Author Archives: Anny

Facebooks bödlar

Posted on by

Okej, så först och främst vill jag göra en FET triggerwarning. Våldtäkt, victimblaming och allmän manlig vidrighet. Okej? Bra. 

Det finns en grupp på Facebook, som kallas för “Gudruns Änglar”. Konceptet är enkelt: de scannar av Twitter efter tweets de finner upprörda, nästan alltid skrivna av tjejer eller icke-män, sedan postar de dem på sidan. Sedan går gruppens medlemmar bananer i kommentarsfältet. Det är inte helt ovanligt att de som hängs ut får hot eller blir översköljda av hat, för självfallet censurerar de ingenting.

Gruppens medlemmar tycks leva i en drömlik fantasi där de är “the good guys” som gör gott. De bekämpar ondskan på internet och blablabla. Det är så långt från sanningen som man alls kan komma. De bevisar om och om igen att gruppen inte är något annat än ett nytt sätt att kräkas ur sig sitt kvinnohat. Sällan är det åsikterna som uttryckts som kritiseras, utan personen bakom.

Idag har de lagt ut en ny tweet. Jag vet inte vem personen som skrivit den är, men jag förstår helt och fullt vad sårbar man är när man blottar sig såsom hen har gjort. Det är modigt. Och kan definitivt stärka andra som varit med om liknande eller samma upplevelser. Nu har alltså personen fått sin tweet plockad och utlagd på Gudruns Änglar, där deras små bödlar tar hand om hatet.

tweet

 

Efter detta följer en kaskadspya av kvinnohat, victimblaming och skammande av personen som skrivit tweeten. Här nedan följer några exempel, och märk väl: inte en enda av gruppens medlemmar har protesterat mot något av inläggen. Däremot har de gladeligen tryckt på gilla-knappen.

Shame1 shame3 shame4 shame5 shame6 shame7 shame8 shame9 shame10 shame11 shame12 shame13 shame14

 

Myspysigt värre. Har dock sparat “det bästa” till sist. Ett inlägg som så totalt blottar mentaliteten och den enormt falska självbild som råder bland gruppens medlemmar:

friendzone

De är de GODA snubbarna. De “bra männen”. Stackarna som hamnar i det där hemska friendzone. Men de missar en sak: att skylla våldtäkt och misshandel på offret är inte att vara en “bra man”. Det är att vara en förbannad jävla röv. Att se på när andra gör det, eller till och med heja på i det tysta, är inte att vara en “bra man”. Det är att vara en förbannad jävla ynkrygg. Att tro att man är en “bra man”, när man beter sig som ovan beskrivet… det är förbannat jävla pinsamt, upprörande och oerhört obehagligt.

När självinsikten tryter såpass rejält, finns det liksom inga hinder för vad dessa män kan hitta på.

Tillsammans är vi starka

Posted on by

Idag anordnades en manifestation i Varberg, en motreaktion till att nazistiska grupperingar tagit sig ton på senaste tiden. De marscherade till exempel in under en föreläsning som hölls av en förintelseöverlevare, en händelse som fått många att reagera. Jag blev väldigt stolt när jag blev inbjuden som talar på dagens manifestation. Här nedan är det tal som jag höll:

Så, har ni sett att Facebook har börjat med en ny grej? Varje dag kan man se tillbaka vad man gjort tidigare år, på just dagens datum. I fredags, första maj, gjorde Facebook mig uppmärksam på att jag ifjol skrev ett blogginlägg om just det vi samlats här för att protestera emot. Jag tänkte läsa upp ett kort stycke ur det inlägget:

”Om en dryg halvtimme marscherar nazister i Jönköping. På arbetarnas dag. 2014. Det är för mig helt svindlande att vi inte kommit längre än så. Vad som är än mer svindlande är den totala oförståelse som i många fall finns för de som åker dit för att protestera.

“De vill ju bara skapa bråk”, “Det är bättre att ignorera det hela”, “Det är ju bara maskerade extremister ändå, samma skit som nazisterna!”. Det finns många åsikter om vilka som valt att åka dit, och varför. Men kan vi inte bara komma överens om en sak:

Det är aldrig fel att protestera mot nazism.”

