Monthly Archives: August 2015

Blogginlägget som skakade “Sverigevännerna”

Posted on by

Okej, så den som inte hänger så ofta på typ Twitter har kanske missat detta, men rasistsverige är i uppror. De så kallade “Sverigevännerna” är arga. Varför? Jo, de har läst en blogg skriven av en annan rasist. Inget nytt under solen alltså. Men det är ändå något ovanligt korkat över den här historien, samtidigt som den är mycket obehaglig.

Det hela började med ett blogginlägg, skrivet av en person som föredrar att skriva sina rasistiska verk under pseudonym. Visst är det märkligt det där, att jag som hotats av SD:are, nazister och ja även av den så kallade “våldsvänstern” vågar skriva under mitt eget namn. Men nästan alla rasister vågar det inte. Kanske beror det på att de innerst inne skäms, jag vet inte men jag hoppas det.

Det där blogginlägget har spridits mellan “Sverigevännerna” och de har blivit mycket upprörda. Inlägget berättar om hur denna anonyma skribent blivit uppsökt av ett par journalister. En av dem har till och med besudlat hennes sekatör genom att ta i den, ve och fasa!

Så här är det, att skribenten i fråga får anses vara en maktperson. Hon har stort genomslag i den “Sverigevänliga” världen. Då kanske man får räkna med att någon försöker intervjua en. Och om man inte är nåbar via telefon är det väl kanske inte så konstigt om journalister gör det “the old fashion way” – dvs knacka på dörren.

Det som är fascinerande i hela historien är att “Sverigevännerna” köpt hela historien rakt av. Total brist på källkritik, inte för att det är ovanligt men ändå. Nu avkräver de ursäkter hit och dit och gastar på om att “det är en stackars 70-årig värnlös kvinna!!!”. Mm. En stackars 70-årig värnlös kvinna som fått hembesök av ett par journalister. Inte av en avrättningspatrull. Inte av mördare. Utan journalister. Som vill intervjua henne. För att hon är en maktperson vars texter läses av många.

Är det verkligen så konstigt att, när man gör ett reportage om så kallad “alternativ media”, vilja intervjua en av de mer tongivande personerna..?

En av alla de som reagerat på blogginlägget med ilska och bestörtning är ingen mindre än Mats Dagerlind, överkucku för hatsajten Avpixlat:

dagerlind1 dagerlind2

Och nu KAN jag inte låta bli att skratta för det här är verkligen så dumt. Så oerhört dumt. Mats Dagerlind blir alltså upprörd över att ett par journalister försökt få till en intervju med en person. Samtidigt har följande saker hänt på Avpixlat, sajten han själv är ansvarig för:

Vi vill för att belysa allvaret i frågan rikta en särskild uppmaning till våra helglediga läsare i Sundsvallstrakten att utföra lite grävande arbete för vår räkning mellan julbestyren. Vi vill få in så mycket information som bara är möjligt om journalisterna på Sundsvalls Tidnings redaktion. […]

Prata med deras grannar och anhöriga, de kanske känner till något privat som kan vara intressant – gräl med frun, vilda fester, otrohetsaffärer osv. Kolla med krogar och personal på Systembolaget om de har några fyllehistorier att förtälja. Sitter du i egenskap av ditt arbete på uppgifter om dessa personer från läkarjournaler, social- och försäkringskasseakter så vill vi förstås få in dem också. Vi röjer aldrig en källa och din anonymitet och meddelarfrihet är grundlagsskyddad så länge du endast förmedlar sekretessbelagda uppgifter med egna ord och inte i form av kopior på skriftliga handlingar. Uppgifter om brott, trasslig privatekonomi, skulder, betalningsanmärkningar och Kronofogdeärenden är också av intresse, liksom varje annan omständighet som man kan anta att dessa personer inte vill ska komma till allmänhetens kännedom.

Det här var Avpixlats reaktion efter Sundsvalls Tidnings artikel om Sverigedemokraten Jonny Skalin. De vill alltså ha information om journalisters privatliv, enbart för att de skrivit en artikel om en Sverigedemokrat.

2010 lät det så här på hatsajten:

“Att ligga i buskar med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera är etablerade arbetsmetoder för journalister, så du är i gott sällskap om du bedriver lite försiktig uppsökande verksamhet. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort på tjänster som t.ex. Ratsit.”

