Tag Archives: politik

147 miljoner kronor är mycket cash

Posted on by

Det var länge sen jag bloggade nu, jag kan enbart skylla på en politisk depression som varat längre än jag anat. Nu smygstartar jag igen. Kanske blir det bara det här inlägget, kanske blir det fler! 

Idag har jag läst en gammal men intressant nyhet på SVT Nyheter. Den handlar om att maktskiftet 2014 då hade kostat skattebetalarna 147 miljoner. Det är mycket pengar det, för att parafrasera en viss sverigedemokrat.  Vad är det då som har kostat? Är det för att man behövt måla om rummen i rött och grönt istället för i blått? Är det för att man behövt byta ut den torra champagnen mot rödvin i de specialgjorda Riksdagskranarna? Nej, självfallet är det inte så (för man målar inte om efter makthavare, och jag TROR iallafall inte att man har alkohol i kranarna i Riksdagshuset). Nej, det som har kostat är detta:

Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.

Jahupp, men ska de inte ha rätt till fallskärmar då? De har ju ändå slitit för landets bästa och måste ju ha något för det. Och visst, så är det. Vi kan inte förvänta oss att någon som blivit av med sitt jobb ska hitta sitt perfekta drömjobb direkt. Eller hur? Den krassa sanningen är ju dock att det är exakt så samhället ser ut idag, förutom för de anställda på regeringskansli och i Riksdag.

I SVT Nyheters artikel kan man bland annat läsa om centerpartisten Anders Flanking, som säger följande:

Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.

Vi kan också läsa vad moderaten Elisabeth Björnsdotter Rahm säger:

Jag har inte fått något jobb som känns attraktivt. Jag tycker absolut inte att jag missbrukar systemet.

Socialdemokraten Siw Wittgren-Ahl har kvar sin fallskärm från 2010 och säger:

När jag slutade 2010 var jag 60 år. Då är man inte så attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har tittat efter jobb som kunnat passa mig.

Det är fullkomligt orimligt. Alltihop. Summorna det rör sig om, att de får göra så här och att de inte tycks ha några regler för sina ersättningar. Mitt förslag är enkelt: låt dem leva efter samma regelverk som alla andra arbetslösa. Finns det jobb du kan söka i Stockholm? Sätt igång och sök. Får du det får du flytta, eller bli av med din ersättning. Har du familj som inte kan eller vill flytta till Stockholm? Det är ditt problem.

Passande jobb, förresten? Jag säger som en handläggare en gång sa till mig: det viktiga är att söka ett jobb, inte att det passar just dig.

Och självfallet ska dessa arbetslösa också rapportera en gång i månaden om vad de har gjort för att lösa sin situation. Och slarvar de med rapporteringen så ska de varnas, sedan ska deras ersättning minskas och slutligen dras in om de inte skärper sig.

Måhända tycker de kanske att dessa regler verkar onödigt stränga och kontrollerande. Måhända tycker de att “men jag VILL ju ha ett jobb jag passar till och som passar mig, jag VILL ju inte jobba på McDonalds!”. Jaha, synd för dem.

Det var ju trots allt de som införde de här regelverken för oss vanliga, dödliga arbetssökande.

Kan ni höra oss?

Posted on by

“Hello, can you hear me?”, sjunger Adele med sin skörstarka, hjärtegripande stämma. Och jag känner lite detsamma: är det någon som hör mig? Hallå?

Är det någon som hör…oss?

Idag börjar ID-kontroller genomföras för de som reser mellan Danmark och Sverige. Ett beslut fattat av en regering bestående av Socialdemokrater och Miljöpartister. Ur led är tiden, och världen. Jag minns för några år sedan då MP stod för migrationsöverkommelser med den dåvarande blå regeringen och att jag tänkte “Det är tur att någon är human”. Och nu?

Nu försvårar vi för flyktingar som flyr krig, fattigdom, terror, död. Vi behöver visst “andrum” men vem ger flyktingarna andrum? När ska de få pusta ut och känna det som vi alla tar så extremt mycket för givet: trygghet?

Vi säger “vi har inte råd”. Vi ger bort skattepengar till hemmastädning, till jobbskatteavdrag, till banker, till de som har absolut mest. Hur har vi mage att påstå “vi har inte råd”, när vi egentligen VET att det handlar om brist på solidaritet. Hur har vi mage att blunda för att det handlar om att vi inte vill omfördela samhällets resurser, för att vi inte vill rucka på det välstånd vi själva göds av? Jag säger “vi”, även om det är många som inte innefattas av det där välståndet.

