Jag kan, men jag vill inte, låta bli att blogga om det nya coronaviruset covid-19. Jag tänker att alla röster som balanserar upp alarmismen och den spridande halvpaniken är bra. Och för alla er som går igång på tanken av en kris och kommer stå på min begravning och hånskratta om jag dör av viruset själv – kom ihåg att åtminstone skänka en slant till Neuro eller nånting. För risken finns väl att jag dör om jag får det, då jag tillhör en särskilt utsatt grupp på grund av min bromsmedicin. Jag har förövrigt förstått att det bara är när man tillhör den gruppen som man får be folk lugna ner sig lite.
För så är det väl, att många skulle behöva ta några djupa andetag och sluta flippa ur. Jag menar, bara en sån sak som att typ alla apotek sålt slut på munskydd? Jag hade skrattat hela vägen till banken om jag ägde ett företag som tillverkade eller sålde munskydd. Det är typ också de enda som har nån nytta av den ökade försäljningen. Munskydd kommer nämligen inte skydda dig mot smitta. Sorry, men det är sant. Det munskydd däremot kan göra är att minska risken för spridning om man redan är sjuk. Varför är det viktigt att poängtera detta? Tja, kanske för att folk inte ska gå runt med munskydd och tro de är skyddade.
För det FINNS nämligen nåt man kan göra för att skydda sig själv om man är orolig: TVÄTTA HÄNDERNA. Jag hoppas vid gud att det här kommer få folk att börja göra det ordentligt. Och då menar jag inte att blaska av dem i lite ljummet vatten. Nej, tvåla in ordentligt, en bit upp på underarmarna och gnugga. Inte så huden lossnar, men det räcker inte att bara skölja av tvålen. Om hela Sveriges befolkning skulle lära sig att tvätta händerna som folk så skulle risken för smittspridning minska, inte bara när det gäller covid-19. Sån himla win, för alla med nedsatt immunförsvar som det vurmas för nu.
Det är för övrigt konstigt det där. Man får inte kritisera nuvarande virushetspanik för då är man okänslig för de med nedsatt immunförsvar. Men att gå till jobbet med en förkylning eller när ens barn precis haft magsjuka, det är okej. Hmm.
Jag tänker att det går att hitta nåt slags mellanting. Man behöver inte nonchalera och rycka på axlarna åt covid-19, det säger jag inte. Men vi är på väg åt ett håll som jag finner oroväckande. Vi var många på twitter som skakade på huvudet åt när en människa i USA föreslog att ett flygplan med personer evakuerade från Kina skulle skjutas ner. Riktigt där är vi inte än, men det räcker med att läsa kommentarerna på GP:s artikel om mannen som konstaterats sjuk sedan hemkomst från Italien, eller snarare om att han åkte tåg mellan Stockholm och Göteborg.
I en av undertrådarna går diskussionen hög för att en kvinna som också åkt tåg mellan orterna samma dag inte valt att stanna hemma från jobbet. Detta trots att ingen vet om hon åkt i samma vagn eller ens samma tåg.
Sverige jämförs med Nordkorea i en annan undertråd, då det sagts att risken för allmän smittspridning är fortsatt låg.
En person hävdar till och med att Göteborg är satt i karantän.
Många tycks vara överens om att den smittade mannen har betett sig rent förkastligt genom att ha existerat i samhället. De som försöker nyansera upp det hela bemöts med att de sprider desinformation och försöker tysta ner saker.
Jag tror helt enkelt det vore nyttigt om alla taggade ner lite. Ingen, absolut ingen, vinner på hysteri. Så, här kommer mina små råd för hur du kan hantera hela covid-19 på ett mer sansat sätt:
Hanif Bali, en av moderaternas främsta twitterprovokatörer, har gjort det igen. Och egentligen går det emot alla mina principer att sprida det han skriver för det är ju vad han vill. Men i det här fallet kan jag liksom inte låta bli att tycka det är lite bra att han skrivit det han skrivit.
Under helgen och fortsatt idag har det rapporterats om att det är kaos på Södersjukhuset i Stockholm. Igen. De har gått upp i stabsläge, patienter ligger på sängar i matsalar och det är inte mycket som fungerar. Vilka är det då som styr över vården? Jo, det är regionen som har ansvaret för vården rent politiskt. Vilka styr då region Stockholm?
Jo det gör Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och…Moderaterna.
