Jag kan, men jag vill inte, låta bli att blogga om det nya coronaviruset covid-19. Jag tänker att alla röster som balanserar upp alarmismen och den spridande halvpaniken är bra. Och för alla er som går igång på tanken av en kris och kommer stå på min begravning och hånskratta om jag dör av viruset själv – kom ihåg att åtminstone skänka en slant till Neuro eller nånting. För risken finns väl att jag dör om jag får det, då jag tillhör en särskilt utsatt grupp på grund av min bromsmedicin. Jag har förövrigt förstått att det bara är när man tillhör den gruppen som man får be folk lugna ner sig lite.
För så är det väl, att många skulle behöva ta några djupa andetag och sluta flippa ur. Jag menar, bara en sån sak som att typ alla apotek sålt slut på munskydd? Jag hade skrattat hela vägen till banken om jag ägde ett företag som tillverkade eller sålde munskydd. Det är typ också de enda som har nån nytta av den ökade försäljningen. Munskydd kommer nämligen inte skydda dig mot smitta. Sorry, men det är sant. Det munskydd däremot kan göra är att minska risken för spridning om man redan är sjuk. Varför är det viktigt att poängtera detta? Tja, kanske för att folk inte ska gå runt med munskydd och tro de är skyddade.
För det FINNS nämligen nåt man kan göra för att skydda sig själv om man är orolig: TVÄTTA HÄNDERNA. Jag hoppas vid gud att det här kommer få folk att börja göra det ordentligt. Och då menar jag inte att blaska av dem i lite ljummet vatten. Nej, tvåla in ordentligt, en bit upp på underarmarna och gnugga. Inte så huden lossnar, men det räcker inte att bara skölja av tvålen. Om hela Sveriges befolkning skulle lära sig att tvätta händerna som folk så skulle risken för smittspridning minska, inte bara när det gäller covid-19. Sån himla win, för alla med nedsatt immunförsvar som det vurmas för nu.
Det är för övrigt konstigt det där. Man får inte kritisera nuvarande virushetspanik för då är man okänslig för de med nedsatt immunförsvar. Men att gå till jobbet med en förkylning eller när ens barn precis haft magsjuka, det är okej. Hmm.
Jag tänker att det går att hitta nåt slags mellanting. Man behöver inte nonchalera och rycka på axlarna åt covid-19, det säger jag inte. Men vi är på väg åt ett håll som jag finner oroväckande. Vi var många på twitter som skakade på huvudet åt när en människa i USA föreslog att ett flygplan med personer evakuerade från Kina skulle skjutas ner. Riktigt där är vi inte än, men det räcker med att läsa kommentarerna på GP:s artikel om mannen som konstaterats sjuk sedan hemkomst från Italien, eller snarare om att han åkte tåg mellan Stockholm och Göteborg.
I en av undertrådarna går diskussionen hög för att en kvinna som också åkt tåg mellan orterna samma dag inte valt att stanna hemma från jobbet. Detta trots att ingen vet om hon åkt i samma vagn eller ens samma tåg.
Sverige jämförs med Nordkorea i en annan undertråd, då det sagts att risken för allmän smittspridning är fortsatt låg.
En person hävdar till och med att Göteborg är satt i karantän.
Många tycks vara överens om att den smittade mannen har betett sig rent förkastligt genom att ha existerat i samhället. De som försöker nyansera upp det hela bemöts med att de sprider desinformation och försöker tysta ner saker.
Jag tror helt enkelt det vore nyttigt om alla taggade ner lite. Ingen, absolut ingen, vinner på hysteri. Så, här kommer mina små råd för hur du kan hantera hela covid-19 på ett mer sansat sätt:
Hanif Bali, en av moderaternas främsta twitterprovokatörer, har gjort det igen. Och egentligen går det emot alla mina principer att sprida det han skriver för det är ju vad han vill. Men i det här fallet kan jag liksom inte låta bli att tycka det är lite bra att han skrivit det han skrivit.
Under helgen och fortsatt idag har det rapporterats om att det är kaos på Södersjukhuset i Stockholm. Igen. De har gått upp i stabsläge, patienter ligger på sängar i matsalar och det är inte mycket som fungerar. Vilka är det då som styr över vården? Jo, det är regionen som har ansvaret för vården rent politiskt. Vilka styr då region Stockholm?
Jo det gör Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och…Moderaterna.
Jag förstår att ni nu är redigt nyfikna på vad Bali skrivit egentligen, som jag tycker är så bra att det förtjänar att spridas? Eller är det helt enkelt så att jag fått en stroke? Tja, jag kan hålla upp båda armarna, le och vet dagens datum så det är kanske bäst jag förklarar mig ordentligt. Men vi börjar med Balis tweet:
‘
“Det vore ju trevligt att när journalister intervjuar partipolitiskt aktiva marxister så kanske de kunde berätta det för oss läsare? Inte? Ok.”
I artikeln som Bali skärmdumpat kan man bland annat läsa ” Det är fullt överallt. Människor ligger och skriker och personalen får springa mellan patienterna för att försöka hjälpa alla. Det är kaos.” DET däremot skriver Bali inget om. Nej, han är fullt fokuserad på vad den intervjuade sjuksköterskan står politiskt. Som att hennes politiska åsikt skulle påverka det faktiska läget på sjukhuset..? Pfft. Trams, svammel och kvalificerade dumheter.
