Tag Archives: politik

Sluta genast gulla med rasisterna

Posted on by

Jag har hamnat i ett parallellt, rasistgullande universum och jag vet inte hur jag ska ta mig tillbaka. Exakt så känner jag när Journalisten, en tidning för och om journalister/journalism, inte bara publicerar en totalt okritisk intervju med Roger Sahlström, utan sedan också följer upp det med en text skriven av Ingrid Carlqvist.

För den som vill läsa mer om Sahlström är mitt tips att läsa denna text på IRM som tydligt visar upp att det inte är någon oproblematisk person som utan några större ifrågasättanden blir intervjuad: Roger Sahlström – en resa genom den antimuslimska miljön

Och vad gäller Ingrid Carlqvist så behöver man väl bara ha följt henne fem minuter på Twitter för att förstå vilken rasist hon är. Annars kan man läsa här om vilken typ av texter hon publicerar på Dispatch International.

Men, låt mig nu vara extremt tydlig: jag tycker inte att hot är okej. Nope, inte hot mot någon. Jag tycker det är bra när journalister får berätta sina historier. Ärligt talat hade jag kunnat se ett värde i att även Sahlström fick berätta. Men problemet är att han gör det utan att få några kritiska frågor alls.

Att intervju en muslimhatande rasist, som dessutom flertalet gånger uttryckt sig sexistiskt mot kvinnliga meningsmotståndare, utan att ställa frågor om detta är pinsamt. Men det är inte bara pinsamt, det är också farligt. För på det här sättet legitimeras ALLA deras åsikter, genom att lyfta fram dessa som rimliga exempel på utsatta journalister utan att reflektera över vad de företräder så bidrar man till att normalisera rasism.

Det blåser högervindar över Europa. Bruna, kalla sådana. Vi ser det också i Sverige, där det på senaste tiden har setts som kontroversiellt att ta avstånd från och kämpa mot nazism, fascism och rasism. Det är en utveckling som ärligt talat skrämmer skiten ur mig. Att i tider som dessa låta både Sahlström och Carlqvist få utrymme i en respekterad tidning är klantigt, dumt och bidrar till att de där vindarna blåser ännu hårdare.

Sahlström och Carlqvist tillhör båda en,lyckligtvis, ganska liten grupp islamhatare. Ge dem inte mer utrymme. Ge dem inte tillfredsställelsen att utmåla sig som offer. Ge dem inte chansen att måla ut “våldsvänstern” som det värsta hotet, när rasistsajter som Avpixlat samtidigt uppmanar till förföljelse av journalister. Assistera inte dessa marginaliserade hatare genom att ge dem en större arena att synas på.

Mitt meddelande till Journalisten: för all del, berätta om hot mot journalister. Det är viktigt. Men sluta gulla med rasister. Sluta köra “luften är fri!”-argument som försvar när ni får kritik. Visa istället att ni lärt er något. Visa att ni också är på vår sida, sidan som kämpar mot de där bruna, kalla högervindarna. Ingenting skulle göra mig gladare, men jag tror tyvärr att det är naivt att hoppas på för mycket. Bevisa jättegärna att jag har fel.

Stäng dörren för SD!

Posted on by

Jag blir så less på SD. Och jag blir så less på de som försvarar SD. Nu när Åkesson varit på “tyck om mig, snälla!”-turné har min lesshet blivit ännu större. Nästa gång jag hör eller ser nån säga “De är faktiskt demokratiskt valda!” kommer jag skrika. Högt.

Hitler var också demokratiskt vald, så nej det är inte ett jättebra argument.

Idag är det en nyhet om att Åkesson ljugit. Oj wow, vad förvånande. Han har i en intervju påstått att SD verkligen aldrig nånsin never ever ever ever tyckt att vårdpersonal ska tvingas ange papperslösa till polisen. Jaha, det visade sig ju inte stämma då hela SD:s riksdagsgrupp röstade för Kent Ekeroths motion som handlade om just det. Hallå Jimmie, ett tips: det är jättedumt att ljuga. Du borde sluta med det, för du blir ju faktiskt alltid avslöjad med handen i stora rasistburken.

