Tag Archives: Sverige

Jag googlade mitt namn – eller “Varför är rasisterna så sopiga skribenter?”

Posted on by

Haha, jag hittade just ett inlägg om mig själv på en (inte särskilt känd) svensk rasistblogg:

luder5

Självfallet ska Avpixlats försvaras till varje pris. Gud förbjude att den rasistiska rörelsen skulle ägna sig åt nån slags självrannsakande kritik… Jag hade funnit det ganska uppfriskande om det lades fram nån typ av argument. Att säga “Det här är en märklig tweet” och sedan börja bladdra om stenkastning och knallskott känns bara så väldigt väldigt gjort. Kan de inte snälla komma med något nytt?

Men, som vanligt är det alltid kommentarsfältet som är mest fascinerande även om jag börjat lära mig hur det kommer se ut redan innan jag läser. För det första kommer någon kalla mig tjock eller på något sätt anmärka något om min vikt:

Vikt

Någon kommer också dra till med någon typ av lögn i syfte att svartmåla antingen mig eller IRM:

lögn

Så här är det att jag har ingen aning om vem det här skulle kunna vara. Visst, det kanske är nån av mina facebook-vänner som kommenterar anonymt. Men annars så nej, det är garanterat ingen jag “haft en del duster med via facebook” för man hittar helt enkelt inte igen mig där. Och även om det vore sant så… nä… vi sparar inga IP-adresser. Varför skulle vi? Vi vet inte ens HUR man gör om vi ens SKULLE vilja. Dessutom kan man bara kommentera på Facebook. S’att eh… nä. Helt enkelt bara: Lögn.

Sen kommer såklart nummer tre. Som egentligen borde vara nummer ett då det är i särklass vanligaste. Jag blir kallad för hora:

luder

Eller ja okej då, “luder”. Och tja, det är inte ens mig hen syftar på utan hen förväxlar mig med någon annan. Men ändå.

Men, nu kommer vi till det allra mest komiska och ironiska. Ovanför kommentarsfältet på rassebloggen kan man läsa en fin liten text om vilka kommentarsregler som gäller:

regler

“Håll god ton och var artig”. Haha. Jo eller hur.

Undrar ni vilken rasseblogg det är som skrivit mästerverket ovan så tänker jag inte länka, men för vissa kanske det blir tydligare om jag säger att de skrivit om mig förut. Då handlade det om Jamtlandsflaggan och att jag är inbiten Sverigehatare… ett blogginlägg som faktiskt ledde till att jag blev omskriven i en ledare i lokaltidningen. Så, tack för uppmärksamheten kära rasseblogg! Men, ni borde nog slipa på det där med att presentera nån typ av argument för er sak.

 

SD:s sympatisörer, ett problem? – eller “Det finns de med respekt också”

Posted on by

Jag har tänkt på en sak, och det här har jag ju bloggat om förut, det här att vissa av mina meningsmotståndare gör allt de kan för att framhäva mig som en hatisk person. Egentligen har jag väl tänkt att det är så det funkar, att alla på “den sidan” är så. Men jag har insett att jag nog har fel. Tyvärr är de en övervägande majoritet, åtminstone av de som väljer att diskutera med mig på Twitter. Men det finns de som är övertygade SD-anhängare men som också kan bete sig som folk.

Som diskuterar lugnt och sansat. Som ger mig beröm ibland, när jag skrivit något. Som säger “Jag håller inte med dig” snarare än “Du är ful” eller försöker förvrida vad jag sagt. Som diskuterat ärligt, på samma nivå som jag.

Sådana meningsmotståndare respekterar jag. För tyvärr, det är förbaskat svårt att respektera nån som antyder att jag skulle må bra av lite våldtäkt. Det är också svårt att respektera någon som kör fula diskussionsgrepp som typ “Jahaja, du tycker om kattungar du? Det innebär att du hatar hundvalpar”. Eller för den delen – de som subtweetar om mig och skriver “Anny är en hatisk och vidrig människa” och där och då har man helt plötsligt sett till att jag får ett antal hatiska kommentarer, för då har ju någon faktiskt godkänt att jag förtjänar sådant.

