Tag Archives: Jamt å standut

Min älskade republik- eller “Ja, jag erkänner: jag ÄR nationalist”

Posted on by

Idag är det den tolfte mars. “Jaha?” tänker säkert ni och rycker på axlarna som om det vore vilken tisdag som helst. Men se, det är det inte för idag är det Republiken Jamtlands nationaldag! Anledningen till att vi firar just 12 mars är för att uppmärksamma motsveckan, alltså den veckan då man förr i tiden höll Jamtamot. Jamtamotet var det självständiga allting som hölls på Bynäset på Frösön. Det sägs att det existerade redan under tidig medeltid, kanske redan ännu tidigare.

flagga

Men, jag tänkte inte ge er en lektion i Jamtlandshistoria. Utan jag ska skriva om något jag allt som oftast får försvara mig mot. Många, många brukar nämligen anklaga mig för hyckleri och dubbelmoral då jag är såpass nationalistisk – fastän min nationalism inte riktar sig mot Sverige utan mot republiken Jamtland. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra, på skämt och på allvar, att jag inte kan vara motståndare till exempelvis Sverigedemokraternas nationalism och själv vara Jamtlandsnationalist.

Och faktiskt, jag är inte motståndare till all nationalism ens om den är riktad till Sverige. Eller vilket land som helst. Den nationalism jag är kraftigt motståndare till, det är den som inte släpper in andra människor. En vital del i att vara Jamtlandsnationalist är för mig att uppmärksamma allas lika värde och rätt – och att alla är välkomna till vår kära republik. Jag gör ingen skillnad på om du bott i Jamtland hela livet och kan peka på släktrötter långt bak i tiden, eller om du just flyttat dit. Vill du kalla dig jamte? Varsågod!

Detta är också något jag känner igen hos de flesta som är Jamtlandsnationalister. Inte minst märks det nästan varje år på det jamska nyåret (det vill säga tolvslaget på Yran-lördagen) då alla på torget är jamtar. Och jag tycker att denna passage ur president Ewert Ljusbergs tal från 2012 säger allt:

Lova att vi i Republiken ska ge skydd åt de förföljda, alltid visa respekt för oliktänkande och skänka kärlek till de medmänniskor som bäst behöver den.
Fortsätt att hålla hatbrotten borta, stå upp för humanismen, kärleken och människovärdet.

Så jo. Jag kan älska mitt Jamtland och samtidigt starkt ogilla Sverigedemokraternas nationalism. De använder sin kärlek till landet för att stänga in sig och bygga murar (Tänker främst på personer som exempelvis Erik Almqvist som framhärdade att “Det här är inte ditt land. Det är mitt land.”). Och jag? Jag använder min kärlek till Jamtland för att välkomna in alla som vill vara med. Och det, kära kamrater, är en gigantisk skillnad.

Jamtland, Jamtland, jamt och standut!

ICA i Kaxås – eller “Vi är vi, inte vi och dom”

Posted on by

Har ni läst eller hört om ICA Kaxås? Ica-handlaren som la upp en bild på facebooksidan och välkomnade de nyinflyttade flyktingarna från Syrien – vilket blev en jättesnackis både på facebook och twitter. Jag har tänkt mycket på det där. För det första så tycker jag det är så enormt fint gjort. Många skulle behöva ta efter, lära sig. För även om bilden och texten på ett sätt pekar ut flyktingarna som något annat, något exotiskt, så finns det en väldigt god tanke bakom. Tänk om fler gjorde så? Tänk om fler tog sig tiden att säga “Välkommen hit”? Varför ÄR det inte fler som gör det?

Det har jag också tänkt på. Vad sällsynt det här är. Att det blev en så stor grej just på grund av det – sånt händer inte. Vi har på något sätt blivit så vana vid att rösterna som höjs är kritiska, skeptiska, kalla. Att man säger “Måste de verkligen komma hit?”. Jag tror många lyssnar på SD just där. De är duktiga på att vara övertygande. Misstänkliggöra det främmande, framställa människor som flyr som något slags hot. Men jag tror också att media har en roll. För hur ofta läser man egentligen något positivt om de människor som flyr till vårt kalla lilla land? Jag har tänkt på det mycket senaste tiden, att det så ofta finns en underton av pessimism även i artiklar som inte är skrivna på Avpixlat. Att invandring, flyktingar, framställs som ett problem. Såklart är “Hur mycket invandring tål Sverige?” ett bra exempel. Ett tydligt tecken på en förskjutning, kanske? Eller ett tecken på att allt är som det alltid har varit.

Jag önskar så att det ska förändras. Att vi ska sluta särskilja på politiska områden. Att vi äntligen ska få en utbredd insikt om att det finns ingen “integrationspolitik”. Det finns bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik… ja ni fattar. Vi behöver inte dela upp oss i “vi och dom”. Ett första steg i det är att acceptera att “dom” kommer hit. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att det är åt det hållet vi är på väg. Vi har inte råd, vare sig ekonomiskt eller mänskligt, att köpa SD:s syn på invandring. Vi kan inte låta SD bestämma hur debatten ska föras. Det är dags att vi tar tillbaka politiken från det lilla, främlingsfientliga partiet och gör något bra istället.

Eller hur?

Promenad i regnet, tillsammans – på avstånd.

Posted on by

Regnet som små blöta spikar mot mina kinder. Blundar jag skulle det lika gärna kunna vara snö. Det blåser, så det känns kallare än vad en termometer skulle visa. Händerna nerkörda i fickorna på min Fjällbrynt-jacka, halkar då och då till på eldgula blöta höstlöv och tänker.