Jag förstår att ni nu är redigt nyfikna på vad Bali skrivit egentligen, som jag tycker är så bra att det förtjänar att spridas? Eller är det helt enkelt så att jag fått en stroke? Tja, jag kan hålla upp båda armarna, le och vet dagens datum så det är kanske bäst jag förklarar mig ordentligt. Men vi börjar med Balis tweet:
‘
“Det vore ju trevligt att när journalister intervjuar partipolitiskt aktiva marxister så kanske de kunde berätta det för oss läsare? Inte? Ok.”
I artikeln som Bali skärmdumpat kan man bland annat läsa ” Det är fullt överallt. Människor ligger och skriker och personalen får springa mellan patienterna för att försöka hjälpa alla. Det är kaos.” DET däremot skriver Bali inget om. Nej, han är fullt fokuserad på vad den intervjuade sjuksköterskan står politiskt. Som att hennes politiska åsikt skulle påverka det faktiska läget på sjukhuset..? Pfft. Trams, svammel och kvalificerade dumheter.
Men varför är det då POSITIVT att han sprider det här? Är det inte elakt? Försöker han inte flytta fokus från den faktiska frågan? Jo, så klart är det så. Men att döma av kommentarerna till hans tweet börjar folk se igenom den här taktiken nu. Äntligen.
“Vanligt” folk är inte särskilt intresserade av en sjuksköterskas politiska hemvist. De är intresserade av att deras sjukvård krisar och de är definitivt intresserade av varför de som styr inte tar något ansvar. Moderaterna har lyckats klamra sig fast vid makten i region Stockholm trots Nya Karolinska och trots tidigare kaos. De har kunnat bortförklara och skylla på andra och flytta fokus från den faktiska frågan. När Bali nu sätter igång däremot, så krävs det inte en examen i statsvetenskap för att se att det är just det han försöker göra – flytta fokus.
Och nu är folk less. Folk vill ha svar. Folk vill allra främst ha lösningar! Så länge Bali fortsätter så här, ser jag honom som en valarbetare för oss till vänster. De enda han vinner över på sin sida är de mest hårdföra sverigedemokraterna, och det är väl rätt oklart om de är bra att ha till nåt egentligen. Alla andra börjar ruttna ordentligt på alliansens misslyckade styre av Stockholms vård.
Så ja, bra jobbat eller nåt. Fortsätt gärna attackera hårt arbetande sjuksköterskor. Ju mer han gör det, desto fler ser igenom att ni inte har några svar. Inga lösningar. Och absolut ingen vilja att laga det ni tagit sönder.
Jaha nehej jag känner mig lite som en hund med ett ovanligt gott ben men jag kan inte riktigt släppa det här än. Igår såg jag på Twitter att Aftonbladet bemött kritiken de fått, dock inte av mig utan av Isobel Hadley-Kamptz i Dagens Media. Tyvärr låg AB:s svar bakom betalvägg tills helt nyligen. Nu har jag kunnat läsa den och… nej, alltså jag är inte så imponerad.
Men det finns ett problem. Åklagarens beskrivning av härvan återfanns som en av två artiklar i ett paket om den här processen och människorna det handlar om. I den andra artikeln fanns mammans berättelse, hennes oro för hur det ska gå för hennes svårt sjuke son, som saknar matstrupe och riskerar kvävning nattetid, när hon sitter i fängelse. Hon berättar att hon inte tycker att domen är korrekt.
Rosén konstaterar att det blev knasigt när det var främst artikeln med Gabriella som spreds och att alla kanske inte klickade in sig på artikeln där åklagaren uttalar sig. Jag säger att det inte spelar särskilt stor roll. I artikeln med åklagaren (som jag nämnde även i mitt förra blogginlägg) ställs bland annat frågan “Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?”
Hur är det meningen att man ska tolka den frågan annat än att det antyds att domen är onödigt hård? Att det är någon som bara slarvat lite som dömts? För varför skulle annars personer som använder LSS behöva känna rädsla för att de “inte har tidsrapporterat ordentligt”? Det är ju verkligen inte det domen handlar om. Som jag konstaterat flera gånger om.
I artikeln finns också ett videoklipp. Det inleds med att åklagaren kortfattat men väldigt tydligt berättar att det här handlar om systematiskt bidragsfusk under många år, med anställda assistenter som inte jobbat som det eller ens, i vissa fall, träffat brukaren.
