har normaliserats i en rasande takt och deras världsbild har på något sätt blivit verklighet enligt vissa. Hur gick det till? Och ännu viktigare: hur vänder vi tillbaka?

Jag tror att ett bra första steg är att backa alla de som nämns i Expressens ledartext idag. Överös dem med pepp, kärlek och stöd. Gör det, och se dem som förebilder. Lyssna på det de säger om mänskligt värde, om empati, om antirasism. Anamma det. Bli en sådan person själv. Bli den som säger ifrån när du hör någon uttrycka sig rasistiskt, eller sexistiskt, eller funkofobiskt, eller transfobiskt. Vi behöver alla bli såna som säger ifrån, som säger “Det du säger är inte okej i det samhälle jag vill ha.” Jag har tjatat om det här så många gånger nu, men jag ÄR helt övertygad om att tillsammans kan vi göra skillnad.

Det finns mycket att bli trött över i dagens samhälle. Så mycket som kan göra en matt och vilja ge upp. Finn istället styrka i att programledare med stark känsla för medmänsklighet kommer synas i våra TV-apparater och förhoppningsvis föra med lite substans i annars uddlösa underhållningsprogram.

Och bänka er framför teven på julafton, om ni är såna som brukar titta eller såna som aldrig gör det spelar egentligen ingen roll, och ge Gina en chans. Den enda som kan skadas av det är… tja, faktiskt ingen. Tänk en stund på det som oftast förknippas med julen: medmänsklighet, empati, kärlek. Anamma det. Så blir nog inte julen särskild förstörd, ändå.

 

 

Pride, en kärlekshistoria med PR-krydda

Den här veckan är det Pride i Stockholm. Ett event som tycks bara växa och växa. Och visst är det fint att se företag som sluter upp genom att använda sig av pride-flaggan, regnbågens vackra mångfald, men finns det inte en ganska stor risk att själva grundtanken med Pride urvattnas och glöms bort?

Idag firas Pride i ett flertal olika städer runtom i landet. Det är såklart superbra, det är viktigt att det blir folkligt att INTE vara ett as liksom. Men problemet är att analysen ofta stannar på ett väldigt, väldigt basic stadium. “Alla ska få älska den de vill!”, är den vanliga parollen. Alla har rätt till kärlek. Och jag önskar att vi levde i ett samhälle där HBTQ-personers enda problem var huruvida de hade rätt till kärlek. Men problemen är fler, och betydligt större.

I kärleksyran som är Pride, festen som anammas av företag och politiska partier för att de ska vinna lite schyssthetspoäng, försvinner viktiga frågor. Rätt till kärlek är viktigt, ja, och självfallet borde vem som helst få gå hand i hand på stan utan att riskera skeva blickar och glåpord. Men rätten till ett liv måste väl ändå ses som betydligt viktigare?

 

Det är dags att spola tillbaka några snäpp. Pride som folkfest uppfyller säkert ett syfte, men är det verkligen rätt syfte? För vems skull ska vi kämpa? Vilkas röster är det vi behöver agera megafon åt? Låt Pride bli något annat. Något bortom folklig festyra och regnbågsfärgade reklamkampanjer. Använd detta mäktiga verktyg för att ta kampen vidare, större, uppåt, högre. Framåt.

Nazisterna i den lilla staden där jag bor.

20150325_150908

 

Så här ser det ut i min lilla stad där jag bor. På bara några dagar har vägen från mig till närmsta mataffär formligen tapetserats med klistermärken. Elskåp, lyktstolpar, överallt där man kan fästa ett klistermärke. Som små fyrar av hat lyser de upp min väg i det grå vädret och jag tänker först att jag inte orkar bry mig. Jag går förbi. Sedan ändrar jag mig och backar, tar ett kort. För jag har så mycket att säga om det här. Och jag är less på att vara rädd.