Då lanserade nämligen Avpixlat en kampanj med syfte att “granska PK-eliten”. Det handlar inte om att dyka upp hemma hos någon man vill intervjua, med en förfrågan om just det. Det Avpixlat uppmuntrade till får snarast liknas vid trakasserier.

Var var alla upprörda och förbannade “Sverigevänner” när detta hände? Jag som var engagerad i IRM vid den tiden kan berätta att de höll käften. Att trakassera sina meningsmotståndare är okej enligt dem, men om en journalist vill intervjua en av dem… nej ve och fasa. Då kommer det bara sluta med att journalisten har besudlat en sekatör.

Skämt å sido, så förstår jag någonstans varför så många “Sverigevänner” är så upprörda. De tror helt enkelt att alla är som dem. “Som man känner sig själv, känner man andra”, som det brukar heta.  I deras värld är journalistisk visst samma sak som att smyga i buskar, gräva fram det mörkaste i någons privatliv, hota och förstöra liv. Det är inte konstigt att den rasistiska bloggskribenten i fråga, och en hel drös med “Sverigevänner” reagerar så hårt.

Men jag tänker avsluta det här inlägget med en liten tröstande mening:
Vi är inte som ni, så ni kan lugnt andas ut och svara “nej tack” nästa gång en journalist dyker upp för att fråga om en intervju.

 

 

Feminism for dummies, typ

Posted on by

Det pågår ett ständigt angrepp på kvinnan. Hela tiden, dygnet runt. Alla kvinnor står i skottlinjen, men det är kanske inte alla som ser det lilla röda lasersiktet lysa dem rätt i nyllet.
Nej, jag syftar inte på att någon försöker mörda oss med vapen. Det kallas en liknelse, men jag har insett att inte alla har förmågan att förstå en sådan sak. Det är bäst att vara tydlig, så slipper jag arga mejl om att jag uppmuntrar till döden eller något liknande absurt.
Men det pågår faktiskt ett angrepp på kvinnan. Alla kvinnor, världen över. Ibland ser det angreppet likadant ut i Sverige som i USA, som i Indien, som i Nigeria. Grundsynen är att kvinnor är lite, eller mycket, mindre värda.
Hur ser det då ut just i Sverige, är inte vi ett av världens mest jämlika länder? Tja, allt beror ju förstås på vad man jämför med. Men bara för att vi har det relativt bra i jämförelse, betyder det inte att vi är jämlika och att kvinnor behandlas som de förtjänar att behandlas.
Några bra exempel på hur det ser ut för kvinnor i Sverige är pågående debatt om huruvida burkini är pest eller kolera. Ett plagg gjort för badning har blivit så extremt kontroversiellt och debattörer slåss för att förkasta detta påfund. Varför? För att de fått för sig att de har rätten att bestämma över hur kvinnor klär sig. Ett tankeexperiment: byt ut burkini mot bikini. Hade det varit lika accepterat att moralisera och kritisera kvinnor som väljer att bära plagget då? Knappast. Låt kvinnor bära precis vad de vill när de ska bada. Och om kvinnor för den delen vill ha könsseparatistiska badtider så sluta gnäll. Så länge män inte kan uppföra sig när de ser kvinnor, så kanske det är ett måste helt enkelt.
Det andra exemplet på hur det ser ut för kvinnor i Sverige är den tragiska nyheten om en ung kvinna som blev mördad i joggingspåret. Kvinnor mördas hela tiden. Även i Sverige. Den här gången valde polisen att gå ut med rådet “spring inte med hörlurar i öronen”. Varför är det vårt ansvar att inte bli mördade? Varför inte ge rådet till män att de ska ge fan i att mörda oss istället? Nej, jag tror inte det skulle fungera precis men kanske skulle det leda till nån slags diskussion om hur vi ska få männen att sluta.

Angreppet på kvinnan pågår hela tiden. Även i Sverige, ett av världens mest jämställda länder. Det är dags att fler får upp ögonen för det. Och det handlar inte om att vi vill utmåla oss som offer, det handlar om att vi ÄR offer för en struktur som kallas patriarkatet. En struktur som säger att vi är mindre värda, att våra liv är mindre värda. Det är dags att slå tillbaka, och det är dags att fler höjer både sina nävar och sina röster. Det är 2015. Det är inte acceptabelt att kvinnan fortfarande är under angrepp. Det får vara nog nu.

Därför finns feminism. Därför jag är jag feminist.

Sluta gnäll på engagemanget mot SD:s rasistreklam!