Vi. Vi som alla “vi borde ta hand om våra egna först” säger sig värna så ömt om. Vi som får höra att vi är lata. Vi som får höra att vi borde skärpa till sig. Vi som ändå försöker skrika, vråla, för att få folk att inse vad som håller på att hända. Det finns få i Sverige som har det rent dåligt. Tillochmed jag som har en väldans låg månadsersättning har ändå råd med tak över huvudet, mat på bordet och internetuppkoppling. De som har det sämre ska vi ta hand om, men det finns ingen motsättning där. Det finns inget “vi måste ta hand om våra egna först”, för vi kan ta hand om flera samtidigt.

Varför går ni på att vi står inför en systemkollaps, när allt visar motsatsen?

Hur kan ni förfasa er inför Danmarks hot att beslagta flyktingars tillgångar, det är ju vår egen politik som inspirerar dem?

Vi sitter i våra hem och skakar på huvudet åt att andra europeiska länder är så grymma. Samtidigt sätter vi upp spärrar vid gränsen och säger “nänänä, hit kommer du inte in. Vi har andrum. Stick.”

“Hello, can you hear me?”

Vem ska jag skrika till? Vem kommer lyssna? Hur vänder vi på det här? När det är Socialdemokrater och Miljöpartister som lägger ut taggtråden, de där som jag trodde stod för medmänsklighet och solidaritet..?

“Hello, can you hear me?”

Är det för sent för att skrika? Har vi gått för långt?

“Hello, can you hear me?”

Jag är inte rädd för att svaret är “nej”. Jag är rädd för att svaret är “Vi hör dig, men vi skiter i dig för vi är upptagna med att ha det bekvämt på andras bekostnad.”

“It’s no secret
That the both of us are running out of time”

SD bär en del av skulden

Posted on by

Det blir inte så mycket bloggande nuförtiden (jag är för upptagen med att göra smycken och vara trött) men idag kände jag att jag faktiskt måste skriva. För det händer väldigt, väldigt otäcka saker i vårt avlånga land.

Idag har ännu ett asylboende brunnit. Ett är ett för mycket, men nu handlar det om såpass många att man måste vara korkad (eller sverigedemokrat) för att inte se mönstret. Det handlar om terrorism. Jo, alltså på riktigt:

Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp
Tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd
Destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer

Definitionen är tagen från hemsidan sakerhetspolitik.se.

Och visst känns det som att mordbränderna riktade mot asylboenden borde klassa in under etiketten terrorism, när man läser det.

Det skrämmande är att det finns ett riksdagsparti som har en stor skuld och ett enormt ansvar för det som händer just nu. Självfallet syftar jag på Sverigedemokraterna. Det går inte att tro att den här typen av brott uppstår ur ett vakuum. SD har hetsat så otroligt mycket, kraftigt och fult mot flyktingar att det bara är en tidsfråga innan någon skadas på riktigt. När de till och med uppmanar sina medlemmar att radikaliseras mer, då måste även den mest förblindade Sverigedemokrat se att de har del i ansvaret.

När SD går ut och förklarar att deras riksdagsledamöter uppmuntras att inte sköta sina jobb (för vilka VI betalar lönen) så säger de “demokrati är liksom inte superviktigt”. När SD går ut och hetsar, såsom de gör och har gjort, så ger de bränsle till redan hatiska människor att bli mer hatiska.

Vad jag vet har Jimmie Åkesson, eller någon annan ur partitoppen, ännu fördömt branddåden mot flyktingboendena. Kanske kommer det aldrig hända. Förhoppningsvis inser de sitt ansvar och försöker sätta stopp nu. Bättre sent än aldrig, liksom. För om de inte tyglar sina anhängare, medlemmar och sympatisörer… då kommer snart någon bli skadad.

Det går att skriva mycket om det som händer just nu, till exempel kan man säkert grotta ner sig i Mats Dagerlind-långa inlägg om det fruktansvärt korkade i att först säga “flyktingarna är för dyra” och sedan elda ner byggnader där kostnaden i slutändan landar på… just det, oss. Vem vet, det kanske är en del i SD:s arbete med “inga fler papperspoliser” det här…

Nåväl. Det är skrämmande tider. Nu är det viktigare än någonsin att vi tillsammans visar att det här inte är acceptabelt i vårt samhälle. Tillsammans kan vi faktiskt engagera oss ännu mer i att välkomna och ta hand om de flyktingar som sökt sig till vårt land. Det är dags att visa att Sverige inte glömt vad solidaritet, empati och medmänsklighet är. Några rötägg som tror att de älskar Sverige, när de i själva verket bara förstör och splittrar landet, ska inte få komma här och förstöra.

 

Sluta gnäll på engagemanget mot SD:s rasistreklam!