Det är nämligen det jag först känner när jag ser klistermärkena: rädsla. För det är nära hem till mig. Och jag inser att nästa gång är det kanske jag som får besök. Jag har trots allt fått veta att nazisterna i staden där jag bor mycket väl vet vem jag är. Men jag tänker inte låta dem göra mig rädd längre. Jag tänker istället låta min ilska slå ut som en sprakande röd blomma. För det är arg jag är nu. Arg på att de sprider sin propaganda, men allra mest arg är jag över att de får göra det ifred.

I staden där jag bor har det blivit tämligen vanligt att de besöker gymnasieskolor. De sprider sin propaganda där, försöker förgifta unga sinnen och skrämma tystnad i de som inte anses värda att försöka hjärntvätta.

De ger sig på privatpersoner, sätter upp plastband vid deras hem och de ger sig på tidningsredaktioner. De vill tysta, de vill skrämma.

Och vad görs åt saken? Polisen kan inget göra, för det är inget lagbrott att sprida nazistpropaganda. Kommunens säkerhetsansvarige tycks inte anse att det är ett problem. Stadens största lokaltidning skrev igår en ledare om saken, en text som började bra men som i slutänden handlade om att vi måste faktiskt prata om vänsterextremismen också.

Varför? Varför ska vi prata om vänsterextremism när det är nazisterna som sprider sin propaganda? När det är nazisterna som skrämmer? Varför kan vi inte fokusera på det som verkligen händer här, i den lilla staden där jag bor. Varför är det ingen som tar det här på allvar..?

När jag växte upp, i den lilla stad jag bodde då, var det en självklarhet att fördöma nazism. Spreds nazistisk propaganda så höjdes röster, man protesterade och sa nej. Vad har förändrats? Beror det enbart på att vi fått in ett rasistiskt parti i Riksdagen och plötsligt har allt tagit ett steg åt sidan, in i normalisering? Kan det vara så enkelt att nazisterna är vad Sverigedemokraterna var för några år sedan, då de inte satt i Riksdagen och folk fortfarande mindes vad “Bevara Sverige Svenskt” var för något?

Eller är det helt enkelt så att vi har väldigt, väldigt kort minne. Är vi kanske godtrogna och naiva? Kanske har vi låtit oss luras av de som aldrig kan säga “nazism” utan att också i samma andetag säga “VÄNSTERN DÅ?” och tror att det är så det ska vara. Att det är omöjligt att bara prata om en typ av extremism. Att vi, om vi pratar om enbart nazism en liten stund, så kommer gatorna vara fylld av vänsterextremister på två sekunder? Kanske är det så vissa tror att det funkar, lite som Svarta Madam. Säg nazism tre gånger och det dyker upp en vänsterextremist.

Jag vet ärligt talat inte. Och jag raljerar lite. För jag är arg och jag är less. Nazisterna befläckar staden jag bor i med sin propaganda. De försöker rekrytera nytt. De som vågar ta ställning mot, försöker de tysta. Och vad görs åt saken?

Inte ett dugg.

“Genom kamp till seger”, står det på deras klistermärken. Ärligt talat, ska folk vara så här lama i sin inställning till nazisterna så kommer ingen kamp behövas. Är det så vi ska ha det?

 

Källkritik, för fanken!

Idag ska vi prata om kritik, men inte vilken kritik som helst utan KÄLLkritik. Något som verkligen är en bristvara så fort folk sätter sig vid en dator och loggar in på typ Facebook eller Twitter. För många tycks källkritik betyda att man i högstadiet inte fick skriva “källa: Wikipedia” i skoluppsatser, men sedan har man liksom dissat hela konceptet. Jag tänkte att jag skulle visa upp ett exempel här nedanför, med en konversation som avslöjade hur nog många tänker angående internet och information som man tar del av där.

