Sverigedemokraterna hjärtar inte yttrandefrihet

Posted on March 4, 2015 by Anny

Häromdagen bloggade jag om Alexandra Pascalidou som på sin blogg skrev att hon fått nog av hatet hon ständigt utsätts för. Det fick henne att ta beslutet att sluta arbeta för Sveriges Radio och Ring P1.

Idag har hon fattat ett annorlunda beslut. Efter massiv uppbackning och stöd från otroligt många som tycker om Pascalidou som journalist och person så blir hon kvar på radioprogrammet. En liten seger för yttrandefriheten, kan man säga. Såvida man inte är kopplad till Sverigedemokraterna, förstås.

Erik Almqvist, som är djupt involverad i SD:s tidningsprojekt Samtiden, är nämligen av en annan uppfattning och skriver följande på Twitter:

Att Almqvist ens har mage att skriva något sådant? Men man får försöka se något positivt i detta yttrandefrihetsfientliga uttalande: han är väldigt duktig på att bevisa att Pascalidou varken ljög eller överdrev om hatet hon utsätts för. Det blir också tämligen tydligt varifrån hatet oftast kommer, inte bara när det gäller Ring P1-programledaren utan även de flesta andra samhällsdebattörer som hotas och hatas idag. Skiten kommer från höger, skiten kommer allra främst från Sverigedemokraterna och deras små internetkrigare.

Kanske vi borde tacka Erik Almqvist för att han gör det så himla tydligt idag?

Idag känns som en bra dag, precis som alla andra dagar egentligen, att påminna om att Sverigedemokraterna inte är ett riksdagsparti som andra. Det är inte bara ett rasistiskt parti, det är också ett parti som attraherar demokratifientliga och yttrandefrihetshatande personer. Det är ett parti som vi aldrig kan tillåtas bli normaliserat. Vi måste ständigt påminna om att det här är ett farligt parti.

Om något är tweetsen ovan tydliga exempel på hur SD och deras anhängare egentligen ser på yttrandefrihet. Den ska bara gälla dem, och ingen annan. För i samma sekund som deras motståndares yttrandefrihet hotas, då står SD:arna där och hejar glatt på.

En grå dag i yttrandefrihetens land

Posted on February 26, 2015 by Anny

Idag skiner solen, i vad som tycks vara de flesta delar av landet. Ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en väldigt grå dag idag. Vi har fått ta emot två nyheter som gör att åtminstone jag får en klump i magen av Titanic-isbergsstorlek.

Det handlar dels om att Sajtkoll, en sajt som skulle hjälpa till nätanvändare att avgöra om en sida är pålitlig eller ej, läggs ner. Anledningen till att det händer just nu, bara några dagar efter lansering, är den mängd hat och de stora påtryckningar som redaktionen mottagit. Från vem, kanske ni undrar om ni inte läst några nyheter idag. Men ni borde ju kunna gissa ändå: från högerkanten, den allra yttersta och råa.

Och vi får också läsa idag om Alexandra Pascalidou, programledare för “Ring P1”, som nu väljer att lägga av då hatet och hoten blivit för mycket. Hon berättar på sin blogg om återkommande hat som tär, som känns. Och vi är nog många som kan förstå hur det känns, även om vi bara fått ta emot en bråkdel av det hon fått. Vem är det då som främst stått för hatet? Jag behöver nog inte ens skriva ut det.

Och för att se till att det blir riktigt kaka på kaka så finns det förutom de här två nyheterna också en till incident som påverkat mig idag. Det är att nazister härjat runt i Varberg och satt upp avspärrningsband de senaste dagarna. Skolor, polisen och en privatperson har blivit utsatta. Ett försök att skrämmas, ett hot i det tysta.

Jag skäms lite för att erkänna det här, men när jag läst alla nyheterna listade ovan så känner jag bara en enda sak: jag blir rädd. Det är på väg att gå alldeles för långt i Sverige nu. Högern gnäller lite då och då om en “åsiktskorridor” men det vettetusan om det är den vi ska oroa oss för. Det är snarare den åsiktsgrav som yttersta högern gräver som borde få oss att reagera.

För det är just det som händer just nu: ytterhögern, med SD:s nätkrigare hand i hand, gör ungefär allt de kan för att tysta sina meningsmotståndare. Det spelar ingen roll om det är via mejl, via telefon, via brev eller på vilket annat sätt, för målet är detsamma. De vill ha tystnad. De vill att bara deras egna röster ska få höras.

