Category Archives: Ett Hjärta Rött

En uppföljning – eller “JO, det är ert ansvar!”

Posted on by

Jag hade ärligt talat inte trott att mitt inlägg om kvinnohat skulle sprida sig så mycket och så snabbt! Jag är dock glad, för jag märker att det fungerar som en ögonöppnare för vissa och en bekräftare för andra. Och tja, jag har blivit översköljd av kommentarer i stil med “Det är ett skämt, sluta vara så stel”, “Typiskt ni feminister”, “Varför ska jag som enskild man skuldbeläggas för det här?”.

Jag tycker det är lite tråkigt om individer känner att de har blivit skuldbelagda. Jag vet att skuld aldrig leder till något konstruktivt. Det jag försöker lyfta fram är dock att män har ett ansvar för de här frågorna. Det kanske låter konstigt först, lite “Varför skulle jag ha ansvar för en våldtäktsman?” men då tänker man återigen på individnivå. Och hur kul är det? Nej, förflytta ansvaret till en mer strukturell nivå. Som man är du ansvarig för en hel massa saker: Att inte ignorera sexism eller förminska dess betydelse och att inte vara delaktig i att sprida och förstärka attityder som leder till sexism eller ännu värre saker. Jag skulle önska så att alla män dagligen tänkte på sitt beteende och försökte applicera nån slags konsekvenstänkande. “Vad gör det med mig om jag ignorerar hur min tjejkompis blir behandlad?” eller “Hur påverkar jag min son om han ser att jag gillat en sexistisk bild på Facebook?”.

Som jag skrev i förra inlägget, det är männen som äger frågan. Det är männen som måste sluta våldta. Det betyder inte att alla män är våldtäktsmän, utan att en klar majoritet av våldtäktsmännen är män. Ni förstår skillnaden va?

Däremot fick jag en väldigt intressant kommentar på Twitter. “Hur kan du säga att många män tänker så här?”, angående bilden som föreställer anal våldtäkt på en sovande kvinna. Och jag önskar att det bara var något jag skrev för att överdriva, göra det lite mer dramatiskt. Men forskning visar annorlunda.

According to statistics in the 1988 book, “I Never Called It Rape,” by Robin Warshaw, 84% of college men who committed rape claimed that what they had done was not, in fact, rape. One in 15 male students reported that they raped someone or attempted to do so in the preceding year. And “nearly one third of college men said they were likely to have sex with an unwilling partner if they thought they could get away with it.

Nå, men det där var ju 1988. Mycket har ju säkert hänt sedan dess?

A more recent study published in the Journal of Social and Clinical Psychology in 1998 asked students to what extent it was acceptable for a man to verbally pressure or force a date to have sexual intercourse. The responses show that 17% of men considered that using force was an acceptable strategy to get their way.

Det finns också ett exempel som skulle kunna vara inspirerat av bilden i inlägget (eller tvärtom), där en man inleder analt samlag med sin flickvän medan hon sover. Han blev dömd till våldtäkt i tingsrätten men friad i hovrätten:

Hovrätten menade att mannen i och för sig varit medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag. Dessutom hade kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd då hon sov.

Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade “träffat fel” och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag.

Så jo, nog är det många män som anser sig ha rätten till en kvinnas kropp. Särskilt om hon är deras partner. Det finns en hel uppsjö av studier som tyvärr bevisar detta. Jag som kvinna vill ha rätten till min egen kropp. Det tror jag att de flesta kvinnor vill. Därför är det en mansfråga. Det är männen som måste tänka om, lära sig och börja se attityder och strukturer som främjar våldtäkt. Det är ert ansvar, vare sig ni vill det eller inte.

(Och i vanlig ordning: Ja, det finns gott om kvinnor som upprätthåller skeva attityder och strukturer också. Men det är en annan sak som jag kan skriva om någon annan gång. Ok?)

Kvinnohat del 2 – eller “Jämställdisterna rycker ut!”

