Att vara tjock är att riskera att inte få vård

Posted on February 4, 2015 by Anny

– Kan du gå ner på huk och sedan resa dig igen?
– Nej…
– Okej, är det för att du är svag i benen, på grund av skovet?
– Nej…det är för att jag är tjock.
– Äh, skärp dig! Det är du väl inte.

– I Stockholm har de en öppen MR-kamera.
– Jaha, men den är väl bara för överviktiga människor??

Det här ovanför, det är två konversationer jag haft med min läkare vid två olika tillfällen. Nu kanske ni tänker att jag återgett dem för att jag lever i förnekelse av min vikt och vill använda dem som något slags bevis för att övertyga er. Men nej, så är det inte. Men båda konversationerna har gjort mig lycklig, inte för att någon säger att jag inte är så fet, utan för att det är en läkare som uppenbarligen inte brytt sig om att bilda sig en uppfattning om min vikt.

Låt mig förklara.

När jag först blev sjuk så besökte jag en läkare på en vårdcentral här i Varberg. Han kollade lite på mig och la sedan fram teorin att det här med att hela min underkropp var bortdomnad, kanske berodde det på att jag var överviktig? Kanske var det så att min tyngd frestade på så att jag tappade känseln? Så var det förstås inte. Jag hade MS, skulle det ju som bekant visa sig.

En annan gång när jag var hos en läkare ville hen prata mindre om mina symptom och mer om min vikt. Hade den läkaren lyssnat och tagit mig på allvar hade hen troligtvis sett vissa tecken och skickat mig till en neurolog på en gång.

Jag ska berätta om en tredje gång. Då var det inget MS-relaterat utan jag hade en halsinfektion. Läkaren jag då träffade tittade på mig och sa “Tja, du skulle nog behöva gå ner lite i vikt. Det är nog det allra viktigaste”. Under tiden satt jag där med en hals helt igensvullen och hade skapligt ont. Jodå, jag fick min antibiotika men när jag gick därifrån så gjorde det fortfarande liksom ont, men inte i halsen.

En tredje anekdot: när jag jobbade på nummerupplysningen fick vi ett år göra en hälsoundersökning. I den ingick både mätning av kolesterol och blodtryck. Sköterskan som genomförde undersökningen blev chockad när hon såg mina värden. De var ju toppenbra! Jag hade till och med lite lågt blodtryck. Vafalls?!

Poängen jag vill komma till är ganska enkel. Det är inte särskilt enkelt att vara överviktig. Det beror inte enbart på att folk använder oss som avskräckande exempel, ser på oss med äckel eller ständigt berättar för oss att något är fel, vi måste ändra på oss och gör vi inte det är vi både lata, dumma och vidriga. Det är liksom helt okej att berätta för en överviktig person hur oerhört vidrig man finner hen.

Men det är som sagt inte bara det. Det kan också få ganska allvarliga konsekvenser. Som när man inte får rätt vård. Eller vård överhuvudtaget. När läkare kastar en blick på en och tar för givet att alla fel man har, oavsett om det är en bortdomnad kropp eller en bruten arm, beror på övervikt. Det är därför jag blir glad att jag ser mer och mer debatt kring ämnet. Att jag ser fler och fler överviktiga kvinnor som ryter ifrån ordentligt.

Och det är också jag blir så ledsen och trött när varje sådan debatt kapas av “Men smala blir också retade!”. Det är kanske inte just där, just då vi måste prata om smala personer. Kanske är det så att vi kan hålla oss till att diskutera och ifrågasätta de helt absurda sätt som överviktiga, främst överviktiga kvinnor, blir behandlade på.

Vi blir behandlade som om vi vore barn: “EXTRA EXTRA Så Går Du Ner I Vikt”
Vi blir behandlade som om vi inte hade känslor: “Men usch, det är så himla äckligt med överviktiga människor!”
Vi blir behandlade som en sjukdom: “Den nya fetmaepidemin”
Vi blir behandlade som objekt: “Om du bara går ner i vikt skulle jag kunna tänka mig att knulla dig.”

Men det som skrämmer mig allra, allra mest är att vi allt som oftast blir behandlade enbart som överviktiga inom vården. Inte som sjuka, inte som skadade, utan som överviktiga. Allt kan skyllas på fetma, och i och med det missas diagnoser som till exempel min egen. Därför är jag så glad över att jag har den läkare jag har. En läkare som inte ser min övervikt, utan ser ANNY och den kroniska sjukdom hon vill hjälpa mig att leva med. Jag önskar bara att alla läkare vore exakt likadana.

Kolloidalt Silver <3 Extremhögern = Sant?

Posted on January 31, 2015 by Anny

Det var ett tag sedan jag skrev om kolloidalt silver. Det har flera olika anledningar, men en av dem är inte att jag slutat intressera mig. Då och då korsas mina vägar med KS, till exempel i en av de MS-grupper jag är med i på Facebook. Plötsligt dyker det upp: KS är botemedlet. KS kan göra oss friska. Det är som att slänga en skvätt bensin på en pyrande glöd, för jag blir lika förbannad varje gång. Kvacksalveri och försök att lura sjuka människor kommer alltid göra mig upprörd.