Den här bilden fick jag häromdagen upp i mitt flöde. Det är en skärmdump, och delades med kommentaren “här har du en fin feminist”.

trollfeministredigerad

Jag reagerade direkt på att det som stod var så totalt absurt. Jag har tillbringat så mycket tid på nätet nu att jag utan problem kan känna igen ett trollkonto när jag ser det. Jag la ungefär tre minuter på att checka av hur det egentligen ligger till och upptäckte följande:
I gruppen där inlägget är skrivet har någon redan bildgooglat bilderna som kontot använt. De tillhör ett Devian Art-konto , skapat av en tjej i Rumänien (har jag för mig, ska inte svära säkert på landet, men det var åtminstone inte Sverige). Bilderna är således stulna.

Sedan kollade jag upp personens namn på Ratsit. Kontot har nämligen använt ett tämligen ovanligt namn. Jag upptäckte att det fanns en i Sverige som med lite god vilja kunde tolkas vara kontot. Men hen stavade på ett annat sätt, så det känns högst otroligt. Därför har jag i skärmdumpen ovan redigerat bort både namnet och bilden, då de helt enkelt inte stämmer.

Uppenbart trollkonto alltså, något även många i debattgruppen ifråga har konstaterat. Jag kommenterade under den delade skärmdumpen och förväntade mig… tja jag vet inte, kanske att bilden skulle tas bort? Att någon skulle skriva “Oj, det var ju dumt av oss att vi skrev en hel del hatiska grejer om feminism”? Tji fick jag iallafall, för det jag bemöttes av var detta:

trollfeministkonversationredigerad

Kontentan av det hela är att det spelar ingen roll om något är sant, så länge man reagerar på ett sätt man själv tycker är rimligt. Det är, enligt mig, en ganska obehaglig syn på källkritik. Jag vill också poängtera att om källkritik är ett “inneord”, så måste det väl enbart vara positivt. Åtminstone jag har uppfostrats, hemma såväl som i både grundskola och gymnasiet, att se kritiskt på saker och ting. Svälj inte saker utan att ifrågasätta.

Det största problemet, enligt mig, är att personen ovan inte tagit någon hänsyn till vem som får ta konsekvenserna av hans sätt att tänka. Ett tänkande som leder till att hat och hets mot personer blir till vardag. Att det är feminister som till exempel jag som kommer få det slängt i ansiktet i slutändan. Att när konton som är skapade för att hetsa mot kvinnliga feminister också lyckas med att skapa hets, då är det mot såna som mig den vänds.

Alla har ett ansvar för vilket klimat som råder, kanske särskilt på internet då det är något  vi verkligen skapar tillsammans. Därför är källkritiken så viktigt och det DUGER helt enkelt inte att vifta undan det som något man godtyckligt kan tolka själv.

Jag tycker att det finns en liten mening som man bör bära med sig när man läser saker på nätet: Är det för bra för att vara sant, då är det troligtvis det också. Genom att vara kritisk till det man läser så kan man för det första bespara sig otroligt mycket energi, men man ser också till att det allmänna klimatet på nätet blir bättre om man tar ett par djupa andetag och gör en faktakoll innan man börjar bröla om hur hemska feminister är, eller att något är en katastrof, eller hur man hatar ditt eller datt. Sådana kommentarer har nämligen en tendens att slå tillbaka, kanske inte på personen som skrivit kommentaren men på andra.

Man har helt enkelt ett ansvar inte bara för hur man uttrycker sig på nätet, utan också vad man väljer att dela och sprida. Syftet med ett konto som det ovan är inte att arbeta för ett bättre klimat på nätet eller att upplysa på något sätt, syftet är enbart ett: att hetsa mot feminister. Att öka hatet och hotet som riktas mot oss. Att se till att de som drar det ett steg längre än bara skriva “dumma feminister”, får mer ammunition. Slutmålet? Att vi feminister håller käften.

Allt man läser på internet är inte sant. Att säga “men min reaktion är ju sann” är helt enkelt inte nog. Det går inte att ursäkta sig på det sättet. Den rimliga reaktionen på att någon berättar att man delat något som är påhittat i syfte att hetsa (lex Storkens Nyheter…) är inte att försvara det. Den rimliga reaktionen borde vara “Oj, vad pinsamt. Jag ska genast bli bättre på källkritik”.

