Category Archives: Feminism

Lite fredagsrädsla – eller “Det här är feminism”

Posted on by

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, bara ATT jag vill skriva. Jag tänkte skriva om rädsla först, om att vara rädd. För det ska ni veta, jag är rädd för mycket. Jag är rädd för krig, sjukdom, olyckor, att mina älskade ska fara illa. Jag har diverse fobier som klaustrofobi till exempel och jag är livrädd för insekter, spindlar, fjärilar. Och jag är livrädd för såna människomaskotar ni vet, typ Lisebergskaninen?

Fast hur kul är det egentligen att skriva om sånt, tänkte jag sen. Varför ge rädslan mer uppmärksamhet än vad den förtjänar? Bättre då att skriva om något lyckligt och bra kanske, som att jag är uppe och hälsar på Moderskeppet. Ute skiner solen över fjällen, bredvid mig ligger min älskade prickige gris och jag äter lakrits köpt på Dollarstore. Jag kan liksom inte tänka mig hur det skulle kunna vara bättre just nu, i detta ögonblick.

Förresten, när jag var på Dollarstore så köpte jag också sketchblock och pennor. Tydligen tänker jag börja rita igen. Kanske är det vad jag behöver? En utflykt bort från orden en tag, för att återfinna min inspiration. Det är nog därför jag tagit en paus från Twitter i helgen också, för att ta tillbaka mitt språk. Dels det, dels att jag är så innerligt trött på det ständiga ifrågasättande jag utsätts för på Twitter.

Nej, jag har inga problem med att ta kritik. Iallafall inte konstruktiv sådan. Men senaste tiden är det allt för många som huggit direkt bara jag yttrat en åsikt.  Och det tar på krafterna. Det som gör mig allra mest ledsen och bedrövad är dock att jag märker ett mönster i när de attackerar som mest. Jag trodde nämligen att rasism var det mest provocerande att diskutera i sociala medier och på internet.

Jag hade fel.

Ingenting verkar provocera så mycket som när man skriver om, twittrar om, debatterar jämställdhet. Eller ja, egentligen feminism då. Men det tycks råda någon slags uppfattning därute om att feminism och jämställdhet handlar om två olika saker. Så är det förstås inte. Feminism är kampen för jämställdhet. Det är verkligen inte mer komplicerat än så!

Kanske är det så att, om du som är man får psykbryt och ilskesutbrott så fort du hör ordet “feminism”, borde börja fundera på det här: Du kanske inte vill ha jämställdhet?

Du kanske har det såpass bra i dina egna privilegier, mår så fint med din egen makt, att du inte vill släppa på den? Eller så kanske det är så enkelt att du är rädd. Rädd för förändring. Rädd för att hamna i något slags underläge. Rädd för att kampen för jämställdhet egentligen är en kamp mot dig. Då kan jag trösta dig med detta:

Vi feminister vill inte ha mer än vad du har. Vi vill ha samma sak som du har. Och det kan du väl ändå bjussa på?

Att fly – eller “Jag är aldrig trygg”

Posted on by

Jag är på väg hem från tunnelbanan. Klockan är mycket och det är vardagskväll så det var inte så många som klev av på min station. Efter en stund hör jag fotsteg bakom mig. Jag vågar inte vända mig om, utan går istället lite snabbare. Tänker att det är mitt i ett bostadsområde, om jag skriker måste ju någon höra, eller hur? Jag hör stegen bakom mig och hur de också ökar takten och jag är helt säker på att nu, nu händer det. Nu blir jag våldtagen.

Jag stoppar ner handen i fickan och kramar nycklarna, kanske kan jag slå honom i ansiktet med dem? Jag vill inte springa heller, jag har ju läst hur sånt beteende kan trigga. Så plötsligt: En hand på min axel och hela min kropp fryser till is av ren och skär skräck.

”Förlåt, du tappade den här.” Jag tittar oförstående ner på vanten som han håller fram, sedan inser jag att det är min. Min tappade vante, som han bara ville ge tillbaka. Jag säger tack, lite skakigt, och han vänder och går åt andra hållet.