Vill ni kanske läsa Ekeroths motion? Den ger liksom en extra nyans av brun rasistsörja. Klicka bara på länken om ni orkar läsa. Men några godbitar ska ni få ändå:

Det är orimligt att det är lagligt att hjälpa brottslingar. Jag vill därmed göra det olagligt att gömma, hjälpa eller på andra sätt underlätta för illegala invandrare att hålla sig undan från den svenska rättsskipningen.

 

På samma sätt bör det bli obligatoriskt för anställda vid alla offentliga institutioner, både på lokal och nationell nivå samt deras privata motsvarigheter, såsom skola, sjukvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten med mera, att till polisen rapportera in uppgifter om de träffar på en illegal invandrare som de förstår eller borde ha förstått var en illegal invandrare.

 

Brrrr… känner ni den kalla högervinden svepa över ryggraden? Med motioner som dessa förstår jag verkligen varför vårdpersonal inte vill ha besök av Åkesson. Gör inte ni? Det kanske är dags att sluta mala på om “de är demokratiskt valda” och istället ta ett steg tillbaka från rasistpartiet SD.

Jag tror att alla skulle må bättre av det, såväl brandmän som vårdpersonal. Och samhället i stort. För rasism är aldrig konstruktivt, rasism är alltid förödande och raserande. Även när den är klädd i fin kostym.

SD-kritik har ett högt pris – din trygghet.

Posted on by

Innan jag började skriva för IRM var jag tämligen okänd. Eller ja, jag hade debatterat rasism och liknande frågor även innan men IRM gav mig ett enormt genomslag – på gott och ont. Att bevaka Sverigedemokraterna är nämligen något som kommer med en rätt saftig prislapp. På den prislappen står det inte en summa, utan på den prislappen står “Din trygghet”.

Självfallet visste jag vad jag gav mig in på, men det gör väl inte saken mindre allvarlig. Att jag redan i förväg visste att bevakning av SD = hot och otrygghet, gör ju inte att det hela känns lättare att bära.

Men det här ska inte handla om bara mig. Jag är bara ett exempel bland många. Ett annat exempel är de SUS-anställda som protesterade mot att Jimmie Åkesson skulle göra ett arbetsplatsbesök där de jobbar. Konsekvensen av det? De blev hotade, vissa till livet. Och jag har läst på flera rasistiska sajter hur man hängt ut vissa av dessa personer, uppmanat till “hembesök” och andra hotfulla saker.

Och jag kan inte låta bli att undra varför så många av SD:s väljare är bekväma med detta. Jag förstår att de som är rasister och hatar människor i största allmänhet inte har något problem med det, men det finns ju säkerligen andra som röstar på SD. Nog för att många säkert har rasistiska tankegångar men de som går från sossarna, de som tillhör LO, de som bara röstar på SD för missnöjes skull…. hur ser de på hur andra SD-sympatisörer beter sig mot meningsmotståndare?

Varje gång mitt eget parti är ute i blåsväder läser jag, följer vad som händer och ibland blir jag fly förbannad på folk ur mitt eget parti. De gånger då jag tillhört samma parti som någon som hotat eller betett sig väldigt illa så har jag också tagit illa vid mig själv, det tar liksom rakt i hjärtat.

Varför är Sverigedemokratiska väljare så annorlunda? För det måste de ju vara. Skulle det ta rakt i deras hjärtan när någon av deras företrädare eller någon av deras partikamrater/sympatisörer beter sig illa eller hotar folk, tja då kan jag inte se hur de orkar hålla sig kvar i partiet. Skulle jag själv tillhöra ett parti som SD, där hat och hot närmast är vardag för många att ösa över på meningsmotståndare, då skulle jag fly illa kvickt och aldrig se mig om över axeln.

Kan det vara så att deras sympatisörer haft väldigt stor tolerans tack vare nån slags märklig hoppfullhet om förbättring? Kan det vara så att  de lyssnar när Jimmie Åkesson och andra företrädare säger “Nej nej, vi är så snälla så”? Och är det då, möjligtvis, så att de ser den rämnade fasaden. Ser vad som döljer sig bakom strukna slipsar, vita leenden och nolltolerans. Kanske är det så att de ser hoten, hatet och det förakt som visas meningsmotståndare?

