Tag Archives: Påhopp

Näthat på SD-toppens fb-sida – eller “REAGERA Björn Söder!”

Posted on by

Det är många som har varit med i debatten om mäns hat mot kvinnor och särskilt då på nätet. Många kvinnliga politiker från olika partier har uttalat sig, diskussionen har fortfarande inte tystnat på Twitter (vilket är ovanligt…) och förhoppningsvis kommer något vettigt ur det hela. Samtidigt som en ändå relativt konstruktiv debatt har förts har Sverigedemokraterna valt en lite annan… approach. Jag har skrivit lite om det på IRM (Läs här och här) och det har förts en debatt på sidan Newsmill där Avpixlats överkucku Mats Dagerlind gråtit ut över att han blir näthatad. Samtidigt som han själv har kräkts hat över bland annat en ung kvinna vars moder tagit sitt liv.

Men det har ändå varit relativt tyst från SD. Och det är kanske inte så konstigt, när det tycks som att deras partisekreterare Björn Söder tycker att näthat är fullt acceptabelt. Eller hur kan man annars förklara att kommentaren nedan finns kvar på Björn Söders facebook-sida? Den publicerades den 5 februari och har fortfarande, än idag, inte tagits bort.

kvinnohatkommentar2

De senaste dagarna har jag diskuterat med flera SD-anhängare på Twitter som alla sagt samma sak: “Du har inget bevis för att SD-sympatisörer beter sig dåligt på nätet!” Oh well, jag tror faktiskt jag har det. Eller vad säger ni? (Och eftersom det alltid är någon som VILL missuppfatta: Ja, det finns folk från vänster som hotar och hatar över nätet också. Det finns folk från alla politiska inriktningar. Olika kön. Men MIN erfarenhet är att det främst är män som beter sig så här. Sorry, men så är det. Och hittills har ingen kunnat motbevisa mig.)

Jag hoppas innerligt att Björn Söder, eller vem som nu är ansvarig för hans FB-sida, genast tar bort kommentaren i fråga. Nog för att SD är ett parti som inte är som alla andra, men det är inte värdigt ens dem att publicera en sådan kvinnoföraktande och sexistisk kommentar. Eller säger SD emot mig i den frågan?

Mer kvinnohat – eller “Vad ska vi göra åt det här?”

Posted on by

Gårdagens “Uppdrag Granskning” kan inte riktigt lämna mitt huvud. Jag tänker mycket på vad som sades i programmet och jag tänker på mina egna erfarenheter. Det är smärtsamt att tänka på att det finns så många som vill tysta varenda kvinna. Som tycker sig ha rätten att skriva och säga vad som helst. Som tar sig friheten att uttrycka hot och dränka andra människor i renaste hat. Mitt i mina funderingar blir jag uppmärksammad på ett Facebook-evenemang (som jag hoppas att ni också går in och anmäler) och jag blir så ledsen. Arg. Förbannad.

ryckslöja

Evenemangets syfte är alltså att mana folk att på en given dag rycka slöjor av muslimska kvinnor. Varför? Ingen anledning lämnas, kanske för att det inte finns någon anledning till att bete sig som ett hatiskt svin. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan få för sig att starta ett sådant evenemang. Hur man kan vara så totalt uppfylld av hat? Finns det någon slags tanke att “kvinnorna måste räddas” från islam? Det är ett “argument” jag hört förr, vanligtvis från SD-sympatisörer. Men hur kan kvinnor räddas genom att de blir kränkta? Det är så ofantligt korkat rent ut sagt att jag häpnar. Vad som är värre än kvinnohat är, enligt mig, kvinnohat som döljs bakom en tunn hinna av falsk omtänksamhet. Var ärliga med ert hat, om ni nu måste välja att hata.

FB-gruppen har på kort tid spårat ur alldeles. Det är en salig blandning av sakliga, lugna argument och rent hat. Från båda sidor. Och här kan vi också se flera exempel på det som uppmärksammades i gårdagens Uppdrag Granskning, att även fast man skriver med sitt eget namn på Facebook så ser man inga hinder att uttrycka sig på sätt som är vidriga. Och i, vissa fall, på sätt som kan räknas som olagliga:

slöja22

Jag vet att både eventets skapare och flera kommentarer har polisanmälts.  Namnen står ju öppet på eventets sida så man kan ju ändå tycka att det inte vore helt omöjligt att få någon dömd för de olaga hot som finns i kommentarerna. Upp till bevis, Polisen. Hur mycket energi tänker ni lägga ner på kvinnohatet den här gången?

