Tag Archives: Vikt

Hurra: en man har lösningen! Snart är ätstörningarna och skeva ideal utrotade.

Posted on by

HURRA! Det är en underbar dag idag! En glädjens dag! Ljusningen är äntligen här!

För nu ÄNTLIGEN har lösningen på problem med ätstörningar OCH skeva ideal kommit! Ja, ni får ursäkta alla utropstecken men klart jag blir lite till mig. När en man liksom helt plötsligt får en snilleblixt och kommer på hur man blir av med ätstörningar (eller ja, kanske främst anorexia som det verkar) så måste man ju lyfta på hatten och säga “BRA JOBBAT, MAN!”.

Eller så inte. Vad jag egentligen raljerar över? Jo, det handlar om en krönika i Expressen. Med rubriken “Så sjuka är unga tjejers drömmar” – ja alltså det börjar ju redan med det. Rubriken är fullkomligt vedervärdig. Men vad står det då i krönikan? Ok, för att vara rättvis – den har NÅGRA, VISSA, FÅ poänger. Typ att modeindustrin har ett ansvar för skeva kvinnoideal. Men det är ungefär där det tar slut på vettighet.

Bland unga kvinnor är smalhet däremot skrämmande ofta synonymt med lycka. Det räcker att skrolla ned bland kommentarerna på en välbesökt modeblogg för att inse hur mycket tankekraft den här gruppen lägger på sin vikt.

Resultatet är en skenande folksjukdom. Antalet unga svenska kvinnor som fått en ätstörningsdiagnos har ökat drastiskt de senaste åren. Vissa av dem betalar det yttersta priset för att se ut som tjejerna på de glossiga bilderna.

 

Nu är jag ju lite skeptiskt inställd till att man kan skylla ökande antal ätstörningsdiagnoser på bara modebloggar och “glossiga bilder”. Jag är rätt övertygad om att mer ligger bakom faktiskt. Men nu är jag ju ingen expert på ämnet, däremot är det bara att göra en snabb googling för att inse att det inte är så jätteenkelt att förklara ätstörningar.

Men det är inte det värsta i krönikan, åh nej. Det kommer värre:

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

 

Ok, för det första: “Inte kan det vara för männens skull”. Nä, män har såklart INGET ansvar överhuvudtaget när det kommer till kvinnors hälsa. Kvinnor får helt enkelt skylla sig själv som får ätstörningar och männen är oskyldiga. För det andra: VADDÅ BANTAR?! Ätstörningar handlar inte om nån slags diet..? För det tredje: Vad FINT att få förklarat att nähä män gillar inte kvinnor med ätstörningar, men de gillar smala tjejer.

Vänta lite nu. Var  det inte just ideal som vi pratade om? Att de var skeva? Att kvinnor INTE ska göra saker för männens skull..? Men männen föredrar smala midjor kombinerat med breda höfter så… alltså, jag får bara ont i huvudet av detta. Hur kan man ens SKRIVA nåt sånt här?

MEN! DET BLIR VÄRRE! Och nu kommer snart lösningen på problemet med ätstörningar:

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.

Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

Så kanske tjejer kan sluta plåga sig själva för att uppfylla ett ideal som bara gynnar en samvetslös och girig modeindustri.

 

Jamen dåså! Kvinnor “bantar” inte för män men om männen ber dem sluta så kommer kvinnorna göra det. Hurra! *slow clap*

Dumma, dumma kvinnor va, som svälter sig själva medan männen bara vill ha SMALA kvinnor med breda höfter. Det finns inga krav på kvinnor från männen (förutom att de ska vara smala med breda höfter) så varför svälter sig kvinnor va (kanske för att bli smala med breda höfter?).

JA. Jag vet att det är mycket versaler i det här inlägget och JA jag kanske har missat nån jätteviktig poäng men det beror på att jag blev lite upprörd. Jag är så oerhört less på att män ska ställa orimliga krav på kvinnor (svält er inte! eftersträva inte ideal! uppfyll våra ideal! bli smala! sluta drömma! gör som vi säger!) och jag är så innerligt less på att de inte ens verkar  reflektera över att de gör det, utan tror att de gör oss nån slags tjänst?

