Vård till papperlösa – eller “Jag vägrar vara missunnsam som SD”

Jag har ont i en tand. Det innebär att jag tuggar på andra sidan. Vilket i sin tur innebär att jag har sjukt ont i käken – och knäcker med den mer än vad jag egentligen borde. En ond cirkel av smärta och jag vet ju, ett tandläkarbesök så skulle problemet vara löst. Men jag har inte råd. Herrejösses, hur skulle någon som är arbetslös eller lever på aktivitetsstöd kunna ha råd med något sådant? Nej, det får vänta tills jag får ett jobb. Så får jag väl bita ihop (pun intended) så länge.

Varför skriver jag då om mina högst ointressanta tandproblem? Jo, Sverigedemokraterna har dragit igång en kampanj som bygger på en av de svenskaste sakerna jag vet – missunnsamhet. Det kanske egentligen inte är typiskt svenskt, utan typiskt mänskligt, men just den där inställningen att gnälla över att “de där får mer än vad jag får!” och sen är det ingen som gör något åt det. Mer än, förstås, få det till att “de där” ska få lika lite de. För hur skulle det se ut om de som är mest underprivilegierade får något? Nej usch så hemskt…

Ja, jag pratar såklart om att papperslösa nu får rätt till vård och tandvård för femtio kronor per besök. Och ja, jag tycker faktiskt det är fullkomligt rimligt. Vet ni varför? För jag tycker att ALLA borde ha rätt till det. Varför ska jag då bli arg över att en grupp faktiskt får det..? Nej usch, att vara missunnsam är inte min grej. Jag känner snarare en djup tacksamhet över att vi erbjuder en sådan sak till de fattigaste, de som farit mest illa, de som gått igenom saker som vi trygghetsnarkomaner aldrig någonsin kan föreställa oss.

Men självfallet handlar det inte om vanlig, hederlig missunnsamhet. Nej inte egentligen. Det handlar om ett “vi och dom”-tänk. För inte är det någon som blir arg över att jag slagit i taket i högkostnadsskyddet och nu slipper betala 250 kronor för ett läkarbesök?

“Meh asså du har ju betalat skatt iallafall!” – Jo, visserligen. Men det går inte att tänka så? För knappast har jag betalat så mycket skatt att jag ens täckt mina egna sjukvårdskostnader. Definitivt har jag inte betalat tillräckligt mycket för att täcka upp resten av det jag fått “gratis” – typ hela min skolgång.

“Meh asså det är ju tanken som räknas, typ!” – Jaha? Och hur kan någon veta att papperslösa Maria inte kommer starta ett eget företag om några år och bli multimiljonär och betala mer skatt än vad Du någonsin kommer göra i hela ditt liv? Just det, det kan Du inte veta. Även om Du tror dig veta, på grund av dina eventuella… fördomar? (Ja, jag uttrycker mig snällt för jag skulle egentligen vilja skriva “eventuella rasism” men så får man väl inte skriva i det här jävla landet längre. Eller hur var det nu igen?)

Fast även om Maria skulle förbli arbetslös resten av sitt liv – spelar det nån roll? Är det verkligen hur mycket skatt man betalar som bekräftar människovärdet? Nej. Nej det vill jag inte ställa upp på. Det är alldeles för cyniskt. Jag är övertygad om att alla har sin roll att fylla i samhället, på ett eller annat sätt. Skatt – eller inte skatt. Jobb – eller inte jobb. Men jag förstår att inte alla tänker som jag, så ni kan ju fundera på det här:

Nog är det väl så, att det är lättare att vara produktiv om man inte är sjuk eller har ont? Det är jag övertygad om. Och enligt inte bara SD tycks det allra viktigaste vara hur mycket man producerar, hur mycket skatt man betalar, hur mycket pengar man kan visa upp. Åtminstone om du har lite mörkare hy, lite mörkare hår. Då måste du bevisa att du är “värdig” att bo i Sverige – genom din ekonomi. Cyniskt och en ganska äcklig människosyn.

Så nej, jag anser inte att någon som flyttar till Sverige (på vilket sätt det än må vara) har något att bevisa för oss för att anses värdig. Jag anser inte att vi ska villkora sjukvård på det sättet. Jag anser inte att det är orättvist att en grupp människor får billig tandvård, fastän jag också skulle vilja ha det. Jag får väl engagera mig politiskt och se till att försöka förändra det så att jag också får billigare tandvård då? Istället för att tänka “alla ska ha det lika jävligt som jag” för det är ju bara… fel.