Är det enkelt alla gånger? Nej. Men få saker är enkla. Det man kan tänka på är att dra ett par djupa andetag när man ser något man blir upprörd över, istället för att direkt trycka på “dela”-knappen. Dra ett par djupa andetag och fundera “Finns det något sätt jag kan styrka att detta är äkta?”. Kan man det så kör på! Det finns puckon inom alla områden, så även inom feminismen. Vi förtjänar också kritik. Men kommer man fram till att man inte kan styrka äktheten och sanningshalten i det man upprörs över? Tja, då kanske man kan lägga den energin på något positivt istället.

På det sättet skulle vi tillsammans kunna se till att nätet blir en hyggligare plattform för oss alla.

Skolverket har gjort en lathund för källkritik på nätet som jag tycker är rätt rimlig. Den går att använda även på Facebookgrupper- och konton, till exempel: Lathund i källkritik på internet.

Pengar kan inte köpa dig lycka.

“Pengar kan inte köpa dig lycka”, sägs det ibland. Världens kanske fetaste lögn. Den som säger det kan aldrig ha prövat på att ha riktigt värdelös ekonomi. Och då menar jag inte “Jomen när jag pluggade så åt jag bara spaghetti och falukorv!” utan jag menar icke självvald kass ekonomi, under en lång tid. Det är nämligen en stor skillnad.

Jag tror förstås inte att man automatiskt blir lyckligare av att ha pengar. Isåfall borde inte förmögna människor någon gång vara nere eller må dåligt, men det gör de. Och jag tror att om man föds med mycket pengar, redan från start liksom, så är det svårare att finna lycka. Men pengar kan köpa något som är snudd på samma sak som lycka: trygghet. Ärligt så finns det få saker som får mig att känna sådan enormt tillfredsställelse, och ja, lycka som när jag känner mig trygg. De perioder i mitt liv när jag känt att jag haft koll på ekonomin. När jag haft arbete. När jag fått a-kassa som hållit mig flytande.

Men nu sitter jag plötsligt i en annan situation. Jag är sjukskriven, och i Försäkringskassans våld. Det är de som bestämmer om jag får fortsätta vara sjukskriven, och därmed bestämmer de en ganska grundläggande grej i mitt liv. De bestämmer hur mycket jag ska orka.

Jag önskar så innerligt att jag kunde viska till nån i förtroende att jag bara är sjukskriven för att jag är lat. Att jag vore en av DEM som så många tror att vi alla är. Men det är ju inte sant. Jag är just nu sjukskriven för att jag inte har nåt större val. Vem skulle anställa någon som i nuläget kan arbeta aktivt med något i typ tre, fyra timmar innan hon måste sova?

Tro mig, jag gör allt för att ta mig ur denna sjukskrivning. Jag försöker välja att vara positiv, jag försöker KÄMPA som det så fint heter att man ska göra när man har en sjukdom. Jag har valt bort medicinerna som lindrar mina nervsmärtor, då de gör mig ännu tröttare. Jag har sökt in på en utbildning till hösten, en utbildning jag innerligt hoppas och tror att jag ska klara galant. För jag vill ha ett jobb. Jag vill arbeta. Inte så mycket för att jag “vill känna att jag gör nytta”, den känslan kan jag hitta på annat håll också.

Nej, jag vill ha ett jobb för att slippa den ekonomiska stressen. Att leva på sjukpenning som grundar sig på min a-kassa som grundar sig på min förra lön hade varit uthärdligt. Men nu har vi ett tak på a-kassan. Ett tak jag, precis som de flesta andra, slog i. Och det jag får ut är inte särskilt mycket. Jag borde inte klaga, jag vet, för det finns de som har det värre. Men jag är bara så jädra trött på att ständigt ha för lite pengar.

