Tag Archives: arbetslös

Ett litet tack, bara.

Posted on by

Jag har varit supertrött ända sedan jag kom hem från dagens kurs och har tänkt “jag måste sova NU!” flera gånger. Ändå är jag vaken nu – och bloggar. Jag började liksom tänka lite och mina tankekedjor är ibland helt omöjliga att stoppa. Det räcker inte att tänka på mitt nya jobb och hur otroligt spännande det ska bli, det utvecklar sig till längre resonemang.

För jag började tänka på var jag var för ett år sen. Och vem jag var. Jag bodde i Östersund. Jag var tämligen nyblivet arbetslös. Mitt hjärta var i spillror. Jag kände mig ensam, trasig, rätt så värdelös och fullständigt vilsen. Jag visste inte ens vem jag var längre och ännu mindre visste jag vad jag skulle göra av mitt liv. Det enda jag egentligen fortfarande var säker på var min längtan efter att göra skillnad, att arbeta för något bättre, att göra något av den eld som alltid brunnit inom mig (ursäkta klyschan).

Jag vet inte riktigt var jag ska anse att den började, resan som tog mig dit jag är idag. Var det när jag började på 118100 och blev fackligt aktiv? Ett engagemang som gett mig så otroligt mycket – kunskap, vänner och erfarenheter. Det har också gett mig tjockare skinn och starkare rustning, för nog har jag fått en hel del knivar i ryggen. Det är så, när man inte räds att uttrycka sina åsikter. Jag är helt säker på att mitt fackliga engagemang hade varit nog för mig för facket GÖR skillnad och jag ville arbeta för ÄNNU mer skillnad. Men det blev inte så, för jag blev arbetslös. Det blev vi alla.

Plötsligt försvann de få rutiner som ändå fanns i mitt liv. De där regelbundna kontakterna med vänner. Och själva basen för mitt engagemang. Det kändes som att jag hade absolut ingenting.

Och jag ska inte hymla: första veckorna så mådde jag så otroligt dåligt. Sen insåg jag att jag kunde göra vad som helst. Kanske var det en enkel väg ut, men för mig var det otroligt stort att flytta till Stockholm och göra praktik på Sekos kommunikationsavdelning. Och det var så jobbigt först, jag kände inte att jag hörde riktigt hemma och jag kunde ingenting och jag visste ännu mindre och när skulle man egentligen ta rast och fick man verkligen gå på toa när man ville och vadå “du får gå hem när du vill”?!

Men det tog sig ju. Och vissa av de jag jobbade med där blev otroligt goda vänner. De höll mig i handen i början men knuffade sedan ut mig på det djupa – för de visste att jag lärt mig att simma. Sedan, när jag kände att “HÄR HÖR JAG HEMMA HÄR VILL JAG STANNA!” så fick jag inte vara kvar. Tack Arbetsförmedlingen, för det.

Och jag ska inte hymla: halvåret sedan dess har varit ett riktigt helvete. Nej, jag vill inte ha någon medömkan. Jag vill ha förståelse. Det är inte lätt att vara arbetslös idag. Det är så otroligt tydligt vad de senaste åren har gjort med folks attityd och samhällets syn på den som är arbetssökande. En börda, en parasit, lat, bortskämd, värdelös, en sopa.

Och jag sökte och sökte och sökte jobb. Och fick nej och nej och nej. Om jag ens fick ett svar. Och hela tiden, folk i min närhet som skulle “ge mig goda råd” om vilka jobb jag borde söka. “Men Anny, om du söker nåt ANNAT än typ det du VILL jobba med, du förstår ALLA kan inte jobba med det de VILL jobba med, du får inte vara så KRÄSEN”. Och jag sökte på McDonalds. Och jag sökte som telefonförsäljare. Och jag sökte som städare. Och jag sökte som telefonsupport. Inga svar.

Och jag sökte jobb på Transport. Jag sökte jobb på Centrum mot rasism. Jag sökte jobb på Vänsterpartiet. Och jag blev kallad på intervjuer. Och – jag fick till slut ett jobb. Jag fick ett sånt där jobb som vissa sa att jag aldrig skulle få.

Varför? För att jag aldrig tillät mig att ge upp. Varje gång jag sökte den typen av jobb var det en ilsken röst som tjöt i huvudet “DU KAN INTE DU SKA INTE DU FÅR DET ÄNDÅ INTE” men jag tryckte på “skicka” och jag höll tummarna. Och till sist gick det vägen – den 18:e november börjar jag mitt drömjobb.