Nu har jag babblat nästan färdigt. Kanske lite osammanhängande, kanske säger jag emot mig själv på nåt sätt nånstans i texten. Så får det vara. Egentligen kan ni nämligen hoppa över hela inlägget och bara läsa följande mening, för det är den som är viktigast och oantastlig:

Sjukvård är en mänsklig rättighet.

Och svårare än så är det egentligen inte.

Läs om REVA – eller “Det är en dag imorgon också…”

Så kommer en sån där dag då jag har så fullt upp att jag varken hinner eller orkar blogga nåt. Men ni kan få två saker av mig. För det första lovar jag att jag imorgon kommer fortsätta blogga om sexistiska skämt, den här gången försvarade av en välkänd restaurangkedja. Och så kan ni förstås läsa min debattartikel om REVA och polisens agerande när det gäller papperslösa:

Vad är egentligen Polisens uppgift? För en lite vilsen jamtlandstaus som emigrerat till Vår Kungliga Hufvudstad kan en sådan fråga först verka självklar. Polisen ska väl lösa brott, ta fast farliga bovar helt enkelt? Och det trodde jag också var fallet när jag flyttade ner hit. Tji fick jag, för den senaste tiden verkar det allt mer som att Stockholmspolisens främsta uppgift är att lurpassa på papperslösa flyktingar i Stockholms tunnelbana. Projektet bakom, som sägs rättfärdiga det hela, heter REVA och har fått skarp kritik från flera håll. Syftet är helt enkelt att öka antalet utvisningar av papperslösa flyktingar.

Läs hela här, på ETC Stockholm.

Arbetarrörelsen kan bättre – eller “Det handlar inte om invandring!”

Jag läste det här, och jag blev upprörd. Vad händer med min älskade arbetarrörelse? Mitt älskade LO? Vi måste göra något åt saken. Vi kan inte låta ord som jämlikhet och solidaritet förlora sin betydelse. För är det något SD inte förstår, så är det just de två orden. Vi måste bli bättre, kära kamrater. Vi måste bli starkare. Tydligare.

Jag skrev om det här på Facebook också. Och fick en kommentar från en älskad vän som menade väl när hen skrev “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”. Min respons på det blev en lång kommentar och jag kände att det var något jag ville förmedla till fler. Att jag ville att fler skulle läsa, för det är viktigt. Så, här är min respons på “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”:

Fast det handlar inte om det. Även om vi så skulle säga nej till ALL invandring så skulle vi fortfarande rea ut vår gemensamma välfärd. Vi skulle fortfarande ha en befolkning som tycks bry sig mer om nån hundring i jobbskatteavdrag än om huruvida sjukhus har råd att anställa personal. Vi skulle fortfarande ha riskkapitalistbolag som inte jobbar för att vården och omsorgen ska bli så bra som möjligt, utan för att de ska tjäna mer pengar. Pengar som de kanske inte ens kommer skatta i Sverige.

Även om vi skulle sätta stopp för all invandring skulle vi ha en skola som är under all kritik, vi skulle ha storföretag som strävar efter högre och högre och HÖGRE vinst och hellre förhandlar fram krisavtal till sina anställda (med hot om varsel) än några år går med på mindre vinst, mindre bonus. Vi skulle fortfarande ha en regering som tycker att det viktigaste är att prioritera RUT, ROT, sänkt bolagsskatt och sänkts restaurangmoms istället för att göra något åt arbetslösheten. Typ, jag vet inte, se till att det byggs lite bostäder kanske?

Skulle bostäder byggas kanske det skulle kunna, på samma gång, lösa ett annat jätteproblem, nämligen bostadsbristen som ser till att unga vuxna får bo kvar hemma hos sina föräldrar och som leder till att det är i princip omöjligt att få tag på en lägenhet i Stockholm om man inte köper den, och hur många har råd att lägga ett par miljoner på det?