En sak som har intresserat mig enormt är de många beröringspunkterna mellan KS-fanatiker och högerextremism. På många sätt delar de tron på konspirationsteorier. Det finns något stort, ONT, som vill oss illa. Under den tiden jag fortfarande fick vara medlem i KS-gruppen på Facebook såg jag mer än en gång att folk hänvisade till Sverigedemokraterna som var de enda som vågade utmana detta Stora Onda som består av allt från media till “Big Pharma”, enskilda människor som blivit “köpta” (typ jag) till regeringar i värlens alla länder.

Kanske är det inte så konstigt, min uppfattning är trots allt att människorna i de här grupperna är människor som istället för att förändra saker, vill hitta någon eller något att skylla på. De behöver en syndabock men samtidigt också något att tro på.

Det görs heller inte särskilt mycket för att dölja beröringspunkterna mellan KS-fanatikerna och högerextremismen. Snarare tvärtom. Det kanske tydligaste exemplet är när en av de personer som är mest kopplat till KS i Sverige ställer upp på en intervju i högerextrema “Fria Tider”. Två grupper som anser att media är Fienden med stort F slår sina påsar ihop och en intervju genomförs utan minsta tanke på kritiskt tänkande. Bland annat påstås det i denna intervju att Kolloidalt Silver kan bota Ebola:

Det verkar som om att man har en attityd utåt och en annan attityd inåt när man talar med kollegor, vilket är trist för vi vill bara öppna för andra lösningar ifall Sverige skulle drabbas av en ebolaepidemi. Folkhälsomyndigheten har ansvar för svenska folkets hälsa, och då är det synd att man bara koncentrerar sig på registrerade läkemedel, det har man inte råd med om situationen blir allvarlig.

Även konspirationsteorin om att någon vill tysta företag och privatpersoner som marknadsför Kolloidalt Silver som mirakelmedel luftas:

Eftersom läkemedelsbolag inte kan tjäna pengar på det här, så blir det en smutskastning.

KS-fantatikerna, precis som de högerextrema, försöker hjärntvätta de människor som de kommer i kontakt med genom att upprepa och upprepa och upprepa sina konspirationsteorier. De delar i mångt och mycket också samma förakt för demokratin. Genom att bygga upp rollen som förtroendeingivande och ledare så lyckas de förmedla sitt budskap till människor som är mer än villiga att tro det, i jakten på Sanningen och i jakten på något att skylla på. Det allra tydligaste på demokratiföraktet är när samma person som ställt upp på intervjun i “Fria Tider”, skriver följande i den stora KS-gruppen på Facebook:

Eftersom frågan väcktes, min ståndpunkt kring politik efter att ha studerat världsordningen under många år är att jag ser mig som helt opolitisk…

Varför undrar ni kanske? Jo, vi tror vi har valfrihet. I själva verket lever vi i en skendemokrati där banker, storindustri och mutade politiker sätter agendan. En neofeodalistisk världsordning råder. Bakom kulisserna har vi frimurarordnar och annat olustigt som styr din vardag utan att du inser det.

Det spelar ingen större roll vad du röstar på. Det finns redan någon som bestämt utfallet. Bilderbergergruppen är en maktfaktor som beslutar om maktskiften.

KS-fanatikerna måste tas på allvar. Deras anhängare går faktiskt på den dyngan som “sektens” ledare sprider. För det börjar mer och mer likna en sekt, när man granskar hur de fungerar och beter sig. Att de har många beröringspunkter med högerextremisterna är något vi kan använda för att försöka förstå. För att kanske inse vad som driver dem och hur vi ska göra för att stoppa spridningen av deras konspirationsteorier som sakta men säkert får fäste hos helt vanliga människor.

De, precis som många som väljer att ansluta sig till exempelvis Sverigedemokraterna, letar efter en syndabock. Istället för att ignorera dem borde vi försöka få dem att inse att det inte finns någon syndabock. Att de alla kan göra sitt för att göra världen lite mer uthärdlig. Att svaret inte finns varken i den allra yttersta högern, eller hos en person som tror att det finns något Stort Ont bakom all världens elände. En person som inte drar sig för att liera sig med den yttersta högern och som inte drar sig för att lura sjuka och desperata människor.

Vårt ansvar är att sätta stopp

Posted on January 27, 2015 by Anny

Idag är det förintelsens minnesdag. Det är 70 år sedan Auschwitz befriades. 70 år sedan. En livstid för många, men än finns överlevare kvar som kan berätta om vad som hände i koncentrationslägren. Snart är de borta och ett enormt ansvar vilar på oss som lever kvar. Vi får aldrig glömma, vi får aldrig sluta berätta, vi får aldrig ge efter för de som förnekar förintelsen. Vi får aldrig låta dem vinna, de mörka krafter som idag har markerat mot flera redaktioner, myndigheter och politiska partier över hela landet.