Usch nej. Karl-Johan Karlsson, du skriver i ingressen: “Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor.”. Ett tips från mig i all välmening (riktad mot mig själv och världens alla kvinnor) – håll dig till att bevaka förtroendevalda. Och låt kvinnorna vara ifred för din missriktade välvilja. Tack.

Omotiverad bitterhet – eller “Skit ner dig.”

Posted on by

Ah, jag vet så väl vilka inlägg som kommer provocera fram störiga kommentarer. Här kommer en kommentar som jag fick på mitt förra inlägg, ja ni vet det där om kroppshets och normer och att världen är bajs när det gäller syn på kroppar:

Du har fel. Folk skiter i allmänhet i andras kroppar. Vi lever i ett fritt land. Alla äter vad de vill och i de mängder de finner lämpliga. Sluta gnäll. Är du för tjock för din egen smak? Dra ner på kalorierna och rör på dig. Annars, käka på.

Bloggposten stinker omotiverad bitterhet.

 

Men GUD så skönt! Här har jag liksom levt hela livet i tron om att folk har fördomar, att vi har en hel massa ideal och normer att anpassa oss efter för att passa in i den stora massans ögon. Och så ÄR det inte så? Jag jublar! “Vi lever i ett fritt land” – jamen såklart! Jag kan bara ropa “Eureka!” och öppna ögonen för att se – nej det finns inga ideal i Sverige. Nej, det händer inte att folk frågar mig “Ska du verkligen äta det där?”. Nej, det hände aldrig det där hos läkaren, när hon konstaterade att jag hade tokbra kolesterol och tittade på mig och sa “Men, du är ju fet!”.

Så härligt, jag känner mig så befriad! Här kommer en man, som jag gissar aldrig haft några större problem med vikten?, och berättar för mig hur det funkar. Mina upplevelser ogiltigförklaras och förkastas med ett “omotiverad bitterhet” för såklart vet Du, mäktige man, så mycket mer än vad jag gör om vad som rör sig i min lila hjärna. Haha, jadu så måste det ju vara!

Jag är så himla tacksam för att du berättat för mig hur världen, Sverige, verkligheten egentligen ser ut för mig. Att det jag varit med om hela livet, från det att jag var mobbad för att jag “var tjock” när jag var liten (fastän jag faktiskt aldrig var särskilt tjock då) till att jag hela mitt vuxna liv fått höra “Jamen det finns ju män som tänder på stora kvinnor också, så du ska se att du kommer få ligga!”. Åh, och då hade jag inte BETT om nåns åsikt om huruvida jag skulle få ligga. Hela mitt liv har jag fått åsikter om min vikt, min kropp, mitt utseende och mitt yttre nedtryckt i halsen.

Men vi lever ju i ett fritt land. Det har ju du berättat för mig nu. Så mina upplevelser var väl bara fantasier kanske. Framkallade av min förbannade bitterhet. Eller vad tror du?

Var går gränsen mellan störd och förstörd? – eller “En duktig liten tjockis”

Posted on by

“Unna sig”. Vilket jävla skituttryck egentligen, va? Varför ska man behöva ursäkta sig för att man vill äta något? Eller göra något? Köpa något..? Men just i samband med mat, hatar jag det där uttrycket. Innerligt.

“Unna sig”. Ja, vaddå? Lite extra ångest för att tröttheten och framtiden helt plötsligt är för stor, för störande, för jobbig. Så man sitter där igen, med handen i ostkrokspåsen. Nej, jag tröstäter inte. Det händer sällan att jag gör det nuförtiden. Jag äter ostkrokar för att jag vill och för att jag måste ha något som muntrar upp mig. PMS samtidigt som det bara är två dagar kvar på min praktik, två dagar kvar på den bästa arbetsplats jag varit på. Sjukt taskig tajming.