Vi har tyvärr inte kommit så långt sedan dess. Vi som protesterar mot nazismen konfronteras fortfarande med ”men det finns fler som beter sig illa”. Som om nazismen skulle gå ut på att bara ”bete sig lite illa”. Som om nazismen inte vore ett hot mot oss alla. Som om nazismen skulle försvinna om vi väljer att blunda, väljer att vända ryggen till, väljer att inte se.

Det är just när vi blundar och väljer att inte se, som nazismen får en chans att frodas. När vi blundar släpper vi in mörkret och i mörker trivs det fula, onda, hemska. Vi kan inte stilla se på när de erövrar millimeter efter millimeter, som blir centimeter, som blir meter, som snart blir hela vårt land. Det har aldrig tidigare fungerat att ignorera, låtsas inte se. Vi borde ha lärt oss vid det här laget att det inte räcker. Det är inte nog. Det som fungerar är att säga stopp, ni får inte komma längre nu. Det som fungerar är att säga stopp, ni får inte tillgång till våra ungdomar och barn. Det som fungerar är att säga stopp, ni hör inte hemma här med ert demokratihat och er människoföraktande mörkerideologi.

Den som tror att nazisterna kommer ledsna på sin kamp om vi struntar i dem, de har fel. De tror att nazisterna ger sig på journalister, aktivister, gymnasieelever och förintelseöverlevare för att de gillar uppmärksamheten. Det finns många som tror att om vi inte skriver om, inte berättar om, inte pratar om vad nazisterna gör, så kommer de sluta. De har fel. Det är inte uppmärksamheten de är ute efter. Det är något annat. De strävar efter att förändra samhället i grunden, avskaffa demokratin. Tyvärr så kan vi se att senaste åren har de gjort små landvinningar i vissa håll av landet. SD-mandat har gått till nazister, nazister har röstats in i kommuner på egna mandat, de bildar nya politiska partier.

Tror någon verkligen att de har lyckats med det för att bland annat jag skrivit insändare om nazism? Tror verkligen någon att de lyckats med det för att engagerade människor från hela Sverige sluter upp när nazisterna marscherar i Jönköping på första maj? Tror verkligen någon att de har lyckats med det för att tidningar skrivit om hur redaktioner spärrats av med hjälp av plastband? Tror verkligen någon att de har lyckats med det för att människor över hela Sverige dagligen står upp, högljutt och tydligt, för lika människovärde, mänskliga rättigheter och demokrati? Uppmärksamheten är inte deras drivkraft. Det är hatet mot vårt samhälle idag som driver dem, det är längtan efter ett Sverige utan demokrati och utan vad de ser som främmande element.

Vi får aldrig vara rädda för att protestera. Inte tappa fokus från kampen, inte låta oss skrämmas till tystnad – vare sig av nazisterna eller av de som fnyser avfärdande och säger ”äsch, det finns ju fler som beter sig illa”. Jag är stolt över att stå här idag, stolt över att bo i en stad med människor som säger STOPP. Nu får det räcka. En stad som säger ”ni kunde kanske ta er så här långt, men nu får ni inte komma längre”. Tack.

Nazisterna i den lilla staden där jag bor.

Posted on by

20150325_150908

 

Så här ser det ut i min lilla stad där jag bor. På bara några dagar har vägen från mig till närmsta mataffär formligen tapetserats med klistermärken. Elskåp, lyktstolpar, överallt där man kan fästa ett klistermärke. Som små fyrar av hat lyser de upp min väg i det grå vädret och jag tänker först att jag inte orkar bry mig. Jag går förbi. Sedan ändrar jag mig och backar, tar ett kort. För jag har så mycket att säga om det här. Och jag är less på att vara rädd.

Det är nämligen det jag först känner när jag ser klistermärkena: rädsla. För det är nära hem till mig. Och jag inser att nästa gång är det kanske jag som får besök. Jag har trots allt fått veta att nazisterna i staden där jag bor mycket väl vet vem jag är. Men jag tänker inte låta dem göra mig rädd längre. Jag tänker istället låta min ilska slå ut som en sprakande röd blomma. För det är arg jag är nu. Arg på att de sprider sin propaganda, men allra mest arg är jag över att de får göra det ifred.

I staden där jag bor har det blivit tämligen vanligt att de besöker gymnasieskolor. De sprider sin propaganda där, försöker förgifta unga sinnen och skrämma tystnad i de som inte anses värda att försöka hjärntvätta.