Även Östersund, min hemort som för alltid har en speciell plats i hjärtat, har utsatts. Två tidningsredaktioner, Försäkringskassan samt vad jag hört ryktesvägen också Vänsterpartiets expedition har angripits. Avspärrningsband med nazistiska Nordfronts logga och skyltar med obehagliga budskap. Det är ett angrepp: på yttrandefriheten och på demokratin. Det går liksom inte att missta det för något annat, de vill tysta människor.

Det hade varit otroligt skrämmande vilken dag som helst, men extra mycket just idag. På förintelsens minnesdag hotar de redaktioner för att de skriver om det ofattbart hemska som nazister och andra utsatte oskyldiga människor för under andra världskriget. Det är alltså något som händer här och nu. I vårt trygga lilla land.

Det gör extra ont i mig att Östersund utsatts. Jag har alltid varit så naiv att jag trott att nazisterna inte har något fäste där. SD har inget överdrivet stort stöd, det är sällsynt nuförtiden (eller var det när jag bodde där) med nazistiskt klotter. De har liksom inte varit närvarande på samma sätt som jag upplevt dem här i Halland. Att jag dessutom känner människor på alla de ställen som angripits gör att det känns extra nära. De som nu säger “Oss tystar ni aldrig!” – ni har mitt osvikliga stöd och respekt.

Att nazisterna fått vind under vingarna kommer inte som någon överraskning .Vi har ett rasistiskt parti i Riksdagen. Vi har politiker, mediala profiler och erkända debattörer som på senaste tiden ansträngt sig hårt för att göra SD mer accepterat. Vi har partier som anammar SD-retorik för att locka åt sig deras röster. Vi har sett flera gånger hur man använder eufemismer som “invandringskritiska” och “islamkritiska” om det rasistiska partiet som förgiftar samhällsklimatet.

Självfallet ger det energi även åt nazisterna, för steget dit är inte så långt. Accepterar vi en sorts hat, då ger vi också kraft till flera sorters hat. Det är inte precis rocket science.

Men det är något här jag måste ta fasta på. Jag har som sagt trott att Östersund varit fredat. Att Jämtland varit ett lite mer öppet ställe. Det gör väldigt ont att inse att det är fel. Att hatet och respektlösheten för demokrati och människoliv finns även där. Att den finns överallt. Och det är liksom dags nu att fler fattar det här. Ingen är fredad, ingen är säker. Låter vi dem avancera och vinna mer mark så är det ett hot mot oss alla. Men självfallet är det största hotet riktat mot vissa, särskilda folkgrupper. Vi måste ta vårt ansvar och ställa oss framför dem. Vi måste bli deras personliga sköldar. Det är vår förbannade skyldighet.

Det ser mörkt ut nu, det är jäkligt skrämmande, men jag tror ändå att vi har en möjlighet att tillsammans sätta stopp för den utveckling vi ser i samhället. Om vi lovar varandra att aldrig hålla käft, att alltid strida mot och aldrig acceptera att rasism och nazism normaliseras. Då tror jag att vi kan göra en skillnad. Jag vägrar tro att det är för sent.

Julkalendern – en klassmiss

Posted on December 2, 2014 by Anny

Idag är det den andra december vilket betyder en hel drös olika saker: min brorson fyller sju (jag känner mig väldigt gammal när jag tänker på det), år 2000 var det sista gången Smashing Pumpkins gör konsert och igår var det premiär för årets julkalender på SVT. Nog för att jag är snart 30 år men julkalendern är ALLTID tradition, även om jag ibland inte kollar på precis alla avsnitt.

I år heter den “Piratskattens hemlighet” och har fått rejäl med kritik redan innan sändningsstart. Bristen på snö och tomtar gör att den inte är så julig som vissa önskar. Andra anmärker på de vuxna skådespelarna och nä, de imponerade inte så stort i första avsnittet. Men det som stör mig är något helt annat.

I första avsnittet får vi se hur familjen, som handlingen kretsar runt, gör något som tycks bli mer och mer populärt: de flyr landet. De liksom skiter i allt vad snöslask och isgator heter och drar till en solig sandstrand istället. Toppenmysigt! Tur för dem att de har råd. För den som inte har råd lär det snarare kännas som en stor fet pik. För just det här med resande och solsemestrar har blivit nåt slags gigantisk grej i Sverige. Jag kan inte minnas att många av mina klasskamrater när jag växte upp åkte utomlands. Eller jo, nån gång till typ Mallorca men det var sällsynt och sågs som väldigt exotiskt.

Men nuförtiden? Vilken tidning man än slår upp så hittar man “Vinterns bästa restips”. Att fly vintern är snart ingen undantag längre, snart är det konstiga att INTE göra det. Vad händer då med alla som inte kan?

