Tag Archives: feminism

Systrar, kamrater och bröder – vem äger kvinnans kropp?

Posted on by

Det brinner en eld av ilska i mig. Ibland tror jag att den kommer förinta mig inifrån. Jag är så arg att jag ibland aktivt måste styra om tankarna. De stunderna kommer allt oftare. Senaste året har vi blivit översköljda av en mindre tsunami av friande våldtäktsdomar. Det blir allt mer tydligt: kvinnans kropp är allmänt gods.

Det är en uppfattning som befästs på fler sätt än frianda våldtäktsdomar. Varje gång en fotograf väljer att ta sexistiska bilder. Varje gång kvinnors kroppar klipps upp i smådelar. Varje gång kvinnor visas upp som en accessoar till mannen. Varje gång tidningarna skriker “KÄNDIS X ÄR TJOCK” och i kolumnen bredvid “KÄNDIS Y ÄR FÖR SMAL”. Varje gång en liten flicka får höra “Nämen det är ju bara för att han tycker om dig” när en pojke luggas, tafsar, tar för sig.

Det finns så extremt många exempel på tillfällen då vi, samhället och normerna och strukturerna, befäster att nix nej: är du kvinna så ska du inte tro att DU HAR NÅN RÄTT TILL DIN EGEN KROPP.

Din kropp är inte din, kvinna. Den är definitivt inte din om du tycker om att bära “utmanande” kläder. Utmanande kläder – vilket jävla uttryck va? Din kropp är heller inte din om du väljer att bli berusad. Din kropp är inte din om du väljer att gå ensam hem från krogen. Din kropp är inte din om det är mörkt. Din kropp är inte din om du är för rädd för att protestera. Din kropp är inte din om du inte kommer ihåg exakt vad som hänt. Din kropp är inte din när du sover. Din kropp är inte din ens om du säger “nej!”.

Ska jag fortsätta? Nej, jag orkar faktiskt inte. Att googla “våldtäkt friad” är som att öppna ett hål av djupaste mörker och ångest.

Det är inte konstigt att mitt normaltillstånd snart är vrede. Det är inte konstigt att jag ibland vill sätta mig i ett hörn och gråta. Den maktlöshet jag känner så fort jag läser om friande domar. Domar som så tydligt säger att om du inte beter dig helt utifrån stela lagtexters uppradade kriterier, då är din kropp allmänt gods. Bryter du mot de stela lagtexternas uppmålade mönster? Då är din kropp inte din, kvinna.

Jag blir ofta beskylld för att vara manshatare. Det är inget ovanligt när man är feminist. Det är närmast en garant när man som kvinna skriver, pratar, diskuterar våldtäkt. För nånstans skaver det i männen. Att en överväldigande majoritet av alla våldtäkter begås av – män. Och ärligt talat, så här ÄR det: vi kvinnor kan inte minska antalet våldtäkter.

Det ansvaret ligger på männen.

Det ansvaret innebär att män börjar lyssna på kvinnor utan att vråla “MEN VI DÅ?!”. Det innebär att män måste våga se sig själv som grupp. Det innebär, kanske främst av allt, att män måste öppna ögonen och se mansrollen som skadlig. Vi kvinnor får lära oss hur vi ska bete oss för att inte bli våldtagna. Vi kvinnor får lära oss att frukta ALLA män.

Om jag hade varit man, då hade jag varit jävligt förbannad över det. Och vet ni? Det är inte oss feminister ni ska vara förbannade på. För vet ni? Vi feminister vill bli av med könsroller. Vi feminister vill se förändring.

Vi feminister vill se till att den enda som har rätt till en kvinnas kropp… det är kvinnan själv.

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Posted on by

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!

Öppet brev till alla: jag erkänner.

Posted on by

Var tar jag vägen när hatet blir för mycket? Vem ska jag lasta över det på?

Eller måste jag bära allt själv?