Nu har det börjat hända. Nu har personer i offentlighetens ljus börjat få nog och deras röster riskerar att tystna på riktigt. Vi KAN inte tysta sitta och se på, det är dags att agera. Det är dags för arbetsgivare att ta sitt förbannade ansvar för att skydda sina anställda, det är dags för kollegor att stötta varandra, det är dags att släppa på den här naiva och skadliga inställningen att “du ska vara GLAD över hatet, det betyder att du gör något positivt!”. Alla de som vrålade så spottet flög över att en tårta var ett hot mot demokratin, borde vråla än högre nu.

Vi kan tillsammans stå upp mot högerextremisterna som vill tysta röster i samhället. Vi kan tillsammans stå upp för de som utsätts för hatet. Pascalidou avslutar sitt blogginlägg med:

”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja, som förgiftas av hatet, utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre.”

Låt oss göra det. För att ingen mer, någonsin, ska behöva skriva “Jag orkar inte längre”.

Att vara tjock är att riskera att inte få vård

Posted on February 4, 2015 by Anny

– Kan du gå ner på huk och sedan resa dig igen?
– Nej…
– Okej, är det för att du är svag i benen, på grund av skovet?
– Nej…det är för att jag är tjock.
– Äh, skärp dig! Det är du väl inte.

– I Stockholm har de en öppen MR-kamera.
– Jaha, men den är väl bara för överviktiga människor??

Det här ovanför, det är två konversationer jag haft med min läkare vid två olika tillfällen. Nu kanske ni tänker att jag återgett dem för att jag lever i förnekelse av min vikt och vill använda dem som något slags bevis för att övertyga er. Men nej, så är det inte. Men båda konversationerna har gjort mig lycklig, inte för att någon säger att jag inte är så fet, utan för att det är en läkare som uppenbarligen inte brytt sig om att bilda sig en uppfattning om min vikt.

Låt mig förklara.

När jag först blev sjuk så besökte jag en läkare på en vårdcentral här i Varberg. Han kollade lite på mig och la sedan fram teorin att det här med att hela min underkropp var bortdomnad, kanske berodde det på att jag var överviktig? Kanske var det så att min tyngd frestade på så att jag tappade känseln? Så var det förstås inte. Jag hade MS, skulle det ju som bekant visa sig.

En annan gång när jag var hos en läkare ville hen prata mindre om mina symptom och mer om min vikt. Hade den läkaren lyssnat och tagit mig på allvar hade hen troligtvis sett vissa tecken och skickat mig till en neurolog på en gång.

Jag ska berätta om en tredje gång. Då var det inget MS-relaterat utan jag hade en halsinfektion. Läkaren jag då träffade tittade på mig och sa “Tja, du skulle nog behöva gå ner lite i vikt. Det är nog det allra viktigaste”. Under tiden satt jag där med en hals helt igensvullen och hade skapligt ont. Jodå, jag fick min antibiotika men när jag gick därifrån så gjorde det fortfarande liksom ont, men inte i halsen.

En tredje anekdot: när jag jobbade på nummerupplysningen fick vi ett år göra en hälsoundersökning. I den ingick både mätning av kolesterol och blodtryck. Sköterskan som genomförde undersökningen blev chockad när hon såg mina värden. De var ju toppenbra! Jag hade till och med lite lågt blodtryck. Vafalls?!

Poängen jag vill komma till är ganska enkel. Det är inte särskilt enkelt att vara överviktig. Det beror inte enbart på att folk använder oss som avskräckande exempel, ser på oss med äckel eller ständigt berättar för oss att något är fel, vi måste ändra på oss och gör vi inte det är vi både lata, dumma och vidriga. Det är liksom helt okej att berätta för en överviktig person hur oerhört vidrig man finner hen.

Men det är som sagt inte bara det. Det kan också få ganska allvarliga konsekvenser. Som när man inte får rätt vård. Eller vård överhuvudtaget. När läkare kastar en blick på en och tar för givet att alla fel man har, oavsett om det är en bortdomnad kropp eller en bruten arm, beror på övervikt. Det är därför jag blir glad att jag ser mer och mer debatt kring ämnet. Att jag ser fler och fler överviktiga kvinnor som ryter ifrån ordentligt.

