“Hello, can you hear me?”, sjunger Adele med sin skörstarka, hjärtegripande stämma. Och jag känner lite detsamma: är det någon som hör mig? Hallå?
Är det någon som hör…oss?
Idag börjar ID-kontroller genomföras för de som reser mellan Danmark och Sverige. Ett beslut fattat av en regering bestående av Socialdemokrater och Miljöpartister. Ur led är tiden, och världen. Jag minns för några år sedan då MP stod för migrationsöverkommelser med den dåvarande blå regeringen och att jag tänkte “Det är tur att någon är human”. Och nu?
Nu försvårar vi för flyktingar som flyr krig, fattigdom, terror, död. Vi behöver visst “andrum” men vem ger flyktingarna andrum? När ska de få pusta ut och känna det som vi alla tar så extremt mycket för givet: trygghet?
Vi säger “vi har inte råd”. Vi ger bort skattepengar till hemmastädning, till jobbskatteavdrag, till banker, till de som har absolut mest. Hur har vi mage att påstå “vi har inte råd”, när vi egentligen VET att det handlar om brist på solidaritet. Hur har vi mage att blunda för att det handlar om att vi inte vill omfördela samhällets resurser, för att vi inte vill rucka på det välstånd vi själva göds av? Jag säger “vi”, även om det är många som inte innefattas av det där välståndet.
Vi. Vi som alla “vi borde ta hand om våra egna först” säger sig värna så ömt om. Vi som får höra att vi är lata. Vi som får höra att vi borde skärpa till sig. Vi som ändå försöker skrika, vråla, för att få folk att inse vad som håller på att hända. Det finns få i Sverige som har det rent dåligt. Tillochmed jag som har en väldans låg månadsersättning har ändå råd med tak över huvudet, mat på bordet och internetuppkoppling. De som har det sämre ska vi ta hand om, men det finns ingen motsättning där. Det finns inget “vi måste ta hand om våra egna först”, för vi kan ta hand om flera samtidigt.
Varför går ni på att vi står inför en systemkollaps, när allt visar motsatsen?
Hur kan ni förfasa er inför Danmarks hot att beslagta flyktingars tillgångar, det är ju vår egen politik som inspirerar dem?
Vi sitter i våra hem och skakar på huvudet åt att andra europeiska länder är så grymma. Samtidigt sätter vi upp spärrar vid gränsen och säger “nänänä, hit kommer du inte in. Vi har andrum. Stick.”
“Hello, can you hear me?”
Vem ska jag skrika till? Vem kommer lyssna? Hur vänder vi på det här? När det är Socialdemokrater och Miljöpartister som lägger ut taggtråden, de där som jag trodde stod för medmänsklighet och solidaritet..?
“Hello, can you hear me?”
Är det för sent för att skrika? Har vi gått för långt?
“Hello, can you hear me?”
Jag är inte rädd för att svaret är “nej”. Jag är rädd för att svaret är “Vi hör dig, men vi skiter i dig för vi är upptagna med att ha det bekvämt på andras bekostnad.”
“It’s no secret
That the both of us are running out of time”