Igår hängde jag, som vanligt, på Twitter mellan omgångarna av frenetiskt jobbande så här efter julledigheterna. Där fick jag upp en tweet med en länk, och jag förstod att ”åh nej, jag kommer nog bli arg om jag läser det där ” så självfallet läste jag det.

Skribent är författaren Oline Stig och artikeln har rubriken ”Stackars människor som tror att dussindeckarna är litteratur!”. Ja, ni kanske börjar förstå varför jag redan på förhand kunde säga att jag skulle bli arg. Det är inte för att jag älskar dussindeckare utan det är för att jag älskar läsning och ännu mer älskar jag andra läsare.

För ungefär en vecka sedan skaffade jag ett nytt instagramkonto (@lasagleje om man vill följa). Tanken är att det ska ha tydligt bok- och lästema eftersom jag förra året återupptäckte min stora kärlek för böcker. På Tiktok har algoritmerna sedan länge sorterat in mig i målgruppen för det såkallade ”Booktok”, med bok- och litteraturrelaterade små filmer i mitt flöde. Nu var jag redo att ta steget att tvinga på folk mina egna uppfattningar om läsning, utanför Goodreads.

Vad jag inte var direkt beredd på var att upptäcka den enorma rikedom av andra bokkonton som finns. Då menar jag inte bara mängd (även om det finns MÅNGA) utan kanske ännu mer hur olika personerna bakom kontona är. Vi är tjocka och smala, långa och korta, högutbildade och outbildade, unga och gamla. Det vi förenas i är en kärlek till läsning.

Åter till den där kulturartikeln i Sydsvenskan. Oline Stig skriver om hur ”kvalitetslitteratur” får stå tillbaka för ”chick-lit, feelgood, deckare och spökskrivna kändisbiografier”, eftersom förlagen satsar på det som går att sälja. Det kanske inte är så märkligt, vi lever i en kapitalistisk värld oavsett om vi vill det eller inte.

Vidare skriver hon ”Några gånger, när jag i egenskap av kritiker fått i uppdrag att läsa feelgood-romaner och dussindeckare, har jag slagits av hur trista och faktiskt svårlästa de är och förvånats över att de säljs i massupplagor.”. Ja, det kanske är så enkelt att du inte är målgruppen? Säljer en bok i massupplaga finns det uppenbarligen några som gillar den, bara inte du. Men nej, skribenten väljer att istället komma till slutsatsen ” Stackars människor som tror att detta är litteratur!”.

Och det är liksom här det brinner till ordentligt i mitt lilla (eller okej, det är rätt stort) huvud. För det jag avskyr allra mest med bokvärlden är när folk försöker gatekeep:a läsning. Den här uppfattningen att det finns ”rätt” och ”fel” böcker att läsa är dessutom tämligen kontraproduktiv om man vill att förlagen ska ha råd att publicera så kallad ”kvalitetslitteratur” som förmodligen aldrig kommer sälja i samma upplagor som senaste Läckberg. Alla böcker behövs. För vi gillar att läsa olika sorters böcker.

Det som också retar mig, något fruktansvärt, är oförmågan att se att alla inte läser böcker av samma anledning som någon annan. Vissa läser böcker för att lära sig saker. Vissa läser böcker för att bli mer bildade. Vissa läser böcker för att kunna säga ”åh, den här klassikern är fantastisk!” på nästa bokmässeparty. Och vissa läser böcker enbart, uteslutande och endast för att bli underhållna. Det är inget fel i det. Tvärtom, skulle jag säga, är det en av de absolut bästa sakerna med att älska böcker och läsning.

Det är också det jag hittat i mitt spirande lilla bokcommunity på instagram. Vi är så väldigt olika, vi läser så väldigt olika böcker. Men vi har en stabil gemensam faktor som förenar oss – vi älskar böcker. Då är det struntsamma om det är ”dussindeckare” eller små obskyra novellsamlingar på prosa. Och det är så synd, för det finns också vettiga saker i nämnda kulturartikel. Hur får vi människor att upptäcka nya böcker, andra världar, än de som de är vana vid? Det hade varit betydligt mer intressant att läsa om det utan det där fnysande ”du duger inte” som artikeln tyvärr blev istället.

Böcker öppnar dörrar till nya världar. Sluta kämpa för att låsa de dörrarna för vissa, bara för att du inte tycker att deras läsning duger.

På söndag är det val, vilket väl förhoppningsvis ingen har missat. Det är min fjärde valrörelse som intresserad och engagerad och det är också min absolut värsta valrörelse.

För visst känns det lite som att titta på skräckfilm, det här valet? Jomen ni vet. Man sitter i soffan med popcornskålen i knät och säger “Nejnejnej, gå INTE in i det otäcka övergivna huset!”. Men så gör huvudpersonerna det. Och sen sitter man där och säger “Nejnejnej, dela INTE upp er utan håll ihop!”. Men så gör huvudpersonerna det. Och sen sitter man där och säger “Nejnejnej gå absolut inte in genom den där dörren där det så klart framgår att det gömmer sig ett monster/spöke/nåt annat slags vidunder”. Men så…gör huvudpersonerna det. Och nånstans under processens gång så är det en eller flera som går åt. Och man tänker “jaha, ja det kunde man ju räkna ut att det skulle gå åt helvete”.