Och det är också jag blir så ledsen och trött när varje sådan debatt kapas av “Men smala blir också retade!”. Det är kanske inte just där, just då vi måste prata om smala personer. Kanske är det så att vi kan hålla oss till att diskutera och ifrågasätta de helt absurda sätt som överviktiga, främst överviktiga kvinnor, blir behandlade på.

Vi blir behandlade som om vi vore barn: “EXTRA EXTRA Så Går Du Ner I Vikt”
Vi blir behandlade som om vi inte hade känslor: “Men usch, det är så himla äckligt med överviktiga människor!”
Vi blir behandlade som en sjukdom: “Den nya fetmaepidemin”
Vi blir behandlade som objekt: “Om du bara går ner i vikt skulle jag kunna tänka mig att knulla dig.”

Men det som skrämmer mig allra, allra mest är att vi allt som oftast blir behandlade enbart som överviktiga inom vården. Inte som sjuka, inte som skadade, utan som överviktiga. Allt kan skyllas på fetma, och i och med det missas diagnoser som till exempel min egen. Därför är jag så glad över att jag har den läkare jag har. En läkare som inte ser min övervikt, utan ser ANNY och den kroniska sjukdom hon vill hjälpa mig att leva med. Jag önskar bara att alla läkare vore exakt likadana.

Vårt ansvar är att sätta stopp

Posted on January 27, 2015 by Anny

Idag är det förintelsens minnesdag. Det är 70 år sedan Auschwitz befriades. 70 år sedan. En livstid för många, men än finns överlevare kvar som kan berätta om vad som hände i koncentrationslägren. Snart är de borta och ett enormt ansvar vilar på oss som lever kvar. Vi får aldrig glömma, vi får aldrig sluta berätta, vi får aldrig ge efter för de som förnekar förintelsen. Vi får aldrig låta dem vinna, de mörka krafter som idag har markerat mot flera redaktioner, myndigheter och politiska partier över hela landet.

Även Östersund, min hemort som för alltid har en speciell plats i hjärtat, har utsatts. Två tidningsredaktioner, Försäkringskassan samt vad jag hört ryktesvägen också Vänsterpartiets expedition har angripits. Avspärrningsband med nazistiska Nordfronts logga och skyltar med obehagliga budskap. Det är ett angrepp: på yttrandefriheten och på demokratin. Det går liksom inte att missta det för något annat, de vill tysta människor.

Det hade varit otroligt skrämmande vilken dag som helst, men extra mycket just idag. På förintelsens minnesdag hotar de redaktioner för att de skriver om det ofattbart hemska som nazister och andra utsatte oskyldiga människor för under andra världskriget. Det är alltså något som händer här och nu. I vårt trygga lilla land.

Det gör extra ont i mig att Östersund utsatts. Jag har alltid varit så naiv att jag trott att nazisterna inte har något fäste där. SD har inget överdrivet stort stöd, det är sällsynt nuförtiden (eller var det när jag bodde där) med nazistiskt klotter. De har liksom inte varit närvarande på samma sätt som jag upplevt dem här i Halland. Att jag dessutom känner människor på alla de ställen som angripits gör att det känns extra nära. De som nu säger “Oss tystar ni aldrig!” – ni har mitt osvikliga stöd och respekt.

Att nazisterna fått vind under vingarna kommer inte som någon överraskning .Vi har ett rasistiskt parti i Riksdagen. Vi har politiker, mediala profiler och erkända debattörer som på senaste tiden ansträngt sig hårt för att göra SD mer accepterat. Vi har partier som anammar SD-retorik för att locka åt sig deras röster. Vi har sett flera gånger hur man använder eufemismer som “invandringskritiska” och “islamkritiska” om det rasistiska partiet som förgiftar samhällsklimatet.

Självfallet ger det energi även åt nazisterna, för steget dit är inte så långt. Accepterar vi en sorts hat, då ger vi också kraft till flera sorters hat. Det är inte precis rocket science.

Men det är något här jag måste ta fasta på. Jag har som sagt trott att Östersund varit fredat. Att Jämtland varit ett lite mer öppet ställe. Det gör väldigt ont att inse att det är fel. Att hatet och respektlösheten för demokrati och människoliv finns även där. Att den finns överallt. Och det är liksom dags nu att fler fattar det här. Ingen är fredad, ingen är säker. Låter vi dem avancera och vinna mer mark så är det ett hot mot oss alla. Men självfallet är det största hotet riktat mot vissa, särskilda folkgrupper. Vi måste ta vårt ansvar och ställa oss framför dem. Vi måste bli deras personliga sköldar. Det är vår förbannade skyldighet.

