Ung Vänster

Jag fick just ett mail från Ung Vänster med en inbjudan till möte på torsdag. Helt plötsligt blev jag alldeles glad och nervös, mest glad förstås för det här ska bli så roligt! Jag behöver ett nytt ställe för mitt engagemang nu när mina fackliga uppdrag ryker. Jag är helt övertygad om att jag kommer bli varmt välkomnad och att jag kommer känna mig som hemma.

Dock är inte alla lika imponerade:

Jag arkiverar detta under kategorin “Rimlig kritik” och fnissar lite.

Jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot mitt första UV-möte. Visst, nu kanske det inte blir så att jag bor kvar här i Öset särskilt länge men ändå. Kontakter är bra. Och jag vill GÖRA saker! Engagera mig! Så det här kan inte bli annat än bra. (Här kan ni tänka er att jag ser ut ungefär så här)

I love the fack!

Nu när jag har kort tid kvar innan oundviklig (typ) arbetslöshet har jag av naturliga skäl tänkt väldigt mycket på det här med A-kassa. Hur glad jag är att den finns, hur förbannad jag är på att den är såpass kass den ändå är idag. A-kassan är en fantastisk idé för den gör att jag har råd att vara arbetslös. Den ser till att jag inte desperat måste ta första bästa jobb för att kunna överleva. Jag kan inte förstå hur man kan se något negativt i detta. För i grund och botten handlar det om det fackliga löftet:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det handlar om solidaritet. Solidaritet är hela grunden till den svenska modellen och det är så sorgligt att se folk försöka montera ner, förstöra och rasera. Vi har otroligt mycket i Sverige som man är avundsjuk på i andra delar av världen. Kollektivavtal är en sådan sak, A-kassa är en annan. Båda är verktyg för att se till att lönerna hålls över slavlöner, att vi har drägliga arbetsvillkor, att vi har rättigheter och möjligheter på våra arbetsplatser. Jag är lyckligt lottad över att vara född i Sverige. Det är du också. Och utan den svenska fackliga rörelsen hade du kanske inte haft:

Semester, semesterlön, övertidsersättning, avtalspension, föräldralön, försäkring på arbetsplatsen, a-kassa, OB, föräldraledighet, löneförhöjning, hjälp och stöd på arbetsplatsen, hjälp med förhandling och mycket, mycket mer som du säkert sällan tänker på.

You’ve got mail

Som ni vet så publicerade vår lokaltidning en insändare skriven av mig häromveckan. Den fick många kommentarer och svar på nätet, men även i analog form. Igår hittade jag nämligen ett handskrivet brev i mitt brevinkast och eftersom det är ganska…eh…spännande formulerat, så skriver jag ut det här:

Hej, hej! Anny Berglin!

Har tagit del av dina åsikter i ÖP 2012-08-18, jag kan tycka detsamma, men tyvärr, så är det så här att människor, som verkligen behöver hjälp är inte dom som kommer hit, tyvärr så är det så. En hög procent, som kommer till Sverige, kommer för utnyttja och dom säger: “Svenskarna snälla men dumma” och det är med sanningen överensstämmande, vi är snälla, men dumma. Du är 27 år, ser jag på datorn, så du är ganska ovetande om verkligheten precis som större delen av svenskarna. Vi har svenska ungdomar som varje dag går till Arbetsförmedlingen, utan att få något arbete, dom flesta invandrare kan ingenting annat än baka pizza och det har vi alldeles för många av, dessutom ohälsosam mat.

Vi har svenska pensionärer, som har så dålig pension, speciellt kvinnorna, så dom knappt har till mat, trots att dom arbetat och betalat skatt hela sitt liv. Tycker du inte att det är rätt att vi hjälper våra egna först? Tycker du att dom libanesiska ägarna till rest. O’learys sticker med miljoner och “snuvar” matleverantörer – musiker med flera? Är rätt? Under årens lopp har det hänt många liknande händelser, tyvärr.

Jag har en kusin, som bor i Malmö, som med egna ögon, sett invandrarkillar klädda i “burka” (burka som ska vara ett s.k. hedersplagg) stjäla pengar från handikappade människor. Och det är ju ofattbart år 2012 att människor tror på låtsasguden Jesus Kristus-Mohamed. Alla’h, ofattbart med denna vidskepelse.