EXAKT så känner jag inför valrörelsen. Jag har känt så sedan valrörelsen 2022 drog igång på riktigt efter sommaren och alla partier till höger, inklusive socialdemokraterna, inledde en tävling i vem som kan förespråka hårdast tag, vem som kan föreslå mest förödmjukande slag mot utsatta grupper, vem som kan mest misstänkliggöra invandrare och flyktingar. Och jag har tänkt “Nejnejnej, gå absolut inte på att ni måste låta som SD light för det kommer bara göra att SD växer!”. Men så gör de det. Och SD växer.

Och när vanligt folk säger att de tänker rösta på M, KD eller L så tänker jag på vilken framtid som ligger framför oss om de får styra tillsammans med SD. Att framtiden kommer innehålla hårdare straff, istället för förebyggande arbete. Att vi åter ska bli ett land som utförsäkrar sjuka istället för att fortsätta bygga upp sjukförsäkringen. Att den som blir arbetslös ska bestraffas och få försämrad a-kassa. Att den som tillhör en utsatt grupp ska bli ännu mer utsatt. Och jag tänker “Nejnejnej, förstår inte Sverige! Snälla, låt oss bygga upp vår välfärd istället för att rasera den totalt”. Men så tänker folk ändå rösta höger.

För att de tror att SD inte kommer få makt? För att de tror att de själva aldrig kommer bli sjuka eller arbetslösa? För att…ja, jag förstår inte.

Jag har en stor knut i magen inför valet. För SD kan få makten. Ni förstår det va, att SD som är sprunget ur nazismen, kan sitta i regeringen nästa mandatperiod? 2010, när de kom in i riksdagen första gången, blev det stora protester. Få kunde riktigt förstå vad som hade hänt. Hur kunde det ha gått så fel?

Så varför fortsätter vi se till att det går fel? Varför väljer partierna på högersidan att kratta manegen för SD istället för att presentera rimlig politik?

När jag drev IRM brukade jag ibland skoja om att vi borde ge SD makten för efter fyra år med dem vid rodret skulle ingen vilja ha kvar dem. Nu står vi inför att det kan bli verklighet och få saker skrämmer mig som det. För i mitt skämt gömde sig också den klara övertygelsen om att de skulle förstöra och rasera allt som vi tycker är bra med Sverige. Nu får de kanske möjligheten att göra det.

Och jag förstår inte hur vi kommit hit. “Nejnejnej, låt inte nazisterna få makten för på fyra år kan de förstöra allt!” vill jag skrika. Frågan är om folk lyssnar lika dåligt som när man skriker åt en skräckfilm.

På Twitter ställer Navid Modiri (“Författare. Poddare. Föreläsare.”, enligt hans egen twitterbio) frågan: “Hur uttrycker du din stolthet över att vara svensk?”

När jag skriver det här inlägget har hans tweet nästan hundra svar. En del av kritiska och skeptiska, eller för all del driver, med frågeställningen. Andra svarar saker som “Firar midsommar!”, “Hälsa på grannar” och “Plockar upp skräp när jag är ute och går”. Min första tanke var dock att det är en väldigt märklig sak att vara stolt över.

Att jag är född i Sverige har absolut ingenting med mig att göra. Jag har aldrig tagit ett beslut att ens bli född, det blev jag som alla andra på grund av någon annans vilja. Att det blev i just Sverige beror bara på att mina föräldrar råkade bo här när de bestämde sig för att skaffa ett till barn. Jag kan liksom inte riktigt känna stolthet över något som inte ens är en bedrift. Det har krävts noll ansträngning av mig att bli född här.

Att begära stolthet över att vara född i ett specifikt land är ungefär som när man ger någon en trisslott, personen vinner en miljon kronor och man begär att personen ska uttrycka stolthet över sin vinst.

Men känner jag mig inte stolt över Sverige som land då? Jovisst kan jag känna viss stolthet över vår historia av stark välfärd och att vi är ett tryggt land att leva i. Jag kan känna stolthet över vår nation när vi gör bra saker internationellt. Jag kände stolthet över Sverige som nation i början av flyktingkrisen 2015 när vi, åtminstone för en stund, visade enorm solidaritet. Ni minns väl den där stora galan på TV? Ni minns väl hur folk stod på tågstationer och tog emot flyktingar? Sånt känner jag stolthet över.

Ännu större stolthet känner jag över konkreta politiska reformer. Jag kände stolthet över mitt parti när vi drev igenom glasögonbidrag och gratis läkemedel till barn, när vi såg till att pensionerna höjdes och när vi stoppade marknadshyrorna. Det är väl lite det som är kärnan i mitt vänsterengagemang och mitt politiska driv – att vi gör saker som jag känner stolthet över.

Så ja, ska vi återgå till Modiris fråga så får jag väl erkänna att jag trots allt har ett svar. Att jag inte känner någon stolthet över att vara svensk, för det är jag av en ren slump. Men att jag uttrycker min stolthet över Sverige som land, genom att envist arbeta för att det också ska fortsätta vara ett land jag kan vara stolt över. Att jag, precis som alla andra medlemmar i Vänsterpartiet och alla som röstar på oss, är delaktig i att försöka bygga vår välfärd starkare – inte rasera den. Att stärka skyddet för de svagaste – inte sparka dem där det gör som ondast. Och få igenom konkreta politiska reformer som gör Sverige lite bättre, lite tryggare, lite jämlikare.