Posted on by

Okej, så aldrig får man vara bara ARG utan man måste tydligen vara dubbelarg nuförtiden. Det har gått troll (no pun intended) i debatten rörande Sverigedemokraterna och huvudvärken känns som en ständigt närvarande, illaluktande bekant som man inte riktigt kan bli av med.

Få kan ha missat SD:s reklam i Stockholms tunnelbana. Den är fullkomligt vedervärdig och provocerande så det räcker och blir över. De väljer att rikta full attack mot samhällets kanske mest utsatta grupp. En grupp som redan attackeras, misshandlas, förnedras, hotas och hånas. Sverigedemokraterna har stort ansvar i hur EU-migranterna behandlas för de spär på en rädsla och osäkerhet som finns hos vissa människor, och den rädslan och osäkerheten odlas av SD till hat. Nu har de gjort det igen och medan jag skriver detta så protesterar tusentals människor, förhoppningsvis väldigt högt, på ett torg i Stockholm.

Men som jag inledde med så räcker det alltså inte med att bli arg över detta. Nej, jag ska behöva bli irriterad på människor som nu förskräckt kraxar fram “VI FÅR INTE PRATA OM DETTA FÖR DET GYNNAR SD!” och “SLUTA SPRID DERAS REKLAM NI GÖR PR FÖR SD!”. Och visst kan jag förstå nånstans hur de tänker. Kanske hade vi i en perfekt värld kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Kanske ingen hade skrivit i tidningen om den, kanske ingen hade gått förbi och tagit ett kort för att sen lägga upp på Twitter eller Facebook eller Instagram eller någon av de andra MÅNGA kanaler som folk har tillgång till idag.

I en perfekt värld hade vi kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Men nu är världen inte perfekt. Och vi har för den delen redan testat att tiga ihjäl SD. Hur gick det? Försvann de i förra valet? Nja, va?

Nu är det som det är. Att SD:s reklam sprids när vi diskuterar och fördömer den är oundvikligt. Det har redan hänt, det kommer alltid hända igen. Suck it up. På riktigt, SUCK IT UP och gå vidare. Den viktiga saken att diskutera nu är inte huruvida antirasisters engagemang faller just DIG på läppen, det viktiga är att sluta upp tillsammans. “Men alla behöver ju inte dela den vidare..” – näpp, det måste vi inte. Men tills vi bestämt nåt slags schema eller gjort nån till storpotät som bestämmer vem som får dela vad är det kanske inte så realistiskt att inte många delar något de upprörs över. Dessutom – mina facebookvänner är inte samma som dina facebookvänner. De jag delar till är inte samma som du delar till.

Självfallet är det viktigaste antirasistiska arbetet inte de som rör SD:s reklamkampanjer. Det är en piss i havet. Vi måste börja prata politik, på ett sätt som även SD:s väljare förstår och tar till sig. Vi måste presentera lösningar som inte går ut på att göra någon till syndabock. Framförallt måste samhället bli bättre på att visa upp positiva bilder på de människor SD försöker skrämma oss för. Samhället, och media kanske mest av allt, går SD:s ärenden när nyhetsankare med turban eller slöja lyser med sin frånvaro. SD vinner på att typ varenda nyhetsredaktion i det här landet är bländande vitt. SD jublar troligtvis så fort den enda bilden av muslimer i media är “terrorister” och fokus ligger på om inte tiggeriet är organiserat istället för att ligga på hur vi kan hjälpa dessa utsatta människor.

Vi får liksom skärpa oss, allihopa. Men jag är ärligt talat mest besviken på antirasister som nu väljer att fokusera 100% på att andra antirasister protesterar mot rasism. Hallå, hör ni inte hur skevt det är? Jag förstår att högermänniskor (inte alla!) gör så, för ärligt talat gynnas även högern av rasism och väljer konsekvent bort att se den i samhället. Men när de hängivna antirasister som har hjärtat till vänster väljer att klaga på andra antirasisters engagemang, istället för att koncentrera sig på sitt eget, då blir jag rent bedrövad.

Tyck vad ni vill om att SD:s reklambilder “sprids”. Men sluta gnäll på oss som protesterar. Sluta gnäll när vi markerar, protesterar och demonstrerar. Vi kan åstadkomma så otroligt mycket tillsammans, men det blir liksom svårare när en del av oss står i ett hörn med armarna i kors och hänger läpp för att de inte får som de vill.

Nazisterna i den lilla staden där jag bor.

Posted on by

20150325_150908

 

Så här ser det ut i min lilla stad där jag bor. På bara några dagar har vägen från mig till närmsta mataffär formligen tapetserats med klistermärken. Elskåp, lyktstolpar, överallt där man kan fästa ett klistermärke. Som små fyrar av hat lyser de upp min väg i det grå vädret och jag tänker först att jag inte orkar bry mig. Jag går förbi. Sedan ändrar jag mig och backar, tar ett kort. För jag har så mycket att säga om det här. Och jag är less på att vara rädd.