UPPDATERING:
Sidan är nu borttagen från Facebook. En liten seger kan tyckas, men ändå en seger!

Mäns näthat – eller “Gimme love to give to others!”

Posted on by

Ikväll önskar jag verkligen att alla ser “Uppdrag Granskning”. Jag brukar sällan göra det själv, för jag är verkligen ingen TV-människa, men kvällens program känns så otroligt viktigt och angeläget. Det handlar om mäns näthat mot kvinnor.

Jag har sett många skriva om just den saken de senaste dagarna, och det är bra. Skiten måste lyftas till ytan så att alla kan se den. Det finns så många som säger “Om ni pratar om det så går ni bara DERAS ärenden, då får de som de vill!” och förlåt, men nästa person som säger så till mig kommer jag kanske kräkas på. Iallafall i fantasin. För vad blir bättre av att tiga om problemet? Vad blir bättre av att de kvinnor som drabbas av de här vidriga hoten sitter tysta och tar skiten själv? Jag är helt övertygad om att alla kvinnor som medverkar ikväll är starka människor som inte ger sig så lätt. Men alla människor har en gräns. Alla människor kan känna smärta.

Här kan jag egentligen bara tala utifrån mig själv. Jag har varit ganska duktig på att raljera och skämta om det hat jag fått ta emot. Det är inte på långa vägar lika vidrigt som det många andra utstått och utstår, men det finns där. Och även om jag sällan velat erkänna det, ens för mig själv, så känns det när någon skriver “Du borde våldtas”, när man blir kallad “fetto”, “äckliga fitta” eller “jävla luder”. Och varje gång jag får en sådan kommentar, mail eller tweet så tänker jag att det kunde ha varit någon annan som fick läsa. Det kunde ha varit någon som inte orkar mer utan tänker “Nu får det räcka, nu ska jag vara tyst”.

Och det är väl det som är målet, antar jag? Att tysta oss. En kvinna ska veta sin plats. En kvinna ska inte sticka ut hakan och ha en åsikt. En kvinna ska väl helst vara mild, vän och undergiven. När vi vägrar anpassa oss efter de mallarna så ser vissa män rött. Vi ifrågasätter den makt vi har och därför vill de sätta oss på plats. De gör det med det effektivaste vapen de har: hot.

Som jag skrev i början så har jag sett att många har skrivit om det här den senaste tiden. Hittills har jag inte sett att någon har ett svar på hur vi får stopp på hatet. Det har heller inte jag. Men jag tror, helhjärtat, att ett stort första steg är att fler öppnar ögonen. Ser hur det faktiskt ser ut i Sverige idag. Att vi blir fler som säger ifrån och framförallt: fler som stöttar varandra.

Därför blev jag lycklig när jag idag såg hashtaggen #nätkärlek på Twitter. Med syfte att göra det näthatarna gör, fast helt tvärtom. Det vill säga att med kärlek riktigt överösa starka kvinnor, och män, som vågar ta ställning. Som vågar sticka ut hakan. Som vågar sträcka på ryggen, peka på problem i vårt samhälle och säga “Det här är inte rätt!”.

Vi är fler än de som hatar. Det är jag övertygad om. Och även om några kommer tycka att detta är klyschigt, så vill jag ändå avsluta med: Tillsammans är vi starka. För det är vi!

Mina tankar om näthat – eller “Något måste hända”

Posted on by

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer. Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men också bli förringade, förminskade, bemötas med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Men gör det själv då – eller “Tala är silver, tiga är guld?”

Posted on by

Det har varit ganska lugnt på elaka-kommentarer-fronten senaste tiden. Varit, säger jag för nu verkar de små svpol-liven ha kommit igång igen. Har dock lagt märke till att det finns en stor spridning vad gäller finess hos dessa herrar. För ja, det är 99% av gångerna män som skriver till mig. Vissa väljer att ta den enkla, plumpa vägen:

valkarAtt anmärka på mitt utseende, särskilt min vikt, är något som tydligen är jätteroligt. Vad min vikt har med mina åsikter är väldigt oklart och ärligt talat… är inte tjockis-kommentarer lite VÄL 2012? Nu är det ett nytt år, hitta på något nytt. Bli snälla och trevliga och sansade, till exempel. Det är inte så svårt. Det är bara att låta bli att skriva elaka saker, gömd bakom ett anonym konto. Fler borde testa!