Tänk om jag varit rik. Vunnit några miljoner på lotto. Vad enkelt det hade varit då. Jag hade kunnat vara sjukskriven och vila upp mig, utan stress och utan press. Jag hade kunnat fokusera på mig själv och försöka finna sätt att hantera tröttheten. Jag hade sluppit det ständigt dåliga samvetet för att jag är den som bidrar minst i hushållet, den som parasiterar på den andre. Den som bidrar minst till hushållskassan och bär den minsta bördan. Det ständiga dåliga samvetet som äter och gnager och sliter loss stora bitar av den lilla energi jag har. Tänk, jag hade kunnat få slippa det!

Vad som vore ännu mer befriande vore att jag kunde få slippa samhällets misstänksamhet som riktas mot alla som har mage att vara sjuka idag. Vi är parasiter, allihopa. Vi snyltar på de som lever enligt arbetslinjen, vi är en börda för dem. Och troligtvis ljuger vi allihop. Kanske borde vi inte få några pengar alls? Hungriga vargar jagar ju trots allt bäst, och jakten är allt som är värt något idag. Eller?

“Pengar kan inte köpa dig lycka”, det är verkligen och sannerligen världens fetaste lögn. För jag vet att pengar hade kunnat köpa mig trygghet och en tillvaro fri från stress. Och det, det vore lycka för mig.

Sluta aktivismssnobba er!

Jag vill här och nu mynta ett (troligen) nytt begrepp: aktivismsnobbism. För jo, vi måste ha ett namn på alla dessa nedlåtande människor som tycker att bara deras sätt att göra saker är rätt. Ofta är de unga, vita vänstermän som hela livet fått veta att de besitter världens alla sanningar och således agerar utefter det. Snubbar som när de blir kritiserade ser ut som gigantiska frågetecken för hur skulle de någonsin kunna ha fel liksom?!

Say What?

Ni har säkert sett det själv, även om det kan ta sig uttryck på olika sätt. Det är alltifrån “Har du inte studerat genusvetenskap? Aha, men då kan du faktiskt inte ha en analys. Om nåt. Nånsin.” till “RIKTIGA aktivister sitter inte på INTERNET minsann, usch det är pinsamt med folk som opinionsbildar via nätet.” Det finns många exempel, men ni fattar nog vad jag är ute efter: människor som verkligen inte kan förstå att andra gör på andra sätt.

Och just detta med att spy galla över de, oss, som använder internet som främsta verktyg för aktivismen är något som retar gallfeber på mig. Internet har öppnat upp för att alla kan bedriva aktivism, oavsett om du bor i en liten by 50 mil från närmsta stad eller om du, som jag, har en sjukdom eller funktionsnedsättning som helt enkelt gör att du inte ORKAR. Det många av dessa aktivismsnobbar tycks ha missat är att det kräver väldigt mycket energi att demonstrera, dela flygblad, ordna läxhjälp. Och vi som inte orkar det? Ska vi inte få vara med? Varför är vår aktivism mindre värd, bara för att den bedrivs med hjälp av ettor och nollor?

I vänstern pratas det mycket om solidaritet. Det är mitt favoritord, men tyvärr verkar många värdera det på ett annat sätt än jag. Min åsikt är nämligen att det är tämligen osolidariskt att nedvärdera och kalla andras aktivism för irrelevant och onödig. Vi gör troligtvis alla så gott vi kan, enligt de förutsättningar, ork och intresse vi har. Det kan inte vara så att det bara är De Stora Gesterna som räknas som GOD AKTIVISM, för då kommer vi förlora otroligt många aktivister.

Ni aktivismsnobbar som med näsan rynkad av avsmak säger “VANLIGT folk finns inte på Twitter faktiskt!”. Vet ni vad ni säger? Ni säger att vi inte är vanligt folk. Och guess what? Ni har fel.

Bitch Please, No Way

Värdera all aktivism högt. Ha respekt för allas olikhet. Värdesätt även de som “bara” kan bedriva aktivism genom ordets makt, för som vi alla vet: ordet är ett mäktigt vapen. Förakta det inte. Förakta inte oss.