Förra veckan spelade Harry Styles i Stockholm. Sångaren som gjorde sig känd i pojkbandet One Direction har skapat en solokarriär som definitivt inte går av för hackor. För mig har det varit i princip omöjligt att värja mig från den aktuella turnén, Love On Tour, för så fort jag öppnar Tiktok (ja, det är mitt guilty pleasure) så översköljs jag av klipp från Harrys konserter. Inte för att jag klagar, tvärtom.

För precis som mycket annan musik jag upptäckt tack vare Tiktok, har jag upptäckt Harry Styles. Jag har aldrig riktigt gett honom en chans tidigare. Jag är för gammal för att ha varit målgruppen för One Direction så han har liksom seglat under min radar. Tills nu. Sign Of The Times är troligtvis min mest lyssnade låt förra månaden.

De flickor som däremot växte upp med One Direction, de har vuxit upp till unga kvinnor idag. Och det är främst de som är Harry Styles publik och stora fanskara. Och än en gång får vi bevisat att det finns nog ingenting som män tycker mer illa om, än sådant som älskas av (främst unga) kvinnor.

De måste markera att en musiker som så starkt uppskattas av unga kvinnor måste förminskas.

Det har visat sig på olika sätt de senaste veckorna. Ett oskyldigt, men störigt, beteende är till exempel mäns tvångsmässiga behov att skriva “Vem?” i varenda kommentarstråd som handlar om Harry Styles. Det handlar inte så mycket om att de inte vet vem han är (då skulle de lätt kunnat googla istället), det handlar mer om att de måste markera att en musiker som så starkt uppskattas av unga kvinnor måste förminskas.

På Twitter delade en kvinna en bild på Styles och skrev “Önskar alla män förstod att det är män som Harry alla kvinnor som dejtar män vill ha.” Ni kan aldrig GISSA vad som hände i svaren till den tweeten? Eller jo, det kan ni nog tyvärr: det formligen dränktes av griniga män. “Stenrik och känd.. jo vi vet”, “Kanske om han tog av sig tjej tröjan och ryckte upp sig lite.”, “För att han hatar sig själv och alla som föddes med penis? Att han medvetet gör och får sig själv att framstå så feminim som möjligt?”, “Det är ingen man. Det är en fjollig liten flicka.”.

Är han vit? Ja. Är han poppis FÖR ATT han är vit? Nja

Ett annat försök att förminska Harry Styles, och den betydelse han har för unga kvinnor, hittar vi i en kulturdebattartikel på Expressen skriver Jesper Strömbäck om Styles: “Den äkthet han säljer har så klart ett pris, eftersom hans begränsningar ligger i den han är, rent essentiellt: vit, rik och fri att ta vilka risker som helst.”. Artikeln har rubriken “Är Harry Styles poppis för att han är vit, rik och fri?” och även om det kanske inte är Strömbäck själv som satt rubriken så är det ändå budskapet i texten. Harry Styles uppskattas inte för den han är, det är bara en roll han spelar. Ett sätt att sälja mer. Hans musik är “nostalgipop” och inte “nyskapande”.

Jag brukar inte ha några problem med att lyfta vithetsprivilegier. Men jag kan inte se hur det är applicerbart på just Harry Styles. Är han vit? Ja. Är han poppis FÖR ATT han är vit? Nja. Jag är rätt säker på att om man gör ett venndiagram över Styles fans och Lizzos fans så kommer cirklarna till stor del överlappa varandra. Vad de två artisterna har gemensamt är ganska tydligt: respekt, öppenhet och ett intresse för omvärlden. Häromsistens ändrade Lizzo i en låttext efter att fans världen över uppmärksammat henne på att ett ord i texten var ett ableistiskt “slut”. Hon gjorde det utan att skylla från sig på någon. Hon gjorde det utan att tveka.

Samma inställning till omvärlden hittar du hos Harry Styles. På sin konsert i Oslo höll han, med prideflaggan över axlarna, ett tal om acceptans för varandra, om vikten av vänlighet och respekt, och visade sitt stöd till staden efter det fruktansvärda terrorattentatet riktat mot HBTQI+-communityt.

En annan sak som gör Harry Styles populär är den fantastiska kontakten han har med sina fans när han står på scen. I Stockholm hjälpte han en person att fria till sin partner. Han har gjort gender reveals. Han har flera gånger hjälp personer att komma ut. I Stockholm pratade han med en i publiken vars pappa var på dejt på konserten. På spelningen i Oslo kände Styles igen personen och frågade hur det hade gått på pappans dejt (de hade förlovat sig, ifall du blev nyfiken). Jag vägrar bli så cynisk att jag tror att hans publikkontakt bara är beräknande PR-skådespeleri. Han verkar genuint bry sig om sin publik och vara uppmärksam på dem när han spelar.

Tydligen är det okej för män att fangirl:a, men inte för kvinnor.

Hans musik då? Nu är jag verkligen inget musikproffs så jag ska inte ens försöka mig på en djupare analys. Men att påstå att det inte är nyskapande, att påstå att det är “nostalgipop” förstår till och med jag är löjligt. Om man lyssnar på Harry Styles tre soloalbum och inte förstår vilken duktig sångskrivare han är, då har man nog redan på förhand bestämt sig för att ha en negativ åsikt. Med det sagt behöver man inte älska hans musik, det är hundra procent möjligt att uppskatta hans skicklighet ändå.