Och vet ni varför jag inte lät mig själv helt tappa taget och ge upp? Nej, det beror inte på att jag är så jäkla stark. Det beror inte på att jag tog mig själv i nackskinnet och “var min egen lyckas smed”. Nej, det beror på detta:

TUR.

För jag kan inte låta bli att se hur allt hänger ihop. Att det varit en väldigt krokig väg hit, men ändå en väg. Och jag har gått fel väg så otroligt många gånger, och ibland velat lämna vägen helt och hållet. Men jag har haft tur: för jag har alltid haft hjältar i min närhet. Mina älskade vänner som alltid ställt upp, som alltid orkat lyssna. Min handläggare på Trygghetsrådet som sa “TRO PÅ DIG SJÄLV”. Det var tur som gjorde att just Henrik fick just mitt mail och tog kontakt med mig för att starta upp IRM. Det var tur som gjorde att jag träffade Peter. Det var tur som gjorde att just rätt person hittade mig på Twitter, började följa mig och tipsa mig om jobbet. Det är tur som gjort att jag är född i den familj jag tillhör, för även om vi kan vara lite eljest ibland vet jag att jag alltid alltid alltid har ovillkorligt stöd. Det har jag, om inte annat, insett nu när jag är äldre och tänker på hur fan jag egentligen betett mig under åren.

Jag har haft tur. Det handlar inte om något nyliberalt trams om att vi alla skapar vår egen lycka. Vi är ett kollektiv. Vi är beroende av varandra, inte alltid på självklara sätt. Och precis som en klok twitterföljare påpekade idag: det är också en av fördelarna med mitt jobb, att det på sitt sätt går ut på att se till att fler får samma tur. Att se till att politiken är sådan att omständigheterna för sådan tur är mer gynnsamma. Att se till att det finns skyddsnät när turen är frånvarande. Att se till att vi tar hand om varandra.

Och tja, har du läst ända hit så: tack. Jag vill avsluta ett inlägg som kanske är lite gråtmilt, nostalgiskt och lite rörigt för jag inser själv att vissa av mina poänger gått förlorade. Men det är skrivet från hjärtat. Och det är tillägnat alla som sett till att jag är här idag. Att jag är sambo med den underbaraste man jag någonsin träffat och att jag snart börjar jobba som valombudsman för Vänsterpartiet Halland.

Tack alla som stöttat, burit, tröstat, peppat, lyft, kramat och hållit om mig. Tack!

 

 

 

Ny åtgärd för arbetslösa – eller “DU DIN LATA JÄVEL!”

Posted on by

Igår var den stora nyheten att arbetslösa ska sättas under större press. Detta ska ske genom att den som är arbetslös varje månad ska lämna in en skriftlig aktivitetsrapport till sin handläggare på Arbetsförmedlingen. Gör man inte det riskerar man att förlora sin A-kassa eller annan ersättning, något som regleras med en trappa.

Vad jag inte riktigt förstår är dock dessa tre saker:

För det första. Vad ska rapporten innehålla? Jag antar att det är samma sak som man rapporterar idag, alltså vilka jobb man har sökt? Det som man berättar när man en gång i månaden ringer in till Arbetsförmedlingens kundtjänst. Men hur är det tänkt egentligen, det tar betydligt längre tid att lämna en skriftlig rapport än att ringa ett samtal. Skulle det inte vara bättre om jag använde mig av den tiden för att söka jobb istället? Bara en tanke sådär…

För det andra. Vem avgör om min rapport uppfyller kraven? Finns det ens några krav på rapporterna? För idag är det väldigt, väldigt luddigt hur många jobb man egentligen ska söka per månad. Det varierar lite med vilken handläggare det är man pratar med. Kommer detta förtydligas nu? Och kommer det vara några specifika krav på just rapporten, alltså hur den ska vara utformad? Har man förresten tagit hänsyn till de arbetssökande som har läs- och skrivsvårigheter?

För det tredje. Vore det inte bättre att… jag vet inte, lägga de här resurserna och tiden det tar på att försöka sig på lite jobbskapande politik istället? Visserligen skapar den här åtgärden jobb, men bara för de som jobbar på Arbetsförmedlingen och A-kassan. Det kanske är det som är meningen..?