Ensam är stark sägs det, men det är sånt bullshit. Ensam är svag och ensam är utsatt. Men när rasisterna hänger ut mig, när rasisterna skriver om mig, när rasisterna mejlbombar, när rasisterna hittar ömma punkter att trycka på – då är jag alltid ensam.

NEJ det är ingen jäkla komplimang att bli påhoppad. För det borde inte behöva vara så. Jag borde kunna skriva om rasism och sexism utan att få de där grova påhoppen. Jag borde kunna föra fram min åsikt utan att vara livrädd för att de ska publicera min adress. För att jag ska få nya mordhot på posten. För att de ska hitta mig, hota mig, skrämma mig till tystnad.

Och jag tänker: om det ändå vore unikt. Om det bara var mig det hände! Men det händer alla – alla kvinnor. Det är som ett rött skynke, det här att en kvinna har en åsikt. Ut i köket och gör en macka! GÖR DIN JÄVLA MACKA SJÄLV TACK SÅ MYCKET.

Och när de hugger hugger hugger biter och gnager och hugger igen – aldrig är jag så ensam som då.

När jag helt slut kollar mobilen på tåget hem och ser att jaha, nu har de skrivit om mig igen. Nu börjar karusellen igen – ont i magen, hålla andan när jag uppdaterar inkorgen, rycka till när det plingar till i mobilen, känna hur det skaver i maggropen av ilska och rädsla.

Hur det går ut över mina relationer. Hur jag blir grinig och har lätt till att fräsa, skälla, gnälla. För jag är så ensam i det här och på något sätt måste det ut. Hur jag sitter på tåget och tårarna bara trillar nerför kinderna – för jag är så trött. Hur jag sitter på jobbet och tårarna bara droppar ner på tangentbordet – för jag är så arg.

Jag har alltid haft känslorna liksom utanpå huden. Och jag har sagt för många gånger nu att jag inte  bryr mig. Jag har raljerat för många gånger över deras påhopp. För sanningen är att det gör ont. Och gör jag mig till en måltavla nu? Troligtvis. För de är så förbannat bra på att utnyttja känsliga punkter. Trycka till där det gör ont.

Men vet ni varför jag skriver? Vet ni varför jag erkänner hur förbannat ledsen jag ibland blir? För jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag tror vi är rätt många som läser, tar in, gråter en skvätt. Men vi måste ju gå vidare, och vi kan inte visa oss sårbara, så vi skämtar om det. Skojar bort det. Och får en klapp på ryggen “Ta det som ett tecken på att du gör något bra”.

Jag tänker inte göra så längre. Jag tänker låta mig själv bli ledsen och jag tänker börja prata om att jag blir det. Jag tänker säga “Det enda tecken jag ser på att jag gör något bra, det är de fina orden. De snälla orden. Orden som styrker”.

För jag ser inget positivt med hatet som vissa spyr ur sig anonymt på nätet. Försök inte tvinga mig till det, för det äter sakta upp mig inifrån. Att inte få tala om det som gör ont. Att inte få tala om hur många gånger jag tänkt att nä, nu skiter jag i det här. Att inte få visa mig svag för jag är så livrädd för konsekvenserna. Ja, jag har skrivit om det här förut. Men jag har också läst när jag själv skriver: “äh, jag bryr mig inte så mycket” och jag vet att det är lögn. Jag blir ledsen. Men vet ni vad det värsta är? Det är att de lyckats göra mig rädd.

Det borde inte vara så här. Det borde verkligen inte vara så här.

Hurra: en man har lösningen! Snart är ätstörningarna och skeva ideal utrotade.

Posted on by

HURRA! Det är en underbar dag idag! En glädjens dag! Ljusningen är äntligen här!