Jag hoppas det. Det vore inte en dag för tidigt. Men det vore i tid nog för att påverka valresultatet. Deras företrädare må vara välputsade, men bakom företrädarna står en armé av hatiska näthatare, mordhotare och elaka sympatisörer som tar varje tillfälle i akt att trycka till meningsmotståndare på de allra fulaste sätt. Därför hoppas jag att vi fortsätter berätta om SD:s hot, hat och förtalskampanjer.

Hur ska man förklä sexism för att kunna publicera det utan skam?

Posted on by

Idag läser jag en krönika i Norra Halland som får mig att vrida mig av pinsamhet och obehag. Den är undertecknad Kristian Alm och handlar om hans kvinnliga journalistkollega Josefine Julén. Låt mig ge er ett litet smakprov:

Här lägger hon sig i sin pappas jaktmundering i en buske och fotar den olagliga sprithandeln i Fjäråstrakten, och vips blir hon en berömdhet.

(…)

Så nu drar denna 30-åriga flicksnärta till Stockholm för fyra månaders inhopp på Expressen, lovad guld och gröna skogar bara för att hon inte valde någon annan kvällstidning.

Vem ska jag nu tjabba med på tjänsterummet? Vem ska pms-skrika till mig: ”Tyst, annars sliter jag av farbror hörlurarna!”

Och vem ska jag hånande svara: ”Lilla gumman, stoppa tillbaka nappen i munnen och jobba i stället”.

 

Alltså jag är ju inte dum, jag fattar att det är skrivet med den där berömda “glimten i ögat”, men jag menar… seriöst? Hur kan man skriva en så kvinnoföraktande text och tänka “höhö, det här kommer folk uppskatta!”. Eller okej, det är nog inte helt svårt att tänka så om man är man.

Jag är så evinnerligt trött på detta kräksiga “det här är inte sexism, det är humor.” För det är faktiskt inte kul. Vem vet, Josefine kanske skrattar och det är helt okej att hon gör det. Det här är uppenbarligen en person hon känner och då kanske det blir en helt annan grej. Men för oss andra som läser blir det något helt annat.

Att så öppet håna en framgångsrik kvinnlig journalist, “humor” eller ej, är inte acceptabelt. Jag tror inte jag behöver förklara närmare problematiken med att kalla en framgångsrik kvinna för “flicksnärta”, att beskriva hennes humör med “pms-skrika”, att förringa hennes journalistiska gärning till att hon lånat sin pappas kläder och gjort något som inte alls var särskilt svårt tydligen, enligt mannen som beskriver det.

Det Kristian egentligen skriver är att anledningen till att det går bra för Josefine är att hon är…tja, en ung flicksnärta, tydligen. Han nämner inte med ett ord hennes kompetens eller journalistiska talang.

Jag fattar att det ibland hörs hård jargong på de flesta olika arbetsplatser. Vad jag däremot inte fattar är varför man tycker att det för det första är något positivt, för det andra är något som ska lyftas och uppmärksammas även för oss utanför arbetsplatsen. Jag skäms när jag läser Kristians krönika. Den är sexistisk och dryper av kvinnoförakt. Och då spelar det ärligt talat ingen roll hur han tänkte när han skrev den, det är hur vi andra uppfattar den som spelar mest roll.

Män måste börja ta sitt ansvar. Det får vara nog nu, att skylla kvinnoförakt på “humor och skoj”. Det funkar inte att säga “Ahmeeeh vi har ju sån gooooo jargong på jöbbeh fast den är lite hård!”. Lägg bara ner. Bete er som folk istället. Och visa respekt för de som förtjänat den. Jag tror inte det handlar om avundsjuka, jag tror faktiskt att Kristian är glad för Josefines skull. Jag tror istället det handlar om att män generellt aldrig vet hur de ska hantera att visa respekt och glädje för kvinnors framgångar.

Sverige 2014 – så jäkla långt från jämställdhet att jag vill börja gråta. Och så finns det de som påstår att feminismen har gått för långt…

Normaliseringen måste stoppas

Posted on by

“Vi måste bemöta fascismen på nätet innan den får mod att ta sig ut på gatan” – den meningen har jag hört så många gånger. Läst. Och jag har tänkt att visst, det är en fin tanke men är det inte redan för sent? Alldeles, alldeles för sent.