Nej alltså jag tycker det här är en dålig idé. Dessutom signalerar det bara en sak till den arbetssökande: allt är ditt ansvar. Att lägga mer skuld på den som redan är i en väldigt utsatt situation i livet tycker jag är ganska äckligt. Vi som är arbetssökande övervakas och granskas in i minsta detalj. Ungefär som att majoriteten av oss älskar att stå utan jobb? Så är det faktiskt inte – de flesta vill ändå ha ett arbete. Tror man verkligen att man ger arbetslösa större självkänsla och självförtroende att söka fler jobb genom att öka pressen?

Det tror inte jag. Jag tror snarare tvärtom. Jag tror att stressen över den här rapporten kommer överskugga engagemanget att faktiskt söka jobb och anstränga sig i den processen. En åtgärd för att minska arbetslösheten är det definitivt inte. Det enda det är, är en åtgärd för att ta ett steg längre mot  det iskalla och empatilösa samhället som håller på att utformas omkring oss.

Jag hoppas så innerligt på ett regeringsbyte 2014 – och ännu mer hoppas jag på att ett regeringsbyte faktiskt skulle göra någon skillnad också. Det verkar dessvärre mörkt.

Allt ordnar sig – eller “Jag hatar att vara arbetslös!”

Posted on by

Man kan ha det rätt bra, fast livet är kaos. Det är en tröst ändå att det alltid finns något positivt att tänka på. Var vore jag utan min optimism? Jag vill inte ens tänka tanken.

Grejen med mig är liksom att jag utåt kan framstå som rätt cynisk och negativ, men det är ju bara ett skydd. Det är enkelt att säga “Aja, allt går åt helvete iallafall” men det är svårare att övertyga sig själv om det. Ja, det vill säga om man som jag är en obotlig optimist. För på insidan hörs den där, ibland irriterande, rösten som enträget säger “Amen du. Det ordnar sig ska du se!”. Förr tyckte jag att den där rösten störde. Herregud, kunde jag inte få ha misär ifred? Kunde jag liksom inte få bli ordentligt jävla deprimerad nån gång? Men nuförtiden inser jag vilket värde den där rösten har ändå.

Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte deprimerad. Jag vill ju vara glad, jag vill leva mitt liv. Den där viljan, den räddar mig just nu. För även om det inte är så mycket som gått åt helvete senaste tiden, så räcker det och blir över. Dödsfall. Jag är fortfarande arbetslös. Jag är rätt vilsen och vet inte riktigt var jag bor (missförstå mig rätt, ibland trivs jag väldigt bra med det men det vore skönt att ha någon fast punkt i tillvaron). Oro för framtiden. Panik över ekonomin.

För vad än Alliansen säger så ligger jag inte hemma och göttar mig i min arbetslöshet. Hur skulle jag kunna? Jag har inte råd att vara arbetslös för det första. För det andra så är det mördande tråkigt. För det tredje så mördar det nästan all min inspiration. Under Almedalsveckan skrev jag som jag inte skrivit sedan jag avslutade min praktik. Och jag behövde det, behövde få en orsak till min inspirationsbrist. Det beror helt enkelt på att jag inte varit utmanad.

Jag behöver utmaningar. Jag behöver något att lägga min tid på – inte bara sådant jag numer gör på rutin större delen av tiden (typ IRM och den här bloggen) utan något som jag faktiskt tänker “Shit, vilken grej, och jag fixade det!” när jag är färdig. Jag hoppas innerligt att jag blir anställd snart. Och faktiskt inte bara för min och mina närståendes skull (min ekonomiska situation smittar liksom av sig på både familj och förhållande) utan även för att jag faktiskt VET att jag är awesome på en hel massa saker. Det är ett slöseri att jag sitter här arbetslös. Ödmjukt? Nej. Men så har inte ödmjukhet lett mig till särskilt mycket gott i dåtiden så jag försöker hitta nån slags balans istället.

Och det här inlägget? Det kommer jag själv gå in och läsa varje gång jag viskar för mig själv att allt går åt helvete och jag kommer vara arbetslös resten av livet. Jag kommer läsa och tänka “Fan, jag borde lyssna på den andra rösten istället. Den som säger att allt kommer ordna sig.”

För vet ni. Hittills har det alltid ordnat sig.