Det ser mörkt ut nu, det är jäkligt skrämmande, men jag tror ändå att vi har en möjlighet att tillsammans sätta stopp för den utveckling vi ser i samhället. Om vi lovar varandra att aldrig hålla käft, att alltid strida mot och aldrig acceptera att rasism och nazism normaliseras. Då tror jag att vi kan göra en skillnad. Jag vägrar tro att det är för sent.

Julkalendern – en klassmiss

Posted on December 2, 2014 by Anny

Idag är det den andra december vilket betyder en hel drös olika saker: min brorson fyller sju (jag känner mig väldigt gammal när jag tänker på det), år 2000 var det sista gången Smashing Pumpkins gör konsert och igår var det premiär för årets julkalender på SVT. Nog för att jag är snart 30 år men julkalendern är ALLTID tradition, även om jag ibland inte kollar på precis alla avsnitt.

I år heter den “Piratskattens hemlighet” och har fått rejäl med kritik redan innan sändningsstart. Bristen på snö och tomtar gör att den inte är så julig som vissa önskar. Andra anmärker på de vuxna skådespelarna och nä, de imponerade inte så stort i första avsnittet. Men det som stör mig är något helt annat.

I första avsnittet får vi se hur familjen, som handlingen kretsar runt, gör något som tycks bli mer och mer populärt: de flyr landet. De liksom skiter i allt vad snöslask och isgator heter och drar till en solig sandstrand istället. Toppenmysigt! Tur för dem att de har råd. För den som inte har råd lär det snarare kännas som en stor fet pik. För just det här med resande och solsemestrar har blivit nåt slags gigantisk grej i Sverige. Jag kan inte minnas att många av mina klasskamrater när jag växte upp åkte utomlands. Eller jo, nån gång till typ Mallorca men det var sällsynt och sågs som väldigt exotiskt.

Men nuförtiden? Vilken tidning man än slår upp så hittar man “Vinterns bästa restips”. Att fly vintern är snart ingen undantag längre, snart är det konstiga att INTE göra det. Vad händer då med alla som inte kan?

Anledningen till att jag tänker mycket på det här är för att jag alltid varit en av de som inte kan. Arbetarfamilj och många syskon var liksom inte helt kompatibelt med två veckor i Thailand. Vi hade en sommarstuga, vilket var nog så lyxigt så jag ska väl inte klaga kommer någon säga. Men handlar det verkligen om klag?

Jag försökte förklara det här när jag och min sambo bestämde oss för att åka på en helgtripp till Åbo. SJUKT exotiskt för mig att resa till ett annat land! Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv: till Danmark och en skolresa till Italien. That’s it. Förutom att moderskeppet säger att jag var i Norge när jag var plutteliten men det räknas nog inte riktigt. Men när jag berättade att Åboresan var så sjukt peppig för mig, så var det folk som trodde jag skämtade. I deras värld finns det inte att man kan ha såpass lite pengar att man måste prioritera saker som mat och hyra.

Och det är det som gnager när jag kollar på första avsnittet av julkalendern: sätter det ännu mer press på de barnfamiljer som ännu inte haft råd att betala för en utlandsresa? Kommer julkalendern, kanske inte ensam men i kombination med annat, leda till ångestfyllda föräldrar som känner sig skyldiga att snåla in så att två veckor i Thailand blir en möjlighet?

I grunden tror jag att resande är bra. Jag är helt för att man lär sig av andra kulturer. Men när det börjar likna mer ett tvång, när det ses som sjukt och onormalt att inte ha varit utomlands, då är det inte bra längre. Då är det skadligt.

Självfallet är det här en klassfråga. Medelklassen som fått mer och mer och mer kvar i plånboken tack vare det ena jobbskatteavdraget efter det andra behöver kanske inte oroa sig i så stor utsträckning över var vintersemester ska tillbringas. Men för de som finns längs ner på samhällets ekonomiska stege, hur går det för dem? Hur känns det för de som är sjuka, arbetslösa, pensionärer..? Varför har det blivit en grej att ta varje tillfälle i akt att basunera ut att en riktig familj, en bra familj, åker utomlands minst en gång per år? Det är så normalt nu, att till och med årets julkalender handlar om det. Och jag känner en stor ömhet för de barn som kollar på “Piratskattens hemlighet” med insikten att det är så nära utomlands de själva kommer. Hade den gått när jag var liten, hade jag varit en av dem.