Men varför är det då POSITIVT att han sprider det här? Är det inte elakt? Försöker han inte flytta fokus från den faktiska frågan? Jo, så klart är det så. Men att döma av kommentarerna till hans tweet börjar folk se igenom den här taktiken nu. Äntligen.
“Vanligt” folk är inte särskilt intresserade av en sjuksköterskas politiska hemvist. De är intresserade av att deras sjukvård krisar och de är definitivt intresserade av varför de som styr inte tar något ansvar. Moderaterna har lyckats klamra sig fast vid makten i region Stockholm trots Nya Karolinska och trots tidigare kaos. De har kunnat bortförklara och skylla på andra och flytta fokus från den faktiska frågan. När Bali nu sätter igång däremot, så krävs det inte en examen i statsvetenskap för att se att det är just det han försöker göra – flytta fokus.
Och nu är folk less. Folk vill ha svar. Folk vill allra främst ha lösningar! Så länge Bali fortsätter så här, ser jag honom som en valarbetare för oss till vänster. De enda han vinner över på sin sida är de mest hårdföra sverigedemokraterna, och det är väl rätt oklart om de är bra att ha till nåt egentligen. Alla andra börjar ruttna ordentligt på alliansens misslyckade styre av Stockholms vård.
Så ja, bra jobbat eller nåt. Fortsätt gärna attackera hårt arbetande sjuksköterskor. Ju mer han gör det, desto fler ser igenom att ni inte har några svar. Inga lösningar. Och absolut ingen vilja att laga det ni tagit sönder.
Jaha nehej jag känner mig lite som en hund med ett ovanligt gott ben men jag kan inte riktigt släppa det här än. Igår såg jag på Twitter att Aftonbladet bemött kritiken de fått, dock inte av mig utan av Isobel Hadley-Kamptz i Dagens Media. Tyvärr låg AB:s svar bakom betalvägg tills helt nyligen. Nu har jag kunnat läsa den och… nej, alltså jag är inte så imponerad.
Men det finns ett problem. Åklagarens beskrivning av härvan återfanns som en av två artiklar i ett paket om den här processen och människorna det handlar om. I den andra artikeln fanns mammans berättelse, hennes oro för hur det ska gå för hennes svårt sjuke son, som saknar matstrupe och riskerar kvävning nattetid, när hon sitter i fängelse. Hon berättar att hon inte tycker att domen är korrekt.
Rosén konstaterar att det blev knasigt när det var främst artikeln med Gabriella som spreds och att alla kanske inte klickade in sig på artikeln där åklagaren uttalar sig. Jag säger att det inte spelar särskilt stor roll. I artikeln med åklagaren (som jag nämnde även i mitt förra blogginlägg) ställs bland annat frågan “Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?”
Hur är det meningen att man ska tolka den frågan annat än att det antyds att domen är onödigt hård? Att det är någon som bara slarvat lite som dömts? För varför skulle annars personer som använder LSS behöva känna rädsla för att de “inte har tidsrapporterat ordentligt”? Det är ju verkligen inte det domen handlar om. Som jag konstaterat flera gånger om.
I artikeln finns också ett videoklipp. Det inleds med att åklagaren kortfattat men väldigt tydligt berättar att det här handlar om systematiskt bidragsfusk under många år, med anställda assistenter som inte jobbat som det eller ens, i vissa fall, träffat brukaren.
Efter det följer en intervju med Gabriella:
Gabriellas son föddes utan matstrupe och har en lindrig utvecklingsstörning men snart ska Gabriella avtjäna ett tre och ett halvt år långt fängelsestraff. Detta efter en dom om grovt bidragsbrott rörande sonens LSS-stöd och assistans. Fallet handlar om felaktiga tidrapporteringar till Försäkringskassan och Malmö stad. Den har skötts bland annat av ett assistansbolag som fått fullmakt att sköta administrationen och kontakta myndigheterna. Åklagaren menar att assistenterna inte utfört något arbete, något som Gabriella förnekar.
Journalisten: Det är en ren administrationsproblematik egentligen som har lett fram till det här?
Gabriella: Ja det är det. Tingsrätten och Hovrätten för den delen har i domarna uttryckligen skrivit att min son har ett stort hjälpbehov, att hans hjälpbehov är reella, inte överdrivna, att han fått behovet tillgodosett men de menar ändå att ingen har arbetat.
Under några veckor när Gabriella och pojkens pappa bytte veckor med varandra glömde assistansbolaget att rapportera förändringarna till FK och nu har även pojkens pappa, Gabriellas sambo och huvudmännen från assistansbolaget dömts till långa fängelsestraff.
Journalisten: Du är själv jurist, hade du någonsin trott att du skulle befinna dig i den här situationen?
Gabriella: Aldrig någonsin, hade jag ens haft en tanke på att det här hade kunnat bli på det här sättet så hade jag ju i alla fall vetat om vilken försvarare jag vill ha när jag då kom in på mitt första förhör.