Men just det där sista verkar vara svårt för män. Och jag är inte det minsta förvånad. Som jag skrev i början av inlägget så är det väl mer regel än undantag att män ska förminska, förringa och förlöjliga det som älskas av unga kvinnor. Män himlar med ögonen och fnyser, samtidigt som de själv går fullkomligt bananas på grund av Bruce Springsteen. Tydligen är det okej för män att fangirl:a, men inte för kvinnor.

Och det är så himla deppigt. För det börjar när kvinnor är unga – deras intressen och det de tycker om blir fnyst åt. Av den enkla anledningen att det är något som attraherar flickor eller kvinnor. För de ska veta sin plats. Att förringa kvinnors och flickors intressen är ett viktigt verktyg för att försöka hålla oss på mattan. Säkert finns det de som kommer läsa det här och tycka att jag pratar trams och överdriver. Men vad tror du isåfall själv att det beror på? Varför tror du att de kulturyttringar som tilltalar kvinnor och flickor så ofta förlöjligas?

När Styles säger till unga kvinnor: “det är ni som är framtiden”. Då lyssnar de.

Det här är inget nytt fenomen. Och det kommer nog finnas kvar länge än. Men jag ser med tillförsikt hur de yngre generationernas kvinnor antingen ryter ifrån – eller ignorerar det hån de möter. The kids are all right. Att de har idoler just som Harry Styles har nog en inte så liten del i det. För när Harry Styles står på scen på en fullpackad arena i Oslo och säger till de många unga kvinnorna i publiken att “det är ni som är framtiden”. Då lyssnar de. De sträcker på sig lite. Och tar sig an världen med lite rakare rygg och lite fler långfingrar åt tråkiga män som utan tvekan grinar på en Lundell-konsert, samtidigt som en kvinna som ens ler på en Harry Styles-konsert avfärdas som hysterisk.

Jag läste på Twitter att nån sa att Harry Styles är vår tids David Bowie. Det är inte sant. Harry Styles är vår tids Harry Styles. Han är för tusentals och åter tusentals unga kvinnor profeten som kommer med budskap om kärlek, respekt, acceptans och det viktigaste av allt: att sträcka på ryggen och veta “det är jag som är framtiden”. Och det är de. Herrejävlar vilken ljus framtid vi skulle gå till mötes om Harry Styles fans fick bestämma riktningen framöver.

Just stop your crying, it’s a sign of the times. We gotta get away from here, we gotta get away from here. Just stop your crying, it’ll be alright. They told me that the end is near, we gotta get away from here.

Jaha så i natt i Östersund hittades ett föremål som man trodde var explosivt, som visade sig vara ofarligt. Och i vanlig ordning så är folks reaktion “HERREGUD EN BOMD I ÖSTERSUND VAD HÄNDER?!”. Jag har verkligen inget tålamod över för folk som drar för stora växlar på saker. Ännu mindre tålamod har jag för folk som i det här läget, utifrån vad som hänt i Östersund senaste tiden, drar ett rakt streck mellan brott och invandring.

Herregud det är inte precis första gången ett bombliknande föremål hittas i Östersund. Var det utanför Lidl sist? Och vi kan ju även stoltsera med att ha haft en alldeles riktig bomb utanför polishuset. Good ol’ times. Inte skrek nån “invandring” då.

Folk har mördats, misshandlats och utsatts för mordförsök tidigare i vår stad. Såklart en tragedi för de som utsätts och deras anhöriga men varför är det NU som folk direkt börjar yra om sharialagar och allt vad det är?
Kanske är det för att nåt skrämmande händer mitt framför våra ögon. Allt det där vi läste om förintelsen i skolan och tänkte “men gud, hur kunde de inte protestera? Hur lät de det gå så långt?”. Well, kanske genom att hundraprocentigt köpa förklaringsmodellen att allt skulle bli bra så länge man pissade på människor som särskilde sig lite från en själv. Precis som vi gör nu.

Vi är inte arga på rätt saker nu. Eller åtminstone inte tillräckligt många.

För folk är inte arga på skattesänkningar. Folk är inte arga på RUT-bidrag till de rikaste, folk är inte arga på att den sista gnutta anställningstrygghet är på väg att spolas ner, folk är inte arga på att arbetsgivarsidan propsar på att personalen i våra serviceyrken ska klara sig utan lönehöjning i nästa avtal, folk är inte arga på att friskolor roffar åt sig pengar i sina egna fickor istället för att lägga dem på eleverna, folk är inte arga på att riskkapitalbolag tjänar storkovan på våra gemensamma skattepengar samtidigt som de urholkar den offentliga vården.
Varför är ni inte argare? På rätt saker? Jag förstår verkligen inte.

“Jamen jag kan inget om politik” – nämen så lär dig, det är inte så svårt. Men en rätt grundläggande grej är att saker har konsekvenser. Om du sänker skatten så finns det mindre pengar till saker som sjukvård och omsorg.

“Jamen jag tycker politik är tråkigt” – well suck it up, livet är rätt tråkigt ibland.

“Jamen jag gillar verkligen inte invandrare” – det finns terapi att få för det, säkert. Skärp dig.