Dudes överallt, dudes med kvinnohat och komplex

Posted on November 26, 2014 by Anny

Vissa gånger kan jag inte sluta tänka på hur dudes är, alltså ni vet såna män som bara MÅSTE hata på feminister och kvinnor i allmänhet. De där männen som kommunicerar genom “Gå ut i köket och gör mig en smörgås,kvinna”-skämt och som tycker att alla som reagerar mot sexism/rasism/funkofobi/transfobi/you name it är “butthurt”. Vad är det egentligen som driver dem? Och vad exakt är det som gör att de är så blinda för sitt eget sviniga beteende?

På Facebook finns det en grupp som heter “Gudruns änglar”, de har för tillfället över 5000 likes och ökar stadigt. Syftet är att publicera skärmdumpar på saker feminister har skrivit och sedan raljera loss i kommentarsfältet. Det är helt enkelt en grupp som svämmar över att såna “dudes” som jag beskriver här ovanför. De kommenterar bilder med angrepp på kvinnors vikt, deras intellekt, deras sexliv. Ju grövre desto bättre, tycks vara någon slags ledstjärna:

“Må hon drunkna i hundra svettiga vita mäns kiss.”

“kolla på henne vilken inavel haha finns bara ett sätt, avliva henne.”

“Sälj den här jävel till ett zoo, det där är ett djur ingen människa.”

“Sterilisera horan.”

“Hon kan bara avlägsna sitt miserabla liv om världen inte ser ut som hennes sagobok…”

“det finns ingen sund feminism. utrota hela bunten då blir det bra”

“Skjut varje feminist i underlivet.”

“Var är Jack The Ripper när man behöver honom?”

And so on, and so on. Men det som är riktigt fascinerande med gruppen är att det också är väldigt många kvinnor som kommenterar. De är oftast inte lika grova som männen, på det sättet att de åtminstone inte önskar livet ur folk. Kvinnorna väljer en annan approach och ifrågasätter feministers föräldraskap och huruvida de ens ska få ha barn. De kvinnorna är så extremt förblindade av det förtryck vi växt upp i att de tror att det är en rimlig grej att attackera feminister. Det är dock inte ovanligt, även när feminister kämpade för kvinnlig rösträtt fanns det GOTT om kvinnliga motståndare. Men man har förstås ett val: man behöver inte ge understöd till patriarkatet.

Det jag inte kan låta bli att fundera över efter att ha läst i gruppen är varför män, snubbar, dudes, håller på så här. Om de inte tycker om när kvinnliga feminister blir arga, varför gör de då allt för att bevisa att jodå, många män är svin? Vore det då inte bättre att överbevisa oss? Efter att ha läst i gruppen har jag ju faktiskt fått det bekräftat för mig ännu en gång:

Män som grupp är så sjukt bortskämda. När någon kritiserar dem, finns det inte några riktiga gränser för hur de väljer att bemöta det. Män är så himla vana vid att bli klappade på axeln, bli framburna, bli stöttade av precis hela samhället att när någon säger emot så brinner det en säkring som släpper alla spärrar.

“Gudruns änglar” är inte en unik grupp. Det finns många feminist/kvinnohatargruppen på Facebook. Alla visar dock på en och samma sak: Vi har lång väg kvar innan den skadliga och farliga mansrollen är raderad.

Boy’s are stupid – this is why

Posted on October 24, 2014 by Anny

Ibland när jag suckar över män får jag höra att jag är orättvis. “Inte alla män!”, som om jag någonsin påstått det. Nej, det som får mig att sucka och ibland vilja gråta, ibland vilja svära långa ramsor, kan bäst definieras som “män som grupp”. Manligheten, den manliga rollen. Och sällan syns den så tydligt som när män kan peppa varandra och samla mod tillsammans på internet. Särskilt om ämnet som diskuteras är något kopplat till kvinnor och/eller feminism.