Anledningen till att jag tänker mycket på det här är för att jag alltid varit en av de som inte kan. Arbetarfamilj och många syskon var liksom inte helt kompatibelt med två veckor i Thailand. Vi hade en sommarstuga, vilket var nog så lyxigt så jag ska väl inte klaga kommer någon säga. Men handlar det verkligen om klag?

Jag försökte förklara det här när jag och min sambo bestämde oss för att åka på en helgtripp till Åbo. SJUKT exotiskt för mig att resa till ett annat land! Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv: till Danmark och en skolresa till Italien. That’s it. Förutom att moderskeppet säger att jag var i Norge när jag var plutteliten men det räknas nog inte riktigt. Men när jag berättade att Åboresan var så sjukt peppig för mig, så var det folk som trodde jag skämtade. I deras värld finns det inte att man kan ha såpass lite pengar att man måste prioritera saker som mat och hyra.

Och det är det som gnager när jag kollar på första avsnittet av julkalendern: sätter det ännu mer press på de barnfamiljer som ännu inte haft råd att betala för en utlandsresa? Kommer julkalendern, kanske inte ensam men i kombination med annat, leda till ångestfyllda föräldrar som känner sig skyldiga att snåla in så att två veckor i Thailand blir en möjlighet?

I grunden tror jag att resande är bra. Jag är helt för att man lär sig av andra kulturer. Men när det börjar likna mer ett tvång, när det ses som sjukt och onormalt att inte ha varit utomlands, då är det inte bra längre. Då är det skadligt.

Självfallet är det här en klassfråga. Medelklassen som fått mer och mer och mer kvar i plånboken tack vare det ena jobbskatteavdraget efter det andra behöver kanske inte oroa sig i så stor utsträckning över var vintersemester ska tillbringas. Men för de som finns längs ner på samhällets ekonomiska stege, hur går det för dem? Hur känns det för de som är sjuka, arbetslösa, pensionärer..? Varför har det blivit en grej att ta varje tillfälle i akt att basunera ut att en riktig familj, en bra familj, åker utomlands minst en gång per år? Det är så normalt nu, att till och med årets julkalender handlar om det. Och jag känner en stor ömhet för de barn som kollar på “Piratskattens hemlighet” med insikten att det är så nära utomlands de själva kommer. Hade den gått när jag var liten, hade jag varit en av dem.

Dudes överallt, dudes med kvinnohat och komplex

Posted on November 26, 2014 by Anny

Vissa gånger kan jag inte sluta tänka på hur dudes är, alltså ni vet såna män som bara MÅSTE hata på feminister och kvinnor i allmänhet. De där männen som kommunicerar genom “Gå ut i köket och gör mig en smörgås,kvinna”-skämt och som tycker att alla som reagerar mot sexism/rasism/funkofobi/transfobi/you name it är “butthurt”. Vad är det egentligen som driver dem? Och vad exakt är det som gör att de är så blinda för sitt eget sviniga beteende?

På Facebook finns det en grupp som heter “Gudruns änglar”, de har för tillfället över 5000 likes och ökar stadigt. Syftet är att publicera skärmdumpar på saker feminister har skrivit och sedan raljera loss i kommentarsfältet. Det är helt enkelt en grupp som svämmar över att såna “dudes” som jag beskriver här ovanför. De kommenterar bilder med angrepp på kvinnors vikt, deras intellekt, deras sexliv. Ju grövre desto bättre, tycks vara någon slags ledstjärna:

“Må hon drunkna i hundra svettiga vita mäns kiss.”

“kolla på henne vilken inavel haha finns bara ett sätt, avliva henne.”

“Sälj den här jävel till ett zoo, det där är ett djur ingen människa.”

“Sterilisera horan.”

“Hon kan bara avlägsna sitt miserabla liv om världen inte ser ut som hennes sagobok…”

“det finns ingen sund feminism. utrota hela bunten då blir det bra”

“Skjut varje feminist i underlivet.”

“Var är Jack The Ripper när man behöver honom?”

And so on, and so on. Men det som är riktigt fascinerande med gruppen är att det också är väldigt många kvinnor som kommenterar. De är oftast inte lika grova som männen, på det sättet att de åtminstone inte önskar livet ur folk. Kvinnorna väljer en annan approach och ifrågasätter feministers föräldraskap och huruvida de ens ska få ha barn. De kvinnorna är så extremt förblindade av det förtryck vi växt upp i att de tror att det är en rimlig grej att attackera feminister. Det är dock inte ovanligt, även när feminister kämpade för kvinnlig rösträtt fanns det GOTT om kvinnliga motståndare. Men man har förstås ett val: man behöver inte ge understöd till patriarkatet.

Det jag inte kan låta bli att fundera över efter att ha läst i gruppen är varför män, snubbar, dudes, håller på så här. Om de inte tycker om när kvinnliga feminister blir arga, varför gör de då allt för att bevisa att jodå, många män är svin? Vore det då inte bättre att överbevisa oss? Efter att ha läst i gruppen har jag ju faktiskt fått det bekräftat för mig ännu en gång:

Män som grupp är så sjukt bortskämda. När någon kritiserar dem, finns det inte några riktiga gränser för hur de väljer att bemöta det. Män är så himla vana vid att bli klappade på axeln, bli framburna, bli stöttade av precis hela samhället att när någon säger emot så brinner det en säkring som släpper alla spärrar.