Alltså på riktigt. Den där intervjun målar inte upp en bild av en kvinna som dömts för bidragsbrott utförda systematiskt under många år. Den utmålar snarare exakt samma bild som i artikeln om Gabriella: det är lite synd om henne, det här är orättvist och det ser även här ut som att det bara handlar om att assistansbolaget glömt göra vissa förändringar i tidrapporteringarna. Att det handlar om ett litet misstag, som inte ens Gabriella gjort. Än en gång: domen från Hovrätten säger något annat. Påstår jag att man okritiskt ska köpa allt som står i en dom? Nej, man ska alltid vara kritisk. Men i domen framgår det att det finns tydlig bevisning och det råder ingen tvekan från vare sig tingsrätt eller hovrätt vad som har hänt. Om det finns oklarheter i vare sig förundersökning eller dom så kanske Aftonbladet skulle rikta in sig på att lyfta dem istället..?
Jag vet inte, jag kanske förväntar mig för mycket av journalistiken, men jag kan inte låta bli att vidhålla att Aftonbladets publicering lett till så pass stor skada att en halvursäkt på Dagens Media inte räcker. Artikeln om Gabriella borde aldrig ha publicerats i den form den publicerades. Att uppdatera artikeln efter att den lagts bakom betalvägg gör liksom varken till eller från. Att hänvisa till “jomen det fanns en annan artikel där åklagaren uttalar sig ” känns magert när artikeln i fråga är skriven på premissen att den dömda åkt dit på grund av ett administrativt slarvfel gjort av någon annan.
Att tona ner hela historien på det här sättet är, om jag ska uttrycka mig milt, bedrövligt. Jag hoppas att Aftonbladet följer upp artikelserien med en matig redogörelse för hela fallet. Till exempel kanske det vore intressant att berätta om hur även Gabriellas mamma dömts för samma “administrationsproblematik”. Fast hon råkade bara ut för samma “administrationsproblematik” 69 gånger (antalet fastställda brottstillfällen enligt Hovrätten), till skillnad från Gabriella som råkade ut för det hela 182 gånger. Så det kan gå.
” Tvåbarnsmamman Gabriella, 40, ska snart avtjäna två år i fängelse. Hennes svårt sjuke son, som saknar matstrupe och riskerar kvävning nattetid, står snart utan sina båda föräldrar. Det är konsekvensen av en unik dom kring LSS-stöd – och ett ödesdigert tidrapporteringsfel.”
Det här låter ju väldigt allvarligt och helt skevt? Vad är det egentligen som hänt? I artikeln skrivs vidare:
“Gabriella stod anklagad för grovt bidragsbrott. Orsaken var hennes sons assistans och felaktiga tidrapporteringar till Försäkringskassan. Den hade skötts av ett assistansbolag som fått fullmakt att sköta administration och kontakt med myndigheterna.
Eftersom Gabriella är skild, och hennes exman och hon delade på sonens assistanstimmar, hade de lagt assistansen varannan vecka hos Gabriella och varannan vecka hos exmannen.”
Gabriella säger: “Det är där det har brustit, i kommunikationen mellan vårdbolagen. Vi har tyvärr litat på att bolagen ska sköta sitt arbete och de uppgifter som de tar betalt för att göra.”
Wow, det låter ju verkligen helt bedrövligt. Ska denna stackars mamma bestraffas för att vårdbolagen gjort fel? Misstag kan väl alla göra! Jo, visst kan alla göra misstag. Men det är det knappast frågan om här. Det inser man tämligen omgående om man tar sig tiden att läsa igenom domen. Tingsrätt såväl som Hovrätt är glasklara i sin bedömning. Det rör sig om grovt bidragsbrott. Tillsammans har mamman och pappan lurat åt sig flera miljoner kronor, under flera års tid. Brottet är utstuderat, välplanerat och det finns gedigen bevisning i målet.
I domen från Tingsrätten kan man läsa:
“Frågan är vad Gabriella känt till om detta. Redan den omständigheten att hälften av hjälpen utförts i hennes hem, är tillräckligt för att hon måste ha känt till att Alexandar inte haft någon assistans den tid som påståtts i tidrapporterna, särskilt som vissa byten av assistenter ska ha skett nattetid. Det framgår också av transaktionerna på Gabriellas bankkonto att lönen för de assistenter hon anlitat till slut hamnat på hennes konto. Sinisa har överfört i princip hela sin lön om omkring 600 000 kr till Gabriella. Gabriellas hyra har betalats med närmare 170 000 kr från Mirjanas och Zoran konto, vilket stämmer väl med den lön som Goran ska ha erhållit för arbete som assistent för Alexandar. Att hon innehaft Dragans bankdosa och kunnat disponera hans konto, stämmer väl med vad Dragan berättat om att han endast skulle vara assistent på papperet, vilket även Serguei berättat.
Dragan har också berättat att han skrivit under tomma tidrapporter och lämnat dessa till Gabriella. Denna uppgift stämmer väl med att Gabriella den 31 juli 2017 vid samtal med Ahmed ger anvisningar om att Dragan ska sättas upp som assistent när de besöker Kreta. Detta skulle inte vara möjligt om inte redan signerade tidrapporter fanns tillgängliga.
