Det var länge sen jag bloggade nu, jag kan enbart skylla på en politisk depression som varat längre än jag anat. Nu smygstartar jag igen. Kanske blir det bara det här inlägget, kanske blir det fler!
Idag har jag läst en gammal men intressant nyhet på SVT Nyheter. Den handlar om att maktskiftet 2014 då hade kostat skattebetalarna 147 miljoner. Det är mycket pengar det, för att parafrasera en viss sverigedemokrat. Vad är det då som har kostat? Är det för att man behövt måla om rummen i rött och grönt istället för i blått? Är det för att man behövt byta ut den torra champagnen mot rödvin i de specialgjorda Riksdagskranarna? Nej, självfallet är det inte så (för man målar inte om efter makthavare, och jag TROR iallafall inte att man har alkohol i kranarna i Riksdagshuset). Nej, det som har kostat är detta:
Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.
Jahupp, men ska de inte ha rätt till fallskärmar då? De har ju ändå slitit för landets bästa och måste ju ha något för det. Och visst, så är det. Vi kan inte förvänta oss att någon som blivit av med sitt jobb ska hitta sitt perfekta drömjobb direkt. Eller hur? Den krassa sanningen är ju dock att det är exakt så samhället ser ut idag, förutom för de anställda på regeringskansli och i Riksdag.
I SVT Nyheters artikel kan man bland annat läsa om centerpartisten Anders Flanking, som säger följande:
Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.
Vi kan också läsa vad moderaten Elisabeth Björnsdotter Rahm säger:
Jag har inte fått något jobb som känns attraktivt. Jag tycker absolut inte att jag missbrukar systemet.
Socialdemokraten Siw Wittgren-Ahl har kvar sin fallskärm från 2010 och säger:
När jag slutade 2010 var jag 60 år. Då är man inte så attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har tittat efter jobb som kunnat passa mig.
Det är fullkomligt orimligt. Alltihop. Summorna det rör sig om, att de får göra så här och att de inte tycks ha några regler för sina ersättningar. Mitt förslag är enkelt: låt dem leva efter samma regelverk som alla andra arbetslösa. Finns det jobb du kan söka i Stockholm? Sätt igång och sök. Får du det får du flytta, eller bli av med din ersättning. Har du familj som inte kan eller vill flytta till Stockholm? Det är ditt problem.
Passande jobb, förresten? Jag säger som en handläggare en gång sa till mig: det viktiga är att söka ett jobb, inte att det passar just dig.
Och självfallet ska dessa arbetslösa också rapportera en gång i månaden om vad de har gjort för att lösa sin situation. Och slarvar de med rapporteringen så ska de varnas, sedan ska deras ersättning minskas och slutligen dras in om de inte skärper sig.
Måhända tycker de kanske att dessa regler verkar onödigt stränga och kontrollerande. Måhända tycker de att “men jag VILL ju ha ett jobb jag passar till och som passar mig, jag VILL ju inte jobba på McDonalds!”. Jaha, synd för dem.
Det var ju trots allt de som införde de här regelverken för oss vanliga, dödliga arbetssökande.