Tag Archives: Sverige

Ta kampen, SD: Sluta försvara hatet!

Posted on by

Idag skriver Åsa Linderborg en alldeles fantastiskt stark text i Aftonbladet. Hon berättar om det hat, och de hot, hon fått ta emot sedan tidningen började granska diverse högerextremistiska sajter. Hon beskriver hoten om våldtäkt, hoten mot hennes familj och anhöriga, oviljan att prata om det för det ÄR ju inte så farligt egentligen – försöker man trösta sig med. Vissa av hoten som Linderborg beskriver tycks ingå i nån slags högerextremistisk hat-mall, för jag har fått dem också. Jag har sett andra kvinnor få dem. De är inte ovanliga. Däremot är de ett enormt hot mot yttrandefriheten och vår demokrati.

Hot, hat, nedsättande kommentarer, allvarliga försök att tysta kvinnor. Det här är något vi måste prata om mer. Och mer och mer och mer. Det funkar inte att läsa en text, en ledare, en debattartikel en gång i halvåret. Vi måste prata om det ofta. Vi måste uppmuntra varandra att säga ifrån. Vi måste stötta varandra, finnas där för varandra – och vi måste prata om det.

Att en av sajterna som har granskats av Aftonbladet är Avpixlat är inte särskilt konstigt. Det är ändå Sveriges troligtvis mest kända högerextrema sajt. Sverigedemokraternas favoritblogg har ett klimat i kommentarerna som ibland är hotfullt, men nästan alltid är hatiskt. Det är i princip omöjligt att hitta ett inlägg på Avpixlat som inte har någon typ av hatisk kommentar under. Flertalet gånger har jag i kommentarsfältet sett hot mot kvinnliga journalister och opinionsbildare. Att Avpixlats (chef?)redaktör Mats Dagerlind själv inte känner några hinder att ge sig på unga kvinnor på Twitter och försöka trycka ner dem psykiskt, det förvånar inte men är väldigt talande.

Avpixlat, som av SD:s ordförande Jimmie Åkesson blivit beskriven som “en sund del av internet”.

Jag hoppas nu, hoppas innerligt, att Sverigedemokraterna kommer ta avstånd från Avpixlat. Att ett riksdagsparti ställer sig bakom en rasistisk och kvinnofientlig blogg på det här viset är skrämmande. SD-företrädare pratar ofta om kampen för demokrati och yttrandefrihet. Varsågoda – här finns en kamp för er att ta tag i. Ställ er upp och försvara Sveriges kvinnor. Ställ er upp och ta avstånd från Avpixlat och andra högerextremistiska sajter på internet. Ni har försvarat Avpixlat länge nog – försvarat bloggen som lade ut en opixlad övergreppsvideo och därigenom hängde ut en oskyldig ung kvinna. Bloggen som öste rasistisk dynga över en 14-årig tjej på Lucia. Bloggen vars kommentarsfält är infekterat av rasism, kvinnofientlighet och hat.

Kom igen nu. Visa att ni bryr er om demokratin.
Ta kampen, SD.
Ta avstånd från skiten.

 

 

 

(M) hjärta (SD)?

Posted on by

2010 infördes ett försörjningskrav i Sverige. Det innebär att en person som har uppehållstillstånd måste visa att hen har både jobb och boende innan en make/a kan komma till Sverige som anhöriginvandrare. När Moderaterna nu börjar hinta om att de vill skärpa kraven för anhöriginvandring tycker jag det känns passande att i min tur hinta om att deras politik börjar likna SD:s.

Jag säger inte att de är samma lika, men skrämmande likheter börjar dyka upp när Tobias Billström pratar om att kraven måste skärpas, något som både KD och MP protesterat mot redan tidigare då det riskerar att negativt påverka barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn.

Sverigedemokraterna har lagt en motion i Riksdagen, det tycks vara deras allra längsta motion vilket är föga överraskande när den handlar om invandring. Det som överraskar mig, trots att jag borde vara härdad, är den cynism som genomsyrar motionen. Jag skulle kunna skriva många, många inlägg om denna motion och så kommer det kanske bli men jag koncentrerar mig nu på ett stycke.