SD normaliseras i hissnande fart och det är visst inte alls okej att kalla SD för ett rasistiskt parti – nej de är “främlingsfientliga”. Ett ord som i sig ökar klyftor och säger att de som SD hetsar mot – rasifierade, flyktingar, homosexuella, transpersoner – är främlingar. De är inte en av “oss” så varför skulle egentligen gemene man behöva bry sig om det..? Kalla SD för vad de är istället. Och gräv ner ordet “främlingsfientlig” i närmsta komposthög, där det hör hemma.

Men normaliseringen har gått längre än så. SvP och SMR kallas “högeraktivister” eller “högerextrema”, det sas att ja det är hemskt med såna där högertomtar men VÄNSTEREXTREMISTERNA DÅ?? Så fort något händer så ska man, för opartiskhetens skull?, lyfta fram att det finns våldsamma människor även på andra ställen i samhället. Det som hände i Malmö beskrivs äntligen av flera medier som vad det var – en nazistattack. Det var inte två extrema grupper som drabbade samman. Det var inte två extrema grupper där man inte kan tycka synd om någon. Det var nazister som attackerade feminister!

Vi kunde se samma typ av rädda, fega, undflyende rapportering när demonstrationen i Kärrtorp blev attackerad ifjol. Vänstern ställde sig enhälligt upp och fördömde det som hänt, men högerkanten la fram den ena teorin efter den andra om att jomen kanske fick de lite skylla sig själv för visst hade AFA varit där och då får man ju räkna med våld så varför ska vi egentligen bry oss om att nazister, jag menar högeraktivister, attackerade barnfamiljer?

Normaliseringen går fort nu. Riktigt, riktigt fort. Och samtidigt så framkommer det att två skolor blivit nerklottrade med hakkors under natten eller helgen. Vi kan inte tolerera detta! Vi kan inte låta normaliseringen fortsätta, tvärtom måste trenden vändas.

Media har ett enormt stort ansvar. De har makten över vilka etiketter som sätts på saker och ting, organisationer och företeelser. Om media fortsätter fega ur och beskriva nazistiska grupper som “högeraktivister” så kommer det få konsekvenser. Om inte högern snart ställer sig upp och fördömer nazistvåldet utan att villkora det med “…men vi måste komma ihåg vänstern också!” så kommer det få konsekvenser.

Vi har en statsminister som är väldigt tyst i de här frågorna .Självfallet får också det konsekvenser. Det är banne mig på tiden att den tystnaden bryts. Det är banne mig på tiden att media slutar fega utan kallar en spade för en spade, eller snarare en nazist för nazist. Det är banne mig på tiden att det hörs fler upprörda röster än de som är rödfärgade. I den här kampen står vi alla tillsammans. I den här frågan borde det inte finnas någon gräns mellan röd eller blå. Vi klarar inte av att bekämpa nazism ensamma, vi måste vara fler. Starkare. Många.

 

SD:are jämför illegala aborter med illegal fildelning

Posted on by

Under lördagkvällen bröt en ganska omfattande diskussion om svensk aborträtt ut på Twitter. Troligtvis började det med att Christian Westling, känd från filmen “Tre dudes och ett par järnrör”, twittrade ut en bild på ett 12 veckor gammalt foster och moraliserade över abort. Att män tycker att de ska ha en åsikt om kvinnors kroppar är bara det rätt skevt, ännu skevare blir det när en POLITIKER använder en bild på ett missfall för att säga “Buhu, abort är dumt”.

Men det slutade inte där. Nej, Sverigedemorkaternas framtid, Zeth Arkö Gogman, ville också ge sin in i det hela. Under diskussionen hänvisades han till en länk på RFSU, en länk som berättar om kopplingen mellan osäkra aborter och kvinnors död. Det står bland annat:

Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar att 1 av 7 kvinnor som dör i mödradödlighet i Afrika gör det pga en osäkert utförd abort. 13  procent av samtliga fall av mödradödlighet i världen beror på osäkert utförda aborter.

 

Vad kan då tänkas vara en rimlig reaktion på denna information? Tja, möjligtvis allt annat än denna:

halta

Alltså jag vet inte, nog känns det som att den här liknelsen haltar en liten, liten, liten smula va? Om inte annat för att, tja jag vet inte, DU INTE DÖR AV ATT FÅ ETT VIRUS I DIN DATOR. Man kan ju också ifrågasätta hur mycket VAL det egentligen handlar om för de kvinnor som utsätts för osäkra aborter..?

