Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, bara ATT jag vill skriva. Jag tänkte skriva om rädsla först, om att vara rädd. För det ska ni veta, jag är rädd för mycket. Jag är rädd för krig, sjukdom, olyckor, att mina älskade ska fara illa. Jag har diverse fobier som klaustrofobi till exempel och jag är livrädd för insekter, spindlar, fjärilar. Och jag är livrädd för såna människomaskotar ni vet, typ Lisebergskaninen?

Fast hur kul är det egentligen att skriva om sånt, tänkte jag sen. Varför ge rädslan mer uppmärksamhet än vad den förtjänar? Bättre då att skriva om något lyckligt och bra kanske, som att jag är uppe och hälsar på Moderskeppet. Ute skiner solen över fjällen, bredvid mig ligger min älskade prickige gris och jag äter lakrits köpt på Dollarstore. Jag kan liksom inte tänka mig hur det skulle kunna vara bättre just nu, i detta ögonblick.

Förresten, när jag var på Dollarstore så köpte jag också sketchblock och pennor. Tydligen tänker jag börja rita igen. Kanske är det vad jag behöver? En utflykt bort från orden en tag, för att återfinna min inspiration. Det är nog därför jag tagit en paus från Twitter i helgen också, för att ta tillbaka mitt språk. Dels det, dels att jag är så innerligt trött på det ständiga ifrågasättande jag utsätts för på Twitter.

Nej, jag har inga problem med att ta kritik. Iallafall inte konstruktiv sådan. Men senaste tiden är det allt för många som huggit direkt bara jag yttrat en åsikt.  Och det tar på krafterna. Det som gör mig allra mest ledsen och bedrövad är dock att jag märker ett mönster i när de attackerar som mest. Jag trodde nämligen att rasism var det mest provocerande att diskutera i sociala medier och på internet.

Jag hade fel.

Ingenting verkar provocera så mycket som när man skriver om, twittrar om, debatterar jämställdhet. Eller ja, egentligen feminism då. Men det tycks råda någon slags uppfattning därute om att feminism och jämställdhet handlar om två olika saker. Så är det förstås inte. Feminism är kampen för jämställdhet. Det är verkligen inte mer komplicerat än så!

Kanske är det så att, om du som är man får psykbryt och ilskesutbrott så fort du hör ordet “feminism”, borde börja fundera på det här: Du kanske inte vill ha jämställdhet?

Du kanske har det såpass bra i dina egna privilegier, mår så fint med din egen makt, att du inte vill släppa på den? Eller så kanske det är så enkelt att du är rädd. Rädd för förändring. Rädd för att hamna i något slags underläge. Rädd för att kampen för jämställdhet egentligen är en kamp mot dig. Då kan jag trösta dig med detta:

Vi feminister vill inte ha mer än vad du har. Vi vill ha samma sak som du har. Och det kan du väl ändå bjussa på?