Mellan den 24 april och den 26 maj 2014 har Rami Care satt in 160 000 kr såsom förskott för traktamente, vilket uppenbart inte utgjort utlägg för assistans, eftersom det är utrett att varken Sinisa eller Goran rest med Alexandar. Det framgår också av de avlyssnade samtalen mellan Gabriella och Sadatullah den 29 november 2017 och den 5 december 2017 att Gabriella använder omkostnadsbeloppen till levnadsomkostnader för familjen och fabricerar kvitton för att få ut omkostnadsbeloppen.
Dessa omständigheter stämmer väl med att Gabriella inte bara känt till brottsupplägget utan också varit en av de drivande bakom genomförandet.”
Ja, domarna i sin helhet är fyllda med intressanta uppgifter som får en att liksom rysa till lite. Kortfattat har de anställt assistenter som det utbetalats assistentersättning till. De har dock inte arbetat som assistenter åt sonen på riktigt, utan pengarna har överförts till någon av föräldrarna eller andra inblandade. Det “assistenterna” tjänat på detta är att de kunnat visa att de har en anställning, för att exempelvis kunna få A-kassa.
Det råder liksom inga tvivel i domarna angående huruvida de inblandade är skyldiga. Jag vill säga det igen för det är så viktigt. För TROTS detta väljer Aftonbladets journalist att skriva ett snyftreportage på det här sättet. Vad säger då journalisten om saken? Här nedan är utdrag ur en mejlkonversation vi haft under morgonen:
Hej Sara! Jag har precis läst artikeln med rubriken “Gabriella, 40, sätts i fängelse – för att ha felanvänt LSS stöd”. Jag har egentligen bara en fråga till dig: har du läst domen i målet? Hos vare sig Tingsrätt eller Hovrätt verkar det råda några tveksamheter om skuldfrågan i fallet. Det handlar ju dessutom om mer än felrapporterade tider, det båda instanser kommit fram till är att flertalet av de personer som fått assistansersättning inte ens arbetar som assistenter åt sonen.
Jag kan rekommendera dig att läsa domen .Den är väldigt intressant. Och lämnar en i allra högsta grad med en känsla av… ja, förundran kanske. Över att de här brotten varit så utstuderade och pågått under såpass lång tid. Det kanske hade varit mer intressant att läsa om det, om jag ska vara ärlig. Mvh Anny
Sara Milstead Självklart har jag läst domen. Och gjort en ganska lång (här nedkortad) intervju med åklagaren. mvh Sara
Anny Berglin Okej. Men när båda domarna är så oerhört tydliga med att hon är skyldig och det redovisas på väldigt tydliga sätt, tycker du då inte att det känns lite fel att ställa frågan ” Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?” Att begå bidragsbrott har kunnat leda till fängelse sedan lagen skrevs, så det är ju knappast något nytt. I det här fallet framgår det ju med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om slarv eller misstag, utan om utstuderat och välplanerat bidragsfusk? Mvh /Anny
Sara Milstead Varför skulle det kännas fel att ställa en fråga? Nu var det här en väldigt lång intervju för att vara med en åklagare (25 min) och den var svår att sammanfatta i en artikel. Så det verkar lite mer korthugget än det i själva verket var. personligen – efter att ha hört båda sidor – är bevisningen kring uppsåt ganska svajig. Men jag har inte varit så intresserad av skuldfrågan som av det mänskliga ödet. Oavsett vilket är det ju barn och funktionshindrade som blir lidande i slutändan.
Anny Berglin Det är väl snarare formuleringen av frågan jag reagerar på, det framstår som att personer som idag använder LSS riskerar fängelse om de råkat göra fel med tidrapportering av misstag. Så är ju inte fallet. Vad i domen tycker du tyder på “svajig” bevisning kring uppsåtet? Tingsrätten är ju tämligen glasklara i sin dom, vilken hovrätten sedan har fastställt i de delar som gäller just Gabriella.
Det största problemet jag ser med dina artiklar är att personer som har behov av LSS skräms upp med att det skulle finnas en risk för dem att hamna i fängelse. Det finns det såklart – om de begår brott. I Gabriellas fall rör det sig ju om flera miljoner kronor hon lurat till sig på ett högst utstuderat sätt och under en väldigt lång tid. Hade det inte varit rimligare att skriva artiklar utifrån det perspektivet, än att ge plats åt någon att snyfta ut och påstå sig vara oskyldig när ytterst lite pekar i den riktningen? /Anny
Sara Milstead Även om du kallar detta en snyfthistoria – vilket du har all rätt att göra förstås – så är det människor bakom brott. Det är dessa jag har velat möta. Och det är sällsynt att högutbildade tvåbarnsmammor döms till fängelse. Därför var det intressant att höra hennes historia.
Anny Berglin Du hade kunnat möta henne utan att framställa henne som oskyldig. Du kanske borde ta en titt på de reaktioner ni får på artikeln i kommentarsfältet på Facebook och reflektera lite över vilken effekt det du skrivit har.
Sara Milstead Jag vet inte riktigt vad du menar med “effekt”? Att vara journalist handlar om att våga återge olika sidor och olika människors bilder, ibland kontroversiella sådana. Det som avgör hur det landar är vanligen hur man själv, personligen, ställer sig till fallet. i detta fall har jag fått olika input. Jag fick ganska mkt kritik från vissa håll när jag skrivit om cancersjuka barn tex – ska jag sluta skriva om dem bara därför?
