Jag tänker inte vara rädd

Det åskar här. Jag stod just ute på loftgången och planerade att titta på skådespelet. En jätteblixt vecklade ut sig tvärs över hela himlen och istället för den där förundrade, nästans magiska vördnaden inför naturen kände jag ett fladder av rädsla i magen. Jag väntade inte ens på mullret, utan gick in.

Nu sitter jag i soffan och funderar på varför. Jag har inte varit rädd för åska sen jag var liten, och knappt ens då. Jag har alltid tyckt att det är ashäftigt och ofta valt att sitta ute på balkongen och tittat. Vad har ändrats? Och ibland kommer insikter väldigt snabbt. Ibland får man den där berömda glödlampan som tänds ovanför huvudet.

Sedan jag fick min MS-diagnos är jag rädd.

Jag inser att jag på något sätt har känt mig oförstörbar. Jag har aldrig brutit något ben, mer än några tår. Jag har aldrig opererats. Jag har aldrig varit ordentligt sjuk. Det i princip värsta jag varit med om är hjärnskakning när jag var väldigt liten, något jag knappt minns, och ett spindelbett bredvid ögat, som jag inte heller minns så mycket av.

Jag hade inte legat på sjukhus i vuxen ålder innan jag blev inlagd på neurologiska avdelningen, den där helgen då jag äntligen dissade vårdcentralen och sökte akuthjälp istället. Jag har inte lämnat särskilt mycket prover innan. Jag har röntgat lungorna en gång, det är allt. Jag har helt enkelt varit lyckligt lottad, och jag tänkte nog att det skulle förbli så.

Tji fick jag. Den där helgen på neurologiavdelningen blev som en kalldusch för mig. För min trygghet. För mitt mod. Helt plötsligt låg jag inlagd på sjukhus och kände mig mest ensam i världen. Helt plötsligt blev jag väckt före klockan sex på morgonen för provtagning. Helt plötsligt fick jag göra en magnetröntgen, en lumbalpunktion och lämna så mycket blodprov att jag trodde jag skulle få slut på blod i kroppen.

Det är kanske inte konstigt att jag är rädd nu. Inte bara för min diagnos, för även den skrämmer mig. Konstigt vore det annars med en så lynnig och individuell sjukdom. Ingen kan berätta för mig hur det kommer bli. Ingen kommer berätta för mig hur sjuk min egen kropp kommer göra mig. Men jag har fått en helt ny rädsla i kroppen, en rädsla som kom med vetskapen att jag inte är osårbar. En rädsla som gjort mig rädd utan att jag ens märkt det förrän nu.

Den har smugit sig på, den där rädslan. Men jag tänker kvickt göra mig av med den.

Jag tänker inte leva mitt liv i rädsla. Jag tänker inte låta min diagnos styra mitt liv mer än nödvändigt. Den där rädslan ska övervinnas. Att jag vet att jag inte är osårbar tänker jag kämpa för att se som något positivt, inte något skrämmande. Och vad gäller min sjukdom, så har jag bestämt för att ta emot varje positiv och pigg dag som en gåva från mig själv.

Jag tänker inte leva mitt liv i rädsla. Jag tänker inte vara rädd. Därför ska jag nu gå ut och titta på det där förunderliga skådespelet som vi kallar åska. Det där fladdret av rädsla som lever om i magen, det kan ärligt talat ta och dra nån annanstans.

Skrik, systrar. Skrik högt!

Skrik, systrar. Skrik högt!

Skrik för att “Tingsrätten har funnit att kvinnan varit i en särskilt utsatt situation som mannen utnyttjat. Men domstolen anser att det har rört sig om ett tämligen kortvarigt förlopp, enligt domen. Tingsrätten har mot bakgrund av detta och vissa andra omständigheter tillämpat straffskalan som gäller för mindre grov våldtäkt”.

Skrik för att våra kroppar inte får vara våra, skrik för att de tror att de får göra vad de vill med oss och skrik för att de förnekar sina privilegier. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “hur var du klädd?”. Ta fram megafoner och skrik att patriarkatet måste krossas.

Skrik, syster. Skrik högt!