För nu ÄNTLIGEN har lösningen på problem med ätstörningar OCH skeva ideal kommit! Ja, ni får ursäkta alla utropstecken men klart jag blir lite till mig. När en man liksom helt plötsligt får en snilleblixt och kommer på hur man blir av med ätstörningar (eller ja, kanske främst anorexia som det verkar) så måste man ju lyfta på hatten och säga “BRA JOBBAT, MAN!”.

Eller så inte. Vad jag egentligen raljerar över? Jo, det handlar om en krönika i Expressen. Med rubriken “Så sjuka är unga tjejers drömmar” – ja alltså det börjar ju redan med det. Rubriken är fullkomligt vedervärdig. Men vad står det då i krönikan? Ok, för att vara rättvis – den har NÅGRA, VISSA, FÅ poänger. Typ att modeindustrin har ett ansvar för skeva kvinnoideal. Men det är ungefär där det tar slut på vettighet.

Bland unga kvinnor är smalhet däremot skrämmande ofta synonymt med lycka. Det räcker att skrolla ned bland kommentarerna på en välbesökt modeblogg för att inse hur mycket tankekraft den här gruppen lägger på sin vikt.

Resultatet är en skenande folksjukdom. Antalet unga svenska kvinnor som fått en ätstörningsdiagnos har ökat drastiskt de senaste åren. Vissa av dem betalar det yttersta priset för att se ut som tjejerna på de glossiga bilderna.

 

Nu är jag ju lite skeptiskt inställd till att man kan skylla ökande antal ätstörningsdiagnoser på bara modebloggar och “glossiga bilder”. Jag är rätt övertygad om att mer ligger bakom faktiskt. Men nu är jag ju ingen expert på ämnet, däremot är det bara att göra en snabb googling för att inse att det inte är så jätteenkelt att förklara ätstörningar.

Men det är inte det värsta i krönikan, åh nej. Det kommer värre:

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

 

Ok, för det första: “Inte kan det vara för männens skull”. Nä, män har såklart INGET ansvar överhuvudtaget när det kommer till kvinnors hälsa. Kvinnor får helt enkelt skylla sig själv som får ätstörningar och männen är oskyldiga. För det andra: VADDÅ BANTAR?! Ätstörningar handlar inte om nån slags diet..? För det tredje: Vad FINT att få förklarat att nähä män gillar inte kvinnor med ätstörningar, men de gillar smala tjejer.

Vänta lite nu. Var  det inte just ideal som vi pratade om? Att de var skeva? Att kvinnor INTE ska göra saker för männens skull..? Men männen föredrar smala midjor kombinerat med breda höfter så… alltså, jag får bara ont i huvudet av detta. Hur kan man ens SKRIVA nåt sånt här?

MEN! DET BLIR VÄRRE! Och nu kommer snart lösningen på problemet med ätstörningar:

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.

Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

Så kanske tjejer kan sluta plåga sig själva för att uppfylla ett ideal som bara gynnar en samvetslös och girig modeindustri.

 

Jamen dåså! Kvinnor “bantar” inte för män men om männen ber dem sluta så kommer kvinnorna göra det. Hurra! *slow clap*

Dumma, dumma kvinnor va, som svälter sig själva medan männen bara vill ha SMALA kvinnor med breda höfter. Det finns inga krav på kvinnor från männen (förutom att de ska vara smala med breda höfter) så varför svälter sig kvinnor va (kanske för att bli smala med breda höfter?).

JA. Jag vet att det är mycket versaler i det här inlägget och JA jag kanske har missat nån jätteviktig poäng men det beror på att jag blev lite upprörd. Jag är så oerhört less på att män ska ställa orimliga krav på kvinnor (svält er inte! eftersträva inte ideal! uppfyll våra ideal! bli smala! sluta drömma! gör som vi säger!) och jag är så innerligt less på att de inte ens verkar  reflektera över att de gör det, utan tror att de gör oss nån slags tjänst?