Jag har fortfarande puls som en vettskrämd kanin men samtidigt är jag så lättad. Jag klarade mig! Den här gången också. Och jag börjar tänka: Varför ska jag behöva vara rädd i mitt eget samhälle? Varför ska jag behöva bära på den här skräcken? Åh, tro inte att jag är unik. Det här är en skräck som delas av de flesta kvinnor jag känner. Vi lär oss tidigt att leva med den, hantera den. Göra upp strategier och planer för hur vi ska försvara oss när den dagen kommer. För det handlar om när, inte om, när vi tänker.

Och jag inser att jag ständigt är på flykt när jag rör mig ute. Alltid redo att försvara mig, alltid beredd på att kriga. Aldrig någonsin trygg. Och jag kopplar ihop det med att jag alltid döms för mitt yttre, att jag särbehandlas på grund av något jag inte själv kan råda över och jag inser… det är inte konstigt att jag är antirasist. Inte det minsta märkligt, faktiskt.

Det är inte konstigt att jag istället för rädsla och misstro väljer att bemöta migrationsfrågor med empati och förståelse. Kanske är det också därför, i alla fall enligt min uppfattning, en större andel kvinnor än män är just uttalade antirasister? Kanske är det därför det finns så få kvinnor i Sverigedemokraterna.

För vi vet hur det känns. Vi vet hur det är.

Vi är också på flykt.

Mitt kön är inte relevant – eller “Jag är ingen stark kvinna!”

Posted on by

Nej, jag vill inte bli kallad “stark kvinna”. Det kvittar om du själv anser att det är en komplimang, jag tycker inte det. Varför? Tja… hur ofta brukar ni benämna män som “stark man”? Nej, då brukar det främst vara bara “stark”, eller hur?

Förstår inte varför vi måste påtala vilket kön en person har när vi ska beskriva hen? Och nej jag förespråkar inte att alla kön ska avskaffas och småpojkar ska kastreras vid födsel och blablabla allt annat jag  brukar bli anklagad för. Nej, jag förespråkar att jag ska få vara jag – få vara Anny som är en stark person. Utan att ni ska behöva blanda in vad jag har mellan benen?

Det är inte en komplimang att säga att jag är en “stark kvinna” för det är underförstått “Du är stark, trots att du är kvinna” eller “Du är inte lika stark som en man som är normen, men good try hörru!”. Kanske är det jag som övertolkar, men det skiter jag i. Jag har tolkningsföreträde i att reagera på vad jag blir kallad. Så nästa gång ni ska beskriva mig, beskriv mig som “stark person”. Mitt kön är i det fallet nämligen totalt irrelevant.

Normen är manlig i de allra flesta fall. Varför ska vi fortsätta bidra till det? För det är just precis vad vi gör när vi pratar om starka kvinnor, duktiga kvinnor, kompetenta kvinnor, smarta kvinnor. Jag förstår att det här kan låta flummigt för den som inte är van att tänka i de här banorna men tänk på det i fortsättningen, hur gör man skillnad på när man beskriver män och kvinnor? När är mannen norm? HUR kan man se att mannen är norm? Och vill du, som kvinna, att fokus ska ligga på vilket kön du tillhör – eller på de egenskaper som gör att du beskrivs?

Genusfolket har skrivit ett inlägg om ett liknande fenomen idag och jag tycker verkligen att ni ska läsa inlägget. De lyckas, i vanlig ordning, skriva mycket tydligare och mer pedagogiskt än vad jag klarar av. Hanna som har skrivit inlägget sammanfattar det så grymt bra i de här två meningarna: “Det är så normer fungerar. I det här fallet är vi alla män tills vi plötsligt är Kvinnor”

Och just precis så är det ju. Och just precis det stör jag mig på. Och just precis det tycker jag att vi ska ändra på!

Ett argt blogginlägg – eller “MEN VAFAN?!”

Posted on by

Så var det dags att bli förbannad igen. Bilden som ni ser här nedan fick jag redan för flera veckor sedan av en kompis som hade sett den nånstans, säkert på Facebook, och jag hade verkligen tänkt blogga om den redan då. Men det föll liksom bort. Idag blev jag påmind om den igen för idag fick jag den indelad i mitt flöde på Facebook. Mitt blodtryck gick från det vanliga superlåga till säkert farligt högt. Seriöst, det här kan inte ens ursäktas eller bortförklaras med “Det är på skämt”. Det här är bara rent ut vidrigt även om det är en bra bild för att symbolisera det jag skrivit om även förut: många män och killar vet inte vad våldtäkt är. Många män och killar tror sig ha större rätt till en kvinnas kropp än kvinnan själv.

