Hej kamrater, det är väldigt trevlig att få vara här och tala. Första maj har alltid varit speciellt för mig. Jag kommer ihåg vaga minnesbilder från första maj från när jag var väldigt liten och fick sitta på pappas axlar i tåget. I jämnhöjd med plakaten som jag inte kunde läsa förstod jag ändå att det var en viktig dag. Det var den när jag var liten, det var den redan på 1800-talet och den är det idag. Vi har mycket att vinna tillbaka och ett stort arbete väntar framför oss.
Det är ett nämligen ett viktigt år i år. Supervalår, kallas det, eftersom det är val inte bara till riksdag, kommun och region, utan även till europaparlamentet. Särskilt viktigt är det här valåret kanske för oss, Vänsterpartiet.
Självfallet vill vi växa och bli större i både kommun, riksdag och region. Vi vill påverka, och vi kan styra. Det har vi visat i många kommuner där vi redan idag är med och styr. Vi har en politik som många kan ställa sig bakom. Och vi är det enda partiet som säger bestämt nej till vinster i välfärden. Kanske tycker ni att just den där sista meningen, nej till vinster i välfärden, har upprepats många gånger nu? Bra. Det ska den göra. När valdagen är här den 14 september ska hela Sverige veta var vi står i den frågan.
Det är den frågan som är vår viktigaste, inte bara för att en stor del av Sveriges befolkning står bakom oss i den, utan också för att vi alla är överens om att det får räcka nu. Våra skattepengar ska gå till det som vi hade tänkt oss, inte ner i fickan på redan rika riskkapitalister som tar med sig dem till skatteparadis och lever gott. På våra skattepengar!
Därför är det så oerhört viktigt att vi mobiliserar inför höstens val. Att vi kämpar med varje gnutta energi vi kan uppbåda. Ut på gator och torg, ta diskussionen vid fikabordet, skriv debattinlägg, blogga och twittra. Visa och berätta vad Vänsterpartiet står för. Det är det bästa sättet på vilket vi kan växa. Vi blir inte större genom tystnad, vi blir större genom engagemang och glöd.
På samma sätt måste vi ta valet till europaparlamentet på största allvar. Röstdeltagandet är historiskt sett lågt i det valet. Det måste vi ändra på. För det är många av våra egna som inte röstar, just för att vårt parti är eu-kritiskt. Men någonstans måste även den mest eu-negativa förstå att om vi ändå är med, så måste vi delta och påverka. Vi kan förändra. Vi har visat det med det arbete vi redan bedrivit i europaparlamentet så här långt.
Vi har gått före och visat vägen när det gäller jämställdhet och feministiska frågor. Det är något som gör mig väldigt stolt. Jag hoppas att vi fortsätter med det arbetet, för det behövs. Det finns många ute i Europa som tycker att feminismen har gått för långt. Det tycker inte jag, jag tycker att den knappt börjat ta sig någonstans.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra aborträtten.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra villkoren för arbetande kvinnor.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att inskränka rättigheterna ytterligare för hbtq-personer.
Vi måste motverka det. Vi är det parti som tar de här frågorna på störst allvar och därför behövs vi i europaparlamentet. Vi kan inte låta antifeministerna, kvinnohatarna och bakåtsträvarna roffa åt sig all makt. Det finns många därute som slåss hårt för att krossa rättigheter som vi kämpat för i åratal. Låt dem inte göra det. Låt oss istället kämpa tillbaka, ännu hårdare!
Vi har ett annat viktigt arbete att göra i Europaparlamentet. Idag dör människor när de flyr från krigsdrabbade länder. Människor från Syrien är så desperata att ta sig från kriget och terrorn i det egna hemlandet att säkerheten på båtarna de färdas med inte ens är sekundär fråga, det är inte överhuvudtaget något de har råd att fundera på. De dör, där på Medelhavet. I sin vilja att rädda sina liv, förlorar de dem istället.
Det behöver inte vara så här. Europa är ett fort med tjocka murar. De murarna kan vi hjälpa till att riva ner. Ingen borde behöva dö för att kunna ta sig från kriget i sitt hemland till någon typ av trygghet i Europa. Rätten till liv måste stå över viljan att sluta sig mot omvärlden. Men även här finns det många som kämpar med allt de har, för att vi ska sluta oss allt mer. Låt det inte ske. Låt inte fler dö på Medelhavet. Deras tårar är våra tårar. Deras rädsla ska vara vår rädsla. Deras kamp ska vara vår. Deras blod ska inte finnas på våra händer.