Och sen, när jag faktiskt hamnar i en diskussion med någon där respekten är ömsesidig, så kan jag tänka “Stackars SD ändå.” för deras anhängare (och en del av deras företrädare) måste ju verkligen anses vara ett problem för partiet? Jag kan liksom inte ens tänka mig hur det vore att som sansad människa sympatisera med ett parti som alldeles för ofta företräds av människor som kräks ur sig all möjlig dynga. Och nej, jag menar då inte personer som är kritiska och skeptiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik. Jag menar de som skriver låga saker, rent rasistiska saker, de som skyller en minoritets våldsdåd på alla anhängare av en världsreligion, de som behandlar meningsmotståndare som skit och alldeles särskilt menar jag de som hotar och sprider hat. Eller ja, för den delen – de som gör det okej med att andra hatar.

Tänk er, ett Sverigedemokratiskt parti utan dessa anhängare. En rejäl utrensning. Hur skulle det se ut? Skulle politiken förändras, bli mjukare? Skulle de försvinna – eller växa? Det är en ganska spännande tanke egentligen. Och jag tänker den varje gång en av två saker sker – oftast när någon SD-anhängare sprider hat, eller de få gångerna jag träffar på någon som lugnt, sansat och respektfullt tar en diskussion.

Heja Vänsterpartiet – eller “Kön är inte allt”

Posted on by

Jag är alltid stolt över att vara en del av den fantastiska röda rörelsen, men extra stolt blir jag när jag ser motioner som den här:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning som ser över möjligheten att införa ett tredje kön som juridiskt sett är jämställt med kvinna och man.

 

Heja, Vänsterpartiet! Jag älskar det här. För seriöst, det är 2013. Det borde redan finnas, för det finns så väldigt många som definierar sig som annat än kvinna eller man. Varför ska vi tvinga in dem i något som de inte är bekväma i? I en mall som de inte vill passas in i, en mall som de inte BORDE passas in i.

Nu är jag tyvärr inte så naiv att jag tror att motionen kommer få särskilt stort gehör. Fortfarande lever det så många fördomar och stela uppfattningar om kön kvar i samhället. Men det är ett utmärkt första steg och kanske, kanske leder det till att fler vågar. Att fler öppnar ögonen och ser att allt kanske inte är som de tar för givet att det ska vara. Att människor är komplexa varelser – och det gäller även könstillhörighet.

Min dröm är förstås ett samhälle där kön inte spelar roll överhuvudtaget. Där vi slutar fästa så otroligt stor vikt vid kön, där man istället blir fri att få vara den man vill vara. Och jag hoppas, jag tror, att ett sådant samhälle kommer bli möjligt. Kanske inte nu, men i framtiden.

Och jag längtar till den dagen.

Första Maj – eller “Upp till kamp!”

Posted on by

Idag är det första maj, arbetarnas egen dag. Den enda högtid jag egentligen finner ett värde i att fira. Dagen som får det att liksom pirra i magen, för jag är så stolt över att tillhöra en rörelse som strider för rättvisa och solidaritet.

Idag är mitt hjärta extra, flammande rött. För idag sträcker jag på ryggen och bär stolt med mig mitt engagemang i den fackliga rörelsen och lika stolt är jag över att tillhöra Vänsterpartiet.

Idag minns jag alla som stridit för det vi har idag. Jag minns de som kämpat för åtta timmas arbetsdag, semester, föräldraledighet, kollektivavtal och A-kassa. Jag minns de som dött i sin kamp. De som faktiskt förlorat sina liv för vår skull.

Och jag tänker att vi har så väldigt långt kvar. Vi har så mycket mer att kämpa för! Vi får inte sluta strida nu, vi får inte bli för bekväma. Vi får inte ge efter på någon punkt, för vi har börjat förlora det vi har haft. Vi måste försvara det vi har, vi måste kämpa för mer.

Min förhoppning är att jag idag möter många kamrater i första maj-tåget, att vi alla går med raka ryggar under de röda fanorna och att vi får förnyad energi för vår fortsatta kamp. Att vi stöttar varandra, att vi berättar för fler vad vi gör och varför det är så viktigt.