Många är upprörda över att Jimmie Åkesson kanske visste eller inte visste att det var ett nazistparti han gick med i där på 90-talet. Ärligt talat är det väl mer skrämmande och anmärkningsvärt att han tycker att det är helt toppen att dela parti med män som Westling och Arkö Gogman?

SD vill gärna, ofta och högljutt påstå att de är ett parti även för kvinnor. Well, jag vet ärligt talat väldigt få kvinnor som gillar att få sin kropp, sitt liv och sin rättighet till självbestämmande jämförd med ett datorvirus.

Jag är less på feminism

Posted on by

Jag sitter och skriver ett tal som delvis handlar om feminism och jag känner bara att jösses vad jag är trött på… feminism. Jupp, det är sant. Jag önskar att feminism inte fanns, jag önskar att jag slapp bry min hjärna med feministiska frågor och jag önskar mest av allt att jag slapp bli arg, dagligen, över saker som feminismen har lärt mig att se.

För tänk va, vad knasigt det är att vi 2014 fortfarande behöver feminismen. Att vi fortfarande får höra att vi är hysteriska kvinnofolk när vi skriker för våra liv, att vi fortfarande blir bemötta med “men du, det här är inte viktigt för tänk på *insert valfri annan fråga som visserligen är viktig men som inte behöver glömmas bort bara för att feministiska frågor lyfts*”. Och jag är så trött, så in i märgen utmattad, av att hela tiden behöva förklara och försvara och förtydliga.

Jag vill också kunna nörda ner mig i frågor om mobiltäckning på landsbygden, eller jordbrukspolitik, eller frågor om teknik inom sjukvård. Hur ska jag orka eller hinna det, när jag hela tiden måste släcka bränder inom feminismen? När jag hela tiden måste skrika mig hes för att de viktiga feministiska frågorna ska höras.

Jag står och vrålar så rösten skär sig, om frågor inom feminismen som så ofta glöms bort eller förringas. Jag vrålar om transfeminism och om en feminism som glömt pensionärerna, en feminism som ofta är trångsynt, en feminism där en tydlig rangordning finns och där alldeles för många säger “jag är feminist” utan att följa upp det med att agera feministiskt. Jag vrålar om samhällsfrågor där feminismen behövs så smärtsamt tydligt; jag slår näven i bordet och kräver att vi GÖR NÅGOT åt alla våldtäkter som stämplas med “friande dom”. Om kvinnor som inte får samma chans som män, om mäns psykiska ohälsa som inte tas på allvar på grund av skeva mansnormer, om kvinnor som dubbelbestraffas dagligen som arbetande mammor. Jag försöker också vara pedagogisk, förklara för tjuriga män att feminism borde vara viktigt för dem också. Försöker beskriva hur MIN verklighet, hur KVINNORS verklighet kan se ut.

Jag är så less på feminism. För jag vill inte att feminism ska behövas. Jag är trött på att kämpa nu för vi tar hela tiden ett halvt steg fram, femtio steg bak. Eller är det bara så det känns?

Missförstå mig rätt: så länge feminism behövs kommer jag fortsätta kämpa. Jag är för tjurskallig för att ge upp nu. Men vi måste bli fler, för vi kan inte skrika så mycket högre för att höras. Är vi fler kan vi viska och ändå höras runt hela världen.

Det finns de som tror att vi feminister vill ha ett fortsätt ojämlikt samhälle för att vi finner en sådan gemenskap och glädje i att umgås med andra feminister. Det är sant att det är trevligt med gemenskap, men ärligt talat hade jag hellre hittat den i en bokklubb, eller en teatergrupp, eller med andra tapirfantaster.

Ju mer feminismen öppnar mina ögon, desto svårare får jag att finna energin till annat än just feminismen. Det är tråkigt, men det är nödvändigt. Jag önskar bara att fler kunde öppna sina ögon för tillsammans kan vi bära varandra tills den dagen är här då vi kan säga “Nä, men feminism behövs kanske inte längre? Ska vi starta en bokklubb istället?”