Men vi har också de som TROR att de är lite mer eleganta i sina dissar. Som väljer att istället för att angripa mig för mitt yttre, istället angripa mer personliga saker. Som min jobbstatus:

texjobb

För alla vet ju att jag dagarna i ändan ligger hemma och pillar mig i naveln och ÄTER skattepengar. Eeeeeeller? Nej, riktigt så är det kanske inte. Jag gör praktik som man kan jämställa med ett helt vanligt jobb (fast utan lön…), samtidigt som jag är skribent på en av Sveriges viktigaste politiska sajter (skrytskryt) och dessutom försöker jag ha ett liv. Nåväl, nu spenderas mycket tid framför Twitter, det ska jag liksom verkligen inte förneka för då ljuger jag. Men det betyder inte att jag kollar Twitter JÄMT och svarar på mentions OMEDELBUMS. Särskilt då inte från otrevliga rasister. (Jag tror förövrigt det var samma person som skrivit tweeten ovan som frågade mig  häromdagen om jag “hade tagit mina piller” för jag “verkade lite ostabil”.)

Tycker det är märkligt det där. Hur de inte alls kan bemöta argument eller föra en diskussion. Eller för den delen: hur de inte kan acceptera de gånger då jag inte har tid, lust eller ork med en diskussion. Istället är det liksom full fart framåt-attack, personangrepp och en slev med bajs som ska ösas över mig. Och de undrar sedan varför jag sedan inte vill “ta debatten”? Ta den själv, vettja!

Bonusmaterial
Får man slut på argument kan man visst välja att “ta debatten” så här istället:
tommyämtenmyr2

Ta kampen, SD: Sluta försvara hatet!

Posted on by

Idag skriver Åsa Linderborg en alldeles fantastiskt stark text i Aftonbladet. Hon berättar om det hat, och de hot, hon fått ta emot sedan tidningen började granska diverse högerextremistiska sajter. Hon beskriver hoten om våldtäkt, hoten mot hennes familj och anhöriga, oviljan att prata om det för det ÄR ju inte så farligt egentligen – försöker man trösta sig med. Vissa av hoten som Linderborg beskriver tycks ingå i nån slags högerextremistisk hat-mall, för jag har fått dem också. Jag har sett andra kvinnor få dem. De är inte ovanliga. Däremot är de ett enormt hot mot yttrandefriheten och vår demokrati.

Hot, hat, nedsättande kommentarer, allvarliga försök att tysta kvinnor. Det här är något vi måste prata om mer. Och mer och mer och mer. Det funkar inte att läsa en text, en ledare, en debattartikel en gång i halvåret. Vi måste prata om det ofta. Vi måste uppmuntra varandra att säga ifrån. Vi måste stötta varandra, finnas där för varandra – och vi måste prata om det.

Att en av sajterna som har granskats av Aftonbladet är Avpixlat är inte särskilt konstigt. Det är ändå Sveriges troligtvis mest kända högerextrema sajt. Sverigedemokraternas favoritblogg har ett klimat i kommentarerna som ibland är hotfullt, men nästan alltid är hatiskt. Det är i princip omöjligt att hitta ett inlägg på Avpixlat som inte har någon typ av hatisk kommentar under. Flertalet gånger har jag i kommentarsfältet sett hot mot kvinnliga journalister och opinionsbildare. Att Avpixlats (chef?)redaktör Mats Dagerlind själv inte känner några hinder att ge sig på unga kvinnor på Twitter och försöka trycka ner dem psykiskt, det förvånar inte men är väldigt talande.

Avpixlat, som av SD:s ordförande Jimmie Åkesson blivit beskriven som “en sund del av internet”.