vadhonsäger

Fan. Nä, jag KAN inte skriva något konstruktivt och genomtänkt nu. Allt jag kan tänka är att jag vill skrika, eller kanske vråla: “DET ÄR VÅRA KROPPAR! DET ÄR VI SOM BESTÄMMER ÖVER DEM!” För på riktigt finns det få saker som gör mig så upprörd som när folk säger “Äh, hon var säkert med på det egentligen…” och helt plötsligt har de förminskat offret på grövsta sätt jag kan tänka mig och samtidigt försvarat en våldtäktsman. Ni som kräks ur er såna här saker, hur tänker ni? Ni som delar bilden som den ovan och tycker att “Höhö, så äre ju!”, hur tänker NI? Tycker ni på riktigt att det är roligt eller VAD?

Jag kan förstå att man roas av detta om man är ett komplett as, en rövhatt, ett übergubbslem, ett människofientligt avskum eller en total jävla sopa. Men jag vill tro att andelen människor som är något av det nyss nämnda är ganska få, så snälla kom igen nu: Förklara meningen med bilden ovan. Tack på förhand. 

Min kropp är inte min – eller “Grattis, förändringen kan börja”

Posted on by

När jag gick hem från mitt nattjobb i Östersund. När jag väntar på tunnelbanan i Stockholm. När jag åker taxi. När jag följt med en kille hem. När jag är på gymmet ensam på natten.

Några av alla tillfällen då jag känt kroppen fylld av rädsla och adrenalin och denna tanke: Jag kan bli våldtagen nu. Och alla strategier jag lade upp ifall det skulle hända: Nycklarna i handen, en cig tänd hela vägen hem (för att kunna trycka den i våldtäktsmannens ansikte), fundera hela vägen om det skulle hjälpa om jag skrek “Jag har HIV!”, prata i telefon med någon kompis, alltid se till att någon vet var jag är, alltid vara beredd. Redo. Och klädseln? Klär jag mig för utmanande? Jag vet ju att det är svårare att slita av någon ett par byxor än en kjol, kanske borde jag byta..?

Och jag blir så jävla förbannad. För någonstans vet jag att det ändå inte spelar någon roll. Jag kan ha hur många försvarsstrategier som helst, våldtagen kan jag bli ändå. Och jag vet ju, vet att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter. Utan att de begås av någon man känner eller är bekant med. Och det skrämmer mig.

Och det skrämmer mig också när jag tänker på alla gånger en man har fått tjata sig till sex med mig. Och nej, jag menar inte att jag blivit övertalad för det är en annan sak. Att bli övertalad innebär för mig att man till slut ändrar uppfattning och tänker “Det är vad jag vill också.” Tjatsex är något annat. Det är att flytta bort hans hand från mitt underliv, mina bröst, min kropp. Säga “Nej!” flera gånger men han framhärdar. Fortsätter. Att till slut tänka “Det är lika bra jag ger efter, spelar med, för annars kommer det här kunna räknas som våldtäkt. Och jag vill inte bli våldtagen.”

Nu tänker säkert många “Vilka puckon hon hamnat i säng med.” och kanske med en liten fnysning om att jag får skylla mig själv. Men ni ska veta att nej, det har varit helt vanliga killar. Men killar som inte respekterar att min kropp är min – inte deras. Och är det så konstigt? När jag bloggade om de sexistiska bilderna jag hittade på Facebook svämmades jag över av män som fräste “Men det är internetkultur! Det är på skoj!”. Och naivt nog tror de att skämten, kulturen, inte påverkar deras, mäns, beteende. Nej, jag säger inte att en man börjar våldta bara för att han ser en skämtbild som driver med våldtäkt. Men tänk: Om du blir matad med den här typen av bilder, skämt, hur lång tid tar det innan du omedvetet börjar tro att sådan ser verkligheten ut?

Konceptet med “friendzone” är ett bra exempel. Det må tyckas oskyldigt, men tänk en gång till på vad det hela betyder: Att en kvinna och en man inte kan ha en icke-sexuell relation, för då har mannen hamnat i “the friendzone” som av många tycks vara den ultimata förnedringen. Att kvinnan inte vill ha sex med mannen är alltså fel. Det är oschysst. Orättvist. Hur många har den attityden på riktigt, även utanför raljerande Flashbacktrådar? Skrämmande många. Så många män som uppfostras till att ett nej inte är ett nej, att kvinnan ska behaga, att en kvinna som inte vill ha sex är elak och snål.