Efter det senaste mejlet slutade jag svara för ärligt talat… vad svarar man på det?
Som jag ser det underminerar den här typen av journalistik inte bara förtroendet för myndigheter och rättsväsende, för oss som tar sig tiden att kolla upp bakgrunden så urholkas såklart även förtroendet för journalistiken. Det i en tid då journalism och journalister ansätts ganska hårt för att producera “fake news” och liknande.
Man skulle ju kunna tänka “men vad spelar det för roll?”. Men det spelar roll. Stor roll. Det är bara att kolla på reaktionerna som kommit under artikeln på Aftonbladets facebooksida:
“Man blir mörkrädd hur samhället prioriterar. Våldtäkt, råna gamla, råna barn, misshandla, se pensionärer bli uteliggare, mm listan blir så lång. […] Men två års fängelse för dom som försöker göra rätt men gör fel är väl ändå ett stort misslyckande.”
“Sinnessjukt. En mamma som gör allt i sin makt för att hjälpa sin son hinner myndigheter med att utreda och vilja fängsla. Men de som begår grövre brott får saft och kaka och en klapp på axeln.”
“Här sparkar vi på dem som ligger nere, när det kommer till riktiga förbrytare så visslar vi och undrar vilket håll det blåser…”
I en tid när folk tycks tro på precis allt som skrivs på internet ser jag artiklar av den här typen som rent skadliga. Och inte nog med det, hur ska det kännas för de föräldrar som är beroende av LSS-insatser? Som nu får känslan att de kan kastas i fängelse om de råkar göra fel? Journalisten gör sitt för att spä på den bilden, i en annan artikel om fallet ( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpJzlw/aklagaren-systematiskt-och-omfattande ) där åklagaren intervjuas och får frågan “Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?”
Det borde den rimligtvis inte göra, då fallet inte handlar om att tidsrapportera ordentligt. Det handlar om systematiskt, långvarigt svindleri, lureri och bidragsbrott. Det är något helt annat.
Jag hade önskat att den här journalisten skrivit artikeln ur ett helt annat perspektiv. Det hade varit intressant att läsa mer om hur det kan komma sig att assistansbolaget i fråga fått fortsätta bedriva verksamhet efter förra domen. Det hade varit intressant att läsa mer om de som anställts som assistenter på pappret, hur de känner och tänker idag. Det hade varit intressant att läsa ungefär vad som helst om fallet, förutom det som faktiskt skrevs: ett sliskigt snyftreportage som vars enda syfte tycks vara att framställa en kvinna som oskyldig, trots att hon för egen vinning i flera år utnyttjat ett system tänkt för de svagaste i samhället.
Åh, vad jag velat skriva om Joakim Lamotte under en längre tid. Jag har liksom följt honom på avstånd. Undvikit hans kommentarsfält men läst, aldrig delat hans videor (duh) men kollat på dem i …forskningssyfte. Och självfallet på håll följt hans framfart på Twitter. Och jag har tänkt att förr eller senare kommer det komma ett ögonblick när även hans hårdaste försvarare ser vilken dubbelmoral han kurat ihop sig i som ett litet gosigt bo.
Och nu är den dagen alltså här. För in på arenan har Jonas Millard trätt. Riksdagsledamot för SD och avslöjad som Flashbackanvändaren “SinX” – en användare som postat grova inlägg om att droga och våldta kvinnor bland annat. Millard förnekar såklart att det är han som skrivit inläggen, det rör väl sig om ännu ett “avancerat hack” (ni som minns, ni minns…) och alla köper självfallet hans förklaring. Or not.
För det är inte precis som att SD är kända för sin sunda, varma syn på kvinnor. Ingen, absolut ingen, borde vara chockad över att en riksdagsledamot för det här partiet uttrycker sig på ett sånt sätt när han tror att han är anonym. Det vi kanske borde vara mer förvånade över är kanske att han inte stolt står upp för sina ord, men vi har väl inte riktigt kommit dit. Än.
Men VAD har då detta att göra med Joakim Lamotte? Åh, men logiken är ju enkel! Herr “jag har gjort mer för feminismen på två månader…” borde vid det här laget ha reagerat skarpt och högljutt på att Millard får sitta kvar i Riksdagen. Att ett riksdagsparti tillåter att en sådan människa får sitta kvar på sin position är inget annat än anmärkningsvärt, om vi bortser från att Sverigedemokraterna aldrig förvånar längre med sin ruttenhet. Var är Lamottes arga bilvideo? Var är hans namninsamling? Var är hans högröda fejs som skriker om orimlighet? Hallå Joakim, nu när vi för en gångs skull letar efter dig… så är du borta.
“Jag tycker att feminister borde sluta fokusera så mycket på kropp, jag det tycker det är sorgligt att det till exempel finns fettaktivister” skriver Lisa Magnusson i en ledare i DN. Och jag håller verkligen med, åtminstone om den sista delen av meningen. Typ. För visst är det sorgligt att det till exempel finns fettaktivister, men det sorgliga är inte existensen i sig utan att det fortfarande behövs.