Jag hoppas nu, hoppas innerligt, att Sverigedemokraterna kommer ta avstånd från Avpixlat. Att ett riksdagsparti ställer sig bakom en rasistisk och kvinnofientlig blogg på det här viset är skrämmande. SD-företrädare pratar ofta om kampen för demokrati och yttrandefrihet. Varsågoda – här finns en kamp för er att ta tag i. Ställ er upp och försvara Sveriges kvinnor. Ställ er upp och ta avstånd från Avpixlat och andra högerextremistiska sajter på internet. Ni har försvarat Avpixlat länge nog – försvarat bloggen som lade ut en opixlad övergreppsvideo och därigenom hängde ut en oskyldig ung kvinna. Bloggen som öste rasistisk dynga över en 14-årig tjej på Lucia. Bloggen vars kommentarsfält är infekterat av rasism, kvinnofientlighet och hat.

Kom igen nu. Visa att ni bryr er om demokratin.
Ta kampen, SD.
Ta avstånd från skiten.

 

 

 

Kulturberikad adress?

Posted on by

Intresset för var jag bor någonstans tycks bara öka bland Twitters brunare hörn. Jag kan inte riktigt förstå varför det skulle vara intressant eller ens relevant. Som jag tidigare skrivit så tycker jag att det är ett icke-argument som jag inte ens orkar bemöta de flesta gånger. Men jag kan inte låta bli att fascineras över deras ordbruk:

Vad en “kulturberikad adress” är för något har jag fortfarande inte fått något svar på.  Och den som kan gissa rätt på vem som har kallat mig “fetto” vinner… ingenting, tror jag. Finns hittills bara en som haft så dåliga argument att hen debatterar som en trettonåring på det sättet.

Men det är ju kul att de bryr sig så mycket om lilla mig. Ska jag ta det som ett tecken på att min åsikt har ganska stort värde, ändå..? 😉

Stackars små troll!

Posted on by

Jag antar att jag borde bli grinig och besviken när folk (läs: rasister) inte vill debattera med mig på en rimlig nivå. Att jag borde bli irriterad över deras uppenbara barnslighet och inskränkta syn på andra människor (läs: oftast kvinnor). Men efter många månader på Twitter så är det få saker som berör mig, istället roas jag lite. Jag vet, det är hemskt men jag har blivit härdad.

Fast nuförtiden är det inte så hemska saker som skrivs till mig, så beror främst på det. De allra värsta har jag blockat nu tror jag. Hot, och alltför grova saker, tolererar jag inte. Inte heller rent personliga påhopp, att bli kallad för saker. Personer som helt tydligt är rena troll, anonyma fegskitar, bekymrar mig inte heller så mycket. T.ex den här:

En person som hoppar in i en pågående diskussion bara för att få kalla mig “bitterfitta”. Då kan jag inte låta bli att först le, för att det är så infantilt. Sen bli lite ledsen. Vilket litet liv hen måste leva! Tragiskt, på något sätt. Sorgligt, att scanna av Twitter efter möjligheter att få förolämpa. Kasta skit, anonymt. Att inte våga stå för sina åsikter, det måste vara tungt.

Egentligen skulle jag vilja krama alla troll. Klappa dem på huvudet och säga “det blir bra, ditt liv kommer bli bättre, det kommer lösa sig”. Men innerst inne tror jag inte det hjälper. De har funnit ett sätt att kräkas ut sitt hat utan konsekvenser. Jag kan bara hoppas att deras näthatande gör att de inte hatar IRL i lika stor utsträckning. Naivt? Kanske. Men något positivt måste jag hålla fast vid, när trollen anfaller.

Det här med näthat är en svår grej…

Posted on by

Någonting som roar mig omåttligt är när näthatarnas försök att hata slår tillbaka mer på dem själva. Det är lite därför jag också bloggar om allt dumt de skriver om mig, eftersom jag tycker att de förtjänar att skrattas åt. För vad kan man annat göra än att skratta när de lekt grävande journalister för att kolla upp vem som är vän med vem på Facebook? Lika roligt hade jag åt det där blogginlägget som handlade om hur svenskhatande jag är. Kommentarsfältet är liksom ett enda stort skämt! De börjar konspirera om vilken flagga det egentligen är som är hissad på bilden. Kan det vara Israels? Kan det vara en “zigernarflagga”? När så plötsligt någon nyktert skriver att nej, det är Jämtlands flagga, så blir det desto roligare. För då måste man helt plötsligt försöka rättfärdiga inlägget på något sätt… ja, vad ska man säga?

Men, det jag egentligen ville med det här inlägget var att länka till den utmärkta ledaren som publicerades i Länstidningen häromdagen. Den säger allt, den är klok och jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Så, in och läs nu!