Så ja, jag “unnar mig”. Twittrar om att jag ska äta ostkrokar och tänker “Nu kommer någon döma mig”. För som tjockis ska man inte äta sånt. Nej, som tjockis ska man ju hela tiden be om ursäkt för sin blotta existens. “Förlåt för att jag tar upp så mycket plats”. Som tjockis ska man banne mig SKÄMMAS om man äter både godis och ostkrokar under en och samma dag. Och jag åt ju salta pinnar häromdagen! Åh, herregud. Jag skäms.

Jag skäms för allt jag “unnar mig”. Tränar extra hårt imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det. Bestraffar mig själv. Fastän jag, egentligen, fattar hur dum jag är. Jag vet liksom inte hur många gånger jag både tänkt, känt och sagt att jag är faktiskt nöjd med min kropp! Att visst, det vore kul att gå ner de där kilona jag gått upp sen jag flyttade till Stockholm, men jag har verkligen ingen ambition att bli smal. Så varför skäms jag? Varför mår jag dåligt?

Och jag inser att det inte är så konstigt, inte konstigt alls. För var jag än vänder mig ser jag bara smala människor: i reklamen, i TV-serien, i filmen. Det är som om överviktiga inte fanns? Eller jodå, vi finns. Man driver med oss, eller fokuserar enbart på att tjock = fel. Tjock = något måste åtgärdas. Ingen kan älska en tjockis, det har vi väl lärt oss av TV-program som “Biggest Looser” va?

Och jag blir så jävla arg på det. Varför ska någon annan bry sig om min kropp? Varför är det så tillåtet att döma andras kroppar, som folk dömer min? Jag nämnde på Twitter för några veckor sedan att jag varit med om att folk tittat på min mat, rynkat på näsan och frågat “Ska DU verkligen ÄTA det där?”. Som tjockis ska man äta sallad. Späka sig själv. Gå på diet efter diet.

Ostkrokar passar inte in i dieter.

Tjockisar passar inte in i den tillrättalagda skitbilden som finns av världen. Det gör mig så jäva ledsen, för jag vet att gränsen för att räknas som tjock flyttas hela tiden. Jag vet att så otroligt många människor i min närhet har ångest över sin vikt, sina kroppar. Varför ska det måsta vara så? Har vi inte nog med skit annars att ha ångest över?

Nåja. Ikväll “unnar jag mig” ostkrokar. Imorgon går jag till gymmet och kör ett dubbelpass. Som en duktig liten tjockis. En tjockis som gör det samhället säger åt henne att göra: Be om ursäkt för din existens, be om ursäkt för vad du gör, fucking BE en jävla ursäkt.

Och jag önskar att jag inte gjorde det.

Vapenvurmaren Anny? – eller “Tillåt mig asgarva”

Posted on by

Häromdagen twittrade jag en fyra år gammal bild på mig, där jag sitter med min kompis älgstudsare. Om jag gjorde det för att provocera? Självfallet. Någon försökte få mig till att vara en vapenälskande extremist och jag tyckte bilden var lite rolig. Kanske mest för att det tydligt syns att jag inte har en aning om hur man ens håller i ett gevär. (Visst räknas det som gevär va?)

Men, som de som känner mig vet, så har jag aldrig använt något annat vapen än pennan. Jag skulle aldrig kunna heller, av den enkla anledningen att jag är pacifist och tycker att våld mot andra är förbannat onödigt och dumt. Dock kan jag inte ta avstånd från vapen. För hur skulle jag kunna? För det första kan väl nästan allt användas som vapen? För det andra så används vapen till saker som jag gillar också. Typ älgjakt. Och vad jag vet är det jättesvårt att strypa ihjäl älgar. (Och nu blev jag sugen på älglasagne… mmm…)