Lisa Magnusson tror inte att “man trivs bättre med sig själv bara man får fler kroppar att jämföra sig med”, och har helt missuppfattat syftet med fettaktivism eller kroppspositivism. Det handlar ju inte alls om att jämföra sig med någon annan, det handlar om att känna igen sin egen kropp och inse att man inte är avvikande. Att man inte är ett monster. Man kanske inte ens är motbjudande.
För det är på den nivå det ligger, för oss som är överviktiga. Att vi vill få chansen att inte känna oss motbjudande i ett samhälle som gör allt det kan för att intala oss att vi är det. Se dig omkring: hur ofta ser du feta framställas på ett positivt sätt i media? Jämför med hur ofta du får höra något om fettepidemi. Som att vi är nån slags pest som drabbar samhällskroppen. Sjuka. Farliga. Kanske är du till och med en sån som känner hur det rycker i “jag bryr mig bara om din hälsa”-tarmen ibland? Har du nånsin funderat över varför du bryr dig mer om hälsan hos en överviktig person som äter sunt och motionerar, än en normviktig person vars diet består främsta av chips och som lever sitt liv framför Netflix?
Fettaktivism handlar inte om att blotta sin kropp bara för blottandets skull. Det handlar om att få bli sedd som en människa med samma värde som alla andra. Det handlar om att inte bli bemött med viktargument när vi går till läkaren för hjälp med halsfluss (eget upplevt exempel). Det handlar om att kunna gå till gymmet och träna utan att bli mött av rynkade näsor. Ja, alltså det är inte så logiskt, det fetthat som finns i samhället. Vi ska hatas för att vi är feta, även när vi är på gymmet och försöker sluta vara feta. Så djupt rotat är hatet och föraktet att vi aldrig kan göra något rätt.
Är det då bara feta som har tolkningsföreträde i frågan? Det kan vi säkert diskutera hur länge som helst. Men en sak är säker: någon som INTE varit fet kan inte ens ana hur man blir bemött i samhället. Hur djupt rotat det sitter att vi veta är äckliga, luktar illa, har dålig moral, är lata…etc etc. Utan de upplevelserna är det kanske enkelt att rycka på axlarna åt att vi nu säger ifrån och startar vår egen rörelse för att försöka rädda de som kommer efter. För att försöka göra världen lite, lite snällare mot den som av någon anledning är fet.
Lisa Magnusson avslutar sin ledare med orden “Och jag önskar att vanliga, feta kvinnor kunde visa sig i bikini på badhuset utan att andra ser dem som “modiga””. Åter en åsikt vi delar, hon och jag. Men det är väldigt, väldigt långt dit än och under tiden ser jag med glädje och tacksamhet hur kvinnor med kroppar storlek större modigt visar upp sig och visar världen att vi också finns, och att vi är värda både respekt och kärlek.
Tycker ni inte det? Och då menar jag inte bara bloggen, även om det var den jag hade i tanken först och främst. Jag har nämligen börjat med den nya IT-grejen (alltså IT som i clownen, inte informationsteknik) – Bullet Journal. Och en stor del av min BuJo är mål för 2018. Det är allt från hur jag ska hantera pengar, till vad jag vill göra på semester och – en hel sida dedikerad till mål inom mitt skapande. Och ett av målen är, som ni kanske räknat ut, att jag ska börja blogga igen. Jag saknar att skriva och då är det väldigt dumt att låta bli, eller hur? Huruvida nån kommer läsa, det återstår väl att se. Om inte annat så läser väl antagligen Moderskeppet och det räcker långt!
Men det var det här med nystart. Det känns väldigt naturligt att fundera på det så här ett valår (hurra!). För när passar det väl bättre med nystart än nu? Det är liksom nu vi i vår demokrati har en möjlighet att bestämma färdriktningen inte bara för de kommande fyra åren, utan för hela vår framtid. Vad är viktigast för oss? För mig är det enkelt, det finns ett par frågor och områden som jag anser vara de största i årets valrörelse.
Sjukförsäkringen är rätt enkel, det kan inte ha undgått någon den senaste tiden att Försäkringskassan är ett haveri utan dess like. Artiklar med intervjuer från tidigare anställda handläggare som berättar skräckhistorier om att man hetsas till avslag och att personer inom myndigheten gjort det lite till en grej att håna vissa diagnoser. Ska vi verkligen ha det så..?
Inkomstklyftorna i Sverige är väl inte heller en jättemärklig grej att engagera sig i. Herregud, vi smaskar på med jobbskatteavdrag och rut-bidrag till de som redan har det rätt bra ställt. Samtidigt så ska pensionärer och sjukskrivna betala högre skatt? Vi hade inte behövt ha några fattigpensionärer i Sverige. Om vi omfördelade lite. Jag tror starkt på att ta från de rika och ge till de mindre rika. För mig är det bara logiskt.
Feminism och antirasism behöver jag väl inte ens säga nåt om? För den eventuellt nye läsaren – scrolla igenom mitt gamla flöde här på bloggen. Så fattar du. Ok? Ok.