Det är nämligen det jag först känner när jag ser klistermärkena: rädsla. För det är nära hem till mig. Och jag inser att nästa gång är det kanske jag som får besök. Jag har trots allt fått veta att nazisterna i staden där jag bor mycket väl vet vem jag är. Men jag tänker inte låta dem göra mig rädd längre. Jag tänker istället låta min ilska slå ut som en sprakande röd blomma. För det är arg jag är nu. Arg på att de sprider sin propaganda, men allra mest arg är jag över att de får göra det ifred.

I staden där jag bor har det blivit tämligen vanligt att de besöker gymnasieskolor. De sprider sin propaganda där, försöker förgifta unga sinnen och skrämma tystnad i de som inte anses värda att försöka hjärntvätta.

De ger sig på privatpersoner, sätter upp plastband vid deras hem och de ger sig på tidningsredaktioner. De vill tysta, de vill skrämma.

Och vad görs åt saken? Polisen kan inget göra, för det är inget lagbrott att sprida nazistpropaganda. Kommunens säkerhetsansvarige tycks inte anse att det är ett problem. Stadens största lokaltidning skrev igår en ledare om saken, en text som började bra men som i slutänden handlade om att vi måste faktiskt prata om vänsterextremismen också.

Varför? Varför ska vi prata om vänsterextremism när det är nazisterna som sprider sin propaganda? När det är nazisterna som skrämmer? Varför kan vi inte fokusera på det som verkligen händer här, i den lilla staden där jag bor. Varför är det ingen som tar det här på allvar..?

När jag växte upp, i den lilla stad jag bodde då, var det en självklarhet att fördöma nazism. Spreds nazistisk propaganda så höjdes röster, man protesterade och sa nej. Vad har förändrats? Beror det enbart på att vi fått in ett rasistiskt parti i Riksdagen och plötsligt har allt tagit ett steg åt sidan, in i normalisering? Kan det vara så enkelt att nazisterna är vad Sverigedemokraterna var för några år sedan, då de inte satt i Riksdagen och folk fortfarande mindes vad “Bevara Sverige Svenskt” var för något?

Eller är det helt enkelt så att vi har väldigt, väldigt kort minne. Är vi kanske godtrogna och naiva? Kanske har vi låtit oss luras av de som aldrig kan säga “nazism” utan att också i samma andetag säga “VÄNSTERN DÅ?” och tror att det är så det ska vara. Att det är omöjligt att bara prata om en typ av extremism. Att vi, om vi pratar om enbart nazism en liten stund, så kommer gatorna vara fylld av vänsterextremister på två sekunder? Kanske är det så vissa tror att det funkar, lite som Svarta Madam. Säg nazism tre gånger och det dyker upp en vänsterextremist.

Jag vet ärligt talat inte. Och jag raljerar lite. För jag är arg och jag är less. Nazisterna befläckar staden jag bor i med sin propaganda. De försöker rekrytera nytt. De som vågar ta ställning mot, försöker de tysta. Och vad görs åt saken?

Inte ett dugg.

“Genom kamp till seger”, står det på deras klistermärken. Ärligt talat, ska folk vara så här lama i sin inställning till nazisterna så kommer ingen kamp behövas. Är det så vi ska ha det?

 

Skavlan och SVT, tillsammans i kampen för ett normaliserat rasistparti

Posted on by

“Jag såg att du hade skrivit på tapiren, men…visst ska du skriva om Åkesson och Skavlan också? Och skräd inte orden!”

Orden kommer från moderskeppet, the one and only. Och klart jag inte gör henne besviken. Faktum är att jag tänkt skriva om det sedan jag först fick talas om det. Få saker gör mig nämligen så upprörd som när ett rasistiskt parti som Sverigedemokraterna får ta ytterligare steg in i nån typ av normalisering. För det är just det som pågår just nu, en bred och omfattande normaliseringsprocess av ett parti som för en rasistisk politik. En politik som även slår mot kvinnor och mot HBTQ-personer, det får vi inte glömma.

När Åkesson, företrädare för ett parti sprunget ur nazism, får medverka i Sveriges mesta mysprogram, då har det baske mig gått för långt. Det är nu vi måste sätta stopp, för innan vi vet ordet av kan än hemskare partier följa i deras fotspår. Eller ja, det gör de redan.