Usch nej. Karl-Johan Karlsson, du skriver i ingressen: “Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor.”. Ett tips från mig i all välmening (riktad mot mig själv och världens alla kvinnor) – håll dig till att bevaka förtroendevalda. Och låt kvinnorna vara ifred för din missriktade välvilja. Tack.

Vita kränkta män – och deras hat

Posted on by

Ibland tänker jag att det är ett under att någon vågar säga och uttrycka sin åsikt när man riskerar att hamna på skitsidor som tillexempel Avpixlat eller Exponerat. Där man blir uthängd, inte alltför sällan med fullständig adress och riktigt vidriga kommentarer om allt från utseende till att man borde bli våldtagen eller dödad. Eller så får man en tråd på Flashback och blir mailbombad av arga människor, främst män, som tycker att det är förjävligt att någon har en åsikt de inte själva delar.

Det är ändå lite fascinerande att det är så provocerande att vara antirasist eller feminist, i Sverige 2013 liksom. Att åsikten “Jag tycker att alla människor borde få vara lika mycket värda, ha samma skyldigheter och samma rättigheter” är så grovt i vissa personers hjärnor att den enda logiska reaktionen tydligen är regelrätt hat.

Tänk va, vad jobbigt jag hade haft det om jag var tvungen att hänga ut alla människor som inte tyckte som jag. Vad jag skulle få sitta och leta adresser! Och ärligt talat förstår jag inte varför de där hatiska männen (jo det ÄR faktiskt främst män) har tid att nära och underhålla sitt hat? Ingenting tycks liksom undgå dem. Oavsett vart man skriver.

Det måste vara en heltidssyssla att vara vit kränkt man idag. Tänk vad skönt det vore om de la den tiden på något… jag vet inte, VETTIGT, istället? Om de la den tiden på att forska om cancer eller om de la den tiden på att samla in pengar till cancerforskning åtminstone. Eller om de gick ut och gick en promenad varje gång de började se rött och tänkte “JAG MÅSTE SKRIVA ATT HON BORDE VÅLDTAS!”. Jäklar vad folkhälsan skulle förbättras i kategorin män, de skulle ju bli supervältränade!

Eller tänk om de, precis som alla andra, skulle tänka “Oj här är någon som inte tycker som jag. Jag vet! Jag diskuterar med hen!”. Då kanske vi skulle komma nånstans, allihopa. Kanske skulle det vara ett rimligt första steg mot ett tolerantare och mer jämställt samhälle?

Kanske är det att hoppas för mycket. Men nog vore det skönt att kunna skriva ett blogginlägg eller debattartikel, ställa upp i en radiointervju eller på något annat sätt framföra sin åsikt – utan att riskera att någon ska bli så förbannad att han flippar ur.

Så snälla ni, alla vita kränkta män: nästa gång ni blir sådär jätteförbannade: kan ni inte testa att dra ett djupt andetag, titta på bilder på söta katter tills ni lugnat er och sedan bara gå vidare med era liv utan hat? Eller ja, gå en promenad kanske. Jag med flera vore väldigt tacksamma om ni testade den här metoden.

Mitt hat – eller “JAG ÄR FEMINIST”

Posted on by

Jag är feminist. Det betyder att jag aldrig rakar mig någonstans, jag knappt duschar ens, och jag låter mitt hår växa fritt och har aldrig borstat det. Någonsin. Jag klär mig bara i kläder som döljer min kropp. Jag är tjock för att inte leva upp till bilden av “idelakvinnan”. Jag önskar att jag kunde odla mustasch för att bli så ful som möjligt.

Jag hatar män. Över allt annat – mer än krig och svält. Fast alla krig och all svält finns ju visserligen på grund av just män. Män ser jag som ohyra och jag vill leva i en värld med bara kvinnor. Det skulle bli så mycket bättre då. För män är verkligen vidriga, eller hur?