Vård till papperlösa – eller “Jag vägrar vara missunnsam som SD”

Posted on by

Jag har ont i en tand. Det innebär att jag tuggar på andra sidan. Vilket i sin tur innebär att jag har sjukt ont i käken – och knäcker med den mer än vad jag egentligen borde. En ond cirkel av smärta och jag vet ju, ett tandläkarbesök så skulle problemet vara löst. Men jag har inte råd. Herrejösses, hur skulle någon som är arbetslös eller lever på aktivitetsstöd kunna ha råd med något sådant? Nej, det får vänta tills jag får ett jobb. Så får jag väl bita ihop (pun intended) så länge.

Varför skriver jag då om mina högst ointressanta tandproblem? Jo, Sverigedemokraterna har dragit igång en kampanj som bygger på en av de svenskaste sakerna jag vet – missunnsamhet. Det kanske egentligen inte är typiskt svenskt, utan typiskt mänskligt, men just den där inställningen att gnälla över att “de där får mer än vad jag får!” och sen är det ingen som gör något åt det. Mer än, förstås, få det till att “de där” ska få lika lite de. För hur skulle det se ut om de som är mest underprivilegierade får något? Nej usch så hemskt…

Ja, jag pratar såklart om att papperslösa nu får rätt till vård och tandvård för femtio kronor per besök. Och ja, jag tycker faktiskt det är fullkomligt rimligt. Vet ni varför? För jag tycker att ALLA borde ha rätt till det. Varför ska jag då bli arg över att en grupp faktiskt får det..? Nej usch, att vara missunnsam är inte min grej. Jag känner snarare en djup tacksamhet över att vi erbjuder en sådan sak till de fattigaste, de som farit mest illa, de som gått igenom saker som vi trygghetsnarkomaner aldrig någonsin kan föreställa oss.

Men självfallet handlar det inte om vanlig, hederlig missunnsamhet. Nej inte egentligen. Det handlar om ett “vi och dom”-tänk. För inte är det någon som blir arg över att jag slagit i taket i högkostnadsskyddet och nu slipper betala 250 kronor för ett läkarbesök?

“Meh asså du har ju betalat skatt iallafall!” – Jo, visserligen. Men det går inte att tänka så? För knappast har jag betalat så mycket skatt att jag ens täckt mina egna sjukvårdskostnader. Definitivt har jag inte betalat tillräckligt mycket för att täcka upp resten av det jag fått “gratis” – typ hela min skolgång.

“Meh asså det är ju tanken som räknas, typ!” – Jaha? Och hur kan någon veta att papperslösa Maria inte kommer starta ett eget företag om några år och bli multimiljonär och betala mer skatt än vad Du någonsin kommer göra i hela ditt liv? Just det, det kan Du inte veta. Även om Du tror dig veta, på grund av dina eventuella… fördomar? (Ja, jag uttrycker mig snällt för jag skulle egentligen vilja skriva “eventuella rasism” men så får man väl inte skriva i det här jävla landet längre. Eller hur var det nu igen?)

Fast även om Maria skulle förbli arbetslös resten av sitt liv – spelar det nån roll? Är det verkligen hur mycket skatt man betalar som bekräftar människovärdet? Nej. Nej det vill jag inte ställa upp på. Det är alldeles för cyniskt. Jag är övertygad om att alla har sin roll att fylla i samhället, på ett eller annat sätt. Skatt – eller inte skatt. Jobb – eller inte jobb. Men jag förstår att inte alla tänker som jag, så ni kan ju fundera på det här:

Nog är det väl så, att det är lättare att vara produktiv om man inte är sjuk eller har ont? Det är jag övertygad om. Och enligt inte bara SD tycks det allra viktigaste vara hur mycket man producerar, hur mycket skatt man betalar, hur mycket pengar man kan visa upp. Åtminstone om du har lite mörkare hy, lite mörkare hår. Då måste du bevisa att du är “värdig” att bo i Sverige – genom din ekonomi. Cyniskt och en ganska äcklig människosyn.

Så nej, jag anser inte att någon som flyttar till Sverige (på vilket sätt det än må vara) har något att bevisa för oss för att anses värdig. Jag anser inte att vi ska villkora sjukvård på det sättet. Jag anser inte att det är orättvist att en grupp människor får billig tandvård, fastän jag också skulle vilja ha det. Jag får väl engagera mig politiskt och se till att försöka förändra det så att jag också får billigare tandvård då? Istället för att tänka “alla ska ha det lika jävligt som jag” för det är ju bara… fel.