“Gudruns änglar” är inte en unik grupp. Det finns många feminist/kvinnohatargruppen på Facebook. Alla visar dock på en och samma sak: Vi har lång väg kvar innan den skadliga och farliga mansrollen är raderad.

TA MINA BARN, TA MINA DJUR, MEN RÖR INTE MITT KOLLOIDALA SILVER

Posted on November 8, 2014 by Anny

Jag är av den fasta övertygelsen om att när man ser dumhet som kan vara skadlig så bör man bemöta den. Därför var det självklart för mig att skriva en replik när det publicerades en debattartikel som hyllade kolloidalt silver. Jag blev förvarnad att reaktionerna skulle bli minst sagt osnygga, men jag liksom viftade bort det.

Hallå liksom, jag har skrivit för IRM och kritiserat Sverigedemokraterna. Jag är feminist och har skrivit en del, enligt vissa, kontroversiella feministiska texter. Åh, vad naiv jag var. För aldrig förr har jag varit med om den MASSIVA rekationsvåg som kom till som följd av min replik. Folk har inte dragit sig för att gå till direkta personangrepp. Jag har kallats korkad, ointelligent, okunnig, dum:

“Det finns låg intelligent människor här i världen och hon är en av dom tyvärr!”

“Dumkärring!!!!!!!!!!!”

“Anny Berglin: du e en idiot”

Andra ord som är ständigt återkommande är patetisk, oempatisk och utan självinsikt:

“Den damen kan inte ens stava till ordet EMPATI!”

“Vet inte vad du skrivit innan, men om jag utgår från det här, så har du ingen större kunskap och bryr dig inte om det heller.Vilken oreda du kan ställa till, tar du inget ansvar???”

Andra har spekulerat i vem som “köpt” mig, för tydligen kan jag inte vara kritisk helt på egen hand utan måste få betalt från läkemedelsindustrin som vill tysta alla som shottar silvervatten:

“Antar att motståndarna behöver såna här antipropagandaister nu..de kanske ‘utbildas’ på löpande band nu.”

“Vad har HON för glädje av att smutskasta kolloidala silvret?? Vilka pengar vinner hon på om folk slutar köpa det?”

“Betald av läkemedelsindustrin bör hon vara för hon är ju inte ens i närheten av en ‘neutral åsikt’ runt fakta!”

Vissa har också valt att fästa sin uppmärksamhet på min arbetssituation:

“Jag vill inte gå till personangrepp mot dig men jag såg att du söker jobb, vad som helst, på facebook. Det känns lite desperat i min värld.Vad lever du på om du inte har ett jobb. Hoppas verkligen inte att det är mina skattepengar i form av bidrag!!”

“Hon saknar mkt tror hon får svårt att hitta ett jobb”

“Hon lär ju vara fortsatt arbetssökande”

Det finns också de som kopplat mig till Expo (lol) och klankar ner på min feminism. Att jag inte tycker om kvacksalveri är tydligen ofeministiskt? Återigen: lol.

Den kanske mest långsökta reaktionen är dock denna:

“OT, men kan inte vara tyst, Ni får förlåta mig 🙂 Hon verkar nu inte förstå sig på läppstift heller 😀 använder man mörkröda läppstift så är det första man lägger märke till på personen är bara några mörkröda läppar”

Det där är skrivet av Anders Sultans, Silversurfarnas överkucku, högra hand. Vad hon tycker om mitt läppstift känns ju förbaskat relevant? Ett subtilt och inte särskilt snyggt sätt att angripa någon personligt. Hon valde igår lördag att hota mig med polisanmälan för att jag lagt upp skärmdumpen som tidigare låg här. Jag är inte den som är den, så jag har nu tagit bort den som ni ser. Jag kommer dock inte göra mer än så, hot eller ej.

Ni ska heller inte tro att det här är undantag och att majoriteten säger åt folk att tagga ner. Nejdå, under den stund jag fortfarande fick vara med i gruppen innan jag blev utkastad var det väldigt, väldigt få som kom till mitt försvar. Då menar jag inte försvar av mina åsikter såklart, det hade jag inte väntat mig. Men nog hade det varit fint om någon sagt “Lägg av med personangreppen, hörrni”. Knappast, snarare hejades det på och en väldigt hätsk stämning uppeggades.

Det som är så skrämmande är det faktum att människor i den här KS-gruppen, där alla kommentarer är tagna ifrån (förutom ett fåtal jag fått till mig i personliga meddelanden på Facebook), själva påstår sig stå för kärlek och värme. De är goda människor. De tror på positivt tänkande. Men i samma sekund som någon kritiserar deras älskade silvervatten (99,999% vatten!) så blir de gränslösa i sin avsky.