Efter det följer en intervju med Gabriella:
Gabriellas son föddes utan matstrupe och har en lindrig utvecklingsstörning men snart ska Gabriella avtjäna ett tre och ett halvt år långt fängelsestraff. Detta efter en dom om grovt bidragsbrott rörande sonens LSS-stöd och assistans. Fallet handlar om felaktiga tidrapporteringar till Försäkringskassan och Malmö stad. Den har skötts bland annat av ett assistansbolag som fått fullmakt att sköta administrationen och kontakta myndigheterna. Åklagaren menar att assistenterna inte utfört något arbete, något som Gabriella förnekar.
Journalisten: Det är en ren administrationsproblematik egentligen som har lett fram till det här?
Gabriella: Ja det är det. Tingsrätten och Hovrätten för den delen har i domarna uttryckligen skrivit att min son har ett stort hjälpbehov, att hans hjälpbehov är reella, inte överdrivna, att han fått behovet tillgodosett men de menar ändå att ingen har arbetat.
Under några veckor när Gabriella och pojkens pappa bytte veckor med varandra glömde assistansbolaget att rapportera förändringarna till FK och nu har även pojkens pappa, Gabriellas sambo och huvudmännen från assistansbolaget dömts till långa fängelsestraff.
Journalisten: Du är själv jurist, hade du någonsin trott att du skulle befinna dig i den här situationen?
Gabriella: Aldrig någonsin, hade jag ens haft en tanke på att det här hade kunnat bli på det här sättet så hade jag ju i alla fall vetat om vilken försvarare jag vill ha när jag då kom in på mitt första förhör.
Alltså på riktigt. Den där intervjun målar inte upp en bild av en kvinna som dömts för bidragsbrott utförda systematiskt under många år. Den utmålar snarare exakt samma bild som i artikeln om Gabriella: det är lite synd om henne, det här är orättvist och det ser även här ut som att det bara handlar om att assistansbolaget glömt göra vissa förändringar i tidrapporteringarna. Att det handlar om ett litet misstag, som inte ens Gabriella gjort. Än en gång: domen från Hovrätten säger något annat. Påstår jag att man okritiskt ska köpa allt som står i en dom? Nej, man ska alltid vara kritisk. Men i domen framgår det att det finns tydlig bevisning och det råder ingen tvekan från vare sig tingsrätt eller hovrätt vad som har hänt. Om det finns oklarheter i vare sig förundersökning eller dom så kanske Aftonbladet skulle rikta in sig på att lyfta dem istället..?
Jag vet inte, jag kanske förväntar mig för mycket av journalistiken, men jag kan inte låta bli att vidhålla att Aftonbladets publicering lett till så pass stor skada att en halvursäkt på Dagens Media inte räcker. Artikeln om Gabriella borde aldrig ha publicerats i den form den publicerades. Att uppdatera artikeln efter att den lagts bakom betalvägg gör liksom varken till eller från. Att hänvisa till “jomen det fanns en annan artikel där åklagaren uttalar sig ” känns magert när artikeln i fråga är skriven på premissen att den dömda åkt dit på grund av ett administrativt slarvfel gjort av någon annan.
Att tona ner hela historien på det här sättet är, om jag ska uttrycka mig milt, bedrövligt. Jag hoppas att Aftonbladet följer upp artikelserien med en matig redogörelse för hela fallet. Till exempel kanske det vore intressant att berätta om hur även Gabriellas mamma dömts för samma “administrationsproblematik”. Fast hon råkade bara ut för samma “administrationsproblematik” 69 gånger (antalet fastställda brottstillfällen enligt Hovrätten), till skillnad från Gabriella som råkade ut för det hela 182 gånger. Så det kan gå.
” Tvåbarnsmamman Gabriella, 40, ska snart avtjäna två år i fängelse. Hennes svårt sjuke son, som saknar matstrupe och riskerar kvävning nattetid, står snart utan sina båda föräldrar. Det är konsekvensen av en unik dom kring LSS-stöd – och ett ödesdigert tidrapporteringsfel.”
Det här låter ju väldigt allvarligt och helt skevt? Vad är det egentligen som hänt? I artikeln skrivs vidare:
“Gabriella stod anklagad för grovt bidragsbrott. Orsaken var hennes sons assistans och felaktiga tidrapporteringar till Försäkringskassan. Den hade skötts av ett assistansbolag som fått fullmakt att sköta administration och kontakt med myndigheterna.
Eftersom Gabriella är skild, och hennes exman och hon delade på sonens assistanstimmar, hade de lagt assistansen varannan vecka hos Gabriella och varannan vecka hos exmannen.”