Moskéer som ska byggas här i Sverige (Östersund bl.a) som vi svenska skattebetalare vara med att betala. Är det så noga med koranen – moskéer – burka kan dom stanna i sitt hemland! Vi svenskar kan inte komma till något annat land med sådana fodringar. Kina – Ryssland – f.d. Sovjetunionens länder med många innevånare tar inte emot några flyktingar alls, men lilla Sverige vi tar emot flest invandrare.

Anny, din tanke är god, så jag ger dig ett gott råd: ta med dina vänner ut och res runt i världen och lär länderna i Afrika att odla jorden, för det vet jag att dom efterlyser, så svälten avtar! Res till länder som fortfarande har dödsstraff och se till att dom slutar med sådana odemokratiska metoder. Du är ung och har framtiden med dig, så lycka till med att hjälpa människor, så dom kan få ett drägligt liv i sina hemländer, där dom helst vill bo, där dom är födda!
Lycka till önskar *förnamn för otydligt för att kunna tydas* , ej rasist!!!

PS ! 55 000 människor fr. Somalia – farfar – farmor – mamma – morfar ska komma hit till Sverige, dom har aldrig skattat en krona i Sverige, men det är redan klart att dom ska få socialbidrag som är större än vad svenska pensionärer har. Är det rätt tycker du??????????
DS!

Ja, ni…. vad ska jag säga? Invandrarkillar i burka som rånar handikappade, invandrare kan bara baka pizza, låtsasguden Jesus Kristus-Mohamed (jag missade nog den delen av religionsundervisningen!), jag är för ung för att kunna veta något, jag borde lära afrikanerna att odla jorden (för det är säkert DET som är det främsta problemet, inte torka…) och sen ska jag också åka till USA och säga åt dem att avskaffa dödsstraffet. Finns så mycket tok i det här brevet och jag önskar så innerligt att jag kunnat besvara det med ett långt, handskrivet brev. Men tyvärr, avsändaren är förstås anonym.

Förra brevet fick jag mitt livs första kärleksbrev på posten. Finaste brev jag fått någonsin!
Det här brevet, mitt livs första insändarsvar i brevformat, är liksom raka motsatsen till det…

Jag VILL inte vakna!

Ett vanligt mot”argument” jag brukar få i debatter om invandringspolitik är “Men bor du i ett invandrartätt område eller? Görure? GÖRUUU?? Näää men håll käft då!” och det finns få saker som är så frustrerande.

Sen när måste man bo på ett visst ställe för att få ha en åsikt om det? Måste man bo i USA för att få ha en åsikt om presidentvalet? Måste man vara gammal för att få ha en åsikt om äldreomsorg? Måste man ha barn för att få ha en åsikt om förskolan? Nä. Usch, det är bara så löjligt. Och den enda gången jag möter det här skämtet till “argument” är när man diskuterar invandring.

Jag kan bilda mig en rättvis åsikt ändå. Det är knappast så att jag sitter isolerad dygnet runt i min lägenhet. Jag har både egna erfarenheter – och tar del av andras. Både positiva och negativa. Nån slags allmän uppfattning tycks vara att jag skulle tro att alla invandrare är supergulliga och snälla. Eh, hallå…det är människor vi pratar om. Klart det alltid finns rötägg.

Till skillnad från rasisterna dömer jag dock inte hela grupper utifrån de rötäggen.