Nä. Nä riktigt så är det ju faktiskt inte. Men det är vad folk verkar tro direkt när jag säger att jag är feminist. Det verkar vara svårt att få in i huvudet att även feminister är olika. Finns det kvinnor som gör och tycker som jag beskrivit här ovanför? Säkerligen. Är det typiskt för feminism? Nej. Det enda som är typiskt för feminism är detta: kamp för jämställdhet.

Sedan vilka vägar man väljer, vilka metoder man satsar på, är förstås helt olika.

Jag hatar inte män. Inte enskilda män, inte alla män. Däremot hatar jag män som FENOMEN. Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att det finns en hel massa män som tycker att kvinnoförnedrande skämt är roliga, som slåss för sin rätt att fortsätta behandla kvinnor som objekt. Jag hatar att kvinnor redan när de föds troligtvis har utstakat framför sig att de kommer få lägre lön. Jag hatar att kvinnor inte kan röra sig ute på stan utan att behöva kolla sig över axeln, för att VI fått lära oss att det är VÅRT ansvar att se till att VI inte blir våldtagna. Är inte det knasigt? Är inte det till och med helt jävla sjukt?

Så nej. Jag hatar inte män, men jag hatar en hel massa som har med män att göra. Betyder det att jag ser fram emot en värld utan snoppbärare? Absolut inte. Däremot strävar jag efter en värld där kvinnor är exakt lika mycket värda som män. Där vi har samma rättigheter och främst av allt – samma frihet.

Och ni får liksom stå ut med att jag är arg över de orättvisor jag ser i samhället. Jag ser det som ett sundhetstecken. Är du som läser det här man och känner att blodtrycket börjar närma sig ohälsosamma nivåer? Fundera över varför du blir så förbannad. Är det för att du känner dig personligen attackerad? Varför? Eller är det kanske, innerst inne, för att du förstår att jag kanske har en poäng i det jag skriver – och sanningen svider?

Tänk på det. Sen lämnar du ingen kommentar, för kommentarsfältet är nerstängt. Varför det är det? Det beror också det på män. Män som hotar, män som skriver hemska saker om mig, män som vill tysta mig. Ännu en sak jag hatar…

Som kvinna får du aldrig vara ifred – eller “Jag orkar snart inte med internet mer!”

Posted on by

Det är fan inte lätt att vara kvinna. Säger du din åsikt? Håll käften, du har fått för lite kuk. Håller du tyst? Skyll dig själv för allt som sker, du gör ju inte din åsikt hörd, din mes. Klär du av dig? Hora! Har du för mycket kläder på dig? Fan är du pryd eller? Har du för mycket sex? HORA! Har du för lite sex? Gud vad du är tråkig, är du katolik eller?

Nej, det kan liksom aldrig bli riktigt rätt. Och det finns så otroligt många som ser till att det här kan fortsätta. Baws.se är en del av kulturen som ser till att kvinnor inte någonsin kan få vara individer, utan ska formas in i typiska fack och aldrig någonsin vara helt rätt. Men de är inte ensamma om att skriva kvinnofientliga saker på nätet, åh nej. Långt därifrån.

Jag hittade just ett nytt exempel, tipstack till @talgboll (som ni verkligen bör följa). Det är hemsidan tjock.se som har skrivit en kort artikel om sångerskan Miley Cyrus. Det kanske ska föreställa vara nån slags recension, men isåfall är det inte på hennes musik utan på vem hon är som person och hur hon (och de människor som arbetar runtomkring henne…) väljer att framställa sig:

Från barnstjärna till osmakligt utvikande på ganska kort tid. Vi får se hur lång tid det tar innan det barkar käpprätt åt skogen för den här damen.

 

Osmakligt utvikande? På vilket sätt, undrar vi. Är det faktum att hon visar lite hud värre än att en kvinna gör det på stranden? Eller att någon annan kvinnlig artist gör det i en musikvideo, för den delen. Det råder liksom ingen brist på kvinnor som uppträder lättklätt. Varför är det så osmakligt just när det gäller Cyrus? Kan det möjligtvis vara för att hon tidigare varit själva sinnebilden för “den snälla tjejen”. Oskyldig, återhållsam, ordentlig. Och nu är hon, enligt en man, på väg “åt skogen”.