De ger sig på privatpersoner, sätter upp plastband vid deras hem och de ger sig på tidningsredaktioner. De vill tysta, de vill skrämma.

Och vad görs åt saken? Polisen kan inget göra, för det är inget lagbrott att sprida nazistpropaganda. Kommunens säkerhetsansvarige tycks inte anse att det är ett problem. Stadens största lokaltidning skrev igår en ledare om saken, en text som började bra men som i slutänden handlade om att vi måste faktiskt prata om vänsterextremismen också.

Varför? Varför ska vi prata om vänsterextremism när det är nazisterna som sprider sin propaganda? När det är nazisterna som skrämmer? Varför kan vi inte fokusera på det som verkligen händer här, i den lilla staden där jag bor. Varför är det ingen som tar det här på allvar..?

När jag växte upp, i den lilla stad jag bodde då, var det en självklarhet att fördöma nazism. Spreds nazistisk propaganda så höjdes röster, man protesterade och sa nej. Vad har förändrats? Beror det enbart på att vi fått in ett rasistiskt parti i Riksdagen och plötsligt har allt tagit ett steg åt sidan, in i normalisering? Kan det vara så enkelt att nazisterna är vad Sverigedemokraterna var för några år sedan, då de inte satt i Riksdagen och folk fortfarande mindes vad “Bevara Sverige Svenskt” var för något?

Eller är det helt enkelt så att vi har väldigt, väldigt kort minne. Är vi kanske godtrogna och naiva? Kanske har vi låtit oss luras av de som aldrig kan säga “nazism” utan att också i samma andetag säga “VÄNSTERN DÅ?” och tror att det är så det ska vara. Att det är omöjligt att bara prata om en typ av extremism. Att vi, om vi pratar om enbart nazism en liten stund, så kommer gatorna vara fylld av vänsterextremister på två sekunder? Kanske är det så vissa tror att det funkar, lite som Svarta Madam. Säg nazism tre gånger och det dyker upp en vänsterextremist.

Jag vet ärligt talat inte. Och jag raljerar lite. För jag är arg och jag är less. Nazisterna befläckar staden jag bor i med sin propaganda. De försöker rekrytera nytt. De som vågar ta ställning mot, försöker de tysta. Och vad görs åt saken?

Inte ett dugg.

“Genom kamp till seger”, står det på deras klistermärken. Ärligt talat, ska folk vara så här lama i sin inställning till nazisterna så kommer ingen kamp behövas. Är det så vi ska ha det?

 

Skavlan och SVT, tillsammans i kampen för ett normaliserat rasistparti

Posted on by

“Jag såg att du hade skrivit på tapiren, men…visst ska du skriva om Åkesson och Skavlan också? Och skräd inte orden!”

Orden kommer från moderskeppet, the one and only. Och klart jag inte gör henne besviken. Faktum är att jag tänkt skriva om det sedan jag först fick talas om det. Få saker gör mig nämligen så upprörd som när ett rasistiskt parti som Sverigedemokraterna får ta ytterligare steg in i nån typ av normalisering. För det är just det som pågår just nu, en bred och omfattande normaliseringsprocess av ett parti som för en rasistisk politik. En politik som även slår mot kvinnor och mot HBTQ-personer, det får vi inte glömma.

När Åkesson, företrädare för ett parti sprunget ur nazism, får medverka i Sveriges mesta mysprogram, då har det baske mig gått för långt. Det är nu vi måste sätta stopp, för innan vi vet ordet av kan än hemskare partier följa i deras fotspår. Eller ja, det gör de redan.

Varför tror ni att det idag är så himla ängsligt och svårt att säga “Nej, vi tycker inte att nazister har här att göra”? Är det för att vi plötsligt börjat GILLA nazism? Nej, det varken hoppas eller tror jag. Men när det rasistiska partiet tar steget in i värmen, då följer också nazisterna med om än en bit bakom. Och vice versa. Vare sig de vill det eller ej, så hör de ihop. För i grunden står de för samma saker.

De står för ett stängt och tillslutet Sverige. De står för ett Sverige där alla är likadana, alla ser likadana ut och alla uppträder likadant. De står för ett Sverige där de bestämmer hur en familj ska se ut. De står för ett Sverige som istället för att välkomna de som flyr från krig, svält och misär säger “Vi skiter i er”. De står för ett kallt och kalt Sverige.