Självfallet tog jag upp det här även på Twitter. Och taggade #svpol. Och ojdå, det gick ju som det gick:

Jag ÄLSKAR det här sättet att debattera på. Så…så himla sakligt! Jag häpnar inför intelligensen i det här svaret, på riktigt. Wow, jag erkänner mig besegrad. Jag ska GENAST bli rasist! Eeeeeeeeeeeeeeeeeeller så är jag inte så jätteimponerad faktiskt. Samma person tyckte att det var skoj att fortsätta sin kamp att utmåla mig som lögnare. Jodå, hen har skrivit samma sak flertalet gånger tidigare:

Nejdå, det är inte synd om mig. Inte alls! Jag blir glad när folk ifrågasätter mig och utmanar mig. Det ger mig en strålande möjlighet att finslipa mina argument. Kommentarsfältet på min insändare är ett utmärkt exempel. Flertalet debatter och diskussioner på Twitter är också bra exempel. Exemplet ovan… not so much. Och förövrigt, om “vakna” innebär att jag måste börja hata främlingar, vara rädd för det okända, bygga mina åsikter på felaktiga uppgifter och hitta på saker under skyddet av en foliehatt… tja, för att vara ärlig fortsätter jag nog sova då. Djupt och länge.

Hit är alla välkomna, om jag får bestämma!

För några dagar sedan skrev jag en insändare till vår ena lokaltidning. Vill ni hellre läsa den där, så trycker ni här. Med kommentarer, och allt! Annars kan ni helt enkelt scrolla ner och läsa den här istället:

Här sitter jag i min soffa, nyss hemkommen från en promenad runt Frösöberget.

Jag häpnar över vilket vackert landskap jag bor i. Fjällen, sjöarna, skönheten. Jag är tacksam för att jag haft turen att bli född här. För det handlar inte om annat än tur, för mycket kan man styra i sitt liv, men inte var i världen man blir född.

Det får mig också att tänka på det här med främlingsfientlighet, rasism, att vilja stänga vårt lands gränser. Att neka människor tillträde till det här vackra. Jag kommer aldrig förstå viljan att säga ”stopp och belägg, hit är du inte välkommen”. Att man kan se människor som kostnader, utan att vilja se deras människovärde.

Jag blir lika ledsen varje gång jag hör någon prata om att vi inte har råd att ta emot invandrare eller flyktingar.

Jag blir lika ledsen varje gång jag hör någon prata om att de bara kommer hit för att snylta. Jag blir lika ledsen varje gång någon vill stänga dörren och sätta upp en stor stoppskylt.

Vi lever i ett överflöd. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har både råd och plats att välkomna människor hit. Det är en snål och cynisk syn på mänskligheten att vilja stänga Sveriges gränser. Skulle det någonsin hända, hoppas jag innerligt att Jämtland gör revolt och blir en egen republik på riktigt. För min uppfattning är att hit är alla välkomna.

Med stolthet säger vi ”kom in!” när någon knackar på vår dörr och med ännu större stolthet visar vi upp det sagolikt vackra som är vårt hem. Som vi inte själva valt att födas i, så hur kan vi egentligen säga nej till att dela med oss?

Min Utopi – del 4

Nu har vi kommit till nästa del om mitt drömsamhälle och visst har jag sagt att jag ska skriva lite om kvotering? Jag har för mig det. Struntsamma, för det är ändå vad jag tänker skriva om nu.

Jag är för kvotering. Kanske inte så jättechockerande för er som känner mig, men ändå. Kvotering tror jag kan vara ett nyttigt verktyg. För vad är alternativet, att vi bara sitter med armarna i kors och väntar på att jämställdheten bara ska bygga sig själv? Icke, det krävs att vi arbetar med det.

Jag skulle dock aldrig ställa upp på kvotering där man väljer t.ex en kvinna enbart utifrån kön och inte tar hänsyn till kompetens. Men har man en kvinna och en man, båda med samma kompetens, som söker en chefsroll eller liknande då ser jag gärna att man väljer kvinnan. På samma sätt skulle jag vilja se manskvotering i kvinnodominerade yrkesområden, för det finns diskriminering även där

Det är så lätt att säga att kvotering är fel och dumt och dåligt men då har man inte tänkt på en sak. Kvotering förekommer redan. Varje dag väljs män just på grund av att de är män, men inte är det någon som reagerar för det! Det är en “naturlig” kvotering som växt fram på egen hand. Men vill vi verkligen ha det så? Jag iallafall är övertygad om att det finns gott om kompetenta kvinnor som skulle göra ett superbra jobb om de bara finns chansen. Så låt oss ge dem chansen!
Av samma anledning är jag för annan kvotering också. Alltså inte bara när det kommer till kön.