Skrik för våra transsystrar som attackeras av “feminister”. Skrik för det vidriga bemötande de så ofta får. Skrik för att vissa anser att de inte är välkomna hos oss. Skrik för att stoppa trakasserierna. Skrik för att visa att de inte står ensamma. Skrik tillsammans med dem, men skrik inte så högt att de själva inte hörs.

Skrik för att deras kroppar inte får vara deras, skrik för att vissa tror att de får göra och säga vad de vill med och till dem. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “men vad är du EGENTLIGEN?”. Ta fram megafoner och skrik att cisnormen måste krossas.

Skrik, systrar. Skrik högt!

Skrik för våra systrar från andra länder. Skrik för att stoppa rasismen. Skrik för att stoppa spottloskorna, våldet, glåporden. Skrik för att ge dem styrka, skrik för att visa att vi står på deras sida. Skrik tillsammans med dem, men skrik inte så högt att de själva inte hörs.

Skrik för att deras kroppar inte får vara deras, skrik för att vissa tror att de är mer värda än dem. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “det finns faktiskt ingen rasism i Sverige”. Ta fram megafoner och skrik att rasismen finns och den måste krossas.

Skrik, syster. Skrik högt!

Skrik, vråla, ropa, var obekväm. Det måste vara slut snart. Det måste vända. Om vi bara skriker tillräckligt högt, måste någon äntligen lyssna.

Skrik, systrar. Skrik högt!

Ta i från tårna.
Vråla ut din smärta.
Tvinga dem att lyssna.
Skrik dig hes och vi andra skriker desto högre.

Fall inte för SD:s hatpropaganda

Så händer det igen. En tiggare har blivit misshandlad:

– Det var en förbipasserande som hade svårt att acceptera att han satt och tiggde och började slå efter honom med en krycka, säger Håkan Klein, biträdande närpolischef i Lund.

Och ja, jag skriver igen. För det har hänt alldeles för många gånger senaste tiden. En googling och jag hittar tre artiklar om tre olika fall där tiggare blivit misshandlade på olika sätt. Säkerligen har det hänt ännu fler gånger.

Jag undrar vad det är som är så provocerande med en person som ber om hjälp. Vad är så oerhört upprörande med en tiggare att någon som passerar känner “Jag måste slå hen”. Vad händer med vårt land?

Kanske är det så att de som misshandlar mår dåligt själva. Att de projicerar sin egen ilska, en ilska mot sig själva och mot samhället, på den som är svagare. Så kan det vara. Det är omöjligt att säga.

Men något jag vågar drista mig till att skriva är detta: det är fasen inte så konstigt att det händer nu. Vi har ett riksdagsparti som gått all in för att demonisera varenda tiggare och hemlös i Sverige. Ett parti som tapetserat med stora affischer som pekar ut tiggarna som något farligt, något ont. Något vi måste bli av med. Då är det inte så konstigt att människor slutar se tiggarna som medmänniskor, och istället ser dem som hot.

Sverigedemokraterna hetsar mot de som har det sämst i samhället. De hetsar mot de som är svagast. De inte bara sparkar på dem, de uppmuntrar indirekt andra att sparka på dem också.

Och jag vill bara gråta när jag tänker på det. För hur stoppar vi det? Hur hindrar vi folk från att falla för SD:s hatpropaganda? Ett första steg är kanske att vi börjar prata om det. Och att vi börjar prata om men framförallt MED tiggare. De är människor. Bjud in dem. Välkomna dem. Prata med dem. Behandla dem som om de vore din granne. Behandla dem som du själv skulle ha velat bli behandlad i deras situation.

De har samma värde som vi.

Det är vårt förbannade ansvar att se till att de inte blir skadade.

Tre år sedan idag

För tre år sedan skulle jag gå ut. Stråket hade öppnat, och vi var ett gäng som skulle ses. Jag hade ett ragg på gång och var förväntansfull. Nån gång på eftermiddagen såg jag att en kompis delat en länk på Facebook: “Bomb i Oslo”. Det stod inte så mycket och jag tänkte att det säkert inte var så allvarligt. Var det ens en bomb?