Gabriella säger: “Det är där det har brustit, i kommunikationen mellan vårdbolagen. Vi har tyvärr litat på att bolagen ska sköta sitt arbete och de uppgifter som de tar betalt för att göra.”
Wow, det låter ju verkligen helt bedrövligt. Ska denna stackars mamma bestraffas för att vårdbolagen gjort fel? Misstag kan väl alla göra! Jo, visst kan alla göra misstag. Men det är det knappast frågan om här. Det inser man tämligen omgående om man tar sig tiden att läsa igenom domen. Tingsrätt såväl som Hovrätt är glasklara i sin bedömning. Det rör sig om grovt bidragsbrott. Tillsammans har mamman och pappan lurat åt sig flera miljoner kronor, under flera års tid. Brottet är utstuderat, välplanerat och det finns gedigen bevisning i målet.
I domen från Tingsrätten kan man läsa:
“Frågan är vad Gabriella känt till om detta. Redan den omständigheten att hälften av hjälpen utförts i hennes hem, är tillräckligt för att hon måste ha känt till att Alexandar inte haft någon assistans den tid som påståtts i tidrapporterna, särskilt som vissa byten av assistenter ska ha skett nattetid. Det framgår också av transaktionerna på Gabriellas bankkonto att lönen för de assistenter hon anlitat till slut hamnat på hennes konto. Sinisa har överfört i princip hela sin lön om omkring 600 000 kr till Gabriella. Gabriellas hyra har betalats med närmare 170 000 kr från Mirjanas och Zoran konto, vilket stämmer väl med den lön som Goran ska ha erhållit för arbete som assistent för Alexandar. Att hon innehaft Dragans bankdosa och kunnat disponera hans konto, stämmer väl med vad Dragan berättat om att han endast skulle vara assistent på papperet, vilket även Serguei berättat.
Dragan har också berättat att han skrivit under tomma tidrapporter och lämnat dessa till Gabriella. Denna uppgift stämmer väl med att Gabriella den 31 juli 2017 vid samtal med Ahmed ger anvisningar om att Dragan ska sättas upp som assistent när de besöker Kreta. Detta skulle inte vara möjligt om inte redan signerade tidrapporter fanns tillgängliga.
Mellan den 24 april och den 26 maj 2014 har Rami Care satt in 160 000 kr såsom förskott för traktamente, vilket uppenbart inte utgjort utlägg för assistans, eftersom det är utrett att varken Sinisa eller Goran rest med Alexandar. Det framgår också av de avlyssnade samtalen mellan Gabriella och Sadatullah den 29 november 2017 och den 5 december 2017 att Gabriella använder omkostnadsbeloppen till levnadsomkostnader för familjen och fabricerar kvitton för att få ut omkostnadsbeloppen.
Dessa omständigheter stämmer väl med att Gabriella inte bara känt till brottsupplägget utan också varit en av de drivande bakom genomförandet.”
Ja, domarna i sin helhet är fyllda med intressanta uppgifter som får en att liksom rysa till lite. Kortfattat har de anställt assistenter som det utbetalats assistentersättning till. De har dock inte arbetat som assistenter åt sonen på riktigt, utan pengarna har överförts till någon av föräldrarna eller andra inblandade. Det “assistenterna” tjänat på detta är att de kunnat visa att de har en anställning, för att exempelvis kunna få A-kassa.
Det råder liksom inga tvivel i domarna angående huruvida de inblandade är skyldiga. Jag vill säga det igen för det är så viktigt. För TROTS detta väljer Aftonbladets journalist att skriva ett snyftreportage på det här sättet. Vad säger då journalisten om saken? Här nedan är utdrag ur en mejlkonversation vi haft under morgonen:
Hej Sara! Jag har precis läst artikeln med rubriken “Gabriella, 40, sätts i fängelse – för att ha felanvänt LSS stöd”. Jag har egentligen bara en fråga till dig: har du läst domen i målet? Hos vare sig Tingsrätt eller Hovrätt verkar det råda några tveksamheter om skuldfrågan i fallet. Det handlar ju dessutom om mer än felrapporterade tider, det båda instanser kommit fram till är att flertalet av de personer som fått assistansersättning inte ens arbetar som assistenter åt sonen.