När Åkesson sitter hos Skavlan på fredag, ser lite tilltufsad men heroisk ut, då genomför SD sin kanske största PR-kupp hittills. Jamen, varför tror ni annars de kallar till presskonferens? De får otroligt mycket uppmärksamhet för detta. De får mer uppmärksamhet än när deras företrädare hotar, hatar, springer med järnrör (förlåt, aluminiumrör), eller gör annat som vore totalt oacceptabelt i andra riksdagspartier.

SVT borde skämmas för att de så öppet bidrar till att ett parti som SD tar ytterligare ett steg in i den mysgemytliga värmen. De borde inte behandlas som vilket parti som helst. De borde bjudas in, ja. Men de borde då få stå till svars inte bara för sina företrädares övertramp, utan också för den politik de för.

Ge mig en lång intervju som plockar isär SD:s politik i molekyler och visar upp den orimliga och omänskliga kärnan. Ge mig ett granskande program som lyfter hur deras politik hittills har slagit så hårt mot de som de säger sig företräda. Ge mig en programserie som steg för steg går igenom principprogrammet och smular sönder dess rasistiska grund till ett stoft vi inte ens kan gödsla blommorna med för då kommer de vissna.

Jag förstår min mor helt och fullt när hon säger att hon aldrig mer kommer titta på Skavlan. Han har tagit ställning och valt att se till sig själv och hur han själv kan tjäna på det rasistiska partiet, istället för att tydligt säga “Ni är inte välkomna in i värmen”. Det är pinsamt, obehagligt och rakt förkastligt.

Ge mig något med substans. Men ge mig fan inte mer normalisering av partiet som slår hårdast mot de svagaste, partiet vars företrädare konstant ljuger om vilka de företräder, partiet som vill göra Sverige ännu kallare.

Ge mig ingen jävla mysig Skavlan-intervju, ge mig en stöttande hand i arbetet att förpassa Sverigedemokraterna till ett mörkt och skamligt hörn av Sveriges politiska historia.

Källkritik, för fanken!

Posted on by

Idag ska vi prata om kritik, men inte vilken kritik som helst utan KÄLLkritik. Något som verkligen är en bristvara så fort folk sätter sig vid en dator och loggar in på typ Facebook eller Twitter. För många tycks källkritik betyda att man i högstadiet inte fick skriva “källa: Wikipedia” i skoluppsatser, men sedan har man liksom dissat hela konceptet. Jag tänkte att jag skulle visa upp ett exempel här nedanför, med en konversation som avslöjade hur nog många tänker angående internet och information som man tar del av där.

Den här bilden fick jag häromdagen upp i mitt flöde. Det är en skärmdump, och delades med kommentaren “här har du en fin feminist”.

trollfeministredigerad

Jag reagerade direkt på att det som stod var så totalt absurt. Jag har tillbringat så mycket tid på nätet nu att jag utan problem kan känna igen ett trollkonto när jag ser det. Jag la ungefär tre minuter på att checka av hur det egentligen ligger till och upptäckte följande:
I gruppen där inlägget är skrivet har någon redan bildgooglat bilderna som kontot använt. De tillhör ett Devian Art-konto , skapat av en tjej i Rumänien (har jag för mig, ska inte svära säkert på landet, men det var åtminstone inte Sverige). Bilderna är således stulna.

Sedan kollade jag upp personens namn på Ratsit. Kontot har nämligen använt ett tämligen ovanligt namn. Jag upptäckte att det fanns en i Sverige som med lite god vilja kunde tolkas vara kontot. Men hen stavade på ett annat sätt, så det känns högst otroligt. Därför har jag i skärmdumpen ovan redigerat bort både namnet och bilden, då de helt enkelt inte stämmer.

Uppenbart trollkonto alltså, något även många i debattgruppen ifråga har konstaterat. Jag kommenterade under den delade skärmdumpen och förväntade mig… tja jag vet inte, kanske att bilden skulle tas bort? Att någon skulle skriva “Oj, det var ju dumt av oss att vi skrev en hel del hatiska grejer om feminism”? Tji fick jag iallafall, för det jag bemöttes av var detta:

trollfeministkonversationredigerad

Kontentan av det hela är att det spelar ingen roll om något är sant, så länge man reagerar på ett sätt man själv tycker är rimligt. Det är, enligt mig, en ganska obehaglig syn på källkritik. Jag vill också poängtera att om källkritik är ett “inneord”, så måste det väl enbart vara positivt. Åtminstone jag har uppfostrats, hemma såväl som i både grundskola och gymnasiet, att se kritiskt på saker och ting. Svälj inte saker utan att ifrågasätta.