Jag fortsatte med mitt. Sneglade då och då in på nyhetssidorna. Plötsligt började det bli tydligt: det var en bomb, och det var allvarligare än vad som först framgick. “Läskigt!”, tänkte jag och fortsatte sminka mig, byta kläder, lyssna på musik, förfesta på egen hand. Så plötsligt kommer de första rapporterna: något händer på Utøya. Någon skjuter på Utøya. Någon skjuter ungdomar på Utøya.

Jag sätter på teven. Jag uppdaterar nyhetssidorna. Jag ser uppdateringar på Facebook och Twitter. Vad är det som händer?

Jag blev sen till utekvällen, men jag gick ändå. Närmast gråtfärdig berättar jag för mina kompisar vad som hänt. “Det är säkert nån jävla muslim!”, får jag till svar från en av dem. Jag ifrågasätter, varför skulle en muslim vilja skjuta AUF-medlemmar? “De skjuter väl allt som rör sig.”

Senare framgår precis vad som hänt. Vem som gjort det. Och jag mår illa. Min kompis uttalande var bara så…äckligt. Och jag blev rädd. Det skulle visa sig att hen inte var ensam om att dra de slutsatserna. Det var obehagligt att se det omaskerade hat mot muslimer som en stund blev helt accepterat att vädra.

Vi skulle snart bli varse att det var just hat som drev honom. Glödande, brinnande hat mot de som han tyckte förstörde Norge. Mot socialister, feminister, muslimer. Samtidigt fick man inte riktigt prata om det. De flesta avfärdade det hela med “Han måste vara sinnessjuk, han är galen”. Den enorma rädslan för att prata om vad som låg bakom. Vad det egentligen var han ville uppnå. Varför han valde just Utøya. Det var ett terrorattentat, men få beskrev det så då.

“Politisera inte det här Anny, det är ett vansinnesdåd och inget annat”. Jag ville bara skrika.

Idag är det tre år sedan det ofattbara hände. Tre år sedan och jag vill gråta när jag tänker på det. Jag vill gråta när jag tänker på att inget egentligen förändrats till det bättre. Jag vill gråta när jag tänker på att det sitter nazister i EU-parlamentet. Jag vill gråta när jag tänker på att Sverigedemokraterna bara ökar. Jag vill gråta när jag tänker på att Fremskrittspartiet har ökat i Norge.

Vi måste öppna ögonen nu. Vi måste våga se fascismen och hatet som finns runtomkring oss. För om vi inte vågar eller vill se, så kan vi inte stoppa det. Och det, det är vi faktiskt skyldiga att göra. För att hedra de som dog. För att stå sida vid sida med de som överlevde. För att se till att världen blir ett lite bättre ställe, för de som sedan kommer ärva den.

Tre år sedan idag. Ikväll tänder jag ett ljus i mitt fönster. Imorgon fortsätter jag kämpa mot hatet.

Läs också:
Dagen vi aldrig glömmer

 

 

“Könsrasism”? SHUT THE FUCK UP.

Okej nu. Säg efter mig: det finns inget som heter könsrasism. Att ens prata om det är trams. Dels för att det devalverar begreppet “rasism”, dels för att det tydligen handlar om att det är så HIMLA synd om vita cis heterosexuella män som uppenbarligen är sjukt förtryckta i dagens samhälle.

Naaaw.

Självfallet är det så att inte alla män har det toppenbra. Självfallet finns det män som mår dåligt, som är fattiga, som är eller känner sig maktlösa. Men come on, det handlar inte om individer. Det handlar om att män som grupp har mer makt än vad kvinnor har. Det handlar om att vita män har mer makt än rasifierade män. Det handlar om att heterosexuella män har mer makt än homo- och bisexuella. Och det handlar i högsta grad om att cismän har mer makt än transmän. Är det verkligen så svårt att förstå?

För att det här inte ska bli alldeles för spretigt tänker jag dock hålla mig till att beskriva just maktförhållandet som gruppen cismän har över kvinnor. För till skillnad från vad vissa tror är det inte så enkelt att det handlar om att fler män än kvinnor är chefer. Det är en del i det hela, men det är inte allt.