Självfallet är det enkelt att skylla alla dessa problem på invandrare och flyktingar. Men de har ingenting med saken att göra. Hur kan vi gå med på att se MÄNNISKOR som en ekonomisk belastning när vi samtidigt göttar oss med sänkt skatt som går raka vägen ner i fickan på de som redan har så mycket pengar att de aldrig, aldrig nånsin egentligen behöver oroa sig? Varför har vi låtit det bli så här? Jag tänker inte gå med på att skylla några problem på invandringen. Det är att köpa SD:s problembeskrivning och det jag vet allra tydligast är detta: SD har så jävla fel.

ICA i Kaxås – eller “Vi är vi, inte vi och dom”

Har ni läst eller hört om ICA Kaxås? Ica-handlaren som la upp en bild på facebooksidan och välkomnade de nyinflyttade flyktingarna från Syrien – vilket blev en jättesnackis både på facebook och twitter. Jag har tänkt mycket på det där. För det första så tycker jag det är så enormt fint gjort. Många skulle behöva ta efter, lära sig. För även om bilden och texten på ett sätt pekar ut flyktingarna som något annat, något exotiskt, så finns det en väldigt god tanke bakom. Tänk om fler gjorde så? Tänk om fler tog sig tiden att säga “Välkommen hit”? Varför ÄR det inte fler som gör det?

Det har jag också tänkt på. Vad sällsynt det här är. Att det blev en så stor grej just på grund av det – sånt händer inte. Vi har på något sätt blivit så vana vid att rösterna som höjs är kritiska, skeptiska, kalla. Att man säger “Måste de verkligen komma hit?”. Jag tror många lyssnar på SD just där. De är duktiga på att vara övertygande. Misstänkliggöra det främmande, framställa människor som flyr som något slags hot. Men jag tror också att media har en roll. För hur ofta läser man egentligen något positivt om de människor som flyr till vårt kalla lilla land? Jag har tänkt på det mycket senaste tiden, att det så ofta finns en underton av pessimism även i artiklar som inte är skrivna på Avpixlat. Att invandring, flyktingar, framställs som ett problem. Såklart är “Hur mycket invandring tål Sverige?” ett bra exempel. Ett tydligt tecken på en förskjutning, kanske? Eller ett tecken på att allt är som det alltid har varit.

Jag önskar så att det ska förändras. Att vi ska sluta särskilja på politiska områden. Att vi äntligen ska få en utbredd insikt om att det finns ingen “integrationspolitik”. Det finns bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik… ja ni fattar. Vi behöver inte dela upp oss i “vi och dom”. Ett första steg i det är att acceptera att “dom” kommer hit. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att det är åt det hållet vi är på väg. Vi har inte råd, vare sig ekonomiskt eller mänskligt, att köpa SD:s syn på invandring. Vi kan inte låta SD bestämma hur debatten ska föras. Det är dags att vi tar tillbaka politiken från det lilla, främlingsfientliga partiet och gör något bra istället.

Eller hur?

(M) hjärta (SD)?

2010 infördes ett försörjningskrav i Sverige. Det innebär att en person som har uppehållstillstånd måste visa att hen har både jobb och boende innan en make/a kan komma till Sverige som anhöriginvandrare. När Moderaterna nu börjar hinta om att de vill skärpa kraven för anhöriginvandring tycker jag det känns passande att i min tur hinta om att deras politik börjar likna SD:s.

Jag säger inte att de är samma lika, men skrämmande likheter börjar dyka upp när Tobias Billström pratar om att kraven måste skärpas, något som både KD och MP protesterat mot redan tidigare då det riskerar att negativt påverka barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn.

Sverigedemokraterna har lagt en motion i Riksdagen, det tycks vara deras allra längsta motion vilket är föga överraskande när den handlar om invandring. Det som överraskar mig, trots att jag borde vara härdad, är den cynism som genomsyrar motionen. Jag skulle kunna skriva många, många inlägg om denna motion och så kommer det kanske bli men jag koncentrerar mig nu på ett stycke.

Det är det stycke av motionen som handlar om att begränsa anhöriginvandringen och då, som det tycks, främst den i form av att make/a bosatt i utlandet flyttar till make/a bosatt i Sverige. För det första tycker Sverigedemokraterna att ett gift par bara får återförenas och få uppehållstillstånd om de båda har uppnått en viss ålder:

…äkta makar och därmed jämställda personer som önskar återförenas med en härboende make eller maka ska få uppehållstillstånd ska båda parter vara över 24 år gamla.