Jag önskar kanske mest av allt att ordet “solidaritet” återigen ska bli ett vanligt och känt ord i vår vokabulär. Att vi åter ska klargöra att det är grundstenen i allt vi kämpar för. För utan solidaritet, vad är vi då? Vad har vi då? Vi bär varandra. Jobbskatteavdrag i all ära, nästa år ryker Alliansen och förhoppningsvis ersätts de av ett alternativ som vill ha rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Nästa år, hoppas jag, är året då vi återigen kan börja bygga upp Sverige. Bygga upp vår välfärd, bygga upp våra skyddsnät och bygga upp ett nytt samhällsklimat där vad vi får tillbaka i jobbskatteavdrag är något vi inte bryr oss om.

Ett samhällsklimat där vi istället håller de svagaste om ryggen, där vi tänker mindre på oss själva och mer på de som har det sämst. Ett samhällsklimat där vi arbetar för viktiga saker – för arbetarrätt, för att de som flyr till Sverige ska bli välkomnade, för att de som inte har någonstans att bo ska få ett hem och chansen till ett liv.

Tillsammans är vi starka kamrater, glöm aldrig det. Så prata politik, prata facket! Prata på arbetsplatsen, med familjen, med vännerna. För de som säger “Jag bryr mig inte om sådant” har kanske inte förstått vad som händer om vi inte står starka tillsammans. Ju fler vi är, desto starkare blir vi.

Enade vi stå, söndrade vi falla.Vi ses under de röda fanorna, kamrater!

Omotiverad bitterhet – eller “Skit ner dig.”

Posted on by

Ah, jag vet så väl vilka inlägg som kommer provocera fram störiga kommentarer. Här kommer en kommentar som jag fick på mitt förra inlägg, ja ni vet det där om kroppshets och normer och att världen är bajs när det gäller syn på kroppar:

Du har fel. Folk skiter i allmänhet i andras kroppar. Vi lever i ett fritt land. Alla äter vad de vill och i de mängder de finner lämpliga. Sluta gnäll. Är du för tjock för din egen smak? Dra ner på kalorierna och rör på dig. Annars, käka på.

Bloggposten stinker omotiverad bitterhet.

 

Men GUD så skönt! Här har jag liksom levt hela livet i tron om att folk har fördomar, att vi har en hel massa ideal och normer att anpassa oss efter för att passa in i den stora massans ögon. Och så ÄR det inte så? Jag jublar! “Vi lever i ett fritt land” – jamen såklart! Jag kan bara ropa “Eureka!” och öppna ögonen för att se – nej det finns inga ideal i Sverige. Nej, det händer inte att folk frågar mig “Ska du verkligen äta det där?”. Nej, det hände aldrig det där hos läkaren, när hon konstaterade att jag hade tokbra kolesterol och tittade på mig och sa “Men, du är ju fet!”.

Så härligt, jag känner mig så befriad! Här kommer en man, som jag gissar aldrig haft några större problem med vikten?, och berättar för mig hur det funkar. Mina upplevelser ogiltigförklaras och förkastas med ett “omotiverad bitterhet” för såklart vet Du, mäktige man, så mycket mer än vad jag gör om vad som rör sig i min lila hjärna. Haha, jadu så måste det ju vara!

Jag är så himla tacksam för att du berättat för mig hur världen, Sverige, verkligheten egentligen ser ut för mig. Att det jag varit med om hela livet, från det att jag var mobbad för att jag “var tjock” när jag var liten (fastän jag faktiskt aldrig var särskilt tjock då) till att jag hela mitt vuxna liv fått höra “Jamen det finns ju män som tänder på stora kvinnor också, så du ska se att du kommer få ligga!”. Åh, och då hade jag inte BETT om nåns åsikt om huruvida jag skulle få ligga. Hela mitt liv har jag fått åsikter om min vikt, min kropp, mitt utseende och mitt yttre nedtryckt i halsen.

Men vi lever ju i ett fritt land. Det har ju du berättat för mig nu. Så mina upplevelser var väl bara fantasier kanske. Framkallade av min förbannade bitterhet. Eller vad tror du?