Ett väldigt bra bevis på detta såg jag igår. Nyheter24 publicerade en artikel om sexistiska halloween-kostymer. Det krävs inte så mycket förstånd för att reagera när man kollar på bilderna de lagt upp. Männen är roliga, avslappnade partyprissar. Kvinnorna är lättklädda och förföriska. För sällan bekräftas väl könsrollerna så kristallklart som under Halloween.

Självfallet får och BÖR kvinnor klä sig precis hur de vill, oavsett om det gäller kortkort eller burqa. Men detta krav som finns, både uttalat och outtalat, att kvinnor ska vara sexiga (enligt den manliga blicken), smala och helst vita, den är väldigt problematisk.

Nåväl. N24 la upp artikeln på sin Facebooksida och det tog inte lång stund innan männen flockades. Jag tänkte här nedan publicera några utvalda skärmdumpar (skulle jag publicera alla jag har, skulle det bli ett inlägg med längd värdigt Mats Dagerlind) som tydligt förklarar varför jag suckar över manligheten. Varför jag svär långa ramsor. Och varför jag i vissa fall vill gråta, då det ofta är unga män som uttrycker åsikterna ifråga. Unga män som är vår framtid, vilket såna här gånger känns oerhört dystert.

Brace yourself, män med åsikter™ is coming.

Först och främst har vi gruppen som går all in för att mansplaina skiten ur alla som kan råka läsa. Deras ord är SANNINGEN och håller man inte med? Ja, då har man alldeles tydligt fel:

Ah, men thanks you guys! Nu vet vi hur det verkligen är. Eller så är inte era åsikter sanningen med stort S. Kanske, kanske är det så.

Sedan kommer männen som tycker att det viktigaste av ALLT är att det minsann är synd om män också:

(Är inte samma Erik som skrivit kommentarerna)

Ja, det är SUPERSYND om männen. Efter en artikel med 32 Halloweendräkter som INTE EN ENDA kräver bar överkropp eller ett vältränat lekamen så ska det minsann inte glömmas bort att såna dräkter också finns. Och ännu mer synd är det ju om männen (grabbar) som får feministdynga kastad mot sig! Löneskillnader, sexism, våldtäkter är liksom ingenting i jämförelse med att en nyhetssajt skriver om Halloweendräkter.

And then there is… mansgrisarna. För såna kommer ALLTID dyka upp i kommentarsfält. De är som bananflugor: man vet inte varifrån de kommer men plötsligt är de där och är både irriterande och äckliga:

Och lika obligatoriska som mansgrisarna, är rasisterna och de som inte vill FÖRSTÅ vad rasism är:

Och som ett brev på posten: männen som är EXPERTER på feminism. De som lägger huvudet lite på sned och säger “Men LILLA gumman, det där är inte feminism”. Åh, don´t we love them?

Den här vet jag inte ens vad jag ska kategorisera som:

“Då tar du bort deras jämställdhet i samhället” ALLTSÅ NEJ. Och varför är det fem personer som tryckt på “gilla”? Ge er för fan.

Och alltid, alltid, alltid kommer den där snubben som ska ta det ETT steg för långt:

Så till sist, den där mannen som får oss att garva då han helt utan intention att vara det, faktiskt är hysteriskt rolig:

Jag tycker inte heller vi behöver “femenism”.
Feminism däremot, behöver vi i massor!

33 Feminist GIFs You Need In Your Life

Snubbiga snubbar – ni har inte veto

Posted on October 3, 2014 by Anny

Alltså jag är så FED UP när det kommer till snubbiga snubbar. De finns överallt, hela tiden, och deras främsta mission tycks vara att gå mig på nerverna. Och jag är ledsen att säga det, men de värsta snubbiga snubbarna finns nog till vänster. Missförstå mig rätt: till höger finns de också. Men där förväntar man sig ju liksom ett ojämställt synsätt och lite allmänt översitteri. Det hör ju till, på något sätt.

Därför blir jag alltid dubbelt så less när den snubbiga snubben påstår sig vara vänster på något sätt. Eller feminist. Och man ba… gubben, nej. Att vara feminist är att bete sig som en feminist, det räcker inte att ge sig själv titeln.

Men det är egentligen inte det jag ska skriva om. Utan jag tänker skriva om snubbiga snubbar som tror att allt de gör är helt rätt, och allt som andra gör annorlunda är helt fel. Den typen av snubbe som kröker lite på överläppen i en föraktfull grimas och säger “aja, det är ju lätt att vara aktiv på twitter men alltså JAG, jag gör faktiskt saker. Viktiga saker. På riktigt”.