Posted on by

Okej, så aldrig får man vara bara ARG utan man måste tydligen vara dubbelarg nuförtiden. Det har gått troll (no pun intended) i debatten rörande Sverigedemokraterna och huvudvärken känns som en ständigt närvarande, illaluktande bekant som man inte riktigt kan bli av med.

Få kan ha missat SD:s reklam i Stockholms tunnelbana. Den är fullkomligt vedervärdig och provocerande så det räcker och blir över. De väljer att rikta full attack mot samhällets kanske mest utsatta grupp. En grupp som redan attackeras, misshandlas, förnedras, hotas och hånas. Sverigedemokraterna har stort ansvar i hur EU-migranterna behandlas för de spär på en rädsla och osäkerhet som finns hos vissa människor, och den rädslan och osäkerheten odlas av SD till hat. Nu har de gjort det igen och medan jag skriver detta så protesterar tusentals människor, förhoppningsvis väldigt högt, på ett torg i Stockholm.

Men som jag inledde med så räcker det alltså inte med att bli arg över detta. Nej, jag ska behöva bli irriterad på människor som nu förskräckt kraxar fram “VI FÅR INTE PRATA OM DETTA FÖR DET GYNNAR SD!” och “SLUTA SPRID DERAS REKLAM NI GÖR PR FÖR SD!”. Och visst kan jag förstå nånstans hur de tänker. Kanske hade vi i en perfekt värld kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Kanske ingen hade skrivit i tidningen om den, kanske ingen hade gått förbi och tagit ett kort för att sen lägga upp på Twitter eller Facebook eller Instagram eller någon av de andra MÅNGA kanaler som folk har tillgång till idag.

I en perfekt värld hade vi kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Men nu är världen inte perfekt. Och vi har för den delen redan testat att tiga ihjäl SD. Hur gick det? Försvann de i förra valet? Nja, va?

Nu är det som det är. Att SD:s reklam sprids när vi diskuterar och fördömer den är oundvikligt. Det har redan hänt, det kommer alltid hända igen. Suck it up. På riktigt, SUCK IT UP och gå vidare. Den viktiga saken att diskutera nu är inte huruvida antirasisters engagemang faller just DIG på läppen, det viktiga är att sluta upp tillsammans. “Men alla behöver ju inte dela den vidare..” – näpp, det måste vi inte. Men tills vi bestämt nåt slags schema eller gjort nån till storpotät som bestämmer vem som får dela vad är det kanske inte så realistiskt att inte många delar något de upprörs över. Dessutom – mina facebookvänner är inte samma som dina facebookvänner. De jag delar till är inte samma som du delar till.

Självfallet är det viktigaste antirasistiska arbetet inte de som rör SD:s reklamkampanjer. Det är en piss i havet. Vi måste börja prata politik, på ett sätt som även SD:s väljare förstår och tar till sig. Vi måste presentera lösningar som inte går ut på att göra någon till syndabock. Framförallt måste samhället bli bättre på att visa upp positiva bilder på de människor SD försöker skrämma oss för. Samhället, och media kanske mest av allt, går SD:s ärenden när nyhetsankare med turban eller slöja lyser med sin frånvaro. SD vinner på att typ varenda nyhetsredaktion i det här landet är bländande vitt. SD jublar troligtvis så fort den enda bilden av muslimer i media är “terrorister” och fokus ligger på om inte tiggeriet är organiserat istället för att ligga på hur vi kan hjälpa dessa utsatta människor.

Vi får liksom skärpa oss, allihopa. Men jag är ärligt talat mest besviken på antirasister som nu väljer att fokusera 100% på att andra antirasister protesterar mot rasism. Hallå, hör ni inte hur skevt det är? Jag förstår att högermänniskor (inte alla!) gör så, för ärligt talat gynnas även högern av rasism och väljer konsekvent bort att se den i samhället. Men när de hängivna antirasister som har hjärtat till vänster väljer att klaga på andra antirasisters engagemang, istället för att koncentrera sig på sitt eget, då blir jag rent bedrövad.

Tyck vad ni vill om att SD:s reklambilder “sprids”. Men sluta gnäll på oss som protesterar. Sluta gnäll när vi markerar, protesterar och demonstrerar. Vi kan åstadkomma så otroligt mycket tillsammans, men det blir liksom svårare när en del av oss står i ett hörn med armarna i kors och hänger läpp för att de inte får som de vill.