Det största problemet, enligt mig, är att personen ovan inte tagit någon hänsyn till vem som får ta konsekvenserna av hans sätt att tänka. Ett tänkande som leder till att hat och hets mot personer blir till vardag. Att det är feminister som till exempel jag som kommer få det slängt i ansiktet i slutändan. Att när konton som är skapade för att hetsa mot kvinnliga feminister också lyckas med att skapa hets, då är det mot såna som mig den vänds.

Alla har ett ansvar för vilket klimat som råder, kanske särskilt på internet då det är något  vi verkligen skapar tillsammans. Därför är källkritiken så viktigt och det DUGER helt enkelt inte att vifta undan det som något man godtyckligt kan tolka själv.

Jag tycker att det finns en liten mening som man bör bära med sig när man läser saker på nätet: Är det för bra för att vara sant, då är det troligtvis det också. Genom att vara kritisk till det man läser så kan man för det första bespara sig otroligt mycket energi, men man ser också till att det allmänna klimatet på nätet blir bättre om man tar ett par djupa andetag och gör en faktakoll innan man börjar bröla om hur hemska feminister är, eller att något är en katastrof, eller hur man hatar ditt eller datt. Sådana kommentarer har nämligen en tendens att slå tillbaka, kanske inte på personen som skrivit kommentaren men på andra.

Man har helt enkelt ett ansvar inte bara för hur man uttrycker sig på nätet, utan också vad man väljer att dela och sprida. Syftet med ett konto som det ovan är inte att arbeta för ett bättre klimat på nätet eller att upplysa på något sätt, syftet är enbart ett: att hetsa mot feminister. Att öka hatet och hotet som riktas mot oss. Att se till att de som drar det ett steg längre än bara skriva “dumma feminister”, får mer ammunition. Slutmålet? Att vi feminister håller käften.

Allt man läser på internet är inte sant. Att säga “men min reaktion är ju sann” är helt enkelt inte nog. Det går inte att ursäkta sig på det sättet. Den rimliga reaktionen på att någon berättar att man delat något som är påhittat i syfte att hetsa (lex Storkens Nyheter…) är inte att försvara det. Den rimliga reaktionen borde vara “Oj, vad pinsamt. Jag ska genast bli bättre på källkritik”.

Är det enkelt alla gånger? Nej. Men få saker är enkla. Det man kan tänka på är att dra ett par djupa andetag när man ser något man blir upprörd över, istället för att direkt trycka på “dela”-knappen. Dra ett par djupa andetag och fundera “Finns det något sätt jag kan styrka att detta är äkta?”. Kan man det så kör på! Det finns puckon inom alla områden, så även inom feminismen. Vi förtjänar också kritik. Men kommer man fram till att man inte kan styrka äktheten och sanningshalten i det man upprörs över? Tja, då kanske man kan lägga den energin på något positivt istället.

På det sättet skulle vi tillsammans kunna se till att nätet blir en hyggligare plattform för oss alla.

Skolverket har gjort en lathund för källkritik på nätet som jag tycker är rätt rimlig. Den går att använda även på Facebookgrupper- och konton, till exempel: Lathund i källkritik på internet.

Pengar kan inte köpa dig lycka.

Posted on by

“Pengar kan inte köpa dig lycka”, sägs det ibland. Världens kanske fetaste lögn. Den som säger det kan aldrig ha prövat på att ha riktigt värdelös ekonomi. Och då menar jag inte “Jomen när jag pluggade så åt jag bara spaghetti och falukorv!” utan jag menar icke självvald kass ekonomi, under en lång tid. Det är nämligen en stor skillnad.

Jag tror förstås inte att man automatiskt blir lyckligare av att ha pengar. Isåfall borde inte förmögna människor någon gång vara nere eller må dåligt, men det gör de. Och jag tror att om man föds med mycket pengar, redan från start liksom, så är det svårare att finna lycka. Men pengar kan köpa något som är snudd på samma sak som lycka: trygghet. Ärligt så finns det få saker som får mig att känna sådan enormt tillfredsställelse, och ja, lycka som när jag känner mig trygg. De perioder i mitt liv när jag känt att jag haft koll på ekonomin. När jag haft arbete. När jag fått a-kassa som hållit mig flytande.