“Jamen jag är liberal och tycker att allt ska vara privat, inte alla ska få relevant vård och vi ska pissa ännu mer på vår gemensamma välfärd” – det finns säkert terapi att få för dig också. Som du idag kanske inte ens behöver betala dyrt för, på grund av gemensamt finansierad vård. Se det som din första session att forska i det, du.

Ja, det märks kanske att jag är rätt förbannad för jag brukar väl inte jätteofta svära i text. Men det som händer i Östersund nu är ett så tydligt symtom på hur sjukt samhället är och då pratar jag INTE om händelserna i sig utan om folks reaktioner. Sådana kommentarer som för bara några år sedan var över gränsen är idag helt normala och skrivs helt öppet av personer med icke-anonyma konton. Den politik SD fördes som vi då nästan helt gemensamt tog avstånd ifrån? Den politiken flyttas längre och längre åt höger för andra partier KÄMPAR för att sno deras idéer.

Varför har vi låtit det bli så här? Varför pratar vi om fel saker hela tiden? Kan det bero på att den som har mest makt också har mest att förlora på om vi skulle prata om rätt saker? Men makt kan förflyttas. Det kanske är dags att vi förflyttar den till oss själva, men då får vi fan ta lite ansvar och rikta blicken mot vilka som verkligen monterar ner vår gemensamma välfärd och skapar otrygghet i vårt samhälle. En liten ledtråd: det är inte invandrarna.

Jag har börjat träna igen. Det är rätt gött. Svettas, endorfiner, träningsvärk. Men det är inte helt okomplicerat. För jag är tjock.

Som tjock är träning aldrig bara träning. Nej, det är inspirerande. Bra jobbat! Starkt kämpat! Heja heja! För nu kanske den här tjockisen slutar vara tjock, och det är det viktigaste för väldigt många människor. Som överviktig är det inte helt enkelt att förhålla sig till det. Som alla andra blir jag glad över bekräftelse, det är ju bara mänskligt. Samtidigt så har jag arbetat hårt på att försöka acceptera min kropp och gilla mig ändå. Eller snarare trots att, jag är tjock.

Det är inte så enkelt att vara en del av den kroppspositiva rörelse som växt fram senaste åren. Det är ju en sak att lägga upp bilder och skriva “jag skäms inte för den jag är”. Men så mycket svårare att faktiskt känna så. På riktigt. För jag har ändå växt upp i det här samhället där vi från väldigt tidig ålder får lära oss att tjock = fel.

Sist jag tränade regelbundet gick det åt fanders, kan man väl säga. Den där bekräftelsen blev som en drog. Plötsligt började människor tycka att jag hade ett värde. Jag fick höra hur duktig jag var, hur fin jag blev, att jag plötsligt var åtråvärd. Det skapade nåt slags beroende, nästan. Jag tränade mer och mer. Ofta var jag på gymmet två gånger per dag. Till sist slutade jag mer eller mindre äta också. Gick jag bara ner fem kilo på en vecka var jag missnöjd. Och samtidigt hejades jag på. Vad duktig du är. Vad fin du har blivit.

Jag minns ett tillfälle när jag berättade att jag gått ner nästan 40 kilo på ett år. Jag fick stående ovationer. Bra jobbat, tjockis. Samtidigt var jag inte nöjd, jag var fortfarande överviktig. Jag tränade mer. Åt mindre. När jag ser tillbaka på facebookuppdateringar från den tiden så undrar jag varför ingen sa något? Det var väl kanske en eller två i min närhet som uttryckte oro. Annars är det bara hejarop och uppmuntringar.

“Dagens andra träningspass, 40 minuter på crosstrainern och styrka i en timme. Bara gått ner fyra kilo sen i måndags, nu får jag lägga i en växel till!”

Jag önskar jag kunde säga att jag fick nåt slags hälsosamt förhållande till träning efter det. Men det var väl mer slumpen som kom i vägen. Jag flyttade, blev sambo, slutade träna. Fick MS. Till sist flyttade jag hem igen och kände att nej, nu går det här inte längre. Jag var enorm. Jag började träna igen men hela 2019 gick åt till att vara sjuk. Ihållande hosta, sju öroninflammationer.

Nu äntligen är jag frisk igen och kan träna. Jag gillar ju att träna! Men det är inte helt okomplicerat. För jag är tjock. Jag lägger upp bilder i sociala medier, helt för att återigen få den där bekräftelsen. Kicken. Det kostar liksom på att gå runt i ett samhälle som ständigt påminner mig om hur lite jag är värd på grund av min vikt. Så det är rätt gött att plötsligt få uppmuntran, få känna att jag kämpar mig tillbaka till nåt slags människovärde.

Är det verkligen så här vi vill ha det? Att den som är tjock ska dömas ut som mindre värd. Få sämre vård. Bli skrattad åt och hånad.

Det är många tankar som snurrar i huvudet på gymmet. Att jag vill göra mer, pressa mig längre, och måste jag verkligen äta middag varje dag, det går ju fortare att gå ner i vikt om man inte gör det? Att tvingas kämpa mot de tankarna kostar lika mycket energi som själva träningen gör. Och det är inte mitt fel. Det är ert fel. Alla ni som inte kan se en tjock kropp utan att anmärka på hur onyttig den är. Alla ni som beskriver tjockhet som en epidemi. Alla ni som skrattar åt tjockskämt. Alla ni som ser tjocka som mindre värda.