Newsflash: det är inte snubbiga snubbar som bestämmer vad som är viktiga saker, på riktigt. Det är inte snubbiga snubbar som har veto. Och snubbiga snubbar borde ärligt talat visa lite ödmjukhet inför att andra kanske inte har samma förutsättningar.

Ta mig som ett exempel! Mitt engagemang består främst av att tycka saker. Jag skriver. Jag debatterar på Twitter. Jag får debattartiklar publicerade lite överallt. Varför skulle det vara mindre värt? Saken är den att visst, jag skulle också kunna göra “viktiga saker, på riktigt”. I teorin. För i praktiken skulle jag troligen inte klara det särskilt länge. Mitt främsta fokus nu är att skaffa ett jobb, när jag väl har det kommer jag inte ha så mycket energi att lägga på annat. Då är det väl alldeles utmärkt att jag kan engagera mig med hjälp av ord och text och argument?

Jag är verkligen kräkless på människor som ska ha åsikter om andras engagemang. Den typen av människor som ser ner på vad andra gör. Som tror sig ha rätt hela tiden. Den typen av människor som i en överväldigande majoritet av fallen är snubbiga snubbar.

Ta er snubbighet och stick. Vi är många som skiter i era råd. Vi är många som klarar oss utan er små gliringar. Fortsätt ni med era “viktiga saker, på riktigt” men fatta också detta: det finns andra saker som också är viktiga på riktigt. Ni har inte veto. Ni har inte alltid rätt.

Skaffa er lite jävla ödmjukhet.

Pinsamma, pinsamma SD

Posted on September 9, 2014 by Anny

Just nu haglar det artiklar där SD-företrädare avslöjas som anonyma näthatare. Bland annat Christoffer Dulny, ett riktigt toppnamn, har uppmärksammats. Han väljer idag att avsäga sig alla sina uppdrag. Men det är inte bara SD där det förekommer märkligheter, rasism och sånt som inte är värdigt en politisk företrädare. Det har avslöjats även i andra partier. Men där andra partier försöker krishantera genom att be om ursäkt, ta avstånd och utesluta så väljer SD en helt annan metod: “Det är inte vårt fel!”

Ja, jag kan inte tolka det på något annat sätt när jag kollar på den film som Kent Ekeroth, riksdagsledamot, har lagt ut under dagen. Allvarligt förklarar han för tittaren att det är medias fel att SD:are uppmärksammas som näthatare. Media har haft informationen i ett år (hur vet Ekeroth det egentligen?) och de väljer tillfället bara för att påverka valresultatet minsann. Och det är dumt för då kan vi ju inte prata om invandrarna som kommer hit och raserar det Ekeroths förfäder byggt upp!!!1

Jag är ledsen Kenta, men jag måste vara lite hård nu: du är inte riktigt klok.

Spelar det verkligen ROLL hur länge media suttit på informationen? Det är klart de väljer att publicera under valrörelsen, det är ett jättebra sätt att få läsare på. Och det är vad varje tidning vill ha. Det viktiga här är inte vad media valt att göra med sin information, det viktiga måste väl ändå vara informationen i sig?

Att politiska företrädare anonymt sprider hat på internet är ett stort problem. Det pratas om att tårtor och rosa glasögon som sätts fast på valaffischer med häftmassa är hot mot demokratin och hot mot yttrandefriheten. Well guess what? Det är ett större problem med politiska företrädare som sprider hat.

Det är inte medias fel att ni har gott om företrädare som uttrycker sig hatiskt på nätet. Det är er organisationskultur som är problemet – och er politik. Ni kan försöka gömma era nasserötter under era fina kostymer, precis som jag försöker gömma min utväxt genom att färga håret. Men vet ni vad? Bara för att man gömmer och försöker dölja något är det inte försvunnet.

“Media har mer på gång för att smutskasta SD” – Men FATTAR du ens varför det ens är en möjlighet för media? FATTAR du ens att det inte är smutskastning att berätta att era företrädare sprider hat, rasism och homofobi anonymt på hatsajter på internet?! Nä. Nä du gör väl inte det, förstås.

Och en sak till, Kent Ekeroth. Ge fan i att ta på dig att prata som om du vore en företrädare för hela svenska folket. Mina förfäder har, troligen i högre grad än dina, hjälpt till att bygga upp Sverige. Det ger dock inte mig heller mer rätt än någon annan att neka någon att komma till Sverige för att bo, leva och finnas här.