Frågor på det? Inte? Då tycker jag att ni sätter er i smågrupper och diskuterar. Varsågoda.

Min Utopi – del 3

Jamen det här går ju bra! Så bra att jag kanske ska börja pilla på det där ämnet som jag allt som oftast får veta att jag aldrig pratar om: invandring.

Jag är av den fasta övertygelsen om att Sverige både har råd och plats att låta människor flytta hit. Ett samhälle utvecklas knappast utan influenser utifrån. Ett argument jag har mött från många nätrasister är ett framgastat “DE ÄR ÖVERREPRESENTERADE I KRIMINALSTATISTIKEN!”. Jaha, so? Det är män också. Ser ni nån som vill slänga ut alla män? Nej just det, för i det fallet är det tydligen naturligt att inte straffa en grupp människor för vad några individer har gjort. För det är vad det handlar om: individer. Enskilda personer som fattar felaktiga beslut och begår felaktiga handlingar. För den delen ska vi väl ändå inte stänga gränserna och isolera oss?

Dessutom är det många som kommer hit för att de behöver fly. För att de helt enkelt inte har något de vare sig kan eller vill stanna för i sina hemländer. På riktigt tror jag inte att det är många som tänker “Asså, jag flyttar till Sverige, lever på existensminimum och njuter av det fantastiska vädret!”. Nope, jag köper inte det. Däremot tror jag att det finns många som desperat har sparat och gnetat ihop pengar för att kunna ta sig hit, i hopp om att få ett bättre liv. Inte helt olikt de svenskar som utvandrade till Amerika under 1800- och tidiga 1900-talet.

Jag anser att vi måste bli bättre på att välkomna de som flyttar hit. Visa intresse, vara nyfikna. Inte vara rädda för det som är okänt för oss. Att någon har en annan religion är ingen katastrof, varför skulle det vara det? Men just religion tänker jag nog skriva om i ett helt eget inlägg. Även det ett stort ämne.

Men ja, större öppenhet och nyfikenhet på de människor som bor omkring oss. Och då menar jag inte bara de som invandrat utan alla människor i vår omgivning, men faktum är att även om SFI är bra (på sina håll) så är det i det vardagliga livet, i “mötet” (sorry för klyschan) som man bäst lär sig ett nytt språk. Jag lärde mig mer spanska under en skolresa på typ en vecka än vad jag gjorde under ett år i skolan. Och då var vi inte ens i Spanien, utan i Italien. 😉

Det jag försöker säga är att vi också har ett ansvar för att de som väljer att komma hit, och även de som inte hade något val utan kom hit för att rädda sina liv, blir integrerade. Var inte så rädd för det okända – välkomna det istället. Säkerligen lär du dig något nytt.

Min Utopi – del 2

Det här är fortsättningen på mitt försök att beskriva mitt idealsamhälle. Det här inlägget tänkte jag skulle handla lite om jämställdhet, men som vanligt lär jag flumma ut och landa i typ Säffle.

Jag är feminist. Det är för mig något självklart och ingenting jag egentligen funderat över, inte förrän folk började ifrågasätta det. För mig är ett sådant ifrågasättande ungefär som att undra “Varför är du människa?”. Feminism handlar för mig (och typ de flesta andra feminister) inte om att kvinnor ska ha det bättre om män. Det handlar inte om att vi vill “ta över världen” och få vara de överlägsna som sitter på all makt.

Feminism handlar för mig om att vi ska bli jämlika. Jag vill bli värderad utifrån min person, inte utifrån mitt kön. Varför skulle det spela någon roll vad jag har mellan benen? Jag kan inte komma på många tillfällen där det är särskilt relevant. Ändå är just den frågan så ofantligt viktig för så ofantligt många. Jag har, hela mitt liv, blivit behandlad annorlunda enbart utifrån mitt kön. Allt ifrån hur jag gått klädd, till vilka leksaker jag fått, till vilka leksaker ANDRA tyckt att jag ska vilja ha och tusentals andra saker. Vi är idag konstant omgivna av reklam och TV-program och andra medier som berättar för oss hur vi ska vara. Som säger “Det här är vad du vill ha!”. Inte så konstigt att det blir som det blir.