Posted on by

Jag la upp mitt förra blogginlägg på Facebook. Det tog ingen lång stund innan de hittade dit: Männen som säger sig kämpa för jämställdhet. Genom att ignorera strukturer och problemet med en kvinnosyn som är allmänt rutten och genomvidrig. Jag skrev en kommentar som svar. En arg kommentar. Som nästan fick mina tangenter att glöda. Och jag tror det är viktigt att fler än mina FB-vänner läser, så det får bli ett till blogginlägg också. I vanlig ordning tar jag bort namn och bild. Det är inte individerna som är problemet, det är att det här är ett utbrett tänk. Och ett skrämmande sådant, som visar sig överallt i vårt samhälle. Och så väldigt, väldigt många väljer, precis som de här nedan, att totalt blunda för det. Att helt strunta i sin egen skuld. De väljer bort att se problemet och försöker istället skylla ifrån sig. Varför? Varför är det så fruktansvärt skrämmande för män att vi pratar om män som grupp? Varför blunda, när de istället kan välja att göra något åt de problem som finns..?

Jag kanske återupprepar mig lite här. Det får vara så. Det är såpass viktigt att en uppdatering är relevant, isåfall. Vill också i förväg välja att citera min gode vän Josef som var med i diskussionen på FB, som valde att bemöta den andra kommentaren med “Finns jättemycket kvinnohatare som ligger med kvinnor. Bara för att de hatar kvinnor betyder ju inte det att de inte är sexuella varelser, tyvärr.”. För exakt så är det.

 

tomas

 

Att säga “Meeeh kvinnorna då?!” är enligt mig ganska löjligt. Problemet finns, jag har aldrig träffat en feminist som hävdar något annat. Men problemet är verkligen inte lika stort. Hur många män känner ni som varit utsatta för sexuella övergrepp? Jag kan lugnt säga att en klar, överväldigande majoritet av de kvinnor jag känner har varit utsatta. Och jo, det handlar om kvinnohat. Det handlar om att en kvinna får skylla sig själv om hon blir våldtagen av sin partner för hon var ju faktiskt halvnaken. Det handlar om att kvinnor FORTFARANDE i rättegångar rörande våldtäkt får frågor som “Vad hade du på dig? Var du berusad? Har du haft sex förut?”

Det är ett sjukt synsätt. Att säga “Jamen, du har ju haft sex förut så lite våldtäkt får du ju räkna med!” eller som bilden i inlägget: Att bli väckt med analsex är väl inget konstigt?

Sen förstår jag ärligt inte varför inte fler män går i taket över den här kvinnosynen. För vet ni vad? Det påverkar er också. Genom att fråga “Vad hade du på dig?” så antyder man, inte särskilt diskret, att män inte kan kontrollera sig om de ser lite hud. Att män drivs av djuriska lustar som de faktiskt inte kan rå för. Känns det okej? Det fler män måste förstå är att det här är deras problem också. Hade jag varit man hade jag varit asförbannad över detta, stått på barrikaderna och vrålat.

Inte fan hade jag suttit och gnällt över att “kvinnor gör också hemska saker!” för det är, faktiskt, en helt annan fråga. Men det är sant – det är ett förbannat bra sätt att förskjuta debatten och slippa ta någon som helst ställning.

Kvinnohat – eller “Förtvivla inte systrar er kamp är också vår”

Posted on by

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget. Jag är arg. Ledsen. Upprörd, bedrövad, rädd. Efter ett tips från en vän hittade jag den här bilden på Facebook:

rape

“Det är inte våldtäkt. Om hon verkligen inte ville, skulle hon ha sagt något”. Detta är alltså humor. Det är ett skämt. Haha. Ja, jätteroligt. Eller? Nej, det är inte det minsta roligt. Det finns ingenting i den här bilden som är roande. Däremot djupt oroande. Den visar dels en total nonchalans mot våldtäktsoffer, den visar en attityd gentemot våldtäkt som faktiskt skrämmer skiten ur mig och den visar så tydligt detta: Kvinnohat.