Förslaget är en del ur SD:s åtgärdsplan riktat mot hedersproblematik och hämtar inspiration från Danmark. Men det är inte det som jag reagerar främst mot, utan det är följande stycke ur motionen:

…den härboende ska dessutom betala en engångssumma, uppgående till ett prisbasbelopp, som ett bidrag till statens utgifter för maken eller makans svenskundervisning och övriga anpassningskostnader.

I år, 2012, skulle det alltså kosta 44 000 kronor för någon att återförenas med sin make eller maka i Sverige. 44 000 kronor är väldigt mycket pengar för de flesta, av vilket man bara kan dra en slutsats: I SD:s Sverige är kärlek inte till för den fattiga.

Men, den främsta frågan nu är kanske ändå vilken väg Moderaterna kommer ta. Det framstår som osannolikt att de skulle kunna driva igenom skärpta krav på anhöriginvandringen utan hjälp av SD. Hur mycket är M redo att kompromissa? Kommer vi för första gången se ett öppet samarbete mellan partierna? Och jag vågar knappt ens tänka mig hur ett förslag framtaget av de båda partierna skulle kunna tänkas se ut, då SD troligtvis inte kommer ge Moderaterna sin röst gratis.

 

 

Låt Ali stanna!

Idag kan man på flera ställen läsa om Ali, en femtonårig pojke som flytt till Sverige via Italien. I Italien blev han misshandlad av gränspolisen och utsatt för våldtäkt i ett flyktingläger. Jag har full förståelse för att han inte vill tillbaka. Historien är dock mer upprörande än så, då Ali just nu ligger inlagd på BUP. Han har flertalet gånger försökt ta sitt liv och vid ett tillfälle har han sytt ihop sin egen mun. Nu ska han utvisas.

Migrationsverket vill göra en ny prövning, svensk gränspolis säger nej. Min helhjärtade uppfattning är att ibland måste man se bortom regler och se människan istället. Det är en uppfattning jag känner gäller alldeles särskilt mycket när det gäller ett barn. Ett barn! Och de som inte delar den uppfattningen tror jag lider av empatibrist. Den dagen lagstiftning och regler går ut över människoliv, det är den dag man måste inse att lagstiftningen och reglerna måste ändras på.

Jag skiter fullständigt i “de följer bara reglerna” i ett sådant här fall. Naivt och korkat, kommer säkert vissa säga. Det gör mig ingenting, för jag tror på att slåss för människors liv. Ett liv är alltid mer värt än regler.

You’ve got mail

Som ni vet så publicerade vår lokaltidning en insändare skriven av mig häromveckan. Den fick många kommentarer och svar på nätet, men även i analog form. Igår hittade jag nämligen ett handskrivet brev i mitt brevinkast och eftersom det är ganska…eh…spännande formulerat, så skriver jag ut det här:

Hej, hej! Anny Berglin!

Har tagit del av dina åsikter i ÖP 2012-08-18, jag kan tycka detsamma, men tyvärr, så är det så här att människor, som verkligen behöver hjälp är inte dom som kommer hit, tyvärr så är det så. En hög procent, som kommer till Sverige, kommer för utnyttja och dom säger: “Svenskarna snälla men dumma” och det är med sanningen överensstämmande, vi är snälla, men dumma. Du är 27 år, ser jag på datorn, så du är ganska ovetande om verkligheten precis som större delen av svenskarna. Vi har svenska ungdomar som varje dag går till Arbetsförmedlingen, utan att få något arbete, dom flesta invandrare kan ingenting annat än baka pizza och det har vi alldeles för många av, dessutom ohälsosam mat.

Vi har svenska pensionärer, som har så dålig pension, speciellt kvinnorna, så dom knappt har till mat, trots att dom arbetat och betalat skatt hela sitt liv. Tycker du inte att det är rätt att vi hjälper våra egna först? Tycker du att dom libanesiska ägarna till rest. O’learys sticker med miljoner och “snuvar” matleverantörer – musiker med flera? Är rätt? Under årens lopp har det hänt många liknande händelser, tyvärr.