Varför tror ni att det idag är så himla ängsligt och svårt att säga “Nej, vi tycker inte att nazister har här att göra”? Är det för att vi plötsligt börjat GILLA nazism? Nej, det varken hoppas eller tror jag. Men när det rasistiska partiet tar steget in i värmen, då följer också nazisterna med om än en bit bakom. Och vice versa. Vare sig de vill det eller ej, så hör de ihop. För i grunden står de för samma saker.

De står för ett stängt och tillslutet Sverige. De står för ett Sverige där alla är likadana, alla ser likadana ut och alla uppträder likadant. De står för ett Sverige där de bestämmer hur en familj ska se ut. De står för ett Sverige som istället för att välkomna de som flyr från krig, svält och misär säger “Vi skiter i er”. De står för ett kallt och kalt Sverige.

När Åkesson sitter hos Skavlan på fredag, ser lite tilltufsad men heroisk ut, då genomför SD sin kanske största PR-kupp hittills. Jamen, varför tror ni annars de kallar till presskonferens? De får otroligt mycket uppmärksamhet för detta. De får mer uppmärksamhet än när deras företrädare hotar, hatar, springer med järnrör (förlåt, aluminiumrör), eller gör annat som vore totalt oacceptabelt i andra riksdagspartier.

SVT borde skämmas för att de så öppet bidrar till att ett parti som SD tar ytterligare ett steg in i den mysgemytliga värmen. De borde inte behandlas som vilket parti som helst. De borde bjudas in, ja. Men de borde då få stå till svars inte bara för sina företrädares övertramp, utan också för den politik de för.

Ge mig en lång intervju som plockar isär SD:s politik i molekyler och visar upp den orimliga och omänskliga kärnan. Ge mig ett granskande program som lyfter hur deras politik hittills har slagit så hårt mot de som de säger sig företräda. Ge mig en programserie som steg för steg går igenom principprogrammet och smular sönder dess rasistiska grund till ett stoft vi inte ens kan gödsla blommorna med för då kommer de vissna.

Jag förstår min mor helt och fullt när hon säger att hon aldrig mer kommer titta på Skavlan. Han har tagit ställning och valt att se till sig själv och hur han själv kan tjäna på det rasistiska partiet, istället för att tydligt säga “Ni är inte välkomna in i värmen”. Det är pinsamt, obehagligt och rakt förkastligt.

Ge mig något med substans. Men ge mig fan inte mer normalisering av partiet som slår hårdast mot de svagaste, partiet vars företrädare konstant ljuger om vilka de företräder, partiet som vill göra Sverige ännu kallare.

Ge mig ingen jävla mysig Skavlan-intervju, ge mig en stöttande hand i arbetet att förpassa Sverigedemokraterna till ett mörkt och skamligt hörn av Sveriges politiska historia.

Källkritik, för fanken!

Posted on by

Idag ska vi prata om kritik, men inte vilken kritik som helst utan KÄLLkritik. Något som verkligen är en bristvara så fort folk sätter sig vid en dator och loggar in på typ Facebook eller Twitter. För många tycks källkritik betyda att man i högstadiet inte fick skriva “källa: Wikipedia” i skoluppsatser, men sedan har man liksom dissat hela konceptet. Jag tänkte att jag skulle visa upp ett exempel här nedanför, med en konversation som avslöjade hur nog många tänker angående internet och information som man tar del av där.

Den här bilden fick jag häromdagen upp i mitt flöde. Det är en skärmdump, och delades med kommentaren “här har du en fin feminist”.

trollfeministredigerad

Jag reagerade direkt på att det som stod var så totalt absurt. Jag har tillbringat så mycket tid på nätet nu att jag utan problem kan känna igen ett trollkonto när jag ser det. Jag la ungefär tre minuter på att checka av hur det egentligen ligger till och upptäckte följande:
I gruppen där inlägget är skrivet har någon redan bildgooglat bilderna som kontot använt. De tillhör ett Devian Art-konto , skapat av en tjej i Rumänien (har jag för mig, ska inte svära säkert på landet, men det var åtminstone inte Sverige). Bilderna är således stulna.

Sedan kollade jag upp personens namn på Ratsit. Kontot har nämligen använt ett tämligen ovanligt namn. Jag upptäckte att det fanns en i Sverige som med lite god vilja kunde tolkas vara kontot. Men hen stavade på ett annat sätt, så det känns högst otroligt. Därför har jag i skärmdumpen ovan redigerat bort både namnet och bilden, då de helt enkelt inte stämmer.