Amning är inte farligt! – eller “Våra tuttar är inte era tuttar”

Posted on by

Har ni hängt med i “amningsskandalen”? Om inte, så är det ett gäng kvinnor som gjort en parodi på “Gangnamn Style”, men budskapet är att amning är okej och bra. Och att man får amma var man vill. Videon i sig är inte så… eh… jättebra. Men jag gillar budskapet.

Det är det dock inte alla som gör, för kvinnorna i videon har fått så otroligt mycket hat riktade mot sig! Folk har skrivit att de önskar att kvinnorna dör, att det är äckligt etc etc. Jack Werner har skrivit en jättebra text om det hela här, som belyser en aspekt av det hela. Jag tycker verkligen ni ska ta er tid att läsa vad han skriver!

Jag tänkte dock ta upp en annan aspekt, nämligen att amning tydligen är så otroligt provocerande. Särskilt då för män, som det tycks. Fast det är klart, även kvinnor verkar tycka att amning är något äckligt och något som stör. Varför? Är inte amning en av de naturligaste saker som finns? “Det är naturligt att fisa också, det betyder inte att jag gör det bland folk!” – Nä, visst. Å andra sidan är det förbannat svårt att blunda med näsan, medan det är väldigt enkelt att vända bort blicken från den ammande mamman.

Dessutom har jag aldrig varit med om att en kvinna ställt sig upp mitt i ett rum, hivat fram tutten och skrikit “KOLLA JAG AMMAR!”.

Hos män verkar det vara en annan grej som stör. Nämligen att de kanske får se bröst – men brösten är inte till för dem. Och plötsligt är det fel med bröst. För uppenbarligen är det så att tuttar bara är positivt om de är till för männen.

Precis som Jack skriver i sin text om videon så är det många män som kommenterat med “ööh, nu blev jag impotent” typ. Jag kan inte känna något medlidande. Videon är inte till för er! Den är DEFINITIVT inte till för att ni ska runka till den. Tror ni hittar gott om sånt material på nätet annars, faktiskt. Vad är det med er, att ni anser att allt kvinnor gör ska vara sexuellt? Varför ska kvinnor vara till för er skull? Varför kan våra tuttar inte få vara bara våra, för en gångs skull..?

Jag är så less på den här synen att kvinnors kroppar i första hand är till för att tillfredsställa män, oavsett vad vi gör med dem. Herregud, att bli provocerad av amning..? Nä, helst skulle ni väl vilja att kvinnor som fått barn ska hålla sig hemma. Ingen amning, inga skrikande barn. Jag tycker att det är en ganska äcklig och egoistisk inställning faktiskt.

Hitta nåt vettigt att provoceras av istället! Några förslag är:
* Folk som bygger varuberg på mataffärn.
* Människor som tvärstannar direkt efter en rulltrappa.
* Vädret.

Första Maj, en dag full av ideologi – eller “Amy Diamond”

Posted on by

Läser att Socialdemokraterna i Norrköping ersätter första maj-tåget med… Amy Diamond. Såklart upplagt för en mängd skämt och Twitter går bananer just nu (och då har det liksom bara startat).

Men för mig… alltså skrattet fastnar lite i halsen. Har (S) helt  glömt bort historien bakom Första Maj? Har de helt lämnat ideologi och historia, för att istället försöka… jag vet inte, smickra sig in och ragga röster? Visst, det kommer säkert komma en hel mängd människor till (S) Norrköpings “första maj-firande” men är det verkligen vad folk behöver just nu – lättsam underhållning och glättig yta? Eller är det tydligare politik och politiker man känner förtroende för som krävs för att nästa års valrörelse inte ska gå åt helvete.

Jag tycker det är en skymf mot alla arbetare som stridit, krigat, kämpat och vunnit så många strider åt oss. Vinster som vi nu tycker är så självklart vunna, som vi inte ens verkar anstränga oss för att försvara och beskydda. Jag tycker det är en skymf mot de döda i Haymarketmassakern.

Jag är helt övertygad om att alla mina döda släktingar, som i stort sett alla har varit såväl arbetare som arbetarkämpar, vrider sig i sina gravar. Så länge Amy Diamond inte tänkt sjunga “Internationalen” på repeat så tycker jag det är både pinsamt, skamligt och tyvärr en ganska tydlig indikator på att vi blivit för lata i svensk arbetarrörelse. Att vi slarvat med vår egen utbildning. Att vi glömt vår historia.