Jag hade önskat mig ett annat samhälle. Ett där jag kunde träna för att jag tycker att det är kul och skönt. Men istället tvingas jag leva i ett samhälle där jag hejas på för varje kilo jag förlorar. Oavsett om jag skadar mig själv på kuppen.

För vet ni varför jag egentligen tränar? Jag tränar för att endorfinkickar är rätt gött. Jag tränar för att bli starkare. Jag tränar för att det gör att nervsmärtorna kanske inte försvinner, men åtminstone minskar. Jag tränar för att bli vigare, smidigare, mjukare i kroppen.

Men jag tränar också för att gå ner i vikt. För det har ni sagt åt mig att jag måste göra. Jag är inte stark nog att stå emot er smalhetsnorm. Jag vill tillbaka till den vikten då folk började se på mig med nya ögon. När jag plötsligt inte längre var Tjocka Anny. Utan bara Anny. Och fyfan vad deprimerande det är att inte ens jag, som inte alltför sällan predikar om kroppspositivitet och självkärlek, kan undslippa det.

Okej okej okej, jag började med en twitterrant men inser att ingen kommer orka läsa så mycket som jag vill skriva. Och SÅKLART tänker jag skriva om coronaviruset. Okej så först en liten grej om hur min hjärna funkar: min hjärna snöar gärna in på saker. Tapirer, till exempel. Det räcker inte att tycka att tapirer är fina djur. Jag behöver veta saker om dem. Vilka djur är de släkt med? Varför är de utrotningshotade? Varför tycker de om att bajsa i vatten? Och nu har min hjärna bestämt sig för att haka upp sig på coronaviruset och kanske mer specifikt hanteringen av den pandemi som pågår. Denna lilla upphakning beror nog i första hand på att jag ser så många som är så dumma i huvudet just nu. Ja, alltså såna som sprider desinformation antingen med vilje eller för att de inte vet bättre. Men kanske ännu mer stör jag mig på de som valt att läsa en tidningsrubrik på typ Aftonbladet och formulerat sin inställning helt utifrån det.

Jaja jag vet att man inte ska börja med att kalla folk dumma i huvudet om man vill få dem att lyssna men jag är inte mer än människa.

Så, det jag först vill prata om är det här med att “flatten the curve”. Många min omgivning verkar ha fått för sig att alla åtgärder som införs nu går ut på att stoppa smittan. Att om vi bara stannar hemma ett par veckor så kommer coronaviruset ha POFF försvunnit. Jag verkligen avskyr att vara den som kommer med dåliga nyheter men det kommer inte hända. Eller okej, med största sannolikhet kommer det inte hända. (Också sak jag stör mig på: när det gäller en helt ny situation så kan man ibland behöva ompröva sin inställning men jag återkommer till det). Då det är ett nytt virus som ingen har immunitet mot så kommer viruset stoppa helt när nån av följande två saker sker: flockimmunitet eller ett vaccin.

Ett vaccin ligger minst ett år fram i tiden så det är inte så svårt att räkna ut att det då bara återstår att försöka uppnå flockimmunitet. MEN det gäller att göra det på ett sånt sätt så att så få som möjligt dör i processen. Tänk er en behållare som det är ett stort hål i upptill och ett mindre nertill. Om vi häller vatten väldigt fort i den behållaren kommer det svämma upp upptill, även om visst vatten rinner ut ur det lilla hålet. Om vi istället häller i vattnet långsamt så hinner vattnet rinna undan eftersom ur det lilla hålet.

Det är det vi försöker uppnå nu och det som menas med “flatten the curve”. Det handlar inte om att minska antalet sjuka, det handlar om att vi inte ska bli sjuka allihopa samtidigt för då blir det som i Italien och vården brakar samman. Då kommer vi också ställas inför att vården behöver prioritera vilka som ska få hjälp. Och det kommer såklart inte heller påverka bara folk med covid-19. Om sjukhuset är fullkomligt överbelastat av patienter med covid så kommer det förstås även gå ut över Börje som kommer in med misstänkt hjärtinfarkt, på kroniskt sjuka som inte kan få sin regelbundna behandling, på barn som ramlar och bryter benet.

Så, frågor på det? Nej men vad bra. Då övergår jag till ämne nummer två som jag irriterar mig på: “Men förra veckan sa faktiskt Anders Tegnell A och nu säger han B så nu litar jag inte på myndigheterna utan ska dricka kolloidalt silver och sen hälsa på mormor på hemmet fast jag hostar och har feber”.

Alltså det är så mycket att bena ur i den här inställningen som är vanligare än vad många nog vill tro. Det första är väl att EN person inte är ALLA myndigheter. Det trodde jag vi avhandlade när Tegnell for till Somalia och alla flippade pga trodde uppenbarligen att Folkhälsomyndigheten var uteslutande beroende av hans fysiska närvaro. Nej.

Men också detta att bli misstänksam mot myndigheter och experter när de ändrar åsikt eller föreslår något de förra veckan avrådde ifrån. Folk måste förstå att det här är en helt ny situation med ett helt nytt virus. Det FINNS inget facit. Det är helt omöjligt att veta vad som är rätt sak att göra förrän vi tagit oss igenom det här, det är den krassa sanningen. Men de beslut som tas nu och de åtgärder som implementeras är inga dåligt underbyggda hittepåsaker utan de är konstruerade utifrån tidigare erfarenheter och en stor kunskap. För även om ingen VET idag vad som är 100% rätt sak att göra finns det de som vet mer än vad jag gör. Mer än vad du gör. Jag väljer att ha förtroende för dem och lyssna på deras råd. Och i det ingår att inte avundsjukt kika på vad andra länder gör, då situationen antagligen skiljer sig även om det handlar om ett grannland. Och snälla, snälla försök se skillnad på beslut tagna utifrån politik och beslut tagna utifrån kunskap och vetenskap.