Vad är det då för grupp som lagt upp den? En snabb koll och det visar sig att de enbart lägger upp mer eller mindre stötande bilder. Bilder som ska vara “roliga”. De flesta bilder har detta gemensamt: Kvinnohat. Eller vad sägs om denna, med tillhörande kommentarer som jag plockat från Facebook:

kvinnohat
Återigen, detta “Det är inte våldtäkt om hon inte KAN säga nej”. Och den kanske mest skrämmande kommentaren: “Om hon ligger halvnaken intill honom, hur i helvete kan det bli en våldtäkt då?”. Läs kommentaren igen. Fundera på vad den egentligen betyder. Att om en kvinna ligger halvnaken bredvid en man, då är det fritt fram för honom att göra vad han vill med henne. Mot hennes vilja. Det är helt okej för honom att våldta henne. Är det här en syn på manlighet som ni män vill ställa upp på? På riktigt? Att ni är monster drivna av kåthet som verkligen inte kan behärska er själva. För det är exakt den bilden som visas upp här. Men det värsta är ändå att den så tydligt visar att kvinnan är mannens egendom. En kvinna är ingenting värt.

Kvinnohat.

Ett ord jag sett allt oftare senaste tiden. Och det gör mig ändå glad, för det innebär att frågan diskuteras. Men vi måste få med alla. Även om alla kvinnor ställer sig upp och skriker “Nu får det vara nog!” så är det ingenting värt om männen säger “Tig, kvinna. Du är min.“. Frågan om våld mot kvinnor, om våldtäkt, är egentligen inte en kvinnofråga. Jag blir alltid lite arg när den definieras som det. För egentligen är det en mansfråga. Det är männen som måste sluta våldta. Det är männen som måste sluta slåss. (Jag tänker inte lägga in nån disclaimer om att kvinnor också gör sånt, för ärligt: Jag vet att ni kan tänka själva.)

Det måste ta slut nu. Vi måste, alla, säga ifrån. Det går inte att tiga och tänka “Äsch, det löser sig nog” eller ännu värre “Äsch, så här har det alltid varit. Män är män.”. Det är en förolämpning mot männen och det är ett hån mot kvinnorna. Vi måste, alla, ställa oss upp och skrika: “Nu får det vara nog!”.

Upp till kamp – eller “Vi måste våga prata!”

Posted on by

Att SD ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen. Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.
Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

(M) hjärta (SD)?

Posted on by

2010 infördes ett försörjningskrav i Sverige. Det innebär att en person som har uppehållstillstånd måste visa att hen har både jobb och boende innan en make/a kan komma till Sverige som anhöriginvandrare. När Moderaterna nu börjar hinta om att de vill skärpa kraven för anhöriginvandring tycker jag det känns passande att i min tur hinta om att deras politik börjar likna SD:s.

Jag säger inte att de är samma lika, men skrämmande likheter börjar dyka upp när Tobias Billström pratar om att kraven måste skärpas, något som både KD och MP protesterat mot redan tidigare då det riskerar att negativt påverka barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn.

Sverigedemokraterna har lagt en motion i Riksdagen, det tycks vara deras allra längsta motion vilket är föga överraskande när den handlar om invandring. Det som överraskar mig, trots att jag borde vara härdad, är den cynism som genomsyrar motionen. Jag skulle kunna skriva många, många inlägg om denna motion och så kommer det kanske bli men jag koncentrerar mig nu på ett stycke.

Det är det stycke av motionen som handlar om att begränsa anhöriginvandringen och då, som det tycks, främst den i form av att make/a bosatt i utlandet flyttar till make/a bosatt i Sverige. För det första tycker Sverigedemokraterna att ett gift par bara får återförenas och få uppehållstillstånd om de båda har uppnått en viss ålder:

…äkta makar och därmed jämställda personer som önskar återförenas med en härboende make eller maka ska få uppehållstillstånd ska båda parter vara över 24 år gamla.

