Gästinlägget är skrivet av Martina Sundman. En av de starkaste unga kvinnor jag har äran att känna. Hon är högljudd, klok och låter ingen trampa på henne. En äkta förebild!

***

Att bli våldtagen, sexuellt utnyttjad, sexuellt ofredad, sexuellt trakasserad är alltid ett reellt hot för en kvinna. Sedan vi var barn har vi fått lära oss av vuxna att vi ska akta oss för fula gubbar.Vi har alla fått höra att vi inte bör gå ensamma ute sent på kvällen. Att inte försätta oss i farliga situationer – gå inte hem till en kille du nyss har träffat, ha inte på dig utmanade kläder, somna inte på en fest. Listan är lång och rädslan vi känner är stor. När jag går hem sent på kvällen håller jag hårt i mina nycklar, alltid redo. Men ingen talade om för oss att oftast utförs våldtäkter av någon vi känner, någon vi litar på. Hur ska vi kunna skydda oss mot det? Ligger ansvaret på oss?

Vi har också fått lära oss att ett nej räcker. Men man måste vara tydlig. Är man otydlig så kan våldtäktsmannen hävda att han inte förstod att vi inte ville. Men räcker verkligen ett nej i lagens ögon för att det ska vara våldtäkt? Tyvärr inte. För att det ska vara våldtäkt i lagens ögon måste våldtäktsmannen använda våld eller hot om våld. Man kan alltså hota någon med annat än våld för att tvinga offret utan att det är våldtäkt i Sverige. Man får inte tvinga någon till sex har vi också fått lära oss. Men var går gränsen? Vad är tvång? Räcker det med att någon tjatar sig till sex för att det ska vara våldtäkt? Svaret är också där tyvärr nej i lagens ögon.

När en människa blir rädd så kan hon reagera på tre olika sätt. Antingen slåss man, flyr eller blir förstenad (spelar död). Det är inte alls ovanligt att man spelar död i en sån situation. Det är inte heller något man väljer. Man väljer inte vilken utväg man ska ta. Överlevnadsinstinkten tar över, precis som hos djur. Detta verkar inte lagen hängt med i, då offret ifrågasätts då man inte agerat som lagen förutsätter. Beslutsfattarna verkar ha en väldigt outvecklad bild