Jag har en kusin, som bor i Malmö, som med egna ögon, sett invandrarkillar klädda i “burka” (burka som ska vara ett s.k. hedersplagg) stjäla pengar från handikappade människor. Och det är ju ofattbart år 2012 att människor tror på låtsasguden Jesus Kristus-Mohamed. Alla’h, ofattbart med denna vidskepelse.

Moskéer som ska byggas här i Sverige (Östersund bl.a) som vi svenska skattebetalare vara med att betala. Är det så noga med koranen – moskéer – burka kan dom stanna i sitt hemland! Vi svenskar kan inte komma till något annat land med sådana fodringar. Kina – Ryssland – f.d. Sovjetunionens länder med många innevånare tar inte emot några flyktingar alls, men lilla Sverige vi tar emot flest invandrare.

Anny, din tanke är god, så jag ger dig ett gott råd: ta med dina vänner ut och res runt i världen och lär länderna i Afrika att odla jorden, för det vet jag att dom efterlyser, så svälten avtar! Res till länder som fortfarande har dödsstraff och se till att dom slutar med sådana odemokratiska metoder. Du är ung och har framtiden med dig, så lycka till med att hjälpa människor, så dom kan få ett drägligt liv i sina hemländer, där dom helst vill bo, där dom är födda!
Lycka till önskar *förnamn för otydligt för att kunna tydas* , ej rasist!!!

PS ! 55 000 människor fr. Somalia – farfar – farmor – mamma – morfar ska komma hit till Sverige, dom har aldrig skattat en krona i Sverige, men det är redan klart att dom ska få socialbidrag som är större än vad svenska pensionärer har. Är det rätt tycker du??????????
DS!

Ja, ni…. vad ska jag säga? Invandrarkillar i burka som rånar handikappade, invandrare kan bara baka pizza, låtsasguden Jesus Kristus-Mohamed (jag missade nog den delen av religionsundervisningen!), jag är för ung för att kunna veta något, jag borde lära afrikanerna att odla jorden (för det är säkert DET som är det främsta problemet, inte torka…) och sen ska jag också åka till USA och säga åt dem att avskaffa dödsstraffet. Finns så mycket tok i det här brevet och jag önskar så innerligt att jag kunnat besvara det med ett långt, handskrivet brev. Men tyvärr, avsändaren är förstås anonym.

Förra brevet fick jag mitt livs första kärleksbrev på posten. Finaste brev jag fått någonsin!
Det här brevet, mitt livs första insändarsvar i brevformat, är liksom raka motsatsen till det…

Jag VILL inte vakna!

Ett vanligt mot”argument” jag brukar få i debatter om invandringspolitik är “Men bor du i ett invandrartätt område eller? Görure? GÖRUUU?? Näää men håll käft då!” och det finns få saker som är så frustrerande.

Sen när måste man bo på ett visst ställe för att få ha en åsikt om det? Måste man bo i USA för att få ha en åsikt om presidentvalet? Måste man vara gammal för att få ha en åsikt om äldreomsorg? Måste man ha barn för att få ha en åsikt om förskolan? Nä. Usch, det är bara så löjligt. Och den enda gången jag möter det här skämtet till “argument” är när man diskuterar invandring.

Jag kan bilda mig en rättvis åsikt ändå. Det är knappast så att jag sitter isolerad dygnet runt i min lägenhet. Jag har både egna erfarenheter – och tar del av andras. Både positiva och negativa. Nån slags allmän uppfattning tycks vara att jag skulle tro att alla invandrare är supergulliga och snälla. Eh, hallå…det är människor vi pratar om. Klart det alltid finns rötägg.

Till skillnad från rasisterna dömer jag dock inte hela grupper utifrån de rötäggen.