Och nej, jag säger inte nu att det här är den enda förklaringen. Det är en liten del av en större bild. Men den är just det: En del. En förklaring. En anledning och en orsak.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag som jag innerligt önskar inte behövdes. Och min önskan är att män och killar använder idag för att tänka över sin egen attityd och sitt eget tankesätt. Är du en av de som skrattar åt sexistiska skämt? Är du en av de som kallar kvinnor för “sliddjur” på Flashback? Är du en av de som tjatat till dig sex, inte accepterat ett nej och tagit för dig ändå? Grattis, om du kommer till en sådan insikt.

För det innebär att du nu kan påbörja arbetet med att förändra dig själv.

Kevin Bäckström, Texas Longhorn, försvarande män – eller “Ge upp er sexism!”

Posted on by

Ok, så vi har redan avhandlat ett av de värsta försvaren för sexism, nämligen “Det är humor”. Jag har dock lagt märke till, de senaste dagarna iallafall, att det finns ett försvar som används nästan lika mycket. Och som dessutom är exakt lika värdelöst. “Vad?” undrar ni förstås, och jag kommer såklart avslöja det. Om en stund.

Först vill jag bara ge er lite kontext. Jag vet inte om ni har läst om Kevin Bäckström, snowboardåkaren som nu blivit utslängd ur landslaget på grund av sin kassa kvinnosyn. Helt rätt enligt mig, eftersom han haft chanser att ändra sig. Tänka över sitt beteende. Göra om, göra rätt. Men det har han således inte gjort. Och tja, hade han varit vilken 20-åring som helst kanske reaktionerna inte hade blivit så stora. Men det kanske är dags att inse att om man är en känd profil inom ett område så blir man också en förebild för andra personer. Visar man då upp ett sådant beteende som Bäckström har gjort, då är det självklart att det “smittar av sig”. Det är nästan det som gör mig mest brydd, att han är så oförmögen att se sitt eget ansvar.

Nåväl. Nu är det inte alla som tycker att det är så bra att han blivit utslängd ur landslaget. Många (män) har trätt fram till hans försvar, bland annat på Twitter. En av hans försvarare uttryckte sig så här:

kevinbäckströmförsvarOch det är nu jag ska avslöja vad jag menade i början. Den ursäkt, det försvar, för sexism och kass kvinnosyn som jag anser vara ungefär lika värdelös och fjantig som “det är skämt”, är “det är kultur”. Killen ovan tycker att det var fel att kasta ut Bäckström eftersom det “ingår att vara lite motströms” och att man “gör sin egen grej“. Att den där egna grejen är att uttrycka sig förnedrande och förminskande mot kvinnor, det tas tydligen ingen hänsyn till. Och visst, jag skulle kanske (motvilligt) kunna acceptera ett sådant resonemang om det vore så att alla levde i små bubblor där man inte påverkade omvärlden på något sätt.

Men, newsflash: Så funkar inte världen. Som jag skrev här ovan är det många som ser Bäckström som en förebild och om han fortsätter sprida dessa bilder av kvinnor som inget annat än kroppar och sexleksaker till för män, då kommer också hans tankesätt att föröka sig och sprida sig. Sorry, men det är så det funkar! Bäckström har tydligt visat att han inte tycker att han borde ta något ansvar för sitt beteende och hans supportrar verkar vara av exakt samma uppfattning.

För att vara riktigt tydlig tänker jag återkoppla till Texas Long Horn och deras syn på sexism. Efter att jag bloggat om det la jag upp inlägget på Facebook och fick omedelbart respons. Från män. Som försvarade restaurangens sexism.

texas

Återigen detta “jamen det är ju deras grej“. Jaha? På vilket sätt skulle det kunna vara ett argument för att rättfärdiga sexism?! Ska vi kanske införa det synsättet även på andra områden där människor blir diskriminerade? Tänk er en skylt som gör narr av homosexuella som försvaras med: “Homofobi? Hela ***s attityd är ju att driva med bl a homosexualitet. Jag lovar att det finns en hyffsat skitstor kundkrets som ser det här som underhållande”. Eller varför inte en skylt med blackface-karikatyrer:  “Rasism? Hela ***s attityd är ju att driva med bl a rasism. Jag lovar att det finns en hyffsat skitstor kundkrets som ser det här som underhållande.”