Alla goda ting är tre, sägs det. och jag inser att om jag inte begränsar mig så kommer jag skriva en liten roman om coronaviruset och det har jag inte tid med just nu. Så, tredje grejen jag stör mig på och vill försöka reda ut: varför testas inte folk?? Jag har full förståelse för att den initiala magkänslan är att man vill bli testad om man misstänker att man har coronaviruset. Men det finns en del issues med det här. För det första: det finns inte oändligt antal test. För det andra: de som utför testen kommer inom kort behövas i andra delar av vården, de har inte tid att topsa dig i halsen. För det tredje: det spelar ingen roll.

Alltså på riktigt, VAD skulle vara skillnaden mellan att du vet eller inte vet om det är coronaviruset du blivit infekterad med? Är du det minsta sjuk ska du hålla dig hemma. Så enkel är egentligen uppmaningen. Det är inte “om du är smittad av corona…” utan “vid minsta symtom”.

“Men jag vill veta om jag haft det” – varför? Vad spelar det för roll? Javisst, det kanske skulle innebära att du går till jobbet och jobbar nästa gång du “bara” är förkyld men newsflash: det ska du inte göra ändå. Det finns gott om folk som blir ordentligt sjuka även av “bara” en förkylning så det är ju oavsett vilket dumt att dra runt smitta.

“Men det vore bra för statistiken/vetenskapen” – ja, det hade det kanske. Men återigen så finns det inte oändligt antal test och det finns absolut ingen oändlig resurs inom sjukvården för att ta alla tester.

“Men jag tillhör riskgrupp och visar symtom” – ja, då kommer du bli testad om dina besvär blir så stora att du behöver söka vård. Tillhör du riskgruppen och får symtom – ring till 1177 och rådgör med dem. Är dina symtom milda så kan du antagligen, trots riskgrupp, stanna hemma och kurera dig. Men som sagt – tillhör du en riskgrupp så ringer du 1177. Men använd också lite sunt förnuft. Som du brukar göra. Söker du akutsjukvård om du tillhör riskgruppen för influensa men dina influensasymtom är väldigt milda? Antagligen inte. Då behöver du antagligen inte göra det nu heller.

Som en liten avslutning kommer några kortfattade råd som jag vet att ni antagligen redan läst femtielva gånger men nu får ni läsa dem en femtitolfte gång:

Stanna hemma om du är sjuk.
För allmänna frågor om coronaviruset kan du ringa 11313.
För viktiga frågor om din eller närståendes sjukdom ringer du 1177.
Åk inte direkt till vårdcentral eller akut om du är sjuk, prata med 1177 först.
Tro inte på allt du läser.
Tro definitivt inte på allt du läser som skrivs av nystartade, anonyma konton på Twitter.
Logga ut från internet en stund och läs en bok, försök tänka på annat. Oro är inte heller nyttigt.
Hosta och nys i armvecket.
TVÄTTA HÄNDERNA

Och det kanske mest viktiga: var lite snälla mot varandra. I ett sånt här läge kan man välja att sprida desinformation, skapa panik, attackera och rasera. Eller så kan man välja att ta några djupa andetag, se om det finns nåt man kan göra för att hjälpa till, tänka efter några gånger extra innan man flippar ur och välja en trovärdig källa för sin nyhetsrapportering. Typ public service, om inte annat för att de hittills verkat förskonade från senasationsjouralistisk och alarmistiska krisochpanik-rubriker.

Och kom ihåg att TVÄTTA HÄNDERNA.

Gårdagens stora snackis blev att Jimmie Åkesson dragit till Grekland för att hjälpa på plats. Nej, nu skrev jag fel – stjälpa på plats menar jag såklart. Vi fick se honom glatt leende på planet ner, med väskan packad med flygblad om hur det är fullt i Sverige och att flyktingar inte ska komma hit, allt undertecknat “svenska folket”. Många blev arga, även jag. Hur har han mage att tala för oss alla? Det säger ju tyvärr det mesta om SD:s självbild – de lyckas ju med konststycket att vara både underdogs och agendasättare samtidigt. “Stackars SD som är så mobbat av media”, men samtidigt så går det fasen inte en dag utan att vi får höra om de käcka små rasisterna.

Det här med Grekland var onekligen en lyckad PR-kupp. För klart det inte är mer än så, inte tror ens Jimmie själv att nån ska läsa flygbladet och ba “JAHA näHÄ är det FULLT i Sverige? Bäst jag vänder tillbaka!”. Och vi hjälper till att sprida den. Och det är kanske inte så konstigt, och jag tycker inte heller det är nåt i sig dåligt, att vi skriver om det. Startar hashtags, facebookgrupper och bloggar om det. Den dagen vi slutar protestera har de nog vunnit på riktigt.

Men det hjälper inte på något sätt att bara upprört skrika “SD är dumma”, vi måste bli bättre på att presentera våra lösningar. Vad vill VI? Vad för förändring är det VI vill se?