Nåväl, det är liksom inga konstigheter vare sig med bilden eller med min inställning till vapen. Att försöka utmåla mig som en vapenvurmande galning är bara till för att… jag vet faktiskt inte? Är det för att de ska kunna klappa varandra på ryggen och skratta åt mig? Är det för att försöka övertyga någon annan om att jag är farlig (jättefarlig grrr…) eller är även det här med slutmålet att tysta mig? Nja, jag gissar på det första alternativet faktiskt. Kommentarerna på inlägget är dock helt uppenbart till för att bryta ner mig. Hur har man valt att kommentera inlägget: med argument och rimlighet? Näää… nästan uteslutande har man valt att rikta in sig på mitt utseende. Ja, för jag är ju kvinna och det som gör ondast är ju när någon kallar mig tjock. Tydligen.

fettofläskfialolnyckelbensmulor

Jaha, buhu jag är tjock på bilden. Grattis kommentatörer, ni aspirerar alla till titeln Captain Obvious!

Det hela fortsatte i ungefär samma stil på Twitter igår, där flera kände sig nödgade att berätta hur tjock jag är på bilden. Suck. Jag har också ögon, ni VET det va? För att inte tala om att… tja… det är jag på bilden. Jag om någon kan intyga att jag var ordentligt fet. Idag är jag bara halvfet. Eller ja, kanske tre fjärdedelars fet…

Aja, saken är att jag inte förstår vad ni hoppas få ut av era kommentarer. Ska jag bryta ihop för att ni inte tycker att jag är attraktiv? Varför skulle jag vilja vara attraktiv i era ögon..? Men jo, jag får väl kanske lära mig att som kvinna ska jag fullkomligt kollapsa av bedrövelse om en man finner mig oattraktiv. (Nä, nä det tänker jag verkligen inte göra).

Men, det är inte bara att jag är tjock som de goda kommentatörerna tyckte att de skulle skriva om. Nej, de gav sig också in på det spännande området som jag vill kalla “Mitt Sexliv”. Fast det är tydligen inte så mitt, för tydligen vet de mer om det än vad jag gör. Ehm… ja… jag vet inte riktigt om det är så, men de är åtminstone bra på att låtsas att de har någon som helst insyn i det!

130kgvänsterkvinnor

Fräscht.

Vill också påminna alla om att det här är typ samma skara män som annars skriker sig blå i ansiktet för att “de ska skydda kvinnorna från de hemska muslimerna och deras hemska kvinnosyn”. Host host. Ja, jag föredrar verkligen den här kvinnosynen, där en kvinna som säger något de inte håller med om får liksom tåla att bli kallad såväl ful, fet och vidrig. Där en avvikande åsikt är så provocerande att det inte längre finns några gränser för vad som känns anständigt. Där en åsikt som skiljer sig från ens egna tydligen är så hemsk och farlig att man måste kämpa för att tysta den.

Yttrandefrihetens kämpar? Svenska kvinnors beskyddare?
Tillåt mig asgarva.

Skräp-TV – eller “Det här är viktigt”

Posted on by

Jag tittade på Biggest Loser igår. Jag vet, jag borde inte göra sånt för jag blir bara upprörd. Men en god vän är med och därför valde jag att kolla på skiten. Eller, jag visste faktiskt inte innan att det skulle vara skit. Jag tror aldrig jag sett svenska versionen av programmet, men när jag tränade som mest brukade jag kolla på amerikanska versionen på gymmet. Rätt bra sätt att plocka upp nya träningstips på! Men, som sagt, igår var det svenska programmet som var i fokus.

Den här säsongen har ett tema. “Tro, hopp och kärlek” tror jag att de kallar det. Vad det går ut på? Tja, det kändes som att hela första avsnittet handlade om att det är omöjligt att finna kärleken om man är tjock. Att man är dömd att känna sig misslyckad. Att man är för alltid ensam, att ingen kan älska en.