Jag kan rekommendera dig att läsa domen .Den är väldigt intressant. Och lämnar en i allra högsta grad med en känsla av… ja, förundran kanske. Över att de här brotten varit så utstuderade och pågått under såpass lång tid. Det kanske hade varit mer intressant att läsa om det, om jag ska vara ärlig. Mvh Anny
Sara Milstead Självklart har jag läst domen. Och gjort en ganska lång (här nedkortad) intervju med åklagaren. mvh Sara
Anny Berglin Okej. Men när båda domarna är så oerhört tydliga med att hon är skyldig och det redovisas på väldigt tydliga sätt, tycker du då inte att det känns lite fel att ställa frågan ” Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?” Att begå bidragsbrott har kunnat leda till fängelse sedan lagen skrevs, så det är ju knappast något nytt. I det här fallet framgår det ju med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om slarv eller misstag, utan om utstuderat och välplanerat bidragsfusk? Mvh /Anny
Sara Milstead Varför skulle det kännas fel att ställa en fråga? Nu var det här en väldigt lång intervju för att vara med en åklagare (25 min) och den var svår att sammanfatta i en artikel. Så det verkar lite mer korthugget än det i själva verket var. personligen – efter att ha hört båda sidor – är bevisningen kring uppsåt ganska svajig. Men jag har inte varit så intresserad av skuldfrågan som av det mänskliga ödet. Oavsett vilket är det ju barn och funktionshindrade som blir lidande i slutändan.
Anny Berglin Det är väl snarare formuleringen av frågan jag reagerar på, det framstår som att personer som idag använder LSS riskerar fängelse om de råkat göra fel med tidrapportering av misstag. Så är ju inte fallet. Vad i domen tycker du tyder på “svajig” bevisning kring uppsåtet? Tingsrätten är ju tämligen glasklara i sin dom, vilken hovrätten sedan har fastställt i de delar som gäller just Gabriella.
Det största problemet jag ser med dina artiklar är att personer som har behov av LSS skräms upp med att det skulle finnas en risk för dem att hamna i fängelse. Det finns det såklart – om de begår brott. I Gabriellas fall rör det sig ju om flera miljoner kronor hon lurat till sig på ett högst utstuderat sätt och under en väldigt lång tid. Hade det inte varit rimligare att skriva artiklar utifrån det perspektivet, än att ge plats åt någon att snyfta ut och påstå sig vara oskyldig när ytterst lite pekar i den riktningen? /Anny
Sara Milstead Även om du kallar detta en snyfthistoria – vilket du har all rätt att göra förstås – så är det människor bakom brott. Det är dessa jag har velat möta. Och det är sällsynt att högutbildade tvåbarnsmammor döms till fängelse. Därför var det intressant att höra hennes historia.
Anny Berglin Du hade kunnat möta henne utan att framställa henne som oskyldig. Du kanske borde ta en titt på de reaktioner ni får på artikeln i kommentarsfältet på Facebook och reflektera lite över vilken effekt det du skrivit har.
Sara Milstead Jag vet inte riktigt vad du menar med “effekt”? Att vara journalist handlar om att våga återge olika sidor och olika människors bilder, ibland kontroversiella sådana. Det som avgör hur det landar är vanligen hur man själv, personligen, ställer sig till fallet. i detta fall har jag fått olika input. Jag fick ganska mkt kritik från vissa håll när jag skrivit om cancersjuka barn tex – ska jag sluta skriva om dem bara därför?
Efter det senaste mejlet slutade jag svara för ärligt talat… vad svarar man på det?
Som jag ser det underminerar den här typen av journalistik inte bara förtroendet för myndigheter och rättsväsende, för oss som tar sig tiden att kolla upp bakgrunden så urholkas såklart även förtroendet för journalistiken. Det i en tid då journalism och journalister ansätts ganska hårt för att producera “fake news” och liknande.
Man skulle ju kunna tänka “men vad spelar det för roll?”. Men det spelar roll. Stor roll. Det är bara att kolla på reaktionerna som kommit under artikeln på Aftonbladets facebooksida:
“Man blir mörkrädd hur samhället prioriterar. Våldtäkt, råna gamla, råna barn, misshandla, se pensionärer bli uteliggare, mm listan blir så lång. […] Men två års fängelse för dom som försöker göra rätt men gör fel är väl ändå ett stort misslyckande.”
“Sinnessjukt. En mamma som gör allt i sin makt för att hjälpa sin son hinner myndigheter med att utreda och vilja fängsla. Men de som begår grövre brott får saft och kaka och en klapp på axeln.”