Jag tror att det bästa exemplet för att beskriva den makt, och de privilegier, som män har över kvinnor är att de obehindrat kan röra sig i alla rum. Som man, särskilt då som vit man, kan du resa ungefär vart som helst i världen och röra dig som du vill på den platsen. Jämför med en kvinna som inte kan göra samma sak. En kvinna måste hela tiden vara vaksam på var hon är, vilka potentiella hot som finns och eventuella flyktvägar. En kvinna lever under andra regler och normer än en man.

Skulle det finnas något som heter “könsrasism” så skulle det väl vara just det: de strukturer och attityder som gör att kvinnor inte får vistas i världen på samma villkor som män. Men nu heter det redan något: det heter patriarkat. Det heter könsroller. Det heter normer. Det heter manliga privilegier.

Manliga privilegier är ganska goa att ha, kan jag tänka mig. Problemet är att de som har dem, inte vet om det. Det är som att en majoritet av alla män ser det som en naturlag att de har mer makt över kvinnor, och att ifrågasätta det är att ifrågasätta något i klass med tyngdlagen eller att vi alla behöver andas för att överleva. Riktigt så är det inte.

Makten, privilegierna, är skapade av oss människor. Det betyder att vi också kan förändra dem. Omfördela makten, rasera privilegier. Men vi måste göra det tillsammans. Män måste liksom hjälpa till, för de står väldigt mycket i vägen. Det handlar inte om att kvinnor måste “ta plats”. Det handlar om att män måste get the fuck out of the way.

För ärligt talat. Det funkar ju inte så jättebra just nu va? Världen är inte så himla gullig och mysig och fluffluffig just nu va? Nej just det. Så kanske en förändring vore på plats. För allas skull.

Så nästa gång du funderar på att skrika “könsrasism!” och blir ledsen i ögat för att någon påtalar att män har makt och privilegier som kvinnor inte har, tänk på den här gifen och följ dess budskap. Tack på förhand!

Låt Palestinas barn vila i frid

En öronbedövande smäll. En till. Eld. Rök. Delar av hus som flyger iväg som fyrverkerier. Någon skriker. En siren ljuder någonstans. Salta tårar, bittert blod. All denna ohyggliga död. Palestina bombas och här sitter vi, i trygga lilla Sverige, och följer det via bilder och filmer. Vi läser berättelserna från de som bor i husen vi sedan ser som bråte på fotografierna. Vi följer dem på Twitter, när de berättar om sin dödsångest. De kan inte fly. De kan inte ta skydd.

Och vi följer dem på Twitter. Vi retweetar deras berättelser. Vi förfasas. Vi bloggar om det. Vi blir arga på en svensk politisk ledare för att han uttrycker sig klumpigt. Vi bråkar, med ord, med liberaler som säger “lika goda kålsupare!”. Vi försöker skrika så att anda också hör, när rösterna från Palestina inte hörs över bombningarna. Vi försöker skrika så att fler märker vad som händer. Salta tårar, bittert blod. All denna ohyggliga död.

Vi följer dem på Twitter. Vi följer dem på Facebook. Vi delar vidare bilder på deras dödade barn. Varför? För att andra ska se att det inte är på skämt? För att andra ska se att det är barn som dör? Men vi vet det redan. Vi behöver inte se fler döda, lemlästade barn nu. Låt barnen få den frid som döden kanske gett dem. Låt dem inte bli verktyg i en politisk kamp i ett litet, tryggt land långt i norr.

Vi följer dem på Twitter. Vi följer dem på Facebook. Vi delar vidare bilder på deras dödade barn, och tänker att vi gör något bra. “Det är privilegierat att kunna välja att inte se dem!”. Men jag, jag vill hellre ge barnen privilegiet att inte delas på Facebook. Jag vill ge barnen privilegiet att få vila i frid, att slippa bli politiska verktyg när de slutat skratta, slutat le, slutat leka. Jag vill ge barnen privilegiet att få vara ifred, äntligen ifred.

Palestina bombas. Palestina gråter. Vi följer dem på Twitter. Vi följer på Facebook. Låt oss fortsätta skrika så att deras röster hörs även här i trygga, lilla Sverige. Låt oss fortsätta berätta deras historier. Låt oss fortsätta vråla av vanmakten att ingen gör något, och låt den vanmakten förvandlas till aktion och press på de som borde agera. Låt oss ta strid och låt oss våga se vad som händer. Men snälla. Snälla.

