Tag Archives: Träning

Vita kränkta män – och deras hat

Posted on by

Ibland tänker jag att det är ett under att någon vågar säga och uttrycka sin åsikt när man riskerar att hamna på skitsidor som tillexempel Avpixlat eller Exponerat. Där man blir uthängd, inte alltför sällan med fullständig adress och riktigt vidriga kommentarer om allt från utseende till att man borde bli våldtagen eller dödad. Eller så får man en tråd på Flashback och blir mailbombad av arga människor, främst män, som tycker att det är förjävligt att någon har en åsikt de inte själva delar.

Det är ändå lite fascinerande att det är så provocerande att vara antirasist eller feminist, i Sverige 2013 liksom. Att åsikten “Jag tycker att alla människor borde få vara lika mycket värda, ha samma skyldigheter och samma rättigheter” är så grovt i vissa personers hjärnor att den enda logiska reaktionen tydligen är regelrätt hat.

Tänk va, vad jobbigt jag hade haft det om jag var tvungen att hänga ut alla människor som inte tyckte som jag. Vad jag skulle få sitta och leta adresser! Och ärligt talat förstår jag inte varför de där hatiska männen (jo det ÄR faktiskt främst män) har tid att nära och underhålla sitt hat? Ingenting tycks liksom undgå dem. Oavsett vart man skriver.

Det måste vara en heltidssyssla att vara vit kränkt man idag. Tänk vad skönt det vore om de la den tiden på något… jag vet inte, VETTIGT, istället? Om de la den tiden på att forska om cancer eller om de la den tiden på att samla in pengar till cancerforskning åtminstone. Eller om de gick ut och gick en promenad varje gång de började se rött och tänkte “JAG MÅSTE SKRIVA ATT HON BORDE VÅLDTAS!”. Jäklar vad folkhälsan skulle förbättras i kategorin män, de skulle ju bli supervältränade!

Eller tänk om de, precis som alla andra, skulle tänka “Oj här är någon som inte tycker som jag. Jag vet! Jag diskuterar med hen!”. Då kanske vi skulle komma nånstans, allihopa. Kanske skulle det vara ett rimligt första steg mot ett tolerantare och mer jämställt samhälle?

Kanske är det att hoppas för mycket. Men nog vore det skönt att kunna skriva ett blogginlägg eller debattartikel, ställa upp i en radiointervju eller på något annat sätt framföra sin åsikt – utan att riskera att någon ska bli så förbannad att han flippar ur.

Så snälla ni, alla vita kränkta män: nästa gång ni blir sådär jätteförbannade: kan ni inte testa att dra ett djupt andetag, titta på bilder på söta katter tills ni lugnat er och sedan bara gå vidare med era liv utan hat? Eller ja, gå en promenad kanske. Jag med flera vore väldigt tacksamma om ni testade den här metoden.

Var går gränsen mellan störd och förstörd? – eller “En duktig liten tjockis”

Posted on by

“Unna sig”. Vilket jävla skituttryck egentligen, va? Varför ska man behöva ursäkta sig för att man vill äta något? Eller göra något? Köpa något..? Men just i samband med mat, hatar jag det där uttrycket. Innerligt.

“Unna sig”. Ja, vaddå? Lite extra ångest för att tröttheten och framtiden helt plötsligt är för stor, för störande, för jobbig. Så man sitter där igen, med handen i ostkrokspåsen. Nej, jag tröstäter inte. Det händer sällan att jag gör det nuförtiden. Jag äter ostkrokar för att jag vill och för att jag måste ha något som muntrar upp mig. PMS samtidigt som det bara är två dagar kvar på min praktik, två dagar kvar på den bästa arbetsplats jag varit på. Sjukt taskig tajming.

Så ja, jag “unnar mig”. Twittrar om att jag ska äta ostkrokar och tänker “Nu kommer någon döma mig”. För som tjockis ska man inte äta sånt. Nej, som tjockis ska man ju hela tiden be om ursäkt för sin blotta existens. “Förlåt för att jag tar upp så mycket plats”. Som tjockis ska man banne mig SKÄMMAS om man äter både godis och ostkrokar under en och samma dag. Och jag åt ju salta pinnar häromdagen! Åh, herregud. Jag skäms.

Jag skäms för allt jag “unnar mig”. Tränar extra hårt imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det. Bestraffar mig själv. Fastän jag, egentligen, fattar hur dum jag är. Jag vet liksom inte hur många gånger jag både tänkt, känt och sagt att jag är faktiskt nöjd med min kropp! Att visst, det vore kul att gå ner de där kilona jag gått upp sen jag flyttade till Stockholm, men jag har verkligen ingen ambition att bli smal. Så varför skäms jag? Varför mår jag dåligt?