Låt för jösse namn Cyrus göra som hon vill, så länge hon inte kränker eller gör illa någon annan. Låt för jösse namn ALLA KVINNOR få göra som de vill. Sluta, bara SLUTA, angripa kvinnor på det här sättet. Och i vanlig ordning, hade det varit din syster/kompis/flickvän – hur hade du velat att folk bemötte henne? Det är en ganska bra och nyttig grej att tänka på, innan man sänker sig till slutshaming.

Jag tänker inte hålla käft – eller “Hört talas om förhandsmoderering?”

Posted on by

S’att eh, mitt senaste blogginlägg blev lite mer läst än vad jag räknat med. Kul visserligen, det är alltid roligt att få spridning. Tyvärr skedde största spridningen via Flashback och kommentarerna såg ut därefter. I lördags mottog jag inte mindre än tre olika dödshot. Hot som jag inte orkat anmäla, hot som jag raderat för jag orkar inte läsa igen och igen och igen – som jag vet att jag annars gör. Dumt att jag raderade? Japp. Men det är alltid omöjligt att avgöra hur man reagerar i en sån situation.

De flesta kommentarer var dock otrevliga men inte särskilt hotfulla. I början, när det plingade till i mobilen, tänkte jag “Jag kanske ska moderera och svara i mobilen?” men så plingade det igen och igen och igen och igen. Så jag tänkte helt enkelt att jag fixar det när jag är hemma igen och kan sitta vid datorn. Vilket så klart ledde till att jag fick flera kommentarer om att jag censurerar och inte tillåter kritik etc, för det fanns bara en kommentar på mitt inlägg och den var positiv. Dessutom skriven av  en jag redan godkänt, så då slipper  den igenom utan moderering. Men varför ska jag ens försvara mig? Hur jag hanterar mitt kommentarsfält är trots allt min ensak. Trodde jag iallafall.

Petter Axell har iallafall bemött kritiken mot hans inlägg. Föga förvånande så förstår han inte varför folk ogillar det han skrivit och använder mycket märkliga argument för sin sak. Som att ingen blir arg på Mårten Andersson när han drar sexistiska skämt. Det är bara att googla för att inse att det är många, många, många som blir arga på honom. Axell skriver också om mig, bland andra, i ett inlägg som har den föga subtila titeln “Håll käften!”:

I en av kommentarerna fanns ett länkat blogginlägg tillägnat mig. (LÄS HÄR) Författaren till detta inlägg ”var säker på att vi inte skulle godkänna hennes negativa kommentar” under artikeln, så hon bloggade även ut sin kritik offentligt. Läs gärna hennes inlägg och fråga er själva (även ni som föraktar mig) om hon inte tog det lite för långt? Jag har dock svårt att ta en sådan här människa på allvar eftersom hon via twitter raggat upp läsare till sin blogg, kastat skit på mig och uppmanat till kamp, men så fort HON bemöts med kritik så backar hon. Någon skrev en negativ kommentar på hennes blogginlägg och vips var alla kommentarer borta (förutom en positiv) och möjligheten till att kommentera hennes inlägg försvann.
Ska du hänga ut någon bör första regeln vara att stå för vad du säger (skriver) och kunna ta emot kritik när någon tycker annorlunda. Du är i mina ögon en hycklare och inte värd min tid.

 

Det är märkligt att jag inte är värd hans tid, ändå har han också skrivit till mig på Twitter. Förövrigt är det inte så konstigt att länka sin blogg på Twitter, det kanske kan bli mitt tips till Baws – använd sociala medier.