Jag har fått hat från rasister. Jag har fått hat från antifeminister. Ingenting har kunnat mäta sig med hatstormen från Kolloidalt Silver 2.0, gruppen där kritisk granskning anses vara något fult och där personliga påhopp glatt hejas på.

Den du en gång var, nu blir allting uppenbart

Posted on October 27, 2014 by Anny

“Är du inte orolig över att vara så öppen med din sjukdom? Särskilt nu när du letar jobb?”

Frågan fick jag häromdagen från en vän som menade väl. Men den fick mig att haja till. Det var en fråga som först gjorde mig ledsen, sedan förbannad. Inte på vännen som ställde den, utan på anledningen till att hen ställde den överhuvudtaget.

Sedan jag blev sjuk i början av sommaren, eller ja sedan jag fick det här senaste skovet ska jag väl säga för sjuk har jag nog varit i flera år, så har jag mötts av så oerhört många reaktioner. Vissa rycker på axlarna och tycker att lite MS är väl inget att bry sig om. De har förminskat min sjukdom och velat få det till att det inte är värre än en förkylning och att jag bara behöver rycka upp mig. Andra har gett mig, säkert välmenande, råd som fått mig att ömsom sucka, ömsom svära. “Ät LCHF! Kolloidalt silver! Gå ner i vikt! Sluta ät gluten!”

Men den allra, allra värsta typen av reaktion jag mött är nog de som tycker att jag borde dölja min sjukdom. Att den är något jag ska skämmas för. Det säger så mycket om samhället, att det inte är okej att vara sjuk eller visa svaghet på något sätt. Men hur skulle jag kunna dölja min sjukdom för en framtida arbetsgivare? Hur är det tänkt att det ska gå till? När jag får ett jobb kan jag väl ändå inte bara hoppas på det bästa och tro att jag inte ska få fler skov? Vad gör jag när jag får ett nytt skov? “Oops, visstja, jag har ju MS! Berättade jag inte det?”. Nej, jag tror på att vara ärlig från första början.

Men anledningen till att jag är så öppen med min diagnos är inte främst för att jag vill vara ärlig mot framtida arbetsgivare. Det handlar mer om att lära fler om vad MS är. Om jag är öppen med vad det är och att det är OKEJ att fråga saker så lär sig folk förhoppningsvis om sjukdomen. Det tror jag är nyttigt och nödvändigt, inte bara när det gäller MS utan alla sjukdomar. Det absolut främsta skälet till min öppenhet är dock något helt annat: jag behöver stödet. Jag är inte stark nog att bära bördan ensam eller tillsammans med några få. Är jag öppen behöver jag aldrig förklara för vänner om jag är för trött för att umgås en dag, eller att jag har för ont, eller att jag ibland kan börja gråta när jag tänker på en rätt så oviss framtid.

Så nej. Min största oro är inte vad framtida arbetsgivare ska tänka om mig, eller att de ska bli avskräckta från att anställa mig. Jag vet nämligen att jag förtjänar en arbetsgivare som inte ser problem i att jag har en diagnos. Jag förtjänar en arbetsgivare som ser den enorma potential och kompetens jag bär på. Jag är inte min diagnos men den är en del av mig.

För dig som har MS eller annan neurologisk sjukdom, eller är närstående till någon med diagnos: gå gärna med i Neuroförbundet. Just nu får man ett prova på-medlemskap utan kostnad i tre månader.

Till er alla: skänk gärna en gåva till Neuroförbundet. De är viktiga och gör ett värdefullt arbete.

Boy’s are stupid – this is why

Posted on October 24, 2014 by Anny

Ibland när jag suckar över män får jag höra att jag är orättvis. “Inte alla män!”, som om jag någonsin påstått det. Nej, det som får mig att sucka och ibland vilja gråta, ibland vilja svära långa ramsor, kan bäst definieras som “män som grupp”. Manligheten, den manliga rollen. Och sällan syns den så tydligt som när män kan peppa varandra och samla mod tillsammans på internet. Särskilt om ämnet som diskuteras är något kopplat till kvinnor och/eller feminism.

Ett väldigt bra bevis på detta såg jag igår. Nyheter24 publicerade en artikel om sexistiska halloween-kostymer. Det krävs inte så mycket förstånd för att reagera när man kollar på bilderna de lagt upp. Männen är roliga, avslappnade partyprissar. Kvinnorna är lättklädda och förföriska. För sällan bekräftas väl könsrollerna så kristallklart som under Halloween.

Självfallet får och BÖR kvinnor klä sig precis hur de vill, oavsett om det gäller kortkort eller burqa. Men detta krav som finns, både uttalat och outtalat, att kvinnor ska vara sexiga (enligt den manliga blicken), smala och helst vita, den är väldigt problematisk.