Det är det stycke av motionen som handlar om att begränsa anhöriginvandringen och då, som det tycks, främst den i form av att make/a bosatt i utlandet flyttar till make/a bosatt i Sverige. För det första tycker Sverigedemokraterna att ett gift par bara får återförenas och få uppehållstillstånd om de båda har uppnått en viss ålder:

…äkta makar och därmed jämställda personer som önskar återförenas med en härboende make eller maka ska få uppehållstillstånd ska båda parter vara över 24 år gamla.

Förslaget är en del ur SD:s åtgärdsplan riktat mot hedersproblematik och hämtar inspiration från Danmark. Men det är inte det som jag reagerar främst mot, utan det är följande stycke ur motionen:

…den härboende ska dessutom betala en engångssumma, uppgående till ett prisbasbelopp, som ett bidrag till statens utgifter för maken eller makans svenskundervisning och övriga anpassningskostnader.

I år, 2012, skulle det alltså kosta 44 000 kronor för någon att återförenas med sin make eller maka i Sverige. 44 000 kronor är väldigt mycket pengar för de flesta, av vilket man bara kan dra en slutsats: I SD:s Sverige är kärlek inte till för den fattiga.

Men, den främsta frågan nu är kanske ändå vilken väg Moderaterna kommer ta. Det framstår som osannolikt att de skulle kunna driva igenom skärpta krav på anhöriginvandringen utan hjälp av SD. Hur mycket är M redo att kompromissa? Kommer vi för första gången se ett öppet samarbete mellan partierna? Och jag vågar knappt ens tänka mig hur ett förslag framtaget av de båda partierna skulle kunna tänkas se ut, då SD troligtvis inte kommer ge Moderaterna sin röst gratis.

 

 

Låt Ali stanna!

Posted on by

Idag kan man på flera ställen läsa om Ali, en femtonårig pojke som flytt till Sverige via Italien. I Italien blev han misshandlad av gränspolisen och utsatt för våldtäkt i ett flyktingläger. Jag har full förståelse för att han inte vill tillbaka. Historien är dock mer upprörande än så, då Ali just nu ligger inlagd på BUP. Han har flertalet gånger försökt ta sitt liv och vid ett tillfälle har han sytt ihop sin egen mun. Nu ska han utvisas.

Migrationsverket vill göra en ny prövning, svensk gränspolis säger nej. Min helhjärtade uppfattning är att ibland måste man se bortom regler och se människan istället. Det är en uppfattning jag känner gäller alldeles särskilt mycket när det gäller ett barn. Ett barn! Och de som inte delar den uppfattningen tror jag lider av empatibrist. Den dagen lagstiftning och regler går ut över människoliv, det är den dag man måste inse att lagstiftningen och reglerna måste ändras på.

Jag skiter fullständigt i “de följer bara reglerna” i ett sådant här fall. Naivt och korkat, kommer säkert vissa säga. Det gör mig ingenting, för jag tror på att slåss för människors liv. Ett liv är alltid mer värt än regler.

I love the fack!

Posted on by

Nu när jag har kort tid kvar innan oundviklig (typ) arbetslöshet har jag av naturliga skäl tänkt väldigt mycket på det här med A-kassa. Hur glad jag är att den finns, hur förbannad jag är på att den är såpass kass den ändå är idag. A-kassan är en fantastisk idé för den gör att jag har råd att vara arbetslös. Den ser till att jag inte desperat måste ta första bästa jobb för att kunna överleva. Jag kan inte förstå hur man kan se något negativt i detta. För i grund och botten handlar det om det fackliga löftet:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det handlar om solidaritet. Solidaritet är hela grunden till den svenska modellen och det är så sorgligt att se folk försöka montera ner, förstöra och rasera. Vi har otroligt mycket i Sverige som man är avundsjuk på i andra delar av världen. Kollektivavtal är en sådan sak, A-kassa är en annan. Båda är verktyg för att se till att lönerna hålls över slavlöner, att vi har drägliga arbetsvillkor, att vi har rättigheter och möjligheter på våra arbetsplatser. Jag är lyckligt lottad över att vara född i Sverige. Det är du också. Och utan den svenska fackliga rörelsen hade du kanske inte haft:

Semester, semesterlön, övertidsersättning, avtalspension, föräldralön, försäkring på arbetsplatsen, a-kassa, OB, föräldraledighet, löneförhöjning, hjälp och stöd på arbetsplatsen, hjälp med förhandling och mycket, mycket mer som du säkert sällan tänker på.