Nu har jag babblat nästan färdigt. Kanske lite osammanhängande, kanske säger jag emot mig själv på nåt sätt nånstans i texten. Så får det vara. Egentligen kan ni nämligen hoppa över hela inlägget och bara läsa följande mening, för det är den som är viktigast och oantastlig:

Sjukvård är en mänsklig rättighet.

Och svårare än så är det egentligen inte.

Har du inget snällt att skriva, så låt bli – eller “Jag är glad att jag är jag!”

Posted on by

Visste ni att jag är en sämre människa som inte bidrar till samhället eftersom jag just nu gör praktik? Jo, så är det tydligen enligt en snubbe som kommenterat (VARFÖR är det nästan uteslutande MÄN som hatkommenterar min blogg..?).

Och ja, enligt vissa sticker det säkert i ögonen att jag får MASSOR av pengar för att göra INGENTING. Eller… eller så är det inte riktigt så det funkar. Snarare är det så att jag får en struntsumma, som jag i princip inte kan leva på, och jobbar hårt. Inte bara på min praktikplats heller, även om jag förstås gör allt jag kan för att göra ett så bra jobb som möjligt där. En vill ju ha goda referenser – men viktigast av allt vill jag lära mig så mycket som möjligt så att jag kan visa på riktig kunskap sedan.

Men jag söker också jobb. För jag VILL ha ett jobb. Missförstå mig rätt, jag älskar min praktikplats och skulle bli den lyckligaste människan i världen om jag fick vara kvar där. Men jag vet ju att det inte går. Så jag söker jobb, och fastän jag just nu är ganska kräsen i mitt jobbsökande så anstränger jag mig. Det finns inga krav på att jag ska söka jobb egentligen, det slipper man ifrån när man gör praktik. Som jag förstått iallafall? Men jag vill som sagt ha ett jobb. Inte bara för lönens skull (även om det vore ÅH SÅ SKÖNT att kunna betala räkningarna i tid) utan för att jag har så mycket att ge.

Jag är duktig.

Jag är faktiskt förbannat duktig.

Och det kära vänner, är något jag lärt mig först senaste månaderna. Tack vare min praktikplats. Och tack vare allt spännande jag gjort senaste åren. Det är ingenting en liten anonym tönt kan ta ifrån mig. Även om han faktiskt gjort sitt bästa i kommentarsfältet…

Glad påsk kamrater, lite i efterskott sådär. Hoppas ni har haft en finfin helg. Själv har jag njutit av lugnet (haha! påsklediga småbarn!), fyllt år (tack ni fina vänner och familj som gjorde min dag) och städat (vilket resulterade i att jag fick en hel bunt kläder som min svägerska tröttnat på, hah!).

Och nu, nu ska jag stänga av datorn och njuta lite av solskenet som dröjer kvar på nystädad balkong. Kan det vara så att våren äntligen är här..?

Men gör det själv då – eller “Tala är silver, tiga är guld?”

Posted on by

Det har varit ganska lugnt på elaka-kommentarer-fronten senaste tiden. Varit, säger jag för nu verkar de små svpol-liven ha kommit igång igen. Har dock lagt märke till att det finns en stor spridning vad gäller finess hos dessa herrar. För ja, det är 99% av gångerna män som skriver till mig. Vissa väljer att ta den enkla, plumpa vägen:

valkarAtt anmärka på mitt utseende, särskilt min vikt, är något som tydligen är jätteroligt. Vad min vikt har med mina åsikter är väldigt oklart och ärligt talat… är inte tjockis-kommentarer lite VÄL 2012? Nu är det ett nytt år, hitta på något nytt. Bli snälla och trevliga och sansade, till exempel. Det är inte så svårt. Det är bara att låta bli att skriva elaka saker, gömd bakom ett anonym konto. Fler borde testa!