Nåväl. N24 la upp artikeln på sin Facebooksida och det tog inte lång stund innan männen flockades. Jag tänkte här nedan publicera några utvalda skärmdumpar (skulle jag publicera alla jag har, skulle det bli ett inlägg med längd värdigt Mats Dagerlind) som tydligt förklarar varför jag suckar över manligheten. Varför jag svär långa ramsor. Och varför jag i vissa fall vill gråta, då det ofta är unga män som uttrycker åsikterna ifråga. Unga män som är vår framtid, vilket såna här gånger känns oerhört dystert.

Brace yourself, män med åsikter™ is coming.

Först och främst har vi gruppen som går all in för att mansplaina skiten ur alla som kan råka läsa. Deras ord är SANNINGEN och håller man inte med? Ja, då har man alldeles tydligt fel:

Ah, men thanks you guys! Nu vet vi hur det verkligen är. Eller så är inte era åsikter sanningen med stort S. Kanske, kanske är det så.

Sedan kommer männen som tycker att det viktigaste av ALLT är att det minsann är synd om män också:

(Är inte samma Erik som skrivit kommentarerna)

Ja, det är SUPERSYND om männen. Efter en artikel med 32 Halloweendräkter som INTE EN ENDA kräver bar överkropp eller ett vältränat lekamen så ska det minsann inte glömmas bort att såna dräkter också finns. Och ännu mer synd är det ju om männen (grabbar) som får feministdynga kastad mot sig! Löneskillnader, sexism, våldtäkter är liksom ingenting i jämförelse med att en nyhetssajt skriver om Halloweendräkter.

And then there is… mansgrisarna. För såna kommer ALLTID dyka upp i kommentarsfält. De är som bananflugor: man vet inte varifrån de kommer men plötsligt är de där och är både irriterande och äckliga:

Och lika obligatoriska som mansgrisarna, är rasisterna och de som inte vill FÖRSTÅ vad rasism är:

Och som ett brev på posten: männen som är EXPERTER på feminism. De som lägger huvudet lite på sned och säger “Men LILLA gumman, det där är inte feminism”. Åh, don´t we love them?

Den här vet jag inte ens vad jag ska kategorisera som:

“Då tar du bort deras jämställdhet i samhället” ALLTSÅ NEJ. Och varför är det fem personer som tryckt på “gilla”? Ge er för fan.

Och alltid, alltid, alltid kommer den där snubben som ska ta det ETT steg för långt:

Så till sist, den där mannen som får oss att garva då han helt utan intention att vara det, faktiskt är hysteriskt rolig:

Jag tycker inte heller vi behöver “femenism”.
Feminism däremot, behöver vi i massor!

33 Feminist GIFs You Need In Your Life

Snubbiga snubbar – ni har inte veto

Posted on October 3, 2014 by Anny

Alltså jag är så FED UP när det kommer till snubbiga snubbar. De finns överallt, hela tiden, och deras främsta mission tycks vara att gå mig på nerverna. Och jag är ledsen att säga det, men de värsta snubbiga snubbarna finns nog till vänster. Missförstå mig rätt: till höger finns de också. Men där förväntar man sig ju liksom ett ojämställt synsätt och lite allmänt översitteri. Det hör ju till, på något sätt.

Därför blir jag alltid dubbelt så less när den snubbiga snubben påstår sig vara vänster på något sätt. Eller feminist. Och man ba… gubben, nej. Att vara feminist är att bete sig som en feminist, det räcker inte att ge sig själv titeln.

Men det är egentligen inte det jag ska skriva om. Utan jag tänker skriva om snubbiga snubbar som tror att allt de gör är helt rätt, och allt som andra gör annorlunda är helt fel. Den typen av snubbe som kröker lite på överläppen i en föraktfull grimas och säger “aja, det är ju lätt att vara aktiv på twitter men alltså JAG, jag gör faktiskt saker. Viktiga saker. På riktigt”.

Newsflash: det är inte snubbiga snubbar som bestämmer vad som är viktiga saker, på riktigt. Det är inte snubbiga snubbar som har veto. Och snubbiga snubbar borde ärligt talat visa lite ödmjukhet inför att andra kanske inte har samma förutsättningar.

Ta mig som ett exempel! Mitt engagemang består främst av att tycka saker. Jag skriver. Jag debatterar på Twitter. Jag får debattartiklar publicerade lite överallt. Varför skulle det vara mindre värt? Saken är den att visst, jag skulle också kunna göra “viktiga saker, på riktigt”. I teorin. För i praktiken skulle jag troligen inte klara det särskilt länge. Mitt främsta fokus nu är att skaffa ett jobb, när jag väl har det kommer jag inte ha så mycket energi att lägga på annat. Då är det väl alldeles utmärkt att jag kan engagera mig med hjälp av ord och text och argument?

Jag är verkligen kräkless på människor som ska ha åsikter om andras engagemang. Den typen av människor som ser ner på vad andra gör. Som tror sig ha rätt hela tiden. Den typen av människor som i en överväldigande majoritet av fallen är snubbiga snubbar.

Ta er snubbighet och stick. Vi är många som skiter i era råd. Vi är många som klarar oss utan er små gliringar. Fortsätt ni med era “viktiga saker, på riktigt” men fatta också detta: det finns andra saker som också är viktiga på riktigt. Ni har inte veto. Ni har inte alltid rätt.