För Sverige är ju inte fullt. Och nej, jag tänker inte geografiskt nu för vi kan inte förvänta oss att folk ska bo i en snöhög under nån gran i Norrlands inland. De flesta är ändå rätt sugna på att ha tak över huvudet. Men finns det verkligen inte plats i våra svenska glesbygdskommuner? Kommuner som kämpar för att allt ska gå runt. Hur gör vi det attraktivt att vilja bo där? Människor funkar nämligen inte så att de är tacksamma för vad som helst bara för att de är flyktingar. De borde inte ens behöva vara tacksamma. De är som oss andra – de vill skapa ett drägligt liv. Med bostad, familj, utbildning, arbete. Hur ser vi till att de får tillgång till det även i utflyttningsdrabbad glesbygd?

Det är SÅNA rubriker jag vill se nu. Vi kan väl börja imorgon? För inte kan det väl vara bara Sverigedemokraterna som vill ha “förändring på riktigt”, som det står på ryggen på Jimmie Åkessons jacka.

Flyktingkrisen är ett faktum. Att den inte hunnit hit till Sverige än är inget skäl till att ignorera den. Vi har plats. Vi har resurser. Det handlar om att vilja. Om att våga.

Om att ha den mänskliga anständigheten att inte stänga dörren i ansiktet på den som är i nöd.

Idag sköts en flykting till döds vid gränsen till Grekland. Eller som media kallar det: en migrant sköts. Förskjutningen går undan nu. Vi pratar inte om flyktingar – vi pratar om migranter. Som om de skulle flytta bara för att de känner det. Inte fly för att det är ohållbart eller livsfarligt att bo kvar. Kanske har vi blivit så egoistiska att vi inte kan processa vad ”fly” betyder längre?

”Politik är att vilja”, men vad vill politiken egentligen? Stänga gränser tydligen. Misstänkliggöra. Det är vi mot dem. Om vi blundar, kanske vi inte behöver låtsas om att människor, helt vanliga människor som du och jag, skjuts till döds. Det har blivit dödsstraff på att vilja leva i fred. Varför har vi låtit det gå så långt? Sverige har blivit kallt. Egoistiskt. Hårt.

Förskjutningen går undan nu. Vi pratar inte om flyktingkrisen 2015 och om mobiliseringen som skedde. Hur det anordnades stödgalor. Hur folk ställde upp. Arbetade ideellt dygnet runt för att hjälpa. Trösta. Ta emot. Nej, nu pratar vi om det som om det vore en farsot. Ungefär som vi kommer prata om coronaviruset 2020 om några år. ”Minns ni flyktingkrisen 2015, vad hemskt det var? Det kan inte få hända igen.”

Förskjutningen går undan, när Sverigedemokraterna inte bara ses som ett parti i mängden utan tillåts sätta agendan. Hur de flesta partier vrider av sig ryggraden för att bli mer som SD. För att försöka vinna tillbaka de röster som flyttats till ett parti med rötter i nazismen. Åh förlåt, det får man kanske inte säga mer? Nåja, jag passar på innan SD får all makt och vi får lära oss att leva med statlig censur.

Förskjutningen går undan. Men medelklassen skiter väl i det för de är fullt upptagna med att renovera köket för fjärde gången på tio år. Ska det vara ljusa köksluckor nu? Är det helt ute med fondvägg? Men om vi kör en sån Josef Frank-tapet, den är dyr men den ska ju ändå sitta uppe några år. Bara de inte glömmer bort att planera in årets första utlandssemester. Tre eller fyra veckor i Thailand? Ge dem ett jobbskatteavdrag extra så kanske de har råd med fem. Det är de ju värda!

Medelklassen sluter sina hjärtan och vänder ryggen till de som desperat knackar på vår dörr. ”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig, annars skjuter gränspolisen mig”. Jaha, då borde du haft förstånd att inte födas där du föddes. Du skulle gjort som oss, fötts i Sverige! Här har vi inget krig. Här har vi haltande sjukvård och skolor som inte håller måttet och hemtjänsten hinner knappt hälsa på lilla mamma när det ska bytas blöja men vi har jobbskatteavdrag och avskaffad värnskatt och vi kan alltid skylla på någon annan. Va? Skulle jag avstå lite mer av mitt till förmån för andra? Nej vet du vad, jag betalar nog för min RUT-bidragsstädning och en gång gav jag faktiskt en tia till en tiggare. Nån måtta får det vara, jag är inte gjord av pengar.

Nu sitter ni säkert och skakar på huvudet. Varför ska svensk medelklass betala för flyktingarna?

Svaret är för att ni kan. Nej förlåt mig, svaret är att ni BORDE. I den bästa av världar hade det räckt med att det är det mänskliga att göra. Det anständiga. Men sådant biter tydligen inte på folk längre. ”Anständighet” är ett ord förpassat till vokabulärens skräphög tillsammans med ”solidaritet” och ”humanitet”. Men då kanske det här biter lite mer: ni borde betala för att det skulle lika gärna kunna vara ni.

Skillnaden är liksom bara att ni hade tur. Ni föddes här. I Sverige.Nej, ni har inte gjort ett skit för att förtjäna det ni har.

Inte.

Ett.

Skit.

Ni drog bara den gyllene vinstlotten i slumpens lotteri.