I slutändan så finns det nog ingen förlorare här. Jag har fört fram min kritik, Axell har valt att bli arg. Baws.se har säkert slagit besöksrekord senaste dagarna, och jag har beslutat att stänga mitt kommentarsfält helt och hållet. De få konstruktiva kommentarer som jag får, de som uppmuntrar till diskussion och debatt, uppväger inte de som kallar mig ful, hånar mig eller för den delen de anonyma hoten. Jag kommer godkänna varenda kommentar, förutom hoten, på förra inlägget. Det får vara så i ett dygn innan jag stänger ner kommentarsfunktionen. Och det, det tror jag blir en enorm vinst för mig, mitt välbefinnande och min stressnivå.

Förövrigt är detta kommentaren som Petter Axell lämnade på mitt blogginlägg. ‘Nuff said:

kommentarpetteraxell

Öppet brev till Petter Axell på baws.se – eller “Sexism är inte roligt”

Posted on by

Hej Petter Axell, redaktör på sajten “Baws” och enligt dig själv “mästerskribent” och “bra kille”. Jag har läst din text “25 saker kvinnor kan bättre än män” och jag har lite åsikter. Jag hyser inte alltför stora förhoppningar att ni kommer godkänna min kommentar som jag lämnat på er sida, så jag tar det via bloggen också. Det är trots allt rätt många som läser den.

För det första vill jag ställa en fråga till dig, Petter. Hur känns det att du aktivt ser till att våldtäktskulturen i Sverige lever och frodas? För exakt det är vad du gör när du i din text påstår att en kvinnas nej egentligen betyder ja. Det måste du väl förstå, att en kvinnas nej är exakt lika mycket ett nej som om en man skulle säga det. Men genom att hävda att det inte är så, så liksom röjer du vägen för män som tafsar, män som trakasserar och män som våldtar. Nej nej, jag säger inte att du ensam är ansvarig – men  du är en pusselbit i det hela. Det är trots allt en hel del som läser vad du skriver också, sist jag kollade hade din text över 300 gilla. Det innebär att det kanske är minst 300 som läst och tänker “Amen shit, så är det ju, en kvinnas nej är verkligen inget värt.”

Hur känns det att bekräfta andras sexism och säga “Det är okej, vi är fler som är som du. Läs vad jag skriver och känn dig trygg”? För jo, det är exakt det du gör när du påstår att kvinnor blir uppassade hela sina liv. Jag undrar på vilket sätt vi blir uppassade egentligen? Är det möjligtvis när vi får lägre lön? Eller är det kanske när vi sliter ut våra kroppar i vård- och omsorgsyrken? När vi tar större ansvar för familj och hem? Eller är det kanske när vi inte vågar gå ute på kvällar och nätter, för att vi är rädda för våldtäkt?

En till fråga till dig, Petter: jag är jättedålig på att hålla ordning. Jag hatar att vika saker, mina kläder ligger typ i en stor hög i garderoben. Jag skiter fullständigt i hur soffkuddarna ligger, mest tycker jag de är i vägen. Det är typ min pojkvän som tycker om dem så därför får de vara kvar. Dessutom är jag inte särskilt förtjust i att städa, jag är rätt kass på att matcha grejer och jag hatar att prata i telefon. Är jag ingen riktig kvinna då, tycker du?

För att fortsätta: varför tycker du att män i tights förtjänar stryk? Varför vill du slå män som klär sig i tights? Varför uppmanar du indirekt i din text att andra ska ge sig på män i tights?

Du har också ett rent faktafel i din lilla kaskadspya av sexism och kvinnofientlighet. Du påstår att kvinnor inte kan köra bil, men det konstiga är ju att kvinnor är mycket säkrare bilförare än män. Eller du kanske inte tänker köra bil = köra säkert? Du kanske tycker att köra säkert är lite trist och hellre utsätter andra för fara genom att köra för fort och visa dig lite häftig på vägarna? Jag vet ärligt talat inte, för jag har ingen aning om du har körkort ens.