Meningsfull sysselsättning då? Well, så här: nuförtiden jobbar jag på ett socialt företag. Jag ser DAGLIGEN vilken skillnad vi och andra sociala företag gör. För den som står långt från arbetsmarknaden, kanske så långt ifrån att hen aldrig satt sin fot där, men också för oss lite trasiga och knasiga. Istället för att sitta hemma och rulla tummarna, eller göra något som inte ger något tillbaka, så erbjuder sociala företag en chans till ett riktigt jobb, med riktig lön och riktigt ansvar. Och OJ så många som växer här. Och OJ vad ingen vill betala för det… I princip alla sociala företag kämpar med ekonomin, för det är inte alltid vare sig enkelt eller billigt att stötta, kämpa, kriga. Och det finns ack så många politiska åtgärder som skulle kunna hjälpa och underlätta. Så var är de? Och var är sociala företag som viktig politisk fråga? Det kan jag inte låta bli att undra.
Nå. Tankar finns det gott om. Frågan är om jag kan få ned dem på ett begripligt och ens ett uns intressant sätt? Det återstår att se. Det här var iallafall det första inlägget på mycket länge. Fler blir det. Annars får jag tomrum i min Bullet Journal, och så kan vi verkligen inte ha det.
Det var länge sen jag bloggade nu, jag kan enbart skylla på en politisk depression som varat längre än jag anat. Nu smygstartar jag igen. Kanske blir det bara det här inlägget, kanske blir det fler!
Idag har jag läst en gammal men intressant nyhet på SVT Nyheter. Den handlar om att maktskiftet 2014 då hade kostat skattebetalarna 147 miljoner. Det är mycket pengar det, för att parafrasera en viss sverigedemokrat. Vad är det då som har kostat? Är det för att man behövt måla om rummen i rött och grönt istället för i blått? Är det för att man behövt byta ut den torra champagnen mot rödvin i de specialgjorda Riksdagskranarna? Nej, självfallet är det inte så (för man målar inte om efter makthavare, och jag TROR iallafall inte att man har alkohol i kranarna i Riksdagshuset). Nej, det som har kostat är detta:
Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.
Jahupp, men ska de inte ha rätt till fallskärmar då? De har ju ändå slitit för landets bästa och måste ju ha något för det. Och visst, så är det. Vi kan inte förvänta oss att någon som blivit av med sitt jobb ska hitta sitt perfekta drömjobb direkt. Eller hur? Den krassa sanningen är ju dock att det är exakt så samhället ser ut idag, förutom för de anställda på regeringskansli och i Riksdag.
I SVT Nyheters artikel kan man bland annat läsa om centerpartisten Anders Flanking, som säger följande:
Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.
Vi kan också läsa vad moderaten Elisabeth Björnsdotter Rahm säger:
Jag har inte fått något jobb som känns attraktivt. Jag tycker absolut inte att jag missbrukar systemet.
Socialdemokraten Siw Wittgren-Ahl har kvar sin fallskärm från 2010 och säger:
När jag slutade 2010 var jag 60 år. Då är man inte så attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har tittat efter jobb som kunnat passa mig.
Det är fullkomligt orimligt. Alltihop. Summorna det rör sig om, att de får göra så här och att de inte tycks ha några regler för sina ersättningar. Mitt förslag är enkelt: låt dem leva efter samma regelverk som alla andra arbetslösa. Finns det jobb du kan söka i Stockholm? Sätt igång och sök. Får du det får du flytta, eller bli av med din ersättning. Har du familj som inte kan eller vill flytta till Stockholm? Det är ditt problem.
Passande jobb, förresten? Jag säger som en handläggare en gång sa till mig: det viktiga är att söka ett jobb, inte att det passar just dig.
Och självfallet ska dessa arbetslösa också rapportera en gång i månaden om vad de har gjort för att lösa sin situation. Och slarvar de med rapporteringen så ska de varnas, sedan ska deras ersättning minskas och slutligen dras in om de inte skärper sig.
Måhända tycker de kanske att dessa regler verkar onödigt stränga och kontrollerande. Måhända tycker de att “men jag VILL ju ha ett jobb jag passar till och som passar mig, jag VILL ju inte jobba på McDonalds!”. Jaha, synd för dem.
Det var ju trots allt de som införde de här regelverken för oss vanliga, dödliga arbetssökande.
Idag är det den 8:e mars, Internationella Kvinnodagen.
Igår gick polischefen i Östersund, min hemstad, ut och varnade kvinnor för att vistas ensamma ute på stan. Den senaste tiden har nämligen ett antal kvinnor blivit överfallna och polisen kallar det ett trendbrott.
Självfallet är det djupt obehagligt att kvinnor har attackerats i Östersund. Men varför är det just kvinnorna, de som riskerar att utsättas för just detta våld, som måste begränsa sina liv och sin rörlighet?
Tänk istället om polischefen hade sagt något i stil med att han nu hoppas att så mycket folk som möjligt ska röra sig på stan. Söner, bröder, kompisar, pappor, morfäder. Om han hade sagt ”Vi kommer se till att ha folk på stan som patrullerar, för alla ska kunna känna sig trygg i vår stad.” Om han hade presenterat någon lösning som inte gick ut på att kvinnor ytterligare ska begränsa sina livsrum.
Jag skyller inte på polisen. Verkligen inte. Jag skyller på det samhälle vi lever i, där det är så mycket enklare att säga åt kvinnor att hålla sig hemma än att säga åt män att de faktiskt har ett kollektivt ansvar. Det är något som är närmast omöjligt att få fram genom den högljutt gastande kören som vrålar ”INTE ALLA MÄN!”. Ett effektivt sätt att undslippa ansvar, undslippa att hjälpa till med problemet, undslippa att dra sitt strå till stacken för att skapa ett säkert samhälle även för kvinnor.