Men det är inte bara i EU vi måste kämpa och slå tillbaka. Vi har en kamp i Sverige som vi måste ta på stort allvar. Idag har nazistiska svenskarnas parti demonstrerat i Jönköping. Nazister. På arbetarrörelsens dag. Jag känner hur hela min släkt, bestående av arbetarklass och fackliga aktivister, roterar i sina gravar.
Det här är tyvärr bara ett tecken i tiden. Rasismen normaliserades i rasande takt efter att Sverigedemokraterna tog plats i Riksdagen. Vi gick från att tycka att antirasism var ett normaltillstånd, till att vissa tycker att det är något extremt. Något bara vi på vänsterkanten ska hålla på med, för det är något farligt och odemokratiskt som de inte själva vill befatta sig med. Det är en utveckling som, ärligt talat, skrämmer skiten ur mig.
Jag kommer ihåg så väl hur det kändes för fyra år sedan, när det stod klart att SD kom in i riksdagen. Den vanmakt jag kände. Hur kunde detta ske? Hur kunde vi släppa in rasister i Sveriges riksdag? Den frågeställningen har jag haft med mig sedan dess. Och jag ser sambandet mellan det, och vilka som styrt vårt land i regeringsställning i åtta år.
Vi har haft en regering som sakta men säkert försämrat villkoren för de som har det sämst i landet. De har försämrat för arbetslösa, för sjuka, för ensamstående kvinnor, för icke svenskfödda. Arbetslösheten har ökat. Och det är då inte så konstigt att SD, som har en enkel lösning på varje problem som finns, då ökar. För tyvärr måste jag också säga detta: det har inte funnits några andra som skrikit lika högt som Sverigedemokraterna. SD övervann internet, de var tillsammans med sina högerextrema kusiner, pionjärer på nätet.
Vi i de övriga partierna stod och trampade utanför våra valstugor, ovetande om att en stor del av valkampanjen 2010 bestod av ettor och nollor. Jag säger inte att det är vårt fel att SD fick sin makt, men jag säger att vi hade kunnat arbeta hårdare för att förhindra det.
Därför är det viktigare än nånsin att vi vågar ta den här kampen nu. Det är inte bara SD som vi måste kämpa mot, nazisterna marscherar på våra gator. De skadar våra kamrater, våra systrar och bröder. Vi kan inte sitta stilla och tigande stå på. Vi är det parti som står för solidaritet, feminism, samhörighet, rättvisa. Det är vi som måste stå på tå och skrika allra högst. Jag hoppas att jag har er vid min sida i den kampen, för tillsammans kan vi skrika så mycket högre. Tillsammans kan vi skydda varandras ryggar. Tillsammans kan vi visa både SD och de nazistiska rörelserna att de inte är välkomna här. Inte i vårt Sverige. Inte i vårt Halland.
Och jag vill att vi skänker en tanke till de som rest från hela landet till Jönköping idag, för att protestera och demonstrera mot nazisterna. Jag vill att vi skänker en tanke till de som riskerar sin trygghet, sin säkerhet, för att med raka ryggar kunna säga “vi gjorde något”. Jag vill att vi skänker en tanke till kyrkorna i Jönköping som för första gången sedan 1939 lät klockarna ringa för att varna för fara, när nazisterna marscherade genom staden.
Och jag vill till och med att vi skänker en tanke till det moderata kommunalråd som sa “Vi vill inte förknippas med nazism!” och lät skylta om infartsskyltarna så att det där står “Jönköping mot nazism”. Han tycks ha förstått att kampen mot nazism har ingen partitillhörighet.. Och jag hoppas att fler av hans partikamrater, hans allianskompisar och alla som tänker samma liberala tankar som han förstår detsamma: kampen mot nazism är inget extremt, det är ett demokratiskt måste.
Jag är som sagt väldigt glad att få vara här och tala idag. Det är skönt att få ladda upp med energi och engagemang. Vi kommer behöva varandra i kommande valrörelser. Varje gång vi känner tröttheten måste vi tänka på vad det är vi kämpar för. Det är värt lite trötthet när vi kämpar för ett socialistiskt och solidariskt samhälle där alla är välkomna. Det är värt lite huvudvärk när vi kämpar för att kvinnor ska våga gå ute på kvällen, för att kvinnor ska känna sig trygga, för att kvinnors rättigheter inte ska tas ifrån dem. Det är värt lite träningsvärk efter spring i trappor för att dela ut flygblad, för vi kämpar för ett Sverige, och ett EU, byggt på rättvisa och solidaritet.
Vi är Vänsterpartiet. Vi är feminister och socialister. Vi kämpar för de som inte kan. Vi skriker för de som inte har någon röst. Vi är stolta över vår politik och vi vill prata om den. Vi vill göra skillnad och vi vill påverka. Vi är Vänsterpartiet och vi är inte till salu!