Julkalendern – en klassmiss

Idag är det den andra december vilket betyder en hel drös olika saker: min brorson fyller sju (jag känner mig väldigt gammal när jag tänker på det), år 2000 var det sista gången Smashing Pumpkins gör konsert och igår var det premiär för årets julkalender på SVT. Nog för att jag är snart 30 år men julkalendern är ALLTID tradition, även om jag ibland inte kollar på precis alla avsnitt.

I år heter den “Piratskattens hemlighet” och har fått rejäl med kritik redan innan sändningsstart. Bristen på snö och tomtar gör att den inte är så julig som vissa önskar. Andra anmärker på de vuxna skådespelarna och nä, de imponerade inte så stort i första avsnittet. Men det som stör mig är något helt annat.

I första avsnittet får vi se hur familjen, som handlingen kretsar runt, gör något som tycks bli mer och mer populärt: de flyr landet. De liksom skiter i allt vad snöslask och isgator heter och drar till en solig sandstrand istället. Toppenmysigt! Tur för dem att de har råd. För den som inte har råd lär det snarare kännas som en stor fet pik. För just det här med resande och solsemestrar har blivit nåt slags gigantisk grej i Sverige. Jag kan inte minnas att många av mina klasskamrater när jag växte upp åkte utomlands. Eller jo, nån gång till typ Mallorca men det var sällsynt och sågs som väldigt exotiskt.

Men nuförtiden? Vilken tidning man än slår upp så hittar man “Vinterns bästa restips”. Att fly vintern är snart ingen undantag längre, snart är det konstiga att INTE göra det. Vad händer då med alla som inte kan?

Anledningen till att jag tänker mycket på det här är för att jag alltid varit en av de som inte kan. Arbetarfamilj och många syskon var liksom inte helt kompatibelt med två veckor i Thailand. Vi hade en sommarstuga, vilket var nog så lyxigt så jag ska väl inte klaga kommer någon säga. Men handlar det verkligen om klag?

Jag försökte förklara det här när jag och min sambo bestämde oss för att åka på en helgtripp till Åbo. SJUKT exotiskt för mig att resa till ett annat land! Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv: till Danmark och en skolresa till Italien. That’s it. Förutom att moderskeppet säger att jag var i Norge när jag var plutteliten men det räknas nog inte riktigt. Men när jag berättade att Åboresan var så sjukt peppig för mig, så var det folk som trodde jag skämtade. I deras värld finns det inte att man kan ha såpass lite pengar att man måste prioritera saker som mat och hyra.

Och det är det som gnager när jag kollar på första avsnittet av julkalendern: sätter det ännu mer press på de barnfamiljer som ännu inte haft råd att betala för en utlandsresa? Kommer julkalendern, kanske inte ensam men i kombination med annat, leda till ångestfyllda föräldrar som känner sig skyldiga att snåla in så att två veckor i Thailand blir en möjlighet?

I grunden tror jag att resande är bra. Jag är helt för att man lär sig av andra kulturer. Men när det börjar likna mer ett tvång, när det ses som sjukt och onormalt att inte ha varit utomlands, då är det inte bra längre. Då är det skadligt.

Självfallet är det här en klassfråga. Medelklassen som fått mer och mer och mer kvar i plånboken tack vare det ena jobbskatteavdraget efter det andra behöver kanske inte oroa sig i så stor utsträckning över var vintersemester ska tillbringas. Men för de som finns längs ner på samhällets ekonomiska stege, hur går det för dem? Hur känns det för de som är sjuka, arbetslösa, pensionärer..? Varför har det blivit en grej att ta varje tillfälle i akt att basunera ut att en riktig familj, en bra familj, åker utomlands minst en gång per år? Det är så normalt nu, att till och med årets julkalender handlar om det. Och jag känner en stor ömhet för de barn som kollar på “Piratskattens hemlighet” med insikten att det är så nära utomlands de själva kommer. Hade den gått när jag var liten, hade jag varit en av dem.