För vet ni vad, ni ”INTE ALLA MÄN” bidrar till att problemet aldrig får en lösning. Jag har tjatat och tjatat och tjatat om det här under alla mina år som feminist – ni har ALLA ett ansvar. Ni kan inte lämna över kampen för kvinnlig trygghet till kvinnorna. Det är inte rätt och det är inte rättvist. Vi behöver er hjälp. Vi behöver er hjälp nu.
Vi behöver att ni ställer upp för oss, att ni erbjuder er att finnas på stan. Vi behöver att ni gör det utan att förvänta er vår eviga tacksamhet. Vi behöver att ni finns på stan utan att ragga på oss. Vi behöver att ni vågar säga till när era polare skämtar om våldtäkt.
Vi behöver att ni säger ifrån så fort någon vill göra det här till en fråga om etnicitet. För vet ni vad som händer när ni tillåter det? Ni missar att er granne Sven spöar sin fru. Ni missar att er polare från högstadiet ofredar en tjej på krogen. Ni missar att er son våldtar någon. Bara för att ni är förblindade av det missvisande ”Det är alltid någon annan som är förövaren”.
Vi behöver er män nu. Inte för att ni ska få känna er stora och starka, macho och beskyddande. Utan för att det är den rätta saken att göra. För att det är dags att ni ställer upp för oss nu.
Vi behöver inget tufft medborgargarde som hotar med att spöa upp folk. När ni säger såna saker bidrar ni till otryggheten. Vi behöver inga kommentarsfältsherrar som hetsar mot länets asylsökande. När ni gör såna saker bidrar ni till otryggheten. Vi behöver inga män som drar nytta av situationen och passar på att ragga på kvinnor när ni erbjuder dem hjälp. När ni beter er så, så bidrar ni till otryggheten.
Polischefen i Östersund sa att kvinnor inte ska vistas ute ensamma på stan. Se då till att stan kryllar av liv och rörelse. Var där. Utan krav. Utan förväntningar. Bara var där, och bidra till ett samhälle där vi kvinnor inte behöver stanna hemma på kvällarna.
Men nu var det väl ett jäkla gnäll igen? “Åååh vi kan inte ha separata badtider/pooler för kvinnor för då har ju skurkarna som inte alls är helt vanliga män vunnit!” *insert cry face*
SKÄRPNING.
Man kan ha två saker i huvudet samtidigt, jo det ÄR faktiskt möjligt! Det går alldeles utmärkt att vara för att kvinnor som känner sig otrygga i sällskap med män ska få slippa det, samtidigt som man tänker “hm, hur får vi stopp på dessa män?”.
Ett enkelt svar på den där sista frågan är förövrigt: sluta tro att män som tafsar, våldtar, misshandlar sin partner eller på annat sätt beter sig svinigt mot kvinnor, skulle vara någon slags unik underart till Mannen. Och sluta för guds skull med det här livsfarliga och kontraproduktiva tramset med att våldtäkt och liknande skulle ha något med etnicitet att göra. Er rasistiska agenda sätter inte bara käppar i hjulen för kampen för ett samhälle där kvinnors kroppar är kvinnornas. Nej, er rasistiska agenda är liksom som en stor fet mur. Gjord av brun dynga. Sluta, snälla. Ni förstör bara.
De män som misshandlar, våldtar, tafsar, ja och så vidare, de är inte konstiga. De är inte något märkligt undantag. De kan vara precis VILKEN MAN SOM HELST. Troligtvis är någon, eller några, du känner sådana män. Jo, så är det faktiskt.
Ett förslag till dig nu säkert mycket kränkta man som läser detta: fråga kvinnor i din närhet om de känner någon som utsatts för sexuellt våld. Om de känner någon som blivit tafsad på. Jag kan nästintill garantera att du kommer få svaret “ja”. Jag kan också garantera att du själv svarar “nej” på frågan “Känner du någon man som tafsat på, våldtagit eller på annat sätt utnyttjat en kvinna?”. Varför är det så, tror du?
Nej, det är inte för att det “bara är invandrare som gör sånt och du känner faktiskt inga invandrare”. Nej, det är inte för att det “bara är psykopater som gör sånt”. Det är för att DU är för blind för att se vilka männen i din närhet är. Den där som kläcker ur sig sexistiska skämt, som du kanske höhö-skrattar åt. Den där som du sett smacka till en servitris i baken när ni var på tjänsteresa tillsammans. Den där som lystet spanar in en 20-åring på tunnelbanan och nästan dreglande säger “en sån där skulle man ha”.
Öppna ögonen. Se vilka som finns omkring dig. Och ingrip. Det viktiga är inte huruvida du känner dig utpekad eller inte. Det viktiga är huruvida kvinnor kan känna sig säkra och trygga i samhället. Och tills den dag ni MÄN börjar öppna ögonen, säga ifrån, ta vår strid tillsammans med er. Tills den dagen kommer, då får ni stå ut med att vi icke-män väljer separatistiska lösningar. För tills den dagen kommer, är våra kroppar under angrepp.