Du säger också att “svenskar känner sig mindre hemma i sitt eget land”. Där håller jag med dig. Jag känner mig inte hemma i ett land där såna som du, Kent Ekeroth, sitter i riksdagen och beter sig som någon jäkla räddare av riket. Det är du inte, så cut the crap. Skulle vi låta SD styra landet ensamma i ens en vecka bara skulle det bara finnas lite damm kvar sedan. Lite damm, en trasig svensk flagga och en bandspelare som spelar undergångsmusik i hörnet. Ni kallar er Sverigevänner, men ni har inget begrepp om vad “vänskap” innebär.

Ni är ju, ärligt talat, mest pinsamma just nu.

SD Falkenberg bjuder in homofob

Posted on September 8, 2014 by Anny

Idag satt jag och bläddrade igenom lokaltidningen i godan ro, när jag såg en annons som fick mig att haja till. Inte bara på grund av eventet som den berättade om, utan också på grund av ett namn. Peter Szajda. Ett ovanligt namn, som lär mycket bekant.

Jag kastade mig över datorn och googlade och insåg rätt omgående att det inte var så konstigt att namnet var bekant. Det har skrivits en hel del om denne “islamolog”. Bland annat har IRM skrivit om honom:

“Enkelt för människor har ändtarmen en annan funktion än få en manligt kön upptryckt. Bara för att det finns betyder inte att det är normalt. Skulle jag använda din tankegång så skulle pedofili också vara normalt eller”

Vad kan man mer hitta om denna person som blivit inbjuden av SD Falkenberg? Han har, jätteförvånande och chockerande nog, också blivit intervjuad av rasistsajten Dispatch International:

Peter Szajdas föräldrar flydde undan den kaotiska situationen i Polen 1981 och kom till Malmö när Peter var 3 år. De började omedelbart jobba, de lärde sig svenska på fritiden och fick inte en krona i bidrag – och krävde heller inga. De fick låna pengar till möbler, men betalade tillbaka så fort som möjligt.

– Nu är de förbannade. De kom till ett land med riktig demokrati, med hederliga människor för vilka ett handslag var lika giltigt som ett underskrivet kontrakt och så tryggt att man inte behövde låsa dörren, säger Peter Szajda.

Ja, det var liksom ett helt annat land på 1980-talet. Fåglarna kvittrade högre, alla var glada och man behövde inte låsa dörren för alla var supersnälla. Nu är jag visserligen född 1985 men kan spontant känna att om det vore så jättestor skillnad så borde jag ändå veta om det.

Men sen säger Szajda något som är väldigt obehagligt:

Men ser islamologen Szajda något verkligt hot för Sveriges framtid – löper vi någon risk att en dag tvingas underkasta oss sharialagen?

– Ingen omedelbar risk, men det är just därför vi måste agera nu – innan det blir för sent. Problemen är två: att de liberala muslimer som inte vill ha sharia aldrig säger något och därmed ger sitt tysta samtycke till de högljudda islamisterna med sina ständigt nya krav på anpassning av det svenska samhället till islam.

– Det andra problemet är pursvenskarna. De har inte upplevt krig på 200 år och verkar inte ha någon stridslystnad kvar. Det är en stor nackdel för Sverige.

Wow. Det är alltså stridslystnad, som krävs? För vi ska, vadå, kriga mot islam? Det låter ju superduperfräscht och inte alls obehagligt. Det fascinerande är att han pratar om “de liberala muslimer som inte vill ha sharia” (en majoritet, vågar jag påstå) men anser att det är lite deras fel ändå, om landet blir “islamiserat” (tror inte det va). De högljudda islamisterna är kanske just högljudda. Men de är väldigt få. Jag tror inte heller vi behöver nån “stridslystnad” för att klara av problemet, helt enkelt av följande enkla lilla anledning:

Problemet finns bara i huvudet hos Sverigedemokrater och andra rasister.

Summan av det hela: Sverigedemokraterna Falkenberg bjuder in en homofobisk och islamfientlig man som ska prata om…islam. Det kommer säkert bli både sakligt, objektivt och leda till föreståelse och tolerans.

Eller inte.

Tapirhen

Med ett hjärta flammande rött

Tag Archives: Sverige