“Här sparkar vi på dem som ligger nere, när det kommer till riktiga förbrytare så visslar vi och undrar vilket håll det blåser…”
I en tid när folk tycks tro på precis allt som skrivs på internet ser jag artiklar av den här typen som rent skadliga. Och inte nog med det, hur ska det kännas för de föräldrar som är beroende av LSS-insatser? Som nu får känslan att de kan kastas i fängelse om de råkar göra fel? Journalisten gör sitt för att spä på den bilden, i en annan artikel om fallet ( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpJzlw/aklagaren-systematiskt-och-omfattande ) där åklagaren intervjuas och får frågan “Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?”
Det borde den rimligtvis inte göra, då fallet inte handlar om att tidsrapportera ordentligt. Det handlar om systematiskt, långvarigt svindleri, lureri och bidragsbrott. Det är något helt annat.
Jag hade önskat att den här journalisten skrivit artikeln ur ett helt annat perspektiv. Det hade varit intressant att läsa mer om hur det kan komma sig att assistansbolaget i fråga fått fortsätta bedriva verksamhet efter förra domen. Det hade varit intressant att läsa mer om de som anställts som assistenter på pappret, hur de känner och tänker idag. Det hade varit intressant att läsa ungefär vad som helst om fallet, förutom det som faktiskt skrevs: ett sliskigt snyftreportage som vars enda syfte tycks vara att framställa en kvinna som oskyldig, trots att hon för egen vinning i flera år utnyttjat ett system tänkt för de svagaste i samhället.
“Jag tycker att feminister borde sluta fokusera så mycket på kropp, jag det tycker det är sorgligt att det till exempel finns fettaktivister” skriver Lisa Magnusson i en ledare i DN. Och jag håller verkligen med, åtminstone om den sista delen av meningen. Typ. För visst är det sorgligt att det till exempel finns fettaktivister, men det sorgliga är inte existensen i sig utan att det fortfarande behövs.
Lisa Magnusson tror inte att “man trivs bättre med sig själv bara man får fler kroppar att jämföra sig med”, och har helt missuppfattat syftet med fettaktivism eller kroppspositivism. Det handlar ju inte alls om att jämföra sig med någon annan, det handlar om att känna igen sin egen kropp och inse att man inte är avvikande. Att man inte är ett monster. Man kanske inte ens är motbjudande.
För det är på den nivå det ligger, för oss som är överviktiga. Att vi vill få chansen att inte känna oss motbjudande i ett samhälle som gör allt det kan för att intala oss att vi är det. Se dig omkring: hur ofta ser du feta framställas på ett positivt sätt i media? Jämför med hur ofta du får höra något om fettepidemi. Som att vi är nån slags pest som drabbar samhällskroppen. Sjuka. Farliga. Kanske är du till och med en sån som känner hur det rycker i “jag bryr mig bara om din hälsa”-tarmen ibland? Har du nånsin funderat över varför du bryr dig mer om hälsan hos en överviktig person som äter sunt och motionerar, än en normviktig person vars diet består främsta av chips och som lever sitt liv framför Netflix?
Fettaktivism handlar inte om att blotta sin kropp bara för blottandets skull. Det handlar om att få bli sedd som en människa med samma värde som alla andra. Det handlar om att inte bli bemött med viktargument när vi går till läkaren för hjälp med halsfluss (eget upplevt exempel). Det handlar om att kunna gå till gymmet och träna utan att bli mött av rynkade näsor. Ja, alltså det är inte så logiskt, det fetthat som finns i samhället. Vi ska hatas för att vi är feta, även när vi är på gymmet och försöker sluta vara feta. Så djupt rotat är hatet och föraktet att vi aldrig kan göra något rätt.
Är det då bara feta som har tolkningsföreträde i frågan? Det kan vi säkert diskutera hur länge som helst. Men en sak är säker: någon som INTE varit fet kan inte ens ana hur man blir bemött i samhället. Hur djupt rotat det sitter att vi veta är äckliga, luktar illa, har dålig moral, är lata…etc etc. Utan de upplevelserna är det kanske enkelt att rycka på axlarna åt att vi nu säger ifrån och startar vår egen rörelse för att försöka rädda de som kommer efter. För att försöka göra världen lite, lite snällare mot den som av någon anledning är fet.
Lisa Magnusson avslutar sin ledare med orden “Och jag önskar att vanliga, feta kvinnor kunde visa sig i bikini på badhuset utan att andra ser dem som “modiga””. Åter en åsikt vi delar, hon och jag. Men det är väldigt, väldigt långt dit än och under tiden ser jag med glädje och tacksamhet hur kvinnor med kroppar storlek större modigt visar upp sig och visar världen att vi också finns, och att vi är värda både respekt och kärlek.