I min idealvärld, i min utopi, så tittar folk på mig och ser Anny. Inte främst kvinnan Anny, utan personen. Ser min kompetens och mina kunskaper – och låter bli att värdera dem utifrån vilket kön jag har.

Att det 2012 fortfarande är stora skillnader i lön beroende på om du är kvinna eller man tycker jag är skit. Varför ska kvinnor värderas lägre? Varför är det prompt kvinnan som ska stanna hemma med barnet? Pappan är väl lika mycket förälder han?

(Föga förvånande är det kanske är jag tycker att kvotering är bra. Det känns dock som något jag kan skriva hur mycket som helst om, så jag väljer att ägna ett helt inlägg åt det. Jag hoppas ni inte misstycker.)

Men feminism handlar om så mycket mer. Feminism är att bli lika upprörd för det jag skrivit om ovan, att vilja kämpa mot det, som att bli upprörd över att pappor ofta blir särbehandlade i vårdnadstvister. Jag som feminist blir lika upprörd när en man blir objektifierad som när en kvinna blir det. Jag som feminist tycker helt enkelt att ett jämställt samhälle är att föredra, på alla punkter. Jag tror inte att vi kommer ta oss dit under min livstid, men kanske ett steg på vägen iallafall?

Min Utopi – del 1

När jag bad om tips på bloggämnen så var det flera som tyckte att jag skulle skriva om hur jag vill att politiken ska se ut, hur samhället ska vara. Det tycker jag är ett spännande projekt, säkerligen kan det generera många inlägg. Säkerligen kommer det också bli jättesvårt.

Jag är egentligen inte så insatt i politik. Det är något som jag ofta brukar säga tydligt, för jag är verkligen ingen expert. Jag har dålig koll på många delar av svensk politik. Men vissa saker avgör jag med hjärtat, även om mycket är med hjärnan också. Den politik jag vill se är formad utifrån vad jag lärt mig under mitt fackliga engagemang. Missförstå mig rätt, socialist har jag alltid varit, men först med hjälp av facket började jag se på politik lite mer konkret.

För mig är det helt naturligt att företag ska ha kollektivavtal. Kollektivavtal är för mig ett sätt att värna både arbetstagare och arbetsgivare. Jag har stött på många som tror att kollektivavtal bara är bra för den som är anställd, men jag håller inte med. De är bra även för den som anställer. Trots allt är det ett avtal, ett kontrakt, mellan två parter som reglerar vad som gäller för de parternas samarbete. Vad de har för förhållningsregler.

Jag skulle vilja se ett samhälle där kollektivet blir starkare. Ett starkare fack, med starkare avtal. Idag får jag uppfattningen att fler och fler anser att företagets vinst ska gå före arbetstagarens villkor. Varför? Utan arbetstagare – ingen vinst överhuvudtaget. Jag tycker att det är rent ut sagt förjävligt (ursäkta språket) att så många arbetar för skitvillkor när deras chefer plockar ut gigantiska bonusar. Jag säger inte här att alla ska tjäna lika mycket – jag säger att man bör se mer rättvist på arbete. Det är vår tid vi säljer, utan oss skulle inte ens de där gigantiska bonussummorna existera.

Ett av de uppdrag jag har som facklig är att vara skolinformatör för LO. Jag har insett mer och mer hur viktigt det uppdraget är, kanske det viktigaste av alla. Jag förespråkar inte indoktrinering, som säkert flera kommer få för sig nu, men jag tycker att det är viktigt att redan i skolan upplysa om vad som gäller på svensk arbetsmarknad. Berätta om rättigheter, skyldigheter och varför ett starkt fack är att föredra.

Så, nu har jag iallafall börjat. Inlett det som har målet att bli min politiska syn nedskriven i ord. Det kommer säkert bli flummigt, allt är säkert inte korrekt och ni kommer inte hålla med mig (iallafall långt från alla..) men det är vad jag tycker, vad jag vill, vad jag kämpar för. Och lugn, bara lugn, det kommer garanterat ett (eller flera) inlägg om min syn på svensk integrations – och invandringspolitik också. Den som väntar på nåt gott…