Och att vi glömt vad vår kamp handlar om.

(Misströsta inte Norrköpingsbor, det FINNS alternativ för er som fortfarande tror på kamp och solidaritet framför glättig underhållning: http://norrkoping.vansterpartiet.se/files/2013/04/1majAffisch.jpg)

Viljan att ge upp – eller “Min kamp, vår strid”

Posted on by

Igår skrev jag på Twitter att jag är alldeles för ödmjuk för mitt kändisskap. Ett skämt förstås, och ett rätt roligt sådant om jag får säga det själv faktiskt, men det finns ändå en gnutta sanning i det. Helt plötsligt vet folk vem jag är, vad jag gör, vad jag tycker och står för. Det är roligt för det innebär att vi på IRM gör saker på ett bra sätt, men det är också lite läskigt.

Senaste tiden har jag flera gånger varit med om att folk direkt när jag sagt mitt namn vet vem jag är. Ibland av typen “Åh, jag följer dig på Twitter!”, nångång har det varit nån som läst min blogg, andra gånger (och oftast) är det tack vare IRM. Jag tänker på något sätt inte på att folk läser vad jag skriver, och tur är väl det för annars skulle jag analysera varje bokstav. Nå, det kanske skulle leda till högre kvalitet men jag skulle skriva mycket mindre.

Men varför skriver jag egentligen om det här? Jag menar, det är ju som lite inte så blygsamt skryt egentligen. Jo, så här är det: Jag har insett att det troligtvis är nu jag har ett val. Där jag skulle kunna säga “Nä, jag hoppar av det här tåget” och ganska snart skulle jag vara bortglömd. Jag skulle kunna släcka bloggen, logga ut från Twitter för gott och aldrig tycka något igen.

Och herrejösses vad skönt det skulle vara ändå! Slippa höra att jag är ful, fet och misslyckad. Slippa våldtäktshoten, slippa mordhoten, slippa allt hat. Kunna skriva saker på Facebook utan att väga varenda bokstav. Kanske starta en ny blogg, en sån där tråkig där jag bara skriver om vad jag ätit idag. Och ingen skulle ha någon anledning att klaga på en sådan blogg, för ingen skulle veta vem jag är.

Jo, det vore väldigt skönt. För vissa dagar är jag så uppgiven att jag bara vill gråta. Vissa dagar kan jag bara se det som är fult i världen. Ni vet, vissa dagar blir jag verkligen översköljd av rasism och sexism och homofobi och fan och hans moster. Och då vill jag bara ge upp. Tänka: Det är någon annan som kan fixa det här. Eller oftare: Det här går inte att fixa.

Så många gånger har jag suttit med tårarna rinnande och tänkt “Det är fan ingen mening”.

Men samtidigt har jag lärt mig, det går faktiskt över. Och jag går in och läser något av de som får mig att orka kämpa. Jag läser vad Foujan skrivit och jag blir inspirerad och förbannad istället för uppgiven. Jag läser vad Marcus skriver och blir lite klokare än vad jag var innan. Jag läser en kommentar på Facebook, där min före detta kollega helt plötsligt tar debatten med en SD-anhängare och sedan skriver till mig: “Tack Anny, du har gett mig argumenten. Helt plötsligt vågar jag!”.

Och sen när jag läst, inspirerats, blåst lite på min glöd, så går jag in på Twitter och läser en Sverigedemokrat skylla terroristbrott på världens alla muslimer. Jag ser en kvinnofientlig bild på Facebook. Jag hittar en forumtråd full av hat mot homosexuella. Och jag blir arg. Jag fylls av vit, sprakande vrede – en drivkraft som blir destruktiv i längden men som behövs för att jag inte ska ge upp. Och helt plötsligt känner jag det igen – kampen finns i mig och jag skulle aldrig kunna ge upp. Det jag gör kanske bara förändrar små saker, men varför skulle jag förakta det? Om jag ger upp – då är det några små förändringar färre som sker i världen.

Ja, och ni vet väl vad man brukar säga om många bäckar små?