Har du använt internet senaste veckan har du säkert hört om giraffen Marius som dödades i Danmark. Han räknades som överskottsdjur och kunde inte omplaceras så han blev avlivad. Kort efter att den nyheten spreds så kunde man också avslöja att man även i Sverige skjuter överskottsdjur. Vilken chock. Och nu ska ännu en giraff i Danmark avlivas. Även han heter Marius, vilket faktiskt är lite skumt. Hade jag varit giraff och hetat Marius hade jag vid det här laget gjort en “Madagascar” och flytt fort som satan.
Men det är något annat som skaver i mig, alltså bortsett från att två giraffer heter Marius och blir dödade. Det är faktiskt allas förfärade reaktioner. Och jag kan dela upp det där skavet i flera olika delar:
För det första, du som reagerat med bestörtning och sagt “NääÄÄ vad hemskt!” – har du nånsin varit på en djurpark eller zoo? Jag säger inte att det är ditt personliga fel att giraffer avlivas, men seriöst…om ingen gick till djurparker skulle det inte finnas så många. Och just djurparker är en företeelse jag ibland, rätt ofta, får ångest över. “Jamen nånstans måste ju de utrotningshotade djuren booo!” Ja, eller så ser vi till att sluta döda djuren så de inte blir utrotningshotade. Vore inte det bättre? Istället för att stänga in dem i onaturliga miljöer bara för att folk ska få mata lemurer med popcorn trots “mata inte djuren”-skylten. Hmm?
Men det finns en typ av reaktion som jag stör mig extra mycket på. Det är de som tycker att det 1) är hemskt att giraffen (Marius den förste…) obducerades offentligt och 2) att han sedan blev lejonmat. Jag menar, COME ON! Ska era barn käka kött så kan de inte vara för kräsmagade för att se en giraffobduktion. Bättre då att lära era barn varifrån kött kommer så de fattar grejen kanske? Men visst, jag kan förstå att det kan vara traumatiskt för små barn att se det. MEN GÅ INTE TILL DJURPARKEN DÅ. Ta en promenad i parken och titta på skator och daggmaskar. Eller dra igång en naturdokumentär på Netflix.
Och att förfasas över att giraffen sen blev lejonmat..? Nej visst, den skulle förstås ha fått en högtidlig begravning med gråterskor och svarta sorgeband runt benen på alla djurparksdjur. Nä, ärligt: är det inte bättre att giraffen kommer till nytta? Lejonen behöver också äta vettni. Och det är rätt svårt för ett lejon att jaga ifatt egen mat när det är instängt på en djurpark. Dessutom, här kommer en chockerande nyheter så jag hoppas ni sitter ner nu: det händer att vilda lejon äter upp vilda giraffbebisar. OH MY GOD bojkotta det vilda, eller? Nä.
Folk kunde väl kanske bry sig om något lite viktigare. Typ som det absurda att vi har speciella parker där vi kan titta på inburade djur, som inte är skapta för det här klimatet, bara för att vi tycker det är häftigt och skoj. DET är något att bli upprörd över.
Läser mitt senaste inlägg och vill kräkas. Vill resa tillbaka i tiden, slå mig själv i bakhuvudet med något hårt och vråla “SKÄRP DIG FÖRFAN!” i mitt eget öra. Seriöst? Alltså vaddå:
Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?
Lol. Orättvisa. Ska vi prata om orättvisa, kära jag? Orättvisa är att ha bestämt sig för att aldrig mer bli kär, aldrig bejaka sina känslor, aldrig ge vika, aldrig visa sig svag. Orättvisa är att träffa någon som bryter ner ens försvarsmurar, nöter ner dem sakta men säkert tills man står där med hjärtat och tillit och jävla KÄRLEK i sin förbannade hand och säger “Här, varsågod, ta det!”. Orättvisa är när den personen tittar på en och ba “meh. vill inte ha.” och med ett ryck på axlarna går vidare.
DET kära jag, det är orättvisa. Usch. Jag vill åka tillbaka i tiden, inte bara till innan jag skrev förra äckliga vidriga inlägget (VARFÖR har jag gett dig så många ord? Varför?) utan till innan den där stunden då jag lät mig själv vackla. Jag var starkare själv. Jag var helare själv. Min hals var inte tillsnörd av tårar, min mage möttes inte av slag efter slag när jag ser vad du skriver och ser att jag inte ens tycks ha funnits i ditt liv och jag ser att jag var en INGEN. Bah. Usch. Blä. Aldrig, aldrig igen.