Texas Longhorn driver inte med sexism. De rättfärdigar den. På exakt samma sätt rättfärdigas den av såväl den unge snowboardåkaren som av hans anhängare. Och vad ni än säger så nej, det funkar varken att försvara det med “humor” eller “kultur”. Sexism är sexism och oavsett vad ni tycker om det så är vi många som fått nog av all dynga som sprids runt omkring oss. Kom in i matchen, revidera er kvinnosyn och tänk efter två gånger innan ni öppnar munnen, skriver på internet eller delar en skämtbild: Är det sexism? Isåfall – protestera istället för att sprida vidare. Ska det vara så svårt?

Nej, Texas Longhorn, det är inte kul – eller “Får det vara lite sexism till maten?”

Posted on by

Tunaskolan. En skola i Luleå som helt plötsligt blev rikskänd. Varför? För att de tyckte att sexism = lustigt och hör hemma på en skola. Som tur var hade de eleven Astrid, som tog strid. Och vann, för den sexistiska målningen som det handlar om ska tas bort. Efter den här nyheten som blev stor och omdiskuterad så kan iallafall jag tänka mig att många förstått varför bilden är olämplig och ganska äcklig. Den föreställer en man som tjuvkikar in på en kvinna på toaletten. Ganska så osmakligt, no? Tyvärr är det inte alla som fattat. För skylten finns på fler ställen. Texas Longhorn i Hornstull, Stockholm, till exempel.

texaslonghorn

Nåväl, som jag skrev i mitt inlägg häromdagen finns det en grupp människor som kanske inte tänker efter så mycket. Texas Longhorn i Hornstull kanske helt enkelt inte förstår hur fel bilden är. Så det är väl klart att om de blir upplysta om detta så kommer de plocka bort skylten. Om inte annat för att kunden, som alla vet, alltid har rätt. Tydligen är det dock ingen devis Texas Longhorn tycker är särskilt mycket värd:

mailkonversation

Så bra gick det alltså när en kund protesterade direkt till restaurangen. Jaha, vad gör man när man inte får gehör där? Man försöker igen. Kunden ifråga skickade nu ett mail till Texas Longhorns officiella mailadress:

Jag mailade er restaurang i Hornstull angående en skylt de har uppsatt i restaurangen (bild bifogas).  Jag antog att Texas Longhorn inte önskar alienera kvinnor från sina restauranger och att de skulle ta ner skylten, nu när de uppmärksammats på hur den uppfattas. Jag undrar nu om det här är Texas Longhorns officiella ståndpunkt vad gäller sexism och sexistisk inredning?

Jamen här måste det väl finnas större lyhördhet, de som arbetar med att svara på kunders mail måste väl ändå visa lite ödmjukhet och ånger inför såna här tabbar? Nope, inte på Texas Longhorn!

mailkonversation3

Kort sagt: De stödjer inte sexistiska utsvävningar… såvida det inte är HUMOR! För som vi vet vid det här laget kan visst ALLT ursäktas med “Det är ett skämt”. Jamen då vet vi, förlåt oss för att vi inte gillar sexism i någon form. Så länge NI tycker det är roligt är det förstås okej. Eller? Suck. Jag vill tro att världen vore lite, lite bättre om vi alla kunde enas om att sluta använda “humor” som ursäkt till bland annat sexism.  Att den som besvarat mailet sedan skriver “Jag tycker personligen att dessa debatter har spårat ur fullständigt” finner jag dessutom högst oprofessionellt. Och, tyvärr, bekräftar helt att det är en man som skrivit det. Varför jag säger så? Ett: Det är en man som undertecknat. (Jag måste väl liksom förtydliga det, innan ännu fler hoppar på mig och kallar mig manshatare *ler milt*)  Två: Det är nästan uteslutande män som tycker att sexism är skojjsigt. Varför? För att de inte själva utsätts för det i samma grad som kvinnor utsätts.

Jag som har arbetat med kundtjänst och även jobbat inom just restaurangbranschen skulle aldrig, aldrig, aldrig bemöta en kund på det sätt som Texas Longhorn har gjort. Jag kan bara dra en slutsats utifrån det hela: De vill nog inte ha några kunder. Grattis till er, ifall det nu var målsättningen, för jag vet iallafall detta med säkerhet: Efter detta kommer jag aldrig någonsin sätta min fot hos er och jag kommer avråda alla jag känner från ett besök hos er. Så går det, när man inte lyssnar på sina kunder.