Och jag kan verkligen inte känna igen mig i den beskrivningen. Kanske är jag unik på något sätt, men jag ser ingen direkt relation mellan kärleken till mig själv och min vikt. Låt mig utveckla:

Det senaste året har jag mått bättre än nånsin. Jag har funnit mig själv, jag har börjat älska mig själv och jag är förbaskat stolt över mig själv. Har det med min vikt att göra? Inte det minsta. Det handlar om andra saker: om IRM, om att folk tar mig på allvar, att jag blir lyssnad på, att min åsikt räknas, att jag hittat vad jag är bra på, att jag utvecklat mitt skrivande, det handlar om mitt fackliga arbete och det handlar om allt jag lärt mig. Min vikt? Den känns ganska obetydlig i sammanhanget. Särskilt som jag senaste året har stått ganska still i min vikt. Jag gick ner några kilon förra sommaren när jag tränade, men de har jag säkert gått upp igen. Min största viktförlust var för ett par år sedan då jag gick ner runt 30-40kg.

Att jag valde att försöka gå ner i vikt för några år sedan var dock främst av hälsoskäl. Jag är inte dum, jag fattade ju att ju mindre jag vägde desto mer skulle jag orka – rent fysiskt. Jag ville spara min knän, min rygg, ville bli starkare. Och det är av den anledningen jag nu skaffat gymkort och tänker kämpa för att försöka gå ner det sista jag har kvar. Även om den största orsaken kanske är för att jag rökt bort precis all kondition jag hade men… ah… ni hajar. Det har inte med vikten att göra – egentligen.

För jag är en sån där konstig tjockis som ändå är nöjd med sig själv. Jag tycker faktiskt att jag är snygg (minus håret, pga borde verkligen klippa mig) och jag vet att det finns många som tycker det om mig också. Jag vet att det finns de som finner mig åtråvärd, inte på grund av min vikt, utan på grund av att jag är jag. Jag behöver inte bry mig så mycket om min yta för att må bra i mig själv. För det som egentligen är värt något, det sitter på insidan. Klyschigt? Kanske. Men ändå är det sant.

Så, jag kommer väl fortsätta titta på Biggest Loser för att följa min väns resa (även om jag träffade honom senast för några veckor sedan så jag vet ju redan hur mycket han gått ner…) men jag kommer fortsätta störa mig. Åtminstone om de i kommande avsnitt fortsätter vinkla det som att tjockisar är ensamma, oälskade och ledsna på grund av sin vikt.

Varför är min vikt viktig? – eller “Snälla lägg av nu.”

Posted on by

Få saker är så tacksamt att skämta om som tjocka människor. Jag menar, det är ju fritt fram där för är man tjock får man ju faktiskt skylla sig själv. Är man tjock är man självfallet också lat och säkert slarvar man med hygienen också, det vet ju alla. Går säkert runt med ett smörpaket i fickan och trycker i sig för att bli så tjock som möjligt. Man har ju hört om hur tjockisar inte kan klara av något i sina liv. Misslyckade sopor.

Ja, det är visst väldigt tacksamt att skämta om överviktiga människor och kräkas ur sig fördomar om dem och jag är så förbannat less på det. Och det säger jag inte bara för att jag själv är överviktig utan för att jag tycker att det är riktigt vidrigt beteende oavsett vem det drabbar. HUR har det kunnat bli så att övervikt är ett ämne där det är fritt fram? Det ligger trots allt ingenting i fördomarna. Lat kan vem som helst vara, slarva med hygienen har knappast att göra med vikten och hetsäta? Well, newsflash: Även smala gör det och det rör sig ofta om en ätstörning.

Men ändå är det just överviktiga människor man siktar in sig på. Kletar av sig sina äckliga fördomar och alldeles, alldeles för ofta kallar man det för skämt. Och det är ytterst sällan någon blir upprörd. Herregud, lite får man väl tåla?! Och ja, lite får man tåla. Jag kan driva med mig själv och min vikt bäst jag vill. Jag kan till och med tåla att andra skämtar om det – om det sker på rätt sätt.

Jag vill inte höra att jag är misslyckad på grund av att jag är tjock. För skulle du vilja höra att du är misslyckad, oavsett vilket skäl som angavs? Nej, just det. Så lägg ner, bara lägg ner tjockishatandet nu. Tack.

tjockisskämt

Hög nivå? Isåfall vill jag inte veta hur den LÅGA nivån ser ut.