Snälla låt oss sluta dela bilderna på deras dödade barn. Vi behöver inte se fler bilder nu, för att kunna berätta för andra. Salta tårar, bittert blod.

All denna ohyggliga död.

Sluta hylla manliga feminister

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om den avundsjuka jag känner när jag tänker på manliga privilegier, en avundsjuka som på många sätt kan ses vara en grund till min feminism. Men jag har insett att jag glömde en grej. Glömde en anledning till att vara avundsjuk på män:

Att vara manlig feminist måste ju vara det enklaste som finns!

Jomen seriöst, det måste ni väl ha tänkt på att när en kvinna är feminist så är hon ignorerad i bästa fall, hatad i värsta fall. Ofta någonstans där mittemellan. Men en man! Han kan harkla upp sig lite, sträcka på ryggen och säga “Jag är feminist” och mötas av rungande applåder.

Det är som att vi har så låga krav på män att vi blir alldeles spralliga av lycka när de för en gångs skull försöker bete sig som folk.

Det finns så oerhört många exempel på det här beteendet. Det är krönikören som skriver raljerande om att män inte borde få ha rösträtt, som bemöts med säkert en hel del sura miner men också okritiskt hyllande. “Åh, så modig text!”, “Det här är så sant!”, “Klockrent!”. Vet ni vad som händer om jag skriver att män inte borde få ha rösträtt (vilket vissa kanske inte borde få ha, men det är en annan text…)? “Manshatare!”, “Vidriga as!”, “Jag vet var du bor.”.

Fler exempel? Tja, vi kan ta artisten som nyligen utbrast “Jomen jag ÄR feminist nu, för min dotters skull! Äntligen har jag förstått”. Wow. Vänta, här ska det infogas den kanske mest sarkastiska av alla sarkastiska applåder. Way to go man, att inse efter 31 år att kvinnor och flickor är förtryckta av er män. Och han blir hyllad, höjd till skyarna, framställd som en riktig hjälte. Varför? För att han, fastän han troligen fått höra om patriarkat, könsmaktsordning och förtryck, blåvägrat att kalla sig för feminist i hela sitt liv? Ska vi hylla en person bara för att han fått en dotter nu och ser hur förtrycket redan drabbar henne? Ärligt talat. Nej.

Män som är feminister visar det ofta genom att armbåga en eller ett par kvinnliga feminister i sidan och vråla “flytta på er!”. Män är vana att ta plats. Manliga feminister tar oftast för givet att kvinnor inte lyssnas på, och då behövs manliga feminismfrälsare som tar kvinnornas plats. Mm…det är feminism det!

Nej alltså. På riktigt, manliga feminister, det är dags att ni lyssnar väldigt noga nu: SLUTA UPP MED ATT TA PLATS! Det är jättebra att ni kallar er för feminister, men det räcker inte. Ni måste VARA feminister också. Ni måste agera utifrån era värderingar. Ni måste lära er ödmjukhet. Ni kanske är vana vid att ni alltid har rätt, men i den här frågan kanske ni inte alltid har det.

Jag är innerligt less på att få höra att allt löser sig bara vi kvinnor “tar mer plats”. Det borde väl istället handla om att de som har mycket plats, borde dela med sig? Det gäller i högsta grad inom feminismen. Om du är manlig feminist, så är det du som ska flytta på dig.

Men viktigast av allt: vi måste sluta hylla män bara för att de säger att de tycker att kvinnor och män är lika mycket värda. För seriöst, det är inte en kontroversiell åsikt. Så varför ska männen hyllas för att de tycker så?

 

En mycket osund fotbollskultur

Jag är den första att erkänna att sport är något som jag egentligen inte förstår mig på. Särskilt inte fotboll. Jag kan ärligt talat inte förstå nöjet i att se en match där ingen gör mål, eller där bara ett mål görs. Men tycker man det är kul, så fine! Det jag dock verkligen inte kan förstå, är en stor del av kulturen kring fotboll.