(Självfallet kan jag revidera min uppfattning om Texas Longhorn visar att de börjar ta sexism, och sina kunder, på allvar. Jag är aldrig omöjlig.)

Svar till Mats, som kommenterat lite på min blogg – eller “Stackars svenske man, du ÄR ensam”

Posted on by

Hej Mats! Att du inleder din långa kommentar på min blogg med att kalla mig ”lilla Anny” visar på en gång vilken fantastiskt hög nivå du vill lägga dig på. Känns det bra?

Och jo, det är en stor skillnad på de bilder du pratar om. Du jämför bilderna som driver med våldtäkt, med Pirinens seriestripp. Den ena legitimerar våldtäkt. Den andra driver med en stereotyp. Ett brott – En stereotyp. Ser du skillnaden nu? Jag tycker att Pirinens bild är rolig dels på grund av att den så uppenbart driver med privilegierade män som tycker synd om mig själv, men den främsta behållningen är nog faktiskt just att den provocerar. Det är intressant ur många perspektiv att se hur många män som på en gång identifierar sig med karaktären i bilden. Det är också lite beklämmande för det måste i sin tur att många män väljer att aktivt ta avstånd från både kvinnor, invandrare och meningsmotståndare. Blir det inte en ganska blek tillvaro då? Är det kanske avundsjuka det hela handlar om?

Jag skulle gärna se dina fakta på att vita kvinnor är mest priviligierade i samhället. Tycker visserligen att det är en smula oärligt att du lägger bevisningsbördan på mig när du själv påstår något, men visst, vi gör väl så då. Därför föreslår jag att du börjar med att läsa följande länkar:

http://www.do.se/sv/Press/Pressmeddelanden-och-aktuellt/2012/Gravida-och-foraldralediga-kvinnor-diskrimineras-i-arbetslivet/

http://www.hso.se/Global/Arbete%20och%20f%C3%B6rs%C3%B6rjning/Nationella%20handlingplanen/Hur%20j%C3%A4mst%20%C3%A4r%20kvinnor%2020091.pdf

http://www.scb.se/Pages/PressRelease____342527.aspx

När du har gjort det kan vi återuppta diskussionen om vem som egentligen är mest privilegierad i Sverige.

Du skriver sedan att jag inte får tolka vem som får och inte får känna sig träffad av Pirinens serieruta. Det är helt rätt. Det gör jag inte heller. Men faktum är att det står ”Svenske man, du är ensam”. Det står inte ”Svenska män”. Det är en viss skillnad. Men självfallet får du känna dig träffad av serien, det säger jag ingenting om.

Du fortsätter sedan med att berätta att du ”hatar feminister med hela din kropp och själ”. Det tar jag helt enkelt för givet betyder att du tycker att kvinnor är mindre värda och inte behöver ha samma saker eller rättigheter som män? För det är det feminism handlar om – att vi ska ha samma rättigheter och skyldigheter som män har. Det du skriver därefter skulle jag, om jag kände mig på grinigt humör, kunna tolka som att du tycker att det är rätt och riktigt att feminister får ta emot mordhot och hatbrev. Nu är jag dock på rätt gott humör så jag tänker ta för givet att du inte menade så.

Någon prinsessa är jag heller inte, vilket är tur då jag är republikan. Däremot tycker jag att många män skulle behöva lite mer ödmjukhet. Kanske förstå att det finns en anledning till att feminister höjer sina röster. Att det inte är helt okej att ni män ska få en så pass stor bit av maktkakan för det innebär att det blir mindre över till kvinnorna. Det är liksom läge för er att lämna plats, träda åt sidan lite nu. Det är inte mer än rättvist.

Du fortsätter sedan i dina taffliga försök att förminska mig genom att kalla mig ”lilla rara Anny”, kan trösta dig med att jag är varken liten eller särskilt rar. Jag  ber om ursäkt om du tar mina åsikter som att jag försöker bestämma över dig. Jag vill dock uppmärksamma dig på att du försöker göra exakt samma sak i så fall.