Min Utopi – del 3

Posted on by

Jamen det här går ju bra! Så bra att jag kanske ska börja pilla på det där ämnet som jag allt som oftast får veta att jag aldrig pratar om: invandring.

Jag är av den fasta övertygelsen om att Sverige både har råd och plats att låta människor flytta hit. Ett samhälle utvecklas knappast utan influenser utifrån. Ett argument jag har mött från många nätrasister är ett framgastat “DE ÄR ÖVERREPRESENTERADE I KRIMINALSTATISTIKEN!”. Jaha, so? Det är män också. Ser ni nån som vill slänga ut alla män? Nej just det, för i det fallet är det tydligen naturligt att inte straffa en grupp människor för vad några individer har gjort. För det är vad det handlar om: individer. Enskilda personer som fattar felaktiga beslut och begår felaktiga handlingar. För den delen ska vi väl ändå inte stänga gränserna och isolera oss?

Dessutom är det många som kommer hit för att de behöver fly. För att de helt enkelt inte har något de vare sig kan eller vill stanna för i sina hemländer. På riktigt tror jag inte att det är många som tänker “Asså, jag flyttar till Sverige, lever på existensminimum och njuter av det fantastiska vädret!”. Nope, jag köper inte det. Däremot tror jag att det finns många som desperat har sparat och gnetat ihop pengar för att kunna ta sig hit, i hopp om att få ett bättre liv. Inte helt olikt de svenskar som utvandrade till Amerika under 1800- och tidiga 1900-talet.

Jag anser att vi måste bli bättre på att välkomna de som flyttar hit. Visa intresse, vara nyfikna. Inte vara rädda för det som är okänt för oss. Att någon har en annan religion är ingen katastrof, varför skulle det vara det? Men just religion tänker jag nog skriva om i ett helt eget inlägg. Även det ett stort ämne.

Men ja, större öppenhet och nyfikenhet på de människor som bor omkring oss. Och då menar jag inte bara de som invandrat utan alla människor i vår omgivning, men faktum är att även om SFI är bra (på sina håll) så är det i det vardagliga livet, i “mötet” (sorry för klyschan) som man bäst lär sig ett nytt språk. Jag lärde mig mer spanska under en skolresa på typ en vecka än vad jag gjorde under ett år i skolan. Och då var vi inte ens i Spanien, utan i Italien. 😉

Det jag försöker säga är att vi också har ett ansvar för att de som väljer att komma hit, och även de som inte hade något val utan kom hit för att rädda sina liv, blir integrerade. Var inte så rädd för det okända – välkomna det istället. Säkerligen lär du dig något nytt.

Min Utopi – del 2

Posted on by

Det här är fortsättningen på mitt försök att beskriva mitt idealsamhälle. Det här inlägget tänkte jag skulle handla lite om jämställdhet, men som vanligt lär jag flumma ut och landa i typ Säffle.

Jag är feminist. Det är för mig något självklart och ingenting jag egentligen funderat över, inte förrän folk började ifrågasätta det. För mig är ett sådant ifrågasättande ungefär som att undra “Varför är du människa?”. Feminism handlar för mig (och typ de flesta andra feminister) inte om att kvinnor ska ha det bättre om män. Det handlar inte om att vi vill “ta över världen” och få vara de överlägsna som sitter på all makt.

Feminism handlar för mig om att vi ska bli jämlika. Jag vill bli värderad utifrån min person, inte utifrån mitt kön. Varför skulle det spela någon roll vad jag har mellan benen? Jag kan inte komma på många tillfällen där det är särskilt relevant. Ändå är just den frågan så ofantligt viktig för så ofantligt många. Jag har, hela mitt liv, blivit behandlad annorlunda enbart utifrån mitt kön. Allt ifrån hur jag gått klädd, till vilka leksaker jag fått, till vilka leksaker ANDRA tyckt att jag ska vilja ha och tusentals andra saker. Vi är idag konstant omgivna av reklam och TV-program och andra medier som berättar för oss hur vi ska vara. Som säger “Det här är vad du vill ha!”. Inte så konstigt att det blir som det blir.