Fotboll tycks vara ett utlopp för främst män att få uttrycka sig ungefär hur som helst. Det finns inga gränser. Gårdagen visade om något prov på detta, då Tyskland vann över Brasilien. Helt plötsligt var det helt okej att skämta om våldtäkt? Våldtäkt användes flitigt som en liknelse. Alltså på riktigt: man jämförde en fotbollsmatch med en våldtäkt. Jag kan inte riktigt, helt, smälta det.

fotboll

rape

Jag får ofta (väldigt ofta) höra att jag inte förstår fotboll. Att det handlar om så mycket mer än själva sporten: kamratskap, laganda, att tro på något. Men var i allt det, kommer den här unkna machokulturen in? På vilket sätt är det “kamratskap” att vråla att man hatar det andra laget? På vilket sätt är det kärleksfullt och fint när ens stöd för ett lag, innebär att man inte har några som helst gränser för vad man säger om motståndarlaget?

De senaste veckorna har jag granskat fotbollskultur utifrån. Visst, de allra flesta har hållt det på en rimlig nivå. De har analyserat, hejat och blivit besvikna ibland. Men så finns det ändå rätt många, oftast män, som skriver att dåliga spelare är som kvinnor. De skriver att motståndarlaget är “jävla bögar”. Jag har sett rasistiska påhopp. Jag har sett folk önska livet ur spelare i ett lag de inte hejar på. Jag har sett folk håna spelare som skadat sig. Och så det här med att jämföra en fotbollsmatch med våldtäkt vilket är problematiskt på flera sätt.

Dels antyder det att våldtäkt är ett straff man kanske förtjänar. Är man dålig, då ska man våldtas. Dels förringar det vad en våldtäkt EGENTLIGEN är. Att förlora i en fotbollsmatch är inte samma sak som att någon förgriper sig på dig. HUR kan man inte förstå det?

Jag är lite upprörd nu. Och jag kommer säkert reta upp en hel del med det här inlägget. Sport är heligt och klagar man på sport (särskilt fotboll) så blir folk (särskilt män) väldigt arga. Men kanske är det dags att ta en ordentlig titt på hur frisk kulturen kring fotboll är.

Jag är avundsjuk, därför är jag feminist

Ibland får jag höra “du är feminist bara för att du är avundsjuk”. Ofta avfärdar jag det men kanske finns det ett visst mått av sanning. För visst, på olika sätt är jag ju avundsjuk på män. Jag menar, det vore väl konstigt om jag inte vore avundsjuk på alla deras fördelar här i livet?

Jag är avundsjuk på hur en majoritet av de män jag träffat och känner vågar uttala sig tvärsäkert om…ja, ungefär allt. De tycks oftast inte ens reflektera över att de kan ha fel, eller att någon annan kanske vet mer. Nej, de kör på. De bryr sig ibland inte ens om ifall de sårar någon, bara de får fortsätta tro sig ha rätt. Tufftufftuff, som små tåg kör de på. Nog för att jag träffat en och annan kvinna som betett sig på det sättet, men ärligt talat är de väldigt få. Nej, det här är något jag skulle vilja kalla typiskt manligt. De tar sig rätten att alltid köra på, att alltid ha rätt. Klart jag är lite avundsjuk på det?

Vad mer då? Jo, jag är avundsjuk på att män inte uppfostras till rädsla. Män utsätts också för brott när de vistas ute men jag har sällan träffat män som går med nycklarna mellan knogarna när de går hem från jobbet på natten. Jag har sällan gått efter en man som nervöst vänt sig om, kollat på mig med rädsla i blicken och bytt trottoar. Jag önskar att jag fick röra mig lika självklart och utan rädsla. Jag önskar att samhället var tryggt även för mig. Jag önskar att alla kvinnor, världen över, kunde vistas ute och inte bara det! Nej, jag önskar att alla kvinnor kunde röra sig med samma självklarhet som män.

Jag är såklart avundsjuk på mer saker. Jag är avundsjuk på att när de gastar om manshat från feminister, så behöver de aldrig vara rädda. För det de kallar  för manshat, det är arga blogginlägg och spetsiga tweets. Medan det kvinnohat som finns, drabbar oss i form av våldtäkter, misshandel och mord. Det drabbar oss i form av hot, otrygghet och rädsla.