Och jag inser att det inte är så konstigt, inte konstigt alls. För var jag än vänder mig ser jag bara smala människor: i reklamen, i TV-serien, i filmen. Det är som om överviktiga inte fanns? Eller jodå, vi finns. Man driver med oss, eller fokuserar enbart på att tjock = fel. Tjock = något måste åtgärdas. Ingen kan älska en tjockis, det har vi väl lärt oss av TV-program som “Biggest Looser” va?

Och jag blir så jävla arg på det. Varför ska någon annan bry sig om min kropp? Varför är det så tillåtet att döma andras kroppar, som folk dömer min? Jag nämnde på Twitter för några veckor sedan att jag varit med om att folk tittat på min mat, rynkat på näsan och frågat “Ska DU verkligen ÄTA det där?”. Som tjockis ska man äta sallad. Späka sig själv. Gå på diet efter diet.

Ostkrokar passar inte in i dieter.

Tjockisar passar inte in i den tillrättalagda skitbilden som finns av världen. Det gör mig så jäva ledsen, för jag vet att gränsen för att räknas som tjock flyttas hela tiden. Jag vet att så otroligt många människor i min närhet har ångest över sin vikt, sina kroppar. Varför ska det måsta vara så? Har vi inte nog med skit annars att ha ångest över?

Nåja. Ikväll “unnar jag mig” ostkrokar. Imorgon går jag till gymmet och kör ett dubbelpass. Som en duktig liten tjockis. En tjockis som gör det samhället säger åt henne att göra: Be om ursäkt för din existens, be om ursäkt för vad du gör, fucking BE en jävla ursäkt.

Och jag önskar att jag inte gjorde det.

Skräp-TV – eller “Det här är viktigt”

Posted on by

Jag tittade på Biggest Loser igår. Jag vet, jag borde inte göra sånt för jag blir bara upprörd. Men en god vän är med och därför valde jag att kolla på skiten. Eller, jag visste faktiskt inte innan att det skulle vara skit. Jag tror aldrig jag sett svenska versionen av programmet, men när jag tränade som mest brukade jag kolla på amerikanska versionen på gymmet. Rätt bra sätt att plocka upp nya träningstips på! Men, som sagt, igår var det svenska programmet som var i fokus.

Den här säsongen har ett tema. “Tro, hopp och kärlek” tror jag att de kallar det. Vad det går ut på? Tja, det kändes som att hela första avsnittet handlade om att det är omöjligt att finna kärleken om man är tjock. Att man är dömd att känna sig misslyckad. Att man är för alltid ensam, att ingen kan älska en.

Och jag kan verkligen inte känna igen mig i den beskrivningen. Kanske är jag unik på något sätt, men jag ser ingen direkt relation mellan kärleken till mig själv och min vikt. Låt mig utveckla:

Det senaste året har jag mått bättre än nånsin. Jag har funnit mig själv, jag har börjat älska mig själv och jag är förbaskat stolt över mig själv. Har det med min vikt att göra? Inte det minsta. Det handlar om andra saker: om IRM, om att folk tar mig på allvar, att jag blir lyssnad på, att min åsikt räknas, att jag hittat vad jag är bra på, att jag utvecklat mitt skrivande, det handlar om mitt fackliga arbete och det handlar om allt jag lärt mig. Min vikt? Den känns ganska obetydlig i sammanhanget. Särskilt som jag senaste året har stått ganska still i min vikt. Jag gick ner några kilon förra sommaren när jag tränade, men de har jag säkert gått upp igen. Min största viktförlust var för ett par år sedan då jag gick ner runt 30-40kg.

Att jag valde att försöka gå ner i vikt för några år sedan var dock främst av hälsoskäl. Jag är inte dum, jag fattade ju att ju mindre jag vägde desto mer skulle jag orka – rent fysiskt. Jag ville spara min knän, min rygg, ville bli starkare. Och det är av den anledningen jag nu skaffat gymkort och tänker kämpa för att försöka gå ner det sista jag har kvar. Även om den största orsaken kanske är för att jag rökt bort precis all kondition jag hade men… ah… ni hajar. Det har inte med vikten att göra – egentligen.