Men nu sitter jag plötsligt i en annan situation. Jag är sjukskriven, och i Försäkringskassans våld. Det är de som bestämmer om jag får fortsätta vara sjukskriven, och därmed bestämmer de en ganska grundläggande grej i mitt liv. De bestämmer hur mycket jag ska orka.

Jag önskar så innerligt att jag kunde viska till nån i förtroende att jag bara är sjukskriven för att jag är lat. Att jag vore en av DEM som så många tror att vi alla är. Men det är ju inte sant. Jag är just nu sjukskriven för att jag inte har nåt större val. Vem skulle anställa någon som i nuläget kan arbeta aktivt med något i typ tre, fyra timmar innan hon måste sova?

Tro mig, jag gör allt för att ta mig ur denna sjukskrivning. Jag försöker välja att vara positiv, jag försöker KÄMPA som det så fint heter att man ska göra när man har en sjukdom. Jag har valt bort medicinerna som lindrar mina nervsmärtor, då de gör mig ännu tröttare. Jag har sökt in på en utbildning till hösten, en utbildning jag innerligt hoppas och tror att jag ska klara galant. För jag vill ha ett jobb. Jag vill arbeta. Inte så mycket för att jag “vill känna att jag gör nytta”, den känslan kan jag hitta på annat håll också.

Nej, jag vill ha ett jobb för att slippa den ekonomiska stressen. Att leva på sjukpenning som grundar sig på min a-kassa som grundar sig på min förra lön hade varit uthärdligt. Men nu har vi ett tak på a-kassan. Ett tak jag, precis som de flesta andra, slog i. Och det jag får ut är inte särskilt mycket. Jag borde inte klaga, jag vet, för det finns de som har det värre. Men jag är bara så jädra trött på att ständigt ha för lite pengar.

Tänk om jag varit rik. Vunnit några miljoner på lotto. Vad enkelt det hade varit då. Jag hade kunnat vara sjukskriven och vila upp mig, utan stress och utan press. Jag hade kunnat fokusera på mig själv och försöka finna sätt att hantera tröttheten. Jag hade sluppit det ständigt dåliga samvetet för att jag är den som bidrar minst i hushållet, den som parasiterar på den andre. Den som bidrar minst till hushållskassan och bär den minsta bördan. Det ständiga dåliga samvetet som äter och gnager och sliter loss stora bitar av den lilla energi jag har. Tänk, jag hade kunnat få slippa det!

Vad som vore ännu mer befriande vore att jag kunde få slippa samhällets misstänksamhet som riktas mot alla som har mage att vara sjuka idag. Vi är parasiter, allihopa. Vi snyltar på de som lever enligt arbetslinjen, vi är en börda för dem. Och troligtvis ljuger vi allihop. Kanske borde vi inte få några pengar alls? Hungriga vargar jagar ju trots allt bäst, och jakten är allt som är värt något idag. Eller?

“Pengar kan inte köpa dig lycka”, det är verkligen och sannerligen världens fetaste lögn. För jag vet att pengar hade kunnat köpa mig trygghet och en tillvaro fri från stress. Och det, det vore lycka för mig.

Sluta aktivismssnobba er!

Posted on by

Jag vill här och nu mynta ett (troligen) nytt begrepp: aktivismsnobbism. För jo, vi måste ha ett namn på alla dessa nedlåtande människor som tycker att bara deras sätt att göra saker är rätt. Ofta är de unga, vita vänstermän som hela livet fått veta att de besitter världens alla sanningar och således agerar utefter det. Snubbar som när de blir kritiserade ser ut som gigantiska frågetecken för hur skulle de någonsin kunna ha fel liksom?!

Say What?

Ni har säkert sett det själv, även om det kan ta sig uttryck på olika sätt. Det är alltifrån “Har du inte studerat genusvetenskap? Aha, men då kan du faktiskt inte ha en analys. Om nåt. Nånsin.” till “RIKTIGA aktivister sitter inte på INTERNET minsann, usch det är pinsamt med folk som opinionsbildar via nätet.” Det finns många exempel, men ni fattar nog vad jag är ute efter: människor som verkligen inte kan förstå att andra gör på andra sätt.