Men kanske är det ändå dumt av mig att vara avundsjuk. Ja, jag borde nog sluta. För avundsjuka har sällan lett till något bra. Då är det skönt att det finns något som trumfar över denna starka avundsjuka: min feministiska övertygelse. För jag vet att kanske inte jag, men kvinnor i kommande generationer, kommer slippa överhuvudtaget känna till den där avundsjukan. För jag är övertygad om att i framtiden så kommer inte kvinnor behöva vara så rädda som de behöver vara idag.

Jag är övertygad om att fler och fler kvinnor, varje dag, sträcker på ryggen och visar att de kan och är säkra på sin sak.

Jag är övertygad om att vindar kommer vända, att patriarkatet kommer krossas och ett jämställt samhälle blir möjligt. Vi måste bara kämpa lite till. Några fler år. Kanske många fler år. Men i slutändan är det värt varje sekund av kamp. För i slutändan kommer den där avundsjukan inte finnas mer.

Därför är jag feminist.

Ta det lite lugnt

Som ingen kan ha missat så pågår Almedalsveckan just nu. En roséfärgad festival för vuxna människor. En vecka som blandar högt med lågt. En vecka där alla politiska partier är representerade, inklusive rasisterna i Sverigedemokraterna och nazisterna i Svenskarnas parti.

Dit SD går, följer också rubriker. Helt enkelt för att de oftast gör bort sig på ett eller annat sätt. De “kladdar sitt kladdiga kladd” på det mesta de närvarar vid, helt enkelt. Årets Almedalsvecka är inget undantag, eller vad sägs om en SD-ordförande med keps från ett klädmärke högt älskat av nazister? Mm, så mysigt. “Men det där hade kunnat hända vem som helst juee…!” NEJ för om någon i ett annat parti hade nazimärken på sina kläder skulle hen troligtvis bränna upp skiten. Just sayin’.

Även SDU är i Visby och idag blev det lite av en snackis när en av dem la upp en bild där ett gäng “sverigevänner” (ni vet, de där som hatar typ allt svenskt) poserar med Erik Hamrén och Pia Sundhage. Internet fick fnatt. HUR kunde dessa (tydligen) sporthjältar posera med rasisternas ungdomsklubb?

Det visade sig att de inte hade en aning om vilka de poserade med. Pia Sundhage tog tillfället i akt och berättade att hon kommer rösta antingen på FI eller V i valet. Applåder för det!

Men det som genuint bekymrar mig är att folk tycks ha svårt att köpa deras förklaring. Jag rör mig i kretsar med politiskt intresserade människor som utan tvekan kan skilja SDU från icke-rasister. Men bara för det, måste man inte förutsätta att alla andra kan det. Det finns ordentligt många människor i Sverige som inte skulle kunna peka ut SDU:s logga om de blev tillfrågade. Och det är lite farligt att förutsätta att alla andra är jätteinsatta i vad en själv bryr sig om.

Jag ser det här rätt ofta och det är ingen ny grej. Man tar för givet att alla andra besitter samma kunskaper som en själv. Och sen blir man arg när någon missförstår eller gör något tokigt utan att hen ens vet om att hen gör det. Det gäller allt från att råka posera med rasister (JO det ÄR möjligt!) till att inte veta vad vissa ord betyder. Det kanske är dags att vi blir lite mer pedagogiska. Förväxla mig inte med god ton-förespråkare nu bara, det jag försöker säga är något helt annat. Nämligen att vi inte kan förutsätta att alla kan och vet saker.

Jag tror att en sån insikt skulle underlätta för många. Inte minst för mig själv, som aldrig gått nån högre utbildning och ibland har rätt svårt att hänga med i akademikerspråk. Så kanske, kanske vi bör vara lite försiktiga med att använda ord som “diskurs” i tid och otid, och kanske kanske bör vi låta idrottsmänniskor få göra misstag och ställa upp på bild med fel människor utan att vi för den delen tycker att de är idioter.

Alla kan göra fel. Alla kan inte veta allt.
Men om vi är lite pedagogiska, så kommer vi iallafall en bit på vägen till ett bättre samhälle. Don’t ya’ think?