Du avslutar sedan med att önska mig allt illa på denna planet. Det är på riktigt skrämmande om du menar det. Du känner inte mig, du vet inte vem jag är. Du baserar din uppfattning på vissa av mina åsikter som jag har visat upp. Varför vill du mig ont? Vad har jag gjort dig? Eller är du en av alla de som skriver elaka saker på internet utan att tänka på vad du egentligen gör? Jag hoppas verkligen på det sista. För om du verkligen menade det du skriver, då är du verkligen ensam också. Oerhört ensam. Och jag tycker då synd om dig, Mats.

Här är Mats kommentar:

Som jag sa.
Här kommer lilla anny och ska tolka och bestämma vad vi andra ska tycka. Grattis oss, vi har ett orakel här inne.

Det är absolut ingen som helst skillnad på den strippen och bilden du visade. Så svårt ska det inte vara att fatta. Båda handlar INTE om humor och är till för att förlöjliga och trycka ner. Även det är du med på hoppas jag.
Det är också en orsak till varför det nu är så jävla många män inne på aftonbladet som blir arga. Kan du gissa dig till varför?
Nu är det ju också så att det är just det DET DU tycker är roligt. Det är också en av orsakerna till varför strippen är gjort på det sättet. Så svårt är inte heller det att fatta.

Nej du anny, vita män är inte dom som är mest priviligerade i det svenska samhället. Vita kvinnor är det. Jag kan backa upp mitt uttalande på fakta du kan det inte. Men låt oss se vad du har att komma med i just den frågan.

” Pirinens seriestrip driver ej heller med ALLA svenska män vilket många tycks vilja missförstå med vilje”
Du har inte rätt att tolka vem som får och itne får känna sig träffad. Är det inte dom som känner sig träffade som har rätt att bestämma vad som är tillåtet hörru? Inte det heller så svårt att fatta.

Du har så rätt anny. Jag hatar feminister med hela min kropp och själ.
Det är också en orsak till varför feminister sitter och näthatar män i media. Det är inget under eller mirakel eller någon klurig mystisk grej att normala män blir förbannade på vita kvinnliga feminister. Inte heller det så svårt att fatta.

Men du kanske kan komma med något bra exempel på hur män som känner sig träffade av feministmedia ska bete sig? Tacka och bocka för hatet ni kastar på oss kanske? Skulle det passa prinsessan?

“Men då kanske du ska ta och tänka över en gång till de val du gör i livet, hur du formulerar dig och vad du egentligen håller på med.”

Ännu en gång ser vi att lilla rara anny bestämma över hur vi andra ska bete oss och tycka och tänka. Vad var det jag sa? Hur visste jag att du skulle ta dig rätten till det hörru?

Mycket komiskt

/önskar dig allt illa på denna planet.

Lägg ner! – eller “Men ÅH så skojsigt det är med våldtäkt!!!!”

Posted on by

Ni kanske kommer tycka att jag tjatar. Det gör jag också. Jag ska förklara varför: Jag vill att alla ska förstå att nej, “Det är på skoj!” är inget bra argument. Jag är av den fasta övertygelsen att allt går att skämta om. Men det måste ske på rätt sätt. Av rätt person. På rätt ställe och i rätt tidpunkt. Jag är också helt övertygad om att det inte funkar att sparka nedåt.Tyvärr är det inte alla, snarare verkar vi vara rätt få, som tänker så här. Detta med tanke på all sexistisk eller bara rent vidrig skit jag sett som folk försökt försvara med “Det är skämt!”.

Ett exempel är det jag bloggade om igår, om “humor”inslaget i lördagens melodifestival där man drev med både bi- och transpersoner. Ett annat exempel är mitt inlägg om kvinnohat, med de grovt sexistiska bilderna som förminskar eller skämtar om våldtäkt. Nu har jag hittat två nya exempel, som cirkulerat på både min Twitter och på facebook. Visst, många har ställt sig kritiska till inläggen men jag har också sett många som försvarat “humorn” med näbbar och klor. Det första är ett åh så skojsigt skämt om nåt som kallas “Brandbilsleken”:

brandbilsleken

Hahaha ja OJ så roligt det är med sexuella övergrepp! Att en kille kör upp sina fingrar i en tjejs underliv trots att hon säger nej är ju fantastiskt humoristiskt! Jag skrattar ihjäl mig här! Alla förstår väl skämtet va? Haha? Nä. Ärligt talat är det här så fantastiskt vidrigt. Ni som skrattar åt det här på riktigt, alltså utan ironi: Tycker inte ni att en tjejs kropp är hennes egen? Tycker inte ni att en tjej ska få säga nej? Tycker ni, alltså på riktigt, att sexuella övergrepp är något som man kan skämta lite om för det är inte så himla allvarligt? Ärligt, jag är nyfiken på hur ni tänker. OM ni tänker? Det är förstås helt okej att inte ha tänkt efter så mycket, men då hoppas jag att ni i fortsättningen också tänker efter ett steg till innan ni skrattar och delar vidare. Kan vi snälla bestämma att ni ska göra så?

Men. Det blir faktiskt värre. Nog för att jag tycker att skämtet ovan är osmakligt, förminskande och vidrigt men det är egentligen ganska milt i jämförelse med detta:

våldtäktsskämt

MEN SÅ SKOJ! En ordvits, som driver lite med våldtäktsoffer. Det här inlägget är dock vidrigt på fler olika nivåer. Även om det skulle vara så att avsändaren syftar till “behöva mer stake i sig” ska betyda “skulle behövt våga anmäla” så är det ganska förnedrande mot kvinnor som väljer att inte anmäla våldtäkter. Som att man väljer att inte anmäla på grund av att man är feg? Men, nu är det ju inte så insändaren menar utan det är som sagt en liten charmig ordvits. Alla vet ju att det våldtäktsoffer behöver är lite mer kuk. Eller? Inte?

Nå, jag behöver nog inte vidare analysera varför “skämtet” är riktigt stötande för jag tar för givet att de flesta som läser här kan tänka själva. Det som dock skrämmer mig är det att så många killar (Ja, faktiskt har jag hittills bara sett killar göra det) ryckt ut till försvar för det här. Att det återigen heter “Men det är ett skämt! Varför är du så stel?” och jag kan bara gapande läsa försvarstalen. Seriöst, förstår ni inte att det finns en gräns? Förstår ni inte själva hur ni framstår när ni försvarar såna här “skämt”? Ni kanske, kanske, kanske kan försöka tänka efter en gång extra. Som jag precis skrev några stycken längre upp: Det är förstås helt okej att inte ha tänkt efter så mycket, men då hoppas jag att ni i fortsättningen också tänker efter ett steg till innan ni skrattar och delar vidare. Kan vi snälla bestämma att ni ska göra så?

Kan inte 2013 SNÄLLA bli året då vi en gång för alla slutar använda “humor” som nån slags ursäkt för sexism, rasism och homofobi? För ärligt talat, det är så ofantligt korkat. Jag vill åtminstone tro, och jag hoppas jag har rätt, att mänskligheten kan bättre än så. Betydligt bättre.

Kommentaren på Söders sida fortfarande kvar – eller “Hallå, är det någon hemma?”

Posted on by

Häromdagen bloggade jag om en kommentar jag hittade på SD-toppens Björn Söders facebooksida. Det tog inte särskilt lång stund innan en Sverigedemokrat hörde av sig och i princip lovade att kommentaren skulle tas bort. Diskussionen slutade visserligen i “Men ni på IRM har också olämpliga kommentarer på er sida!” men ändå. Vi gick faktiskt in och raderade de kommentarer vi hittade och faktiskt, jag har FULL förståelse för att man inte kan hålla koll på alla kommenterar. Vi kan det inte, så självfallet kan inte Björn Söder det heller.

Men, nu har det gått fyra dagar. Jag har twittrat om det (dagligen) och även pingat Söder själv. Jag har inte bara sagt att det finns en olämplig kommentar på sidan utan också berättat under vilken status den ligger. Jag har som sagt också bloggat om det. Idag gjorde jag följande:

kommentarsöder

Det är alltså en kommentar under samma status som den sexistiska och rätt grova kommentaren ligger. Jag kan liksom tycka att det här borde räcka? Någon borde väl ändå hålla lite koll på SD-politikerns facebookkonto? Eller..? Har dock inte fått någon som helst respons. Och kommentaren ligger kvar. Det funkar inte att fortsätta gnälla “Jamen niiiirååå??” för SD är ett riksdagsparti. Att dess partisekreterare inte modererar bort sexistiska kommentarer när någon flertalet gånger uppmärksammat att de finns där, det anser åtminstone jag vara ett problem.