För jag är en sån där konstig tjockis som ändå är nöjd med sig själv. Jag tycker faktiskt att jag är snygg (minus håret, pga borde verkligen klippa mig) och jag vet att det finns många som tycker det om mig också. Jag vet att det finns de som finner mig åtråvärd, inte på grund av min vikt, utan på grund av att jag är jag. Jag behöver inte bry mig så mycket om min yta för att må bra i mig själv. För det som egentligen är värt något, det sitter på insidan. Klyschigt? Kanske. Men ändå är det sant.

Så, jag kommer väl fortsätta titta på Biggest Loser för att följa min väns resa (även om jag träffade honom senast för några veckor sedan så jag vet ju redan hur mycket han gått ner…) men jag kommer fortsätta störa mig. Åtminstone om de i kommande avsnitt fortsätter vinkla det som att tjockisar är ensamma, oälskade och ledsna på grund av sin vikt.

Jag är ett stolt fetto!

Posted on by

En sak som flertalet nätrasister har försökt sig på är att göra mig ledsen genom att kalla mig tjock. Jag tänkte här och nu berätta att jag har ömma punkter, men min vikt är inte riktigt en av dem. Inte för att jag är smal och vacker, nej jag är faktiskt rätt tjock. Överviktig. Ett fetto! Men vem bryr sig?

Eller okej, jag bryr mig. Och det har jag gjort ett tag. Därför har jag också gått ner 40kg senaste åren. Helt på egen hand, helt genom att träna. Ni kan inte ana hur förbaskat jobbigt det var att börja träna. Bara att släpa 140kg till gymmet gjorde mig helt slut, och sen skulle jag ställa mig på en CROSSTRAINER?! En räddning var dock onsdag morgon när det var vattengympa. Åh vad roligt det var! Enda träningen som var rolig. Vi skrattade, vi tramsade, vi fick träningsvärk i hela kroppen så vi inte kunde gå dagen efter. Lätt värt!

Och alla de här milstolparna som uppnåddes, de gjorde all smärta värt det! Att gå ner de första fem kilona. De första tio. Wow, det var så kul! I vintras var jag snubblande nära att nå -40kg. Men, livet gör inte alltid som man har tänkt sig så istället blev jag sjuk. Grymt sjuk. Och hade min första dåliga erfarenhet av svensk vård. Jag fick öroninflammation, halsfluss, hosta och ögoninflammation. Samtidigt. Jag fick penicillin men det hjälpte inte, jag fortsatte vara sjuk i flera veckor. Hela jul och nyår tillbringade jag ute hos Moderskeppet för jag var inte i sånt skick att jag kunde ta hand om mig själv – eller om Jakke. Än värre blev det när det satte sig på balansnerven så jag knappt kunde gå, raglade fram med stöd av väggarna. Till slut, efter att träffat två läkare som inte tyckte att det var nåt större fel på mig, fick jag träffa en som förstod att jag inte var frisk. Kanske förstod han att jag var ordentligt sjuk när jag berättade att jag domnat av i halva kroppen. Han var iallafall den förste som tog både blodprov och odling på mig. Och tänka sig, visade sig att jag hade en allvarlig virusinfektion som det där första penicillinet var för svagt för. Fick hästkur, blev frisk. Tänk så lätt det kan gå, om man bara träffar någon som lyssnar på en när man berättar hur man mår.

Men, som ni förstår, är man sjuk och inte rör sig när man är van vid motion så går man oundvikligen upp i vikt. Samlade på mig inte mindre än fyra kilo på den där månaden. Sen fick tiden liksom gå och jag gjorde ingenting åt det. Snart hade jag gått upp åtta kilo och då kände jag att nu fick det vara nog, jag kan ju inte ha kämpat sådär hårt bara för att gå upp allt igen?

Sagt och gjort, jag började gå till gymmet igen. Åh, det var jobbigt och trist och blä i början men snart kom jag tillbaka i rutinen. Senaste veckorna har jag dock främst varit ute och gått, långa snabba promenader. Med lite upptränad kondition har jag också, för några dagar sen, varit ute på min första löprunda i år (förra sommaren sprang jag flera gånger i veckan) och sådär POFF så är alla de där extrakilona borta. Plus några till. För plötsligt har jag passerat den där härliga målstolpen på minus 40 kg. Nu återstår bara skrämmande lite för att väga tvåsiffrigt. Än är det lång väg kvar, än är jag en tjockis, ett fetto. Men jag är ett stolt fetto och jag har bevisat att jag har viljestyrka. Jag kan, jag vill, jag orkar!

I mitten är jag i maj 2012. Bilderna på sidorna är från innan jag började träna. Den till höger är från när jag vägde som allra mest, dvs strax över 140kg.