Jag är ett stolt fetto!

Posted on by

En sak som flertalet nätrasister har försökt sig på är att göra mig ledsen genom att kalla mig tjock. Jag tänkte här och nu berätta att jag har ömma punkter, men min vikt är inte riktigt en av dem. Inte för att jag är smal och vacker, nej jag är faktiskt rätt tjock. Överviktig. Ett fetto! Men vem bryr sig?

Eller okej, jag bryr mig. Och det har jag gjort ett tag. Därför har jag också gått ner 40kg senaste åren. Helt på egen hand, helt genom att träna. Ni kan inte ana hur förbaskat jobbigt det var att börja träna. Bara att släpa 140kg till gymmet gjorde mig helt slut, och sen skulle jag ställa mig på en CROSSTRAINER?! En räddning var dock onsdag morgon när det var vattengympa. Åh vad roligt det var! Enda träningen som var rolig. Vi skrattade, vi tramsade, vi fick träningsvärk i hela kroppen så vi inte kunde gå dagen efter. Lätt värt!

Och alla de här milstolparna som uppnåddes, de gjorde all smärta värt det! Att gå ner de första fem kilona. De första tio. Wow, det var så kul! I vintras var jag snubblande nära att nå -40kg. Men, livet gör inte alltid som man har tänkt sig så istället blev jag sjuk. Grymt sjuk. Och hade min första dåliga erfarenhet av svensk vård. Jag fick öroninflammation, halsfluss, hosta och ögoninflammation. Samtidigt. Jag fick penicillin men det hjälpte inte, jag fortsatte vara sjuk i flera veckor. Hela jul och nyår tillbringade jag ute hos Moderskeppet för jag var inte i sånt skick att jag kunde ta hand om mig själv – eller om Jakke. Än värre blev det när det satte sig på balansnerven så jag knappt kunde gå, raglade fram med stöd av väggarna. Till slut, efter att träffat två läkare som inte tyckte att det var nåt större fel på mig, fick jag träffa en som förstod att jag inte var frisk. Kanske förstod han att jag var ordentligt sjuk när jag berättade att jag domnat av i halva kroppen. Han var iallafall den förste som tog både blodprov och odling på mig. Och tänka sig, visade sig att jag hade en allvarlig virusinfektion som det där första penicillinet var för svagt för. Fick hästkur, blev frisk. Tänk så lätt det kan gå, om man bara träffar någon som lyssnar på en när man berättar hur man mår.

Men, som ni förstår, är man sjuk och inte rör sig när man är van vid motion så går man oundvikligen upp i vikt. Samlade på mig inte mindre än fyra kilo på den där månaden. Sen fick tiden liksom gå och jag gjorde ingenting åt det. Snart hade jag gått upp åtta kilo och då kände jag att nu fick det vara nog, jag kan ju inte ha kämpat sådär hårt bara för att gå upp allt igen?

Sagt och gjort, jag började gå till gymmet igen. Åh, det var jobbigt och trist och blä i början men snart kom jag tillbaka i rutinen. Senaste veckorna har jag dock främst varit ute och gått, långa snabba promenader. Med lite upptränad kondition har jag också, för några dagar sen, varit ute på min första löprunda i år (förra sommaren sprang jag flera gånger i veckan) och sådär POFF så är alla de där extrakilona borta. Plus några till. För plötsligt har jag passerat den där härliga målstolpen på minus 40 kg. Nu återstår bara skrämmande lite för att väga tvåsiffrigt. Än är det lång väg kvar, än är jag en tjockis, ett fetto. Men jag är ett stolt fetto och jag har bevisat att jag har viljestyrka. Jag kan, jag vill, jag orkar!

I mitten är jag i maj 2012. Bilderna på sidorna är från innan jag började träna. Den till höger är från när jag vägde som allra mest, dvs strax över 140kg.