Det jag vill ha sagt, egentligen, är att vi alla är beroende av varandra på något sätt. Ni bär mig, och jag vill gärna bära er. För jag vet hur lätt det är att ge upp. Jag vet hur lätt det är att tänka “Skit i allt, det gör ändå ingen nytta”.
Men vi måste fortsätta. För vem skulle annars någonsin vilja börja?

Vård till papperlösa – eller “Jag vägrar vara missunnsam som SD”

Posted on by

Jag har ont i en tand. Det innebär att jag tuggar på andra sidan. Vilket i sin tur innebär att jag har sjukt ont i käken – och knäcker med den mer än vad jag egentligen borde. En ond cirkel av smärta och jag vet ju, ett tandläkarbesök så skulle problemet vara löst. Men jag har inte råd. Herrejösses, hur skulle någon som är arbetslös eller lever på aktivitetsstöd kunna ha råd med något sådant? Nej, det får vänta tills jag får ett jobb. Så får jag väl bita ihop (pun intended) så länge.

Varför skriver jag då om mina högst ointressanta tandproblem? Jo, Sverigedemokraterna har dragit igång en kampanj som bygger på en av de svenskaste sakerna jag vet – missunnsamhet. Det kanske egentligen inte är typiskt svenskt, utan typiskt mänskligt, men just den där inställningen att gnälla över att “de där får mer än vad jag får!” och sen är det ingen som gör något åt det. Mer än, förstås, få det till att “de där” ska få lika lite de. För hur skulle det se ut om de som är mest underprivilegierade får något? Nej usch så hemskt…

Ja, jag pratar såklart om att papperslösa nu får rätt till vård och tandvård för femtio kronor per besök. Och ja, jag tycker faktiskt det är fullkomligt rimligt. Vet ni varför? För jag tycker att ALLA borde ha rätt till det. Varför ska jag då bli arg över att en grupp faktiskt får det..? Nej usch, att vara missunnsam är inte min grej. Jag känner snarare en djup tacksamhet över att vi erbjuder en sådan sak till de fattigaste, de som farit mest illa, de som gått igenom saker som vi trygghetsnarkomaner aldrig någonsin kan föreställa oss.

Men självfallet handlar det inte om vanlig, hederlig missunnsamhet. Nej inte egentligen. Det handlar om ett “vi och dom”-tänk. För inte är det någon som blir arg över att jag slagit i taket i högkostnadsskyddet och nu slipper betala 250 kronor för ett läkarbesök?

“Meh asså du har ju betalat skatt iallafall!” – Jo, visserligen. Men det går inte att tänka så? För knappast har jag betalat så mycket skatt att jag ens täckt mina egna sjukvårdskostnader. Definitivt har jag inte betalat tillräckligt mycket för att täcka upp resten av det jag fått “gratis” – typ hela min skolgång.

“Meh asså det är ju tanken som räknas, typ!” – Jaha? Och hur kan någon veta att papperslösa Maria inte kommer starta ett eget företag om några år och bli multimiljonär och betala mer skatt än vad Du någonsin kommer göra i hela ditt liv? Just det, det kan Du inte veta. Även om Du tror dig veta, på grund av dina eventuella… fördomar? (Ja, jag uttrycker mig snällt för jag skulle egentligen vilja skriva “eventuella rasism” men så får man väl inte skriva i det här jävla landet längre. Eller hur var det nu igen?)

Fast även om Maria skulle förbli arbetslös resten av sitt liv – spelar det nån roll? Är det verkligen hur mycket skatt man betalar som bekräftar människovärdet? Nej. Nej det vill jag inte ställa upp på. Det är alldeles för cyniskt. Jag är övertygad om att alla har sin roll att fylla i samhället, på ett eller annat sätt. Skatt – eller inte skatt. Jobb – eller inte jobb. Men jag förstår att inte alla tänker som jag, så ni kan ju fundera på det här:

Nog är det väl så, att det är lättare att vara produktiv om man inte är sjuk eller har ont? Det är jag övertygad om. Och enligt inte bara SD tycks det allra viktigaste vara hur mycket man producerar, hur mycket skatt man betalar, hur mycket pengar man kan visa upp. Åtminstone om du har lite mörkare hy, lite mörkare hår. Då måste du bevisa att du är “värdig” att bo i Sverige – genom din ekonomi. Cyniskt och en ganska äcklig människosyn.