Skaffa er lite jävla ödmjukhet.

Hjärtat sitter vänster!

Posted on September 12, 2014 by Anny

På söndag är det val. Ja, det lär ju knappast någon ha missat. Och troligen har väl de flesta ändå bestämt sig vid det här laget, men kanske kan jag få någon att tänka till en gång till. Det är nämligen ett asviktigt val på söndag. Vi kan välja två olika vägar: antingen fortsätter vi med en borgerlig regering som bygger samhället på girighet, egoism och sparkar mot de svagaste. Eller så tar vi ett steg mot ett samhälle byggt på omtanke och solidaritet. För att lyckas med det senare behöver vi en rödgrön regering.

De senaste åtta åren har vi haft borgerligt styre i Sverige. Visst, de har kanske hanterat den ekonomiska krisen bra men på vems bekostnad? Det har skett på bekostnad av de sjuka. De arbetslösa. Pensionärerna. Skoleleverna. Vårdpersonalen. De utrikesfödda. Kvinnorna. Listan kan säkert göras ännu längre, men jag tror ni fattar ändå.

De senaste åtta åren har vi lärt oss att hungriga vargar inte alls jagar bäst, tvärtom börjar de jaga varandra. När de som har det sämst får det sämre så är det lätt att leta första, bästa enkla syndabock. Och så växer Sverigedemokraterna, denna skamfläck för Sverige. Vi har rasister i Riksdagen men lyssnar vi på de borgerliga så är det viktigare att fördöma demonstrationer mot rasisterna, än vad det är att fördöma rasisterna själva. Varför? För att de gynnas av SD.

Sen kan Reinfeldt stå bäst han vill och basha SD i bästa sändningstid, faktum är ändå att SD i nio gånger av tio röstar med Alliansen. SD säger så fint att de vill ha förändring på riktigt, att de är det enda oppositionspartiet. De ljuger.

Ett annat, stort, problem med att rösta på SD är förstås att man aldrig vet vad man får för sin röst. Kommer man bli representerad, eller har man lagt sin röst på en anonym näthatare som blir utkastad ur partiet? Eller har man kanske lagt sin röst på någon som “plötsligt” kom på att hen nog bättre hör hemma i nazistiska Svenskarnas Parti? Att NÅGON vågar rösta på Sverigedemokraterna efter de senaste fyra åren skrämmer mig. För det är ett tecken på hur ruttet det blivit i Sverige.

Men det finns mycket annat som skrämmer mig, utöver Sverigedemokraternas rasism. Vi har fått ett land där Fas 3 inte är en valfråga, men där det är fy fy fy att prata om det absurda i att vi har en skattesubvention för rika personers bartendrar och läxläsningshjälp. Utförsäkringarna har knappt diskuterats alls, men Moderaterna ondgör sig över att “med MPs politik blir Thailandsresan nästan 2200kr dyrare”. Ett samhälle där jobbskatteavdrag och politik som gynnar mig mig MIG trumfar solidaritet. Det egoistiska, kalla och giriga har Sverige i ett dödsgrepp.

Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar. “Feminism utan socialism!” skriks det och absolut ingenting händer för att förändra något. Ojämlikheten kvarstår. Männen fortsätter sitta på makten. Männen blir rikare och rikare. Kvinnorna får det tuffare. Kvinnorna känner sig fortfarande otrygga på gator i sina egna städer, men det är fult att prata om att män som grupp är ett problem som vi måste hantera. Genuspedagogik i förskolan? Usch! Men har man några andra förslag? Nä.

Män springer förbi kvinnor och vita springer ifrån de som har andra pigment. Rasismen härjar, river och skär i vårt samhälle. Kan vi börja prata om strukturerna snart? Kan vi börja göra skillnad – på riktigt? En antirasism baserad på mer än SD-motstånd.

Kanske går det inte att vädja till människors solidaritet längre. Kanske är vi för indoktrinerade i jag-tänkandet. Ska jag formulera mig utifrån det så jodå, du vinner saker personligen även på rödgrön politik. Du vet att du har trygghet om du blir arbetslös. Du vet att du får tid att bli frisk om du blir sjuk. Du vet att dina föräldrar, eller du själv, får det bra när de eller du blir gamla. Du vet att någon arbetar för att klimatkatastrofen ska kunna avvärjas, att jorden ska finnas kvar även till dina barn. Det är vinster som trumfar alla jobbskatteavdrag, skattesubventioner och momssänkingar som finns, om du frågar mig.

På söndag kan vi ta ett steg mot en förändring. Vissa saker kan återställas. Välfärden kan räddas. Men det måste ske nu. Väntar vi ytterligare fyra år så kanske det är för sent sedan. Väntar vi fyra år så är det fyra år till då det ska sparkas och spottas på de svagaste i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det?

Valet är ditt.

Tapirhen

Med ett hjärta flammande rött

Author Archives: Anny