Förslaget är en del ur SD:s åtgärdsplan riktat mot hedersproblematik och hämtar inspiration från Danmark. Men det är inte det som jag reagerar främst mot, utan det är följande stycke ur motionen:

…den härboende ska dessutom betala en engångssumma, uppgående till ett prisbasbelopp, som ett bidrag till statens utgifter för maken eller makans svenskundervisning och övriga anpassningskostnader.

I år, 2012, skulle det alltså kosta 44 000 kronor för någon att återförenas med sin make eller maka i Sverige. 44 000 kronor är väldigt mycket pengar för de flesta, av vilket man bara kan dra en slutsats: I SD:s Sverige är kärlek inte till för den fattiga.

Men, den främsta frågan nu är kanske ändå vilken väg Moderaterna kommer ta. Det framstår som osannolikt att de skulle kunna driva igenom skärpta krav på anhöriginvandringen utan hjälp av SD. Hur mycket är M redo att kompromissa? Kommer vi för första gången se ett öppet samarbete mellan partierna? Och jag vågar knappt ens tänka mig hur ett förslag framtaget av de båda partierna skulle kunna tänkas se ut, då SD troligtvis inte kommer ge Moderaterna sin röst gratis.

 

 

Ung Vänster

Posted on by

Jag fick just ett mail från Ung Vänster med en inbjudan till möte på torsdag. Helt plötsligt blev jag alldeles glad och nervös, mest glad förstås för det här ska bli så roligt! Jag behöver ett nytt ställe för mitt engagemang nu när mina fackliga uppdrag ryker. Jag är helt övertygad om att jag kommer bli varmt välkomnad och att jag kommer känna mig som hemma.

Dock är inte alla lika imponerade:

Jag arkiverar detta under kategorin “Rimlig kritik” och fnissar lite.

Jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot mitt första UV-möte. Visst, nu kanske det inte blir så att jag bor kvar här i Öset särskilt länge men ändå. Kontakter är bra. Och jag vill GÖRA saker! Engagera mig! Så det här kan inte bli annat än bra. (Här kan ni tänka er att jag ser ut ungefär så här)

I love the fack!

Posted on by

Nu när jag har kort tid kvar innan oundviklig (typ) arbetslöshet har jag av naturliga skäl tänkt väldigt mycket på det här med A-kassa. Hur glad jag är att den finns, hur förbannad jag är på att den är såpass kass den ändå är idag. A-kassan är en fantastisk idé för den gör att jag har råd att vara arbetslös. Den ser till att jag inte desperat måste ta första bästa jobb för att kunna överleva. Jag kan inte förstå hur man kan se något negativt i detta. För i grund och botten handlar det om det fackliga löftet:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det handlar om solidaritet. Solidaritet är hela grunden till den svenska modellen och det är så sorgligt att se folk försöka montera ner, förstöra och rasera. Vi har otroligt mycket i Sverige som man är avundsjuk på i andra delar av världen. Kollektivavtal är en sådan sak, A-kassa är en annan. Båda är verktyg för att se till att lönerna hålls över slavlöner, att vi har drägliga arbetsvillkor, att vi har rättigheter och möjligheter på våra arbetsplatser. Jag är lyckligt lottad över att vara född i Sverige. Det är du också. Och utan den svenska fackliga rörelsen hade du kanske inte haft:

Semester, semesterlön, övertidsersättning, avtalspension, föräldralön, försäkring på arbetsplatsen, a-kassa, OB, föräldraledighet, löneförhöjning, hjälp och stöd på arbetsplatsen, hjälp med förhandling och mycket, mycket mer som du säkert sällan tänker på.

Blind för sexism?