Jag kan inte gå någonstans i den här staden utan att minnas. På min promenad går jag förbi parken där jag satt en sommar och trodde att jag var kär. Vi hade sönder varandra, i så många omgångar att jag inte kan räkna. Jag är tacksam för att efter allt kaos så blev någon typ av vänskap kvar. Men kär? Nej, jag var kanske inte det.
Jag går också på samma gångväg som jag gick på med min dåvarande pojkvän, grälade högljutt om politik. Jag trodde jag var kär då också. Det enda han lämnade mig med var nedbruten självkänsla. Med vilje undviker jag ställen som manar fram minnen av Honom, den tredje, Aset. Den som lämnade mig totalt berövad på förmågan att kunna lita på någon annan än mig själv.


Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?

Jag vet inte hur man gör. Hela den här grejen känns som att kasta sig ut på den djupa änden av en bassäng fastän man inte riktigt vet hur man simmar. Flaxa och sprattla för att hålla sig över ytan. Försöka hålla sig lugn. Fortsätta andas. Jag vet inte hur man gör!

Men jag lär mig. Dag för dag, för varje vaken stund, för varje tanke och varje panikfylld tår – jag lär mig. Därför vill jag nu också, mer än något annat nästan, flytta neröver så jag får se om det funkar även på nära håll. Jag vill vara på pussavstånd. Det är det enda sättet för mig att lära mig att simma.

Bara lite tankar

Posted on by

Här sitter jag, med blodröda naglar och utsikt över fjällen där solen sakta går till sängs. Det ligger ett skimmer av sensommar över staden och söndagslugnet märks främst på att grannen inte har fest. Ur mina högtalare ljuder den där låten som var min och L:s låt. L, min bäste vän när det begav sig. Min snygga Stockholmskompis som jag gick hand i hand med över torget i Bagarmossen.

Jag tar en klunk kaffe – ekologiskt snabbkaffe från ICA – och funderar lite på det här med livet. På alla människor som passerar. Vissa minns jag så väl och saknar så innerligt. Tänker på hur det hade kunnat bli om vår vänskap hade bestått. Kan inte låta bli att le när jag, som ofta sker, tänker på V. Som jag sov tätt ihopslingrad med på en knölig madrass nånstans i Stockholm. Aldrig någonsin har jag sovit så gott i någons sällskap, kanske för att det verkligen inte var annat än vänskap. Inga förväntningar, inga krav, inga regler. Varför vi tappade kontakten? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att han fick mig att må så otroligt bra.

Vissa människor måste man dock släppa taget om, även om det gör ont. Vissa glider man ifrån, vissa springer ifrån en och man står kvar bakom som ett frågetecken, vissa kastar man ut och slämmer igen dörren bakom dem så det ekar i flera år. Varför jag tänker på det här just nu? Kanske för att jag nu får säga hejdå till vissa av mina kollegor. Kanske för att hösten börjar smyga in mellan sommardagarna. Kanske för att jag gillar att älta. Kanske bara för att det är tryggt och skönt att skriva lite om något jag vet, något jag inte behöver reflektera över. Bara låta fingrarna, med de blodröda naglarna, spela över tangenterna och se hur ord växer fram på skärmen. Knappt ens medveten om vad jag skriver.

Och nu skiner solen in genom fönstret. Målar persiennränder på mina blåblommiga gardiner. När jag tittar ut på den lilla bit himmel jag ser genom fönstret är den dock nästan svart. Om en stund börjar det nog hällregna men nu, just nu den här lilla stunden, är det gyllengult solsken som finner mitt lilla hem. Bra så.

Dagen då jag blev svenskhatare

Posted on by

För några veckor sen var det nån som bloggade om mig. Jag skriver “nån” eftersom personerna bakom bloggen är anonyma. På bloggen spyr man mer eller mindre glatt ut sitt hat över invandrare, mångkultur och nu även över mig alltså.

Vad hade jag gjort då, som upprört tillräckligt mycket för att bli ombloggad? Jag hade lagt upp följande bild på Twitter:

“Sjukt suddig bild men den gör mig glad. Här uppe vajar ingen svensk flagga inte!” stod det under bilden. För vem som helst med normalintelligens så framstår det nog hela som ett skämt. Men icke då, för helt plötsligt så var den här bilden samma sak som att jag var svenskhatare. Eller som de formulerade sig:

“Anny Berglin från den sossestyrda sidan interasistmen.se visar åter upp ett avståndstagande till allt svenskt och det som förknippas med landet hon bor i.”

Det här är märkligt, inte bara på ett sätt. För det första är vare sig jag eller IRM sossestyrda. För det andra så är det väl lite väl magstarkt att hävda att Jämtland inte förknippas med Sverige?

En sak har jag däremot fått lära mig “the hard way”, nämligen att man inte får sno bilder hur som helst. Visst, det är en skräpbild men det är MIN skräpbild. De hade tveklöst fått använda den om de bara bett mig om lov, men nu hade de inte det. Jag skickade flertalet snälla kommentarer och mail där jag vänligt bad dem ta bort min bild. Ingenting hände. Jag mailade istället deras bloggportal. VIPS sa det så var bilden borta. Det som gör det extra komiskt är att de uppdaterar sitt inlägg med en bild på en ko och påminner mig om att IRM gjort sig skyldiga till samma brott.

Ja, det har vi. Och ja, det står jag för. Skillnaden är att när vi fick reda på att vi hade gjort fel så betalade vi för oss och bad om ursäkt. Trots att det också, i ärlighetens namn, rörde sig om en skräpbild.

Jaja, vi hanterar saker olika helt enkelt. Det får man leva med. Jag säger inte att vi, eller jag, är bättre än någon alla. Men en sak har jag lärt mig efter 27 år: Man kommer ganska mycket längre på trevlighet än om man är oförskämd!