Självfallet tog jag upp det här även på Twitter. Och taggade #svpol. Och ojdå, det gick ju som det gick:

Jag ÄLSKAR det här sättet att debattera på. Så…så himla sakligt! Jag häpnar inför intelligensen i det här svaret, på riktigt. Wow, jag erkänner mig besegrad. Jag ska GENAST bli rasist! Eeeeeeeeeeeeeeeeeeller så är jag inte så jätteimponerad faktiskt. Samma person tyckte att det var skoj att fortsätta sin kamp att utmåla mig som lögnare. Jodå, hen har skrivit samma sak flertalet gånger tidigare:

Nejdå, det är inte synd om mig. Inte alls! Jag blir glad när folk ifrågasätter mig och utmanar mig. Det ger mig en strålande möjlighet att finslipa mina argument. Kommentarsfältet på min insändare är ett utmärkt exempel. Flertalet debatter och diskussioner på Twitter är också bra exempel. Exemplet ovan… not so much. Och förövrigt, om “vakna” innebär att jag måste börja hata främlingar, vara rädd för det okända, bygga mina åsikter på felaktiga uppgifter och hitta på saker under skyddet av en foliehatt… tja, för att vara ärlig fortsätter jag nog sova då. Djupt och länge.

Välkommen – jamt å standut!

Fick en kommentar på mitt förra inlägg/min insändare som jag tänkte jag skulle besvara i ett helt eget inlägg:

Jag förstod inte mycket av det här. Vad har landskap och den subjektiva uppfattningen om dess skönhet med asylpolitik att göra? Människovärde, stänga gränser (för vad?), råd och plats etc – är det en parodi på vad man kan få höra från de trötta makthavarna i riksdagen?

Hej tg! Trevligt att du kommenterar. Och du har rätt, ett vackert landskap kanske inte har så mycket med asylpolitik att göra. Men du kan välja att se det som en slags metafor. Att jag vill dela med mig av mitt vackra hemlandskap betyder också att jag vill dela med mig av mina, våra, resurser. Jag tror på ett samhälle dit alla är välkomna. Jag hade visserligen kunnat skriva om Sverige istället för om Jämtland, men det är inte riktigt min grej. Jämtland är min grej.

Jag ville också, på något sätt, visa att vi här uppe i norr är ganska toleranta människor. För tro mig, min åsikt delas av fler. Jag är inte ensam om att vilja dela med mig. Människovärde, stängda gränser, råd och plats har väl i högsta grad en stor betydelse i asylpolitik, eller missförstår jag din kommentar nu? Faktum är att vi har plats här uppe. Många kommer säkert gnälla “Men det är bostadsbrist i Östersund!” men Jämtland består av mer än en stad. Vår glesbygd avfolkas och riskerar att dö ut. Det måste vi göra något åt. Då tycker jag att det är en rimlig lösning att säga “Välkommen hit!” och möta främlingar med ett stort leende.

För, som det så klyschigt sägs, en främling är en vän du ännu inte lärt känna.

Hit är alla välkomna, om jag får bestämma!

För några dagar sedan skrev jag en insändare till vår ena lokaltidning. Vill ni hellre läsa den där, så trycker ni här. Med kommentarer, och allt! Annars kan ni helt enkelt scrolla ner och läsa den här istället:

Här sitter jag i min soffa, nyss hemkommen från en promenad runt Frösöberget.

Jag häpnar över vilket vackert landskap jag bor i. Fjällen, sjöarna, skönheten. Jag är tacksam för att jag haft turen att bli född här. För det handlar inte om annat än tur, för mycket kan man styra i sitt liv, men inte var i världen man blir född.

Det får mig också att tänka på det här med främlingsfientlighet, rasism, att vilja stänga vårt lands gränser. Att neka människor tillträde till det här vackra. Jag kommer aldrig förstå viljan att säga ”stopp och belägg, hit är du inte välkommen”. Att man kan se människor som kostnader, utan att vilja se deras människovärde.

Jag blir lika ledsen varje gång jag hör någon prata om att vi inte har råd att ta emot invandrare eller flyktingar.

Jag blir lika ledsen varje gång jag hör någon prata om att de bara kommer hit för att snylta. Jag blir lika ledsen varje gång någon vill stänga dörren och sätta upp en stor stoppskylt.

Vi lever i ett överflöd. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har både råd och plats att välkomna människor hit. Det är en snål och cynisk syn på mänskligheten att vilja stänga Sveriges gränser. Skulle det någonsin hända, hoppas jag innerligt att Jämtland gör revolt och blir en egen republik på riktigt. För min uppfattning är att hit är alla välkomna.

Med stolthet säger vi ”kom in!” när någon knackar på vår dörr och med ännu större stolthet visar vi upp det sagolikt vackra som är vårt hem. Som vi inte själva valt att födas i, så hur kan vi egentligen säga nej till att dela med oss?