Så nej, jag anser inte att någon som flyttar till Sverige (på vilket sätt det än må vara) har något att bevisa för oss för att anses värdig. Jag anser inte att vi ska villkora sjukvård på det sättet. Jag anser inte att det är orättvist att en grupp människor får billig tandvård, fastän jag också skulle vilja ha det. Jag får väl engagera mig politiskt och se till att försöka förändra det så att jag också får billigare tandvård då? Istället för att tänka “alla ska ha det lika jävligt som jag” för det är ju bara… fel.

Nu har jag babblat nästan färdigt. Kanske lite osammanhängande, kanske säger jag emot mig själv på nåt sätt nånstans i texten. Så får det vara. Egentligen kan ni nämligen hoppa över hela inlägget och bara läsa följande mening, för det är den som är viktigast och oantastlig:

Sjukvård är en mänsklig rättighet.

Och svårare än så är det egentligen inte.

Om jag kunde förstå – eller “Två ämnen i samma inlägg? Jorå det funkar!”

Posted on by

Jag har, av lite olika anledningar, tänkt väldigt mycket på hat de senaste dagarna. Jag både skräms och fascineras över att det finns människor som hotar andra till livet, som trakasserar och förföljer. Hur kan man gå över den gränsen? Vad rör sig då i huvudet?

Jag menar, visst jag har också skrivit till folk att de är dumma i huvudet och bett folk dra åt helvete. Men hur går man från det (rätt vanliga, vill jag tro) till att önska livet ur någon? Till att börja hata? Och nej, jag varken kan eller vill skylla allting på mental ohälsa. Det är inte bara sjuka människor som beter sig så här. Jag har sett annars ganska resonliga människor helt plötsligt flippa och förvandlas till monster. Är vi människor så bräckliga? Är det så lätt att rubba våra cirklar?

Mänskligheten skrämmer mig ibland. Och det händer allt oftare, ju mer jag lär mig och ju mer jag ser. Jag har haft vänner som varit utsatta för hot och trakasserier och jag ser vad det gör med människor som utsätts för det. Även de som står bakom hoten, hatet, måste väl se? De måste väl förstå vad de gör? Och det är nog det som skrämmer mig mest. Att det går att vara så… cynisk? Hatisk? Ond..? Jag vet inte vilket rätt ord är, för jag har verkligen ingen uppfattning om vad som kan driva en människa så långt.

Men jag är naiv. Det är en del av mig som jag håller hårt i. Jag vill tro att det finns något gott i alla människor, jag vill tro att alla har någon anledning att bli älskad för. Jag vet, jag vet, jag framstår säkert som en mes men det gör ingenting. Jag kan inte släppa den tron. En stor del av min mänsklighet, min person, sitter i den tron. Jag önskar jag kunde se hur andra tänker, för jag vill så gärna förstå. Den som skriver hotet – var kommer det ifrån? Hur resonerar hen och vad skulle hens mamma säga om hon visste? Tänk, om jag bara kunde förstå…

Idag har Margaret Thatcher avlidit. Jag tänkte försöka liksom länka ihop det med det jag skrivit här ovan men jag är just nu så virrig i huvudet att jag inte riktigt kan göra det. Men lite har det att göra med det där naiva, att jag vill se något gott i varje människa. Jag har sett så många, på Twitter och Facebook, som hurrar och firar nu. Jag skulle jag aldrig kunna hurra åt att någon dör. Den där naiviteten sätter som stopp för det. Oavsett vad för hemska saker den personen har gjort. Vad skulle bli bättre av att jubla över att en person har dött? Har man inte då, jag vet inte, förbrukat en väldigt stor del av sitt moraliska kapital..?

Samtidigt, jag vill inte trycka ner några moralkakor i någons hals. Jag hoppas bara att någon läser det här och tänker efter ett par gånger. Världen är sällan svartvit. Det är bara i sagorna som det finns de som är absolut goda och absolut onda. I verkliga livet är vi alla mer eller mindre grå, fast i olika nyanser. Det är värt att tänka på. Komma ihåg. Och kanske, kanske någon gång erkänna att en själv inte heller är något helgon.