Uppenbart trollkonto alltså, något även många i debattgruppen ifråga har konstaterat. Jag kommenterade under den delade skärmdumpen och förväntade mig… tja jag vet inte, kanske att bilden skulle tas bort? Att någon skulle skriva “Oj, det var ju dumt av oss att vi skrev en hel del hatiska grejer om feminism”? Tji fick jag iallafall, för det jag bemöttes av var detta:

trollfeministkonversationredigerad

Kontentan av det hela är att det spelar ingen roll om något är sant, så länge man reagerar på ett sätt man själv tycker är rimligt. Det är, enligt mig, en ganska obehaglig syn på källkritik. Jag vill också poängtera att om källkritik är ett “inneord”, så måste det väl enbart vara positivt. Åtminstone jag har uppfostrats, hemma såväl som i både grundskola och gymnasiet, att se kritiskt på saker och ting. Svälj inte saker utan att ifrågasätta.

Det största problemet, enligt mig, är att personen ovan inte tagit någon hänsyn till vem som får ta konsekvenserna av hans sätt att tänka. Ett tänkande som leder till att hat och hets mot personer blir till vardag. Att det är feminister som till exempel jag som kommer få det slängt i ansiktet i slutändan. Att när konton som är skapade för att hetsa mot kvinnliga feminister också lyckas med att skapa hets, då är det mot såna som mig den vänds.

Alla har ett ansvar för vilket klimat som råder, kanske särskilt på internet då det är något  vi verkligen skapar tillsammans. Därför är källkritiken så viktigt och det DUGER helt enkelt inte att vifta undan det som något man godtyckligt kan tolka själv.

Jag tycker att det finns en liten mening som man bör bära med sig när man läser saker på nätet: Är det för bra för att vara sant, då är det troligtvis det också. Genom att vara kritisk till det man läser så kan man för det första bespara sig otroligt mycket energi, men man ser också till att det allmänna klimatet på nätet blir bättre om man tar ett par djupa andetag och gör en faktakoll innan man börjar bröla om hur hemska feminister är, eller att något är en katastrof, eller hur man hatar ditt eller datt. Sådana kommentarer har nämligen en tendens att slå tillbaka, kanske inte på personen som skrivit kommentaren men på andra.

Man har helt enkelt ett ansvar inte bara för hur man uttrycker sig på nätet, utan också vad man väljer att dela och sprida. Syftet med ett konto som det ovan är inte att arbeta för ett bättre klimat på nätet eller att upplysa på något sätt, syftet är enbart ett: att hetsa mot feminister. Att öka hatet och hotet som riktas mot oss. Att se till att de som drar det ett steg längre än bara skriva “dumma feminister”, får mer ammunition. Slutmålet? Att vi feminister håller käften.

Allt man läser på internet är inte sant. Att säga “men min reaktion är ju sann” är helt enkelt inte nog. Det går inte att ursäkta sig på det sättet. Den rimliga reaktionen på att någon berättar att man delat något som är påhittat i syfte att hetsa (lex Storkens Nyheter…) är inte att försvara det. Den rimliga reaktionen borde vara “Oj, vad pinsamt. Jag ska genast bli bättre på källkritik”.

Är det enkelt alla gånger? Nej. Men få saker är enkla. Det man kan tänka på är att dra ett par djupa andetag när man ser något man blir upprörd över, istället för att direkt trycka på “dela”-knappen. Dra ett par djupa andetag och fundera “Finns det något sätt jag kan styrka att detta är äkta?”. Kan man det så kör på! Det finns puckon inom alla områden, så även inom feminismen. Vi förtjänar också kritik. Men kommer man fram till att man inte kan styrka äktheten och sanningshalten i det man upprörs över? Tja, då kanske man kan lägga den energin på något positivt istället.

På det sättet skulle vi tillsammans kunna se till att nätet blir en hyggligare plattform för oss alla.

Skolverket har gjort en lathund för källkritik på nätet som jag tycker är rätt rimlig. Den går att använda även på Facebookgrupper- och konton, till exempel: Lathund i källkritik på internet.

Pengar kan inte köpa dig lycka.

Posted on by

“Pengar kan inte köpa dig lycka”, sägs det ibland. Världens kanske fetaste lögn. Den som säger det kan aldrig ha prövat på att ha riktigt värdelös ekonomi. Och då menar jag inte “Jomen när jag pluggade så åt jag bara spaghetti och falukorv!” utan jag menar icke självvald kass ekonomi, under en lång tid. Det är nämligen en stor skillnad.

Jag tror förstås inte att man automatiskt blir lyckligare av att ha pengar. Isåfall borde inte förmögna människor någon gång vara nere eller må dåligt, men det gör de. Och jag tror att om man föds med mycket pengar, redan från start liksom, så är det svårare att finna lycka. Men pengar kan köpa något som är snudd på samma sak som lycka: trygghet. Ärligt så finns det få saker som får mig att känna sådan enormt tillfredsställelse, och ja, lycka som när jag känner mig trygg. De perioder i mitt liv när jag känt att jag haft koll på ekonomin. När jag haft arbete. När jag fått a-kassa som hållit mig flytande.