 

Om antirasism, om vithet, om samvete

Posted on by

Jag har tänkt på en grej. Varför är det så många som tycks tro att vi vita antirasister är gjorda av glas? Att om vi vita antirasister får kritik så kommer…ja, vad hända? Jag tycker att oerhört mycket av kritiken som förs fram mot vit antirasism är BRA. Den är viktig. Det är inte vår sak att diktera reglerna för kampen. Vi får aldrig någonsin glömma bort VARFÖR vi är antirasister – det är förhoppningsvis inte för att bli kända eller omtyckta eller få en ledarspalt nånstans. Vi gör det väl ändå för att vi tycker att det är det enda rätta att vara?

Men så fort kritik riktas mot vit antirasism så måste kritiken kritiseras. Särskilt när det är vita, MANLIGA antirasister som kritiseras. Varför är det egentligen så? Jag menar, jag har fått kritik för både min antirasism och min feminism. Gjorde det ont? Ja. Var den alltid rätt? Nej, kanske inte. Lärde jag mig ofta något av det, lärde mig att tänka om och utvecklas? Ja.

Beror det på att jag är kvinna? Jag är trots allt van vid att få kritik vad jag än gör. Visst att det skaver när privilegier ifrågasätts och synliggörs men kamp MÅSTE skava ibland. Går det helt smärtfritt så tror jag inte det går framåt, helt enkelt.

Och ärligt talat: är det verkligen nån som sagt “vita är inte välkomna, vi vill inte ha vita antirasister”? Jag tvivlar faktiskt på det. För det jag läser, det jag hör, är att vi borde kliva ett steg åt sidan. Att vi borde lyssna.

Precis så som jag vill att män ska lyssna när vi kvinnor skriker oss hesa om vårt förtryck, vill den som är utsatt för rasism att VI ska lyssna.

Istället för att skriva en sjuhundrafyrtioelfte text om antirasism kanske vi borde lyssna på de som idag, igår, imorgon skriver och diskuterar och vrider och vänder – men aldrig hörs i debatten. DÄR tror jag att problemet ligger – att så många har fått uppfattningen att antirasism är nåt man gör för att lyfta sig själv. Inte för att det är det enda rimliga att göra. Det enda mänskliga.

Och det har fått folk att helt täppa till öron, hjärnor och hjärtan. “Kom inte här och ta ifrån mig min biljett in i finrummen. Kom inte här och sno min chans att få vara hjälte”. Äh jag vet inte, kanske är jag bara ute och cyklar nu. Men för egen del har jag senaste halvåret lärt mig detta: det är bättre om jag använder mina privilegier för att lyfta någon annan, än att jag använder dem för att lyfta mig själv. Om inte annat ger det mig ett renare samvete.

Skrattar bäst som skrattar sist?

Posted on by

Okej, så nej jag såg inte “Nyfiken på” med Jimmie Åkesson. Av hälsoskäl lät jag bli, för mitt blodtryck må vara lågt men det tål inte hur mycket som helst. Men jag har liksom inte kunnat undgå reaktionerna och diskussionerna efteråt.

Ja, Jimmie Åkesson är en lögnare eller har, såsom mången Sverigedemokrat, mycket selektivt minne.

Ja, Jimmie Åkesson är företrädare för ett rasistiskt parti och är troligtvis rasist själv.

Ja, det är viktigt att lyfta fram när partiledare ljuger.

Men seriöst: räcker det inte nu? På nåt sätt känns det som att antirasister och SD-motståndare (nej det behöver inte vara samma sak) nu knappt vet vad de ska göra av sig själva. De beter sig som hundar med jordnötssmör på nosen. “Kolla, ett till bevis på att Jimmie ljuger!”, “Kolla, vi har hittat nya skolkamrater som bekräftar det vi redan visste!”.

Snälla, är det inte nog nu? Det var roligt en stund, till och med jag har fnissat till ett par gånger (senast idag när jag såg Åkesson i bomberjacka och slips med fastnålad? svensk flagga) men nog är nog. Det håller på att förvandlas till en ganska onödig debatt som mer och mer känns som
-Det var han som ljög!- Nähä det var han!
– NÄÄ  det VAR han!
– Det var han, stjärnstopp!
– Stjärnstopp, spegel!

Seriöst. Det är valår. Kan vi inte försöka övertyga lite folk om att INTE rösta på SD istället för att garva åt att Åkesson ljuger så tungan blir (gul och) blå? Skulle vi inte kunna snacka lite om SD:s politik. Och skulle vi inte kunna försöka övertala lite vanligt, arbetande folk att nej det är ingen bra idé att rösta på SD för de är bara ännu ett stödparti till Moderaterna och Alliansen? Vore inte det ganska gött att försöka diskutera, jag vet inte, politik?