Det värsta är nog att du försöker förklä din text i nåt slags försök till… jag vet inte, feministisk framtoning? Jag fattar att du nog försöker vara rolig och egentligen inte tror på vad du skriver. Eller ja, jag HOPPAS INNERLIGT att du inte tror på vad du själv skriver. Men det är faktiskt inte kul. Det är 2013, sexism är förbaskat uttjatat och faktiskt riktigt tråkigt. Jag hoppas att du gör lite bättre ifrån dig nästa gång, för det kanske finns någon del i din som har humor. Släpp fram den delen istället Petter, och stäng in sexismen i något mörkt skrymsle av din hjärna – och släng bort nyckeln.

Jag hoppas att du läser det här och tänker till lite. Jag hoppas att de som tryckt gilla läser det här och tänker till lite. Jag hoppas att såna här texter, som du Petter har skrivit, snart kommer vara ett minne blott. Jag är less som fan på att bli betraktad som mindre värd bara för att jag råkar ha en fitta och inte en kuk. Jag är inte mindre värd än du. Ingens värde borde sitta i könet, men så länge män som du skriver texter som den du har skrivit, kommer det fortsätta vara så.

En sista fråga till dig: har du en syster Petter? En mamma? En flickvän? En kvinnlig kompis? Är det verkligen så där du tänker om dom..?

Ps. Jag kan intyga dig om att tjejtoan på krogen också är rätt jävla äcklig, med blodiga tamponger i sopkorgen och kiss på toasitsen. Ds.

 

Twitter var bättre förr? – eller “NU SJUNGER VI WE SHALL OVERCOME!”

Posted on by

Okej, jag vill inte vara en i mängden av alla som nu säger “Alltså, Twitter var bättre förr!” men ärligt talat, visst märker ni också att klimatet har förändrats? Eller är det helt individuellt? Kanske är det bara så att jag själv fått fler följare, mer “twitterinflytande” och därför får räkna med fler tjuvnyp?

Jag pratar inte om rasisterna eller svpol-gänget nu, de har varit på mig ända sedan start och jag är tämligen van. Dessutom tror jag de börjar tröttna på mig, för det enda de har är en bild (som jag själv lagt upp) där jag håller i en älgstudsare (oladdad) och det ser ut som jag siktar på min hund (vilket jag aldrig skulle göra). Nej, det är inte den twittergruppen jag är bekymrad över. Det är de som ska vara på “min” sida.

Missförstå mig inte här, jag är inte ute efter att alla ska hålla med mig. Jag är inte ute efter att bli klappad medhårs och gullegullad med. Jag gillar diskussioner, jag gillar att få argumentera för min sak, jag gillar att vrida och vända på resonemang. Det leder ju faktiskt till att mina argument och resonemang antingen förkastas eller förbättras.

Nej, det jag pratar om är de som senaste tiden antingen skriver saker om mig, eller  för den delen om andra som ingår i vår “sfär”. Folk som muckar gräl, folk som aktivt missförstår och folk som tycks ha det som sitt enda mål att bli osams med någon. Det handlar såklart om hen som, så fort jag skrivit något hen tycker är dumt, ska retweeta för att försöka “avslöja” mig som en hemsk person. Men det handlar också om debattörer till vänster, eller feminister, eller antirasister, som ger både mig och andra riktigt elaka tjuvnyp.

Man behöver inte alltid hålla med. Men varför måste man ha som utgångspunkt att hitta det där enda lilla sandkornet av skiljaktighet för att kunna starta ett gräl? Varför bemöta folk med snäsighet, oförskämdheter och baktala varandra?

Jag vill inte att alla ska vara överens, myspysa och hålla varandra om ryggen. Men kan vi inte sluta aktivt leta gräl med varandra iallafall? Energin som läggs på det kan ju verkligen läggas på vettigare saker. Diskutera med meningsmotståndare, till exempel.