Men nu sitter jag plötsligt i en annan situation. Jag är sjukskriven, och i Försäkringskassans våld. Det är de som bestämmer om jag får fortsätta vara sjukskriven, och därmed bestämmer de en ganska grundläggande grej i mitt liv. De bestämmer hur mycket jag ska orka.

Jag önskar så innerligt att jag kunde viska till nån i förtroende att jag bara är sjukskriven för att jag är lat. Att jag vore en av DEM som så många tror att vi alla är. Men det är ju inte sant. Jag är just nu sjukskriven för att jag inte har nåt större val. Vem skulle anställa någon som i nuläget kan arbeta aktivt med något i typ tre, fyra timmar innan hon måste sova?

Tro mig, jag gör allt för att ta mig ur denna sjukskrivning. Jag försöker välja att vara positiv, jag försöker KÄMPA som det så fint heter att man ska göra när man har en sjukdom. Jag har valt bort medicinerna som lindrar mina nervsmärtor, då de gör mig ännu tröttare. Jag har sökt in på en utbildning till hösten, en utbildning jag innerligt hoppas och tror att jag ska klara galant. För jag vill ha ett jobb. Jag vill arbeta. Inte så mycket för att jag “vill känna att jag gör nytta”, den känslan kan jag hitta på annat håll också.

Nej, jag vill ha ett jobb för att slippa den ekonomiska stressen. Att leva på sjukpenning som grundar sig på min a-kassa som grundar sig på min förra lön hade varit uthärdligt. Men nu har vi ett tak på a-kassan. Ett tak jag, precis som de flesta andra, slog i. Och det jag får ut är inte särskilt mycket. Jag borde inte klaga, jag vet, för det finns de som har det värre. Men jag är bara så jädra trött på att ständigt ha för lite pengar.

Tänk om jag varit rik. Vunnit några miljoner på lotto. Vad enkelt det hade varit då. Jag hade kunnat vara sjukskriven och vila upp mig, utan stress och utan press. Jag hade kunnat fokusera på mig själv och försöka finna sätt att hantera tröttheten. Jag hade sluppit det ständigt dåliga samvetet för att jag är den som bidrar minst i hushållet, den som parasiterar på den andre. Den som bidrar minst till hushållskassan och bär den minsta bördan. Det ständiga dåliga samvetet som äter och gnager och sliter loss stora bitar av den lilla energi jag har. Tänk, jag hade kunnat få slippa det!

Vad som vore ännu mer befriande vore att jag kunde få slippa samhällets misstänksamhet som riktas mot alla som har mage att vara sjuka idag. Vi är parasiter, allihopa. Vi snyltar på de som lever enligt arbetslinjen, vi är en börda för dem. Och troligtvis ljuger vi allihop. Kanske borde vi inte få några pengar alls? Hungriga vargar jagar ju trots allt bäst, och jakten är allt som är värt något idag. Eller?

“Pengar kan inte köpa dig lycka”, det är verkligen och sannerligen världens fetaste lögn. För jag vet att pengar hade kunnat köpa mig trygghet och en tillvaro fri från stress. Och det, det vore lycka för mig.

Sluta aktivismssnobba er!

Posted on by

Jag vill här och nu mynta ett (troligen) nytt begrepp: aktivismsnobbism. För jo, vi måste ha ett namn på alla dessa nedlåtande människor som tycker att bara deras sätt att göra saker är rätt. Ofta är de unga, vita vänstermän som hela livet fått veta att de besitter världens alla sanningar och således agerar utefter det. Snubbar som när de blir kritiserade ser ut som gigantiska frågetecken för hur skulle de någonsin kunna ha fel liksom?!

Say What?

Ni har säkert sett det själv, även om det kan ta sig uttryck på olika sätt. Det är alltifrån “Har du inte studerat genusvetenskap? Aha, men då kan du faktiskt inte ha en analys. Om nåt. Nånsin.” till “RIKTIGA aktivister sitter inte på INTERNET minsann, usch det är pinsamt med folk som opinionsbildar via nätet.” Det finns många exempel, men ni fattar nog vad jag är ute efter: människor som verkligen inte kan förstå att andra gör på andra sätt.