I min idealvärld, i min utopi, så tittar folk på mig och ser Anny. Inte främst kvinnan Anny, utan personen. Ser min kompetens och mina kunskaper – och låter bli att värdera dem utifrån vilket kön jag har.

Att det 2012 fortfarande är stora skillnader i lön beroende på om du är kvinna eller man tycker jag är skit. Varför ska kvinnor värderas lägre? Varför är det prompt kvinnan som ska stanna hemma med barnet? Pappan är väl lika mycket förälder han?

(Föga förvånande är det kanske är jag tycker att kvotering är bra. Det känns dock som något jag kan skriva hur mycket som helst om, så jag väljer att ägna ett helt inlägg åt det. Jag hoppas ni inte misstycker.)

Men feminism handlar om så mycket mer. Feminism är att bli lika upprörd för det jag skrivit om ovan, att vilja kämpa mot det, som att bli upprörd över att pappor ofta blir särbehandlade i vårdnadstvister. Jag som feminist blir lika upprörd när en man blir objektifierad som när en kvinna blir det. Jag som feminist tycker helt enkelt att ett jämställt samhälle är att föredra, på alla punkter. Jag tror inte att vi kommer ta oss dit under min livstid, men kanske ett steg på vägen iallafall?

Min Utopi – del 1

Posted on by

När jag bad om tips på bloggämnen så var det flera som tyckte att jag skulle skriva om hur jag vill att politiken ska se ut, hur samhället ska vara. Det tycker jag är ett spännande projekt, säkerligen kan det generera många inlägg. Säkerligen kommer det också bli jättesvårt.

Jag är egentligen inte så insatt i politik. Det är något som jag ofta brukar säga tydligt, för jag är verkligen ingen expert. Jag har dålig koll på många delar av svensk politik. Men vissa saker avgör jag med hjärtat, även om mycket är med hjärnan också. Den politik jag vill se är formad utifrån vad jag lärt mig under mitt fackliga engagemang. Missförstå mig rätt, socialist har jag alltid varit, men först med hjälp av facket började jag se på politik lite mer konkret.

För mig är det helt naturligt att företag ska ha kollektivavtal. Kollektivavtal är för mig ett sätt att värna både arbetstagare och arbetsgivare. Jag har stött på många som tror att kollektivavtal bara är bra för den som är anställd, men jag håller inte med. De är bra även för den som anställer. Trots allt är det ett avtal, ett kontrakt, mellan två parter som reglerar vad som gäller för de parternas samarbete. Vad de har för förhållningsregler.

Jag skulle vilja se ett samhälle där kollektivet blir starkare. Ett starkare fack, med starkare avtal. Idag får jag uppfattningen att fler och fler anser att företagets vinst ska gå före arbetstagarens villkor. Varför? Utan arbetstagare – ingen vinst överhuvudtaget. Jag tycker att det är rent ut sagt förjävligt (ursäkta språket) att så många arbetar för skitvillkor när deras chefer plockar ut gigantiska bonusar. Jag säger inte här att alla ska tjäna lika mycket – jag säger att man bör se mer rättvist på arbete. Det är vår tid vi säljer, utan oss skulle inte ens de där gigantiska bonussummorna existera.

Ett av de uppdrag jag har som facklig är att vara skolinformatör för LO. Jag har insett mer och mer hur viktigt det uppdraget är, kanske det viktigaste av alla. Jag förespråkar inte indoktrinering, som säkert flera kommer få för sig nu, men jag tycker att det är viktigt att redan i skolan upplysa om vad som gäller på svensk arbetsmarknad. Berätta om rättigheter, skyldigheter och varför ett starkt fack är att föredra.

Så, nu har jag iallafall börjat. Inlett det som har målet att bli min politiska syn nedskriven i ord. Det kommer säkert bli flummigt, allt är säkert inte korrekt och ni kommer inte hålla med mig (iallafall långt från alla..) men det är vad jag tycker, vad jag vill, vad jag kämpar för. Och lugn, bara lugn, det kommer garanterat ett (eller flera) inlägg om min syn på svensk integrations – och invandringspolitik också. Den som väntar på nåt gott…