Posted on by

Igår la en facebook-kompis upp en bild med texten “Anal – All girls like it in the ass, some just don’t know it yet.” med kommentaren “Bara så ni vet…”

Behöver jag ens säga att jag såg rött? Det här är så mycket sexism att man skulle kunna använda det som exempel i en sexism-utbildning. Och visar på en skrämmande attityd: Att våra kroppar, kvinnors kroppar, egentligen inte är våra. Att de inte är till för vår skull, utan för männens.

Det är inte en mans sak att avgöra vad jag tycker om eller inte tycker om i sängen. Det är min, och absolut bara min, uppgift att avgöra. Att lägga upp en sådan här bild tycker jag är ganska äckligt. Den säger inte “Analsex är skönt, du borde kanske prova?” utan den säger “Tycker du inte om analsex är det fel på dig, då är du en dålig kvinna!”. Att inte se det sexistiska i en sådan här bild är skrämmande. Är man inte helt blind då? ”

De (män) som försvarade bilden gjorde det främst med argumentet “Men den är ju rolig! Har ni ingen humor eller?” vilket bara gjorde mig ännu mer förbannad. NI DEFINIERAR INTE HUMOR! Om någon lägger upp något som jag reagerar på, då har jag rätt till den upplevelsen. Ingen ska komma och säga “Du har ingen humor” för då utgår man från att alla tycker och tänker exakt lika. Ett argument lika uddlöst och fattigt som “Har du fått för lite kuk eller?”

 

Vi behöver få drömma om hur det ska bli!

Posted on by

Jag har så lätt att falla in i vemod. Minnen. Nostalgi.

Det är inte så konstigt alltså, att jag då och då glömmer bort allt negativt med saker och ting och istället känner saknad i förtid. Saknad efter allt bra som varit.
Mitt SEKO-hjärta blöder då.

Hur jag fått växa de här åren! Allt jag fått lära mig tack vare SEKO och LO. Alla kurser! Åh, alla människor jag träffat. Inspirationskällorna.
“Insikter” förra sommaren, med de finaste av de finaste! Frustrationen de där tre veckorna, skämten, att bli kallad “hjärtat” av min kurskamrat när jag mådde dåligt, att bli omkramad, att sitta på rummet och gråta och bli omhändertagen när allt kändes så fel och fult.

Alla skratt vi har delat, jag och mina fackliga vänner. Stödet. Hur vi lyft varandra när det har behövts. Hur jag alltid haft någon att fråga. Alla dessa erfarenheter!

Det nyväckta hopp jag känt efter varje kurs. Den nyväckta inspirationen. Längtan efter att få förändra, lusten att kämpa för ett bättre samhälle, argumenten jag samlat på hög. Att åka hem från en kurs är alltid lite bitterljuvt.

Kongressen! Åh, jag är så lycklig  att jag fick förtroendet att åka dit. Det helt magiska gänget SEKO-ombud! Fikapåsen under kvällsplenan, samhörigheten, hand i hand sjunga “Internationalen”. Känslan av att tillhöra. Vara hemma.

Jag kommer sakna det.  Men jag är ändå trygg i tanken, att det snart är över. I framtiden väntar nya utmaningar, nya kamper, nya vänner och nytt engagemang. Jag har fått så mycket de senaste fyra åren och jag har gjort i ordning en speciell plats i mitt hjärta för dessa minnen. De kommer alltid finnas med mig, bygga upp mig, jag kommer dra energi från dem och göda mina leenden med dem. Min kamp är inte över, även om den nu inte nödvändigtvis kommer ha sin plats i SEKO.

“Och när skuggorna skräms, när livet känns hårt
Ta steg för steg fast det är svårt
Och om du vågar drömma när ingen annan tror
Kan du vinna mer än du tror.

För om vi vill, om jag vill,
Om du vill, vill vi två.”

Tack, alla ni som korsat min väg de här fyra åren. Våra vägar kommer garanteras korsas igen, för mig blir ni inte av med så lätt!