Och nu får du inga fler ord från mig. Nu är det slut. Hade du bara varit ärlig. Hade du bara hållit ditt löfte. För såklart, det är inte ditt fel att du slutade känna saker, att du gav upp att ens börja känna något. Däremot är det ditt eget jävla fel att du höll käften så länge, att du ljög för mig när du sa fina saker, att du ljög för mig när du planerade saker. DET gör mig förbannad. Och DET fråntar dig rätten att få mer energi, uppmärksamhet och fler ord från mig.
Jaha. Mitt första inlägg. Vem vet, kanske också mitt sista? Det kan man aldrig så noga veta.
Frågade på Twitter om det var nån mening att jag startar en ny blogg, många sa ja och eftersom deras önskan är min lag sitter jag nu här. Fick också tipset att blogga om hundar, Jämtland och antirasism vilket kändes som en klockren kombo för mig. Det är ju typ det enda jag pratar om nuförtiden, så det borde ju heller inte bli så svårt…
Jag kan inte lova att det kommer bli intressant, det jag skriver här. Jag skriver mycket för min egen skull. Förhoppningsvis är det väl nån som läser också men jag har startat den här bloggen främst för att jag behöver ett forum för det som är för långt för Twitter, det som är för långt från SD för interasistmen.se och det som är för ofackligt för fackingpolitics. För det finns mycket, mycket jag vill skriva om. T.ex hur rasistiska män behandlar kvinnor, men även andra män, i sociala medier.
Hur jag blev kallad för svenskfientlig när jag hyllade Jämtland.
Hur mycket jag älskar min lille gris Jakke och skulle offra i princip vad som helst för honom.
Och många, många fler saker. Jag kommer säkert också skriva om mina vänner, bekanta, kollegor, ligg och flirtar men jag ska vara snäll och köra Twitter-style: dvs endast benämna dem med initialer. Kanske kommer de själv kunna lista ut vilka de är, kanske inte. Det riktigt personliga kommer jag dock fortsätta hålla på min privata blogg, den som är lösenordsskyddad och bara får läsas av särskilt utvalda personer. I dagsläget är de nog runt fyra stycken…vilket visar på hur mycket jag värnar mitt privatliv.
Jag kommer säkert också skriva om hur det är att vara skribent för en stor, politisk blogg. Att även om jag får grymt mycket stöd, påhejning och beröm så får jag också mycket hat och fula ord. Jag kommer nog skriva om att de enda gångerna jag blivit kallad för “svennehora” är de gånger vita, rasistiska män påstår att det är invandrare som kallar mig för det. Jag kommer skriva om hur jag fått läsa att jag borde bli gängvåldtagen, hur jag förtjänar det, att jag är en fejkad feminist och att jag genom att tycka att alla människor har ett lika värde indirekt stöder våldtäkt. Jo, ibland blir det vissa tankevurpor, från det där hållet. Jag kommer dela med mig av dem också.
Säkerligen kommer jag också skriva om min arbetslöshet när den dagen väl kommer. Förhoppningsvis kommer den inte, men det verkar dessvärre oundvikligt i dagsläget. Jag kommer skriva om mitt jobb fram till den dagen, jag kommer skriva om mina fantastiska kollegor och mina inte alltid så fantastiska kunder. Jag kommer säkerligen skriva en del som bara är intressant för de som jobbar med eller har jobbat med mig.
Sen lär det bli en hel del dynga också. Oväsentligt, tråkigt, ointressant. Jag ska försöka väga upp det med att någon gång försöka skriva lite mer seriöst, om ämnen som berör mig. Någon gång kommer jag kanske publicera någon av mina låttexter, eller kanske en dikt? Till jul kommer jag säkert julklappsrimma så det står härliga till, trots att jag själv inte firar jul speciellt engagerat.
Så, jag hoppas att nån läser. Jag hoppas ni håller kommentarerna snälla. Alla övertramp kommer jag publicera i egna inlägg och skriva om, för jag finner att elaka kommentarer trots allt är intressanta. Sådana kommentarer säger mer om kommentatorerna än om mig.
Välkomna hit, ha ett öppet sinne och glöm inte bort – kärlek och vänlighet trumfar alltid hat.
