Jaha nehej jag känner mig lite som en hund med ett ovanligt gott ben men jag kan inte riktigt släppa det här än. Igår såg jag på Twitter att Aftonbladet bemött kritiken de fått, dock inte av mig utan av Isobel Hadley-Kamptz i Dagens Media. Tyvärr låg AB:s svar bakom betalvägg tills helt nyligen. Nu har jag kunnat läsa den och… nej, alltså jag är inte så imponerad.
Eric Rosén skriver i sitt svar att problemet ligger i att det fanns två artiklar: en där åklagaren berättade om domen (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpJzlw/aklagaren-systematiskt-och-omfattande( och en där kvinnan, Gabriella, kommer till tals:
Men det finns ett problem. Åklagarens beskrivning av härvan återfanns som en av två artiklar i ett paket om den här processen och människorna det handlar om. I den andra artikeln fanns mammans berättelse, hennes oro för hur det ska gå för hennes svårt sjuke son, som saknar matstrupe och riskerar kvävning nattetid, när hon sitter i fängelse. Hon berättar att hon inte tycker att domen är korrekt.
Rosén konstaterar att det blev knasigt när det var främst artikeln med Gabriella som spreds och att alla kanske inte klickade in sig på artikeln där åklagaren uttalar sig. Jag säger att det inte spelar särskilt stor roll. I artikeln med åklagaren (som jag nämnde även i mitt förra blogginlägg) ställs bland annat frågan “Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?”
Hur är det meningen att man ska tolka den frågan annat än att det antyds att domen är onödigt hård? Att det är någon som bara slarvat lite som dömts? För varför skulle annars personer som använder LSS behöva känna rädsla för att de “inte har tidsrapporterat ordentligt”? Det är ju verkligen inte det domen handlar om. Som jag konstaterat flera gånger om.
I artikeln finns också ett videoklipp. Det inleds med att åklagaren kortfattat men väldigt tydligt berättar att det här handlar om systematiskt bidragsfusk under många år, med anställda assistenter som inte jobbat som det eller ens, i vissa fall, träffat brukaren.
Efter det följer en intervju med Gabriella:
Gabriellas son föddes utan matstrupe och har en lindrig utvecklingsstörning men snart ska Gabriella avtjäna ett tre och ett halvt år långt fängelsestraff. Detta efter en dom om grovt bidragsbrott rörande sonens LSS-stöd och assistans. Fallet handlar om felaktiga tidrapporteringar till Försäkringskassan och Malmö stad. Den har skötts bland annat av ett assistansbolag som fått fullmakt att sköta administrationen och kontakta myndigheterna. Åklagaren menar att assistenterna inte utfört något arbete, något som Gabriella förnekar.
Journalisten: Det är en ren administrationsproblematik egentligen som har lett fram till det här?
Gabriella: Ja det är det. Tingsrätten och Hovrätten för den delen har i domarna uttryckligen skrivit att min son har ett stort hjälpbehov, att hans hjälpbehov är reella, inte överdrivna, att han fått behovet tillgodosett men de menar ändå att ingen har arbetat.
Under några veckor när Gabriella och pojkens pappa bytte veckor med varandra glömde assistansbolaget att rapportera förändringarna till FK och nu har även pojkens pappa, Gabriellas sambo och huvudmännen från assistansbolaget dömts till långa fängelsestraff.
Journalisten: Du är själv jurist, hade du någonsin trott att du skulle befinna dig i den här situationen?
Gabriella: Aldrig någonsin, hade jag ens haft en tanke på att det här hade kunnat bli på det här sättet så hade jag ju i alla fall vetat om vilken försvarare jag vill ha när jag då kom in på mitt första förhör.
Alltså på riktigt. Den där intervjun målar inte upp en bild av en kvinna som dömts för bidragsbrott utförda systematiskt under många år. Den utmålar snarare exakt samma bild som i artikeln om Gabriella: det är lite synd om henne, det här är orättvist och det ser även här ut som att det bara handlar om att assistansbolaget glömt göra vissa förändringar i tidrapporteringarna. Att det handlar om ett litet misstag, som inte ens Gabriella gjort. Än en gång: domen från Hovrätten säger något annat. Påstår jag att man okritiskt ska köpa allt som står i en dom? Nej, man ska alltid vara kritisk. Men i domen framgår det att det finns tydlig bevisning och det råder ingen tvekan från vare sig tingsrätt eller hovrätt vad som har hänt. Om det finns oklarheter i vare sig förundersökning eller dom så kanske Aftonbladet skulle rikta in sig på att lyfta dem istället..?
Jag vet inte, jag kanske förväntar mig för mycket av journalistiken, men jag kan inte låta bli att vidhålla att Aftonbladets publicering lett till så pass stor skada att en halvursäkt på Dagens Media inte räcker. Artikeln om Gabriella borde aldrig ha publicerats i den form den publicerades. Att uppdatera artikeln efter att den lagts bakom betalvägg gör liksom varken till eller från. Att hänvisa till “jomen det fanns en annan artikel där åklagaren uttalar sig ” känns magert när artikeln i fråga är skriven på premissen att den dömda åkt dit på grund av ett administrativt slarvfel gjort av någon annan.
Det kanske hade varit mer rimligt att redan från början publicera något i stil med den artikel Aftonbladet publicerade igår kväll:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/qLM771/f-kassan-om-gabriella-fallet-grov-och-allvarlig-brottslighet Där framgår det med tydlighet vad som hänt. Och om man nu vill göra ett reportage om “människan bakom brottet” behöver man för den delen inte vara helt okritisk till personen man intervjuar.
Att tona ner hela historien på det här sättet är, om jag ska uttrycka mig milt, bedrövligt. Jag hoppas att Aftonbladet följer upp artikelserien med en matig redogörelse för hela fallet. Till exempel kanske det vore intressant att berätta om hur även Gabriellas mamma dömts för samma “administrationsproblematik”. Fast hon råkade bara ut för samma “administrationsproblematik” 69 gånger (antalet fastställda brottstillfällen enligt Hovrätten), till skillnad från Gabriella som råkade ut för det hela 182 gånger. Så det kan gå.