Och just detta med att spy galla över de, oss, som använder internet som främsta verktyg för aktivismen är något som retar gallfeber på mig. Internet har öppnat upp för att alla kan bedriva aktivism, oavsett om du bor i en liten by 50 mil från närmsta stad eller om du, som jag, har en sjukdom eller funktionsnedsättning som helt enkelt gör att du inte ORKAR. Det många av dessa aktivismsnobbar tycks ha missat är att det kräver väldigt mycket energi att demonstrera, dela flygblad, ordna läxhjälp. Och vi som inte orkar det? Ska vi inte få vara med? Varför är vår aktivism mindre värd, bara för att den bedrivs med hjälp av ettor och nollor?

I vänstern pratas det mycket om solidaritet. Det är mitt favoritord, men tyvärr verkar många värdera det på ett annat sätt än jag. Min åsikt är nämligen att det är tämligen osolidariskt att nedvärdera och kalla andras aktivism för irrelevant och onödig. Vi gör troligtvis alla så gott vi kan, enligt de förutsättningar, ork och intresse vi har. Det kan inte vara så att det bara är De Stora Gesterna som räknas som GOD AKTIVISM, för då kommer vi förlora otroligt många aktivister.

Ni aktivismsnobbar som med näsan rynkad av avsmak säger “VANLIGT folk finns inte på Twitter faktiskt!”. Vet ni vad ni säger? Ni säger att vi inte är vanligt folk. Och guess what? Ni har fel.

Bitch Please, No Way

Värdera all aktivism högt. Ha respekt för allas olikhet. Värdesätt även de som “bara” kan bedriva aktivism genom ordets makt, för som vi alla vet: ordet är ett mäktigt vapen. Förakta det inte. Förakta inte oss.

Sverigedemokraterna hjärtar inte yttrandefrihet

Posted on by

Häromdagen bloggade jag om Alexandra Pascalidou som på sin blogg skrev att hon fått nog av hatet hon ständigt utsätts för. Det fick henne att ta beslutet att sluta arbeta för Sveriges Radio och Ring P1.

Idag har hon fattat ett annorlunda beslut. Efter massiv uppbackning och stöd från otroligt många som tycker om Pascalidou som journalist och person så blir hon kvar på radioprogrammet. En liten seger för yttrandefriheten, kan man säga. Såvida man inte är kopplad till Sverigedemokraterna, förstås.

Erik Almqvist, som är djupt involverad i SD:s tidningsprojekt Samtiden, är nämligen av en annan uppfattning och skriver följande på Twitter:

erik almqvist

Att Almqvist ens har mage att skriva något sådant? Men man får försöka se något positivt i detta yttrandefrihetsfientliga uttalande: han är väldigt duktig på att bevisa att Pascalidou varken ljög eller överdrev om hatet hon utsätts för. Det blir också tämligen tydligt varifrån hatet oftast kommer, inte bara när det gäller Ring P1-programledaren utan även de flesta andra samhällsdebattörer som hotas och hatas idag. Skiten kommer från höger, skiten kommer allra främst från Sverigedemokraterna och deras små internetkrigare.

Kanske vi borde tacka Erik Almqvist för att han gör det så himla tydligt idag?

Idag känns som en bra dag, precis som alla andra dagar egentligen, att påminna om att Sverigedemokraterna inte är ett riksdagsparti som andra. Det är inte bara ett rasistiskt parti, det är också ett parti som attraherar demokratifientliga och yttrandefrihetshatande personer. Det är ett parti som vi aldrig kan tillåtas bli normaliserat. Vi måste ständigt påminna om att det här är ett farligt parti.

Om något är tweetsen ovan tydliga exempel på hur SD och deras anhängare egentligen ser på yttrandefrihet. Den ska bara gälla dem, och ingen annan. För i samma sekund som deras motståndares yttrandefrihet hotas, då står SD:arna där och hejar glatt på.

Nu har det gått snart ett år

Posted on by

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Har du vant dig nu?”
Och jag tänker att jag vetat fler år. Att jag aldrig kommer vänja sig. Men att det åtminstone inte är dödlig hjärncancer. 

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Sitter du i rullstol nu?”
Och jag tänker att tack och lov, det gör jag inte. Än. Och det är bäst att ta vara på tiden jag har så varför sitter jag här? 