Men vi har också de som TROR att de är lite mer eleganta i sina dissar. Som väljer att istället för att angripa mig för mitt yttre, istället angripa mer personliga saker. Som min jobbstatus:

texjobb

För alla vet ju att jag dagarna i ändan ligger hemma och pillar mig i naveln och ÄTER skattepengar. Eeeeeeller? Nej, riktigt så är det kanske inte. Jag gör praktik som man kan jämställa med ett helt vanligt jobb (fast utan lön…), samtidigt som jag är skribent på en av Sveriges viktigaste politiska sajter (skrytskryt) och dessutom försöker jag ha ett liv. Nåväl, nu spenderas mycket tid framför Twitter, det ska jag liksom verkligen inte förneka för då ljuger jag. Men det betyder inte att jag kollar Twitter JÄMT och svarar på mentions OMEDELBUMS. Särskilt då inte från otrevliga rasister. (Jag tror förövrigt det var samma person som skrivit tweeten ovan som frågade mig  häromdagen om jag “hade tagit mina piller” för jag “verkade lite ostabil”.)

Tycker det är märkligt det där. Hur de inte alls kan bemöta argument eller föra en diskussion. Eller för den delen: hur de inte kan acceptera de gånger då jag inte har tid, lust eller ork med en diskussion. Istället är det liksom full fart framåt-attack, personangrepp och en slev med bajs som ska ösas över mig. Och de undrar sedan varför jag sedan inte vill “ta debatten”? Ta den själv, vettja!

Bonusmaterial
Får man slut på argument kan man visst välja att “ta debatten” så här istället:
tommyämtenmyr2

I love the fack!

Posted on by

Nu när jag har kort tid kvar innan oundviklig (typ) arbetslöshet har jag av naturliga skäl tänkt väldigt mycket på det här med A-kassa. Hur glad jag är att den finns, hur förbannad jag är på att den är såpass kass den ändå är idag. A-kassan är en fantastisk idé för den gör att jag har råd att vara arbetslös. Den ser till att jag inte desperat måste ta första bästa jobb för att kunna överleva. Jag kan inte förstå hur man kan se något negativt i detta. För i grund och botten handlar det om det fackliga löftet:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det handlar om solidaritet. Solidaritet är hela grunden till den svenska modellen och det är så sorgligt att se folk försöka montera ner, förstöra och rasera. Vi har otroligt mycket i Sverige som man är avundsjuk på i andra delar av världen. Kollektivavtal är en sådan sak, A-kassa är en annan. Båda är verktyg för att se till att lönerna hålls över slavlöner, att vi har drägliga arbetsvillkor, att vi har rättigheter och möjligheter på våra arbetsplatser. Jag är lyckligt lottad över att vara född i Sverige. Det är du också. Och utan den svenska fackliga rörelsen hade du kanske inte haft:

Semester, semesterlön, övertidsersättning, avtalspension, föräldralön, försäkring på arbetsplatsen, a-kassa, OB, föräldraledighet, löneförhöjning, hjälp och stöd på arbetsplatsen, hjälp med förhandling och mycket, mycket mer som du säkert sällan tänker på.

Halva veckan har gått

Posted on by

Det här att redigera texter… inte riktigt min grej. “Kill your darlings” sägs det ju, men jag GILLAR ju mina darlings. Nåväl, nu är det gjort och inom kort kanske ni får läsa min replik i LT. Man kan ju alltid hoppas…

Annars då? Jo, annars har jag lite framtidsångest. Snart är jag arbetslös. Vad ska jag göra då? Funderar på att gå nån typ av retorikutbildning, kan ju aldrig skada. Och till våren söker jag nog in på någon typ av journalistutbildning. Dags att ta tag i mitt liv och göra något vettigt av det.

En positiv grej i mitt liv just nu är dock att näthatarna tycks låta mig vara ifred. Antingen har jag blockat alla (CENSUR!) eller så har de helt enkelt lessnat på att jag kan ge svar på tal. Eller så har deras mammor gett dem internetförbud…
Det är både rätt skönt och lite tråkigt att slippa deras spammande av mina mentions på Twitter. Skönt, för att då kan jag koncentrera mig på riktiga diskussioner, vettigt resonemang, verklighetsförankrade debatter. Tråkigt, på grund av att det är ganska roligt att sätta dem på plats.

Det är ganska ironiskt, i helgen var jag sprängfylld av inspiration men hade ingen tid till att skriva. Nu har jag all tid i världen – men min inspiration och kreativitet är som bortblåst. Lika bra jag struntar i det här, kommer ändå inte bli något vettigt av det. Dessutom borde jag duscha, för jag har en het lunchdejt…