Och just detta med att spy galla över de, oss, som använder internet som främsta verktyg för aktivismen är något som retar gallfeber på mig. Internet har öppnat upp för att alla kan bedriva aktivism, oavsett om du bor i en liten by 50 mil från närmsta stad eller om du, som jag, har en sjukdom eller funktionsnedsättning som helt enkelt gör att du inte ORKAR. Det många av dessa aktivismsnobbar tycks ha missat är att det kräver väldigt mycket energi att demonstrera, dela flygblad, ordna läxhjälp. Och vi som inte orkar det? Ska vi inte få vara med? Varför är vår aktivism mindre värd, bara för att den bedrivs med hjälp av ettor och nollor?

I vänstern pratas det mycket om solidaritet. Det är mitt favoritord, men tyvärr verkar många värdera det på ett annat sätt än jag. Min åsikt är nämligen att det är tämligen osolidariskt att nedvärdera och kalla andras aktivism för irrelevant och onödig. Vi gör troligtvis alla så gott vi kan, enligt de förutsättningar, ork och intresse vi har. Det kan inte vara så att det bara är De Stora Gesterna som räknas som GOD AKTIVISM, för då kommer vi förlora otroligt många aktivister.

Ni aktivismsnobbar som med näsan rynkad av avsmak säger “VANLIGT folk finns inte på Twitter faktiskt!”. Vet ni vad ni säger? Ni säger att vi inte är vanligt folk. Och guess what? Ni har fel.

Bitch Please, No Way

Värdera all aktivism högt. Ha respekt för allas olikhet. Värdesätt även de som “bara” kan bedriva aktivism genom ordets makt, för som vi alla vet: ordet är ett mäktigt vapen. Förakta det inte. Förakta inte oss.

En grå dag i yttrandefrihetens land

Posted on by

Idag skiner solen, i vad som tycks vara de flesta delar av landet. Ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en väldigt grå dag idag. Vi har fått ta emot två nyheter som gör att åtminstone jag får en klump i magen av Titanic-isbergsstorlek.

Det handlar dels om att Sajtkoll, en sajt som skulle hjälpa till nätanvändare att avgöra om en sida är pålitlig eller ej, läggs ner. Anledningen till att det händer just nu, bara några dagar efter lansering, är den mängd hat och de stora påtryckningar som redaktionen mottagit. Från vem, kanske ni undrar om ni inte läst några nyheter idag. Men ni borde ju kunna gissa ändå: från högerkanten, den allra yttersta och råa.

Och vi får också läsa idag om Alexandra Pascalidou, programledare för “Ring P1”, som nu väljer att lägga av då hatet och hoten blivit för mycket. Hon berättar på sin blogg om återkommande hat som tär, som känns. Och vi är nog många som kan förstå hur det känns, även om vi bara fått ta emot en bråkdel av det hon fått. Vem är det då som främst stått för hatet? Jag behöver nog inte ens skriva ut det.

Och för att se till att det blir riktigt kaka på kaka så finns det förutom de här två nyheterna också en till incident som påverkat mig idag. Det är att nazister härjat runt i Varberg och satt upp avspärrningsband de senaste dagarna. Skolor, polisen och en privatperson har blivit utsatta. Ett försök att skrämmas, ett hot i det tysta.

Jag skäms lite för att erkänna det här, men när jag läst alla nyheterna listade ovan så känner jag bara en enda sak: jag blir rädd. Det är på väg att gå alldeles för långt i Sverige nu. Högern gnäller lite då och då om en “åsiktskorridor” men det vettetusan om det är den vi ska oroa oss för. Det är snarare den åsiktsgrav som yttersta högern gräver som borde få oss att reagera.

För det är just det som händer just nu: ytterhögern, med SD:s nätkrigare hand i hand, gör ungefär allt de kan för att tysta sina meningsmotståndare. Det spelar ingen roll om det är via mejl, via telefon, via brev eller på vilket annat sätt, för målet är detsamma. De vill ha tystnad. De vill att bara deras egna röster ska få höras.

Nu har det börjat hända. Nu har personer i offentlighetens ljus börjat få nog och deras röster riskerar att tystna på riktigt. Vi KAN inte tysta sitta och se på, det är dags att agera. Det är dags för arbetsgivare att ta sitt förbannade ansvar för att skydda sina anställda, det är dags för kollegor att stötta varandra, det är dags att släppa på den här naiva och skadliga inställningen att “du ska vara GLAD över hatet, det betyder att du gör något positivt!”. Alla de som vrålade så spottet flög över att en tårta var ett hot mot demokratin, borde vråla än högre nu.

Vi kan tillsammans stå upp mot högerextremisterna som vill tysta röster i samhället. Vi kan tillsammans stå upp för de som utsätts för hatet. Pascalidou avslutar sitt blogginlägg med:

”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja, som förgiftas av hatet, utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre.”

Låt oss göra det. För att ingen mer, någonsin, ska behöva skriva “Jag orkar inte längre”.