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Hur går det med medicineringen?”
Och jag tänker på mitt hår som faller av från skallen ymnigare än regnet på Västkusten och jag vill gråta men så ler jag och svarar “Nu slipper jag gå till frisören och urtunningssaxen!”

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Har du testat att äta glutenfritt?”
Och jag tänker att nästa gång någon ger mig konstiga råd kommer jag ge dom på käften men så får jag inte tänka för dom försöker ju bara vara snälla.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Ska vi hitta på nåt?”
Och jag tänker att jag är för trött, för trött, för trött, för trött men det hade kanske inte varit roligt ändå.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Ska du inte skaffa ett jobb?”
Och jag tänker att jag inget hellre vill men vem skulle anställa mig egentligen men jag får inte tänka så men hur skulle jag kunna låta bli men jag borde verkligen sluta.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Hur mår du egentligen?”
Och jag tänker att hen egentligen inte vill veta för det jag mår kan hen ändå inte förstå så jag ler och säger “Bra, hur mår du själv?” och lyssnar och lyssnar och lyssnar.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Var positiv!”
Och jag tänker att jag försöker försöker försöker och jag ler och jag nickar och blir arg och ingen förstår vad jag menar egentligen.

 

 

En grå dag i yttrandefrihetens land

Posted on by

Idag skiner solen, i vad som tycks vara de flesta delar av landet. Ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en väldigt grå dag idag. Vi har fått ta emot två nyheter som gör att åtminstone jag får en klump i magen av Titanic-isbergsstorlek.

Det handlar dels om att Sajtkoll, en sajt som skulle hjälpa till nätanvändare att avgöra om en sida är pålitlig eller ej, läggs ner. Anledningen till att det händer just nu, bara några dagar efter lansering, är den mängd hat och de stora påtryckningar som redaktionen mottagit. Från vem, kanske ni undrar om ni inte läst några nyheter idag. Men ni borde ju kunna gissa ändå: från högerkanten, den allra yttersta och råa.

Och vi får också läsa idag om Alexandra Pascalidou, programledare för “Ring P1”, som nu väljer att lägga av då hatet och hoten blivit för mycket. Hon berättar på sin blogg om återkommande hat som tär, som känns. Och vi är nog många som kan förstå hur det känns, även om vi bara fått ta emot en bråkdel av det hon fått. Vem är det då som främst stått för hatet? Jag behöver nog inte ens skriva ut det.

Och för att se till att det blir riktigt kaka på kaka så finns det förutom de här två nyheterna också en till incident som påverkat mig idag. Det är att nazister härjat runt i Varberg och satt upp avspärrningsband de senaste dagarna. Skolor, polisen och en privatperson har blivit utsatta. Ett försök att skrämmas, ett hot i det tysta.

Jag skäms lite för att erkänna det här, men när jag läst alla nyheterna listade ovan så känner jag bara en enda sak: jag blir rädd. Det är på väg att gå alldeles för långt i Sverige nu. Högern gnäller lite då och då om en “åsiktskorridor” men det vettetusan om det är den vi ska oroa oss för. Det är snarare den åsiktsgrav som yttersta högern gräver som borde få oss att reagera.

För det är just det som händer just nu: ytterhögern, med SD:s nätkrigare hand i hand, gör ungefär allt de kan för att tysta sina meningsmotståndare. Det spelar ingen roll om det är via mejl, via telefon, via brev eller på vilket annat sätt, för målet är detsamma. De vill ha tystnad. De vill att bara deras egna röster ska få höras.

Nu har det börjat hända. Nu har personer i offentlighetens ljus börjat få nog och deras röster riskerar att tystna på riktigt. Vi KAN inte tysta sitta och se på, det är dags att agera. Det är dags för arbetsgivare att ta sitt förbannade ansvar för att skydda sina anställda, det är dags för kollegor att stötta varandra, det är dags att släppa på den här naiva och skadliga inställningen att “du ska vara GLAD över hatet, det betyder att du gör något positivt!”. Alla de som vrålade så spottet flög över att en tårta var ett hot mot demokratin, borde vråla än högre nu.

Vi kan tillsammans stå upp mot högerextremisterna som vill tysta röster i samhället. Vi kan tillsammans stå upp för de som utsätts för hatet. Pascalidou avslutar sitt blogginlägg med:

”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja, som förgiftas av hatet, utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre.”

Låt oss göra det. För att ingen mer, någonsin, ska behöva skriva “Jag orkar inte längre”.