Jag fattar, mer än många andra, att man måste få ha lite roligt ibland. Jag fattar att det här är som ett stort saftigt köttben till Sveriges alla SD-motståndare. Men det får inte stanna här. Det får inte ta stopp vid att alla försöker överbevisa varandra om vem som vet mest om Åkessons hittepå.

För ärligt talat. De flesta av oss kunde väl avgöra redan vid en lyssning på Nyfiken på-intervjun att det inte riktigt var hela sanningen som kom fram? Och nej, jag säger inte att jag är så HIMLA mycket bättre än nån annan. Men kanske kan vi försöka lova varandra, här och nu, att vi börjar bli lite mer seriösa inför valrörelsen? SD:s politik är ett hot mot oss. Mot kvinnor, mot rasifierade, mot feminister, mot trans*personer, mot homosexuella, mot arbetare, Sverige. DET borde vi prata mer om.

Eller hur?

SD spricker, krackelerar och förintas inifrån

Posted on by

Det går bra för SD nu. Eller inte. Det känns mer och mer som att Skåne, det distrikt som de alltid varit starkast i, börjar smulas sönder. Häromdagen var det Allan Jönsson, idag är det Mrutyuanjai Mishra. Mishra väljer att lämna SD, och dessutom be om ursäkt för..tja, att han varit med i SD:

För två år sedan gick jag med i Sverigedemokraterna. Som invandrare från ett icke väst-land, har det varit en svår resa att umgås med människor och politiker, vars mål är att bli av med och utvisa folk som mig. Idag känner jag att jag har varit naiv och begått ett fruktansvärt misstag. Jag vill nu offentligt be om ursäkt för min naivitet.

 

Ouch.

Även Tryckfrihetssällskapet får sig lite välförtjänt kritik:

Jag gick med i Tryckfrihetssällskapet för att jag ville kämpa för yttrandefrihet, men idag känner jag att jag har blivit utnyttjad. Min invandrarbakgrund har använts för att rättfärdiga hat och rasism och för att försvara trångsynt nationalism. Jag vill inte längre att mitt namn eller mina kvalifikationer används för sådana syften.

 

Mishras analys av Sverigedemokraterna är dock det jag fastnar mest för. Den stämmer nämligen rätt bra med min egen analys:

Jag är ledsen för att Sverigedemokraterna, som bjöd in mig att gå med i partiet, troligen gjorde det med intentionen att bli mer rumsrena. Partiet måste verkligen demokratiseras. Det måste ge mer plats till kvinnliga kandidater och uppmärksamma kvinnofrågor för att inte bli en sluten klubb för några unga män som är mer upptagna med att kasta ut personer ur partiet för att behålla sin makt, än att leva efter demokratiska principer.

 

Det är tragiskt att ett riksdagsparti bjuder in människor enbart för att de ska agera nån typ av alibi. Det är inte värdigt. De borde istället stå för vad de är och vad de tycker, stå för det öppet och inte försöka dölja det. Det vore mer ärligt av dem och det skulle förhoppningsvis få upp fler ögon för vad SD egentligen är för något.

Det går inte bra för SD nu. Sprickorna i partiet bara växer och växer och växer. Det är lite som när isarna går på våren: det börjar med några småsprickor som blir större och sen POFF finns ingen is kvar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Sverigedemokraterna är ett parti som kommer förgöra sig själva. Det bevisar de, om inte annat, alldeles utmärkt på egen hand just nu.

För oss antirasister som gärna vill se en riksdag utan ett rasistparti är det dock inte bara att luta oss tillbaka och öppna en påse popcorn. Allt går att påskyndas. Och jag är säker på att det finns många, många, många inom SD som är mycket missnöjda med toppstyrningen och svågerpolitiken inom partiet. Well, låt oss göra det till vår uppgift att visa dem dessa skevheter inom partiet ännu mer, synliggöra den särbehandling och det förakt för demokrati som finns inom SD. Förhoppningsvis gör då fler som Mrutyuanjai Mishra och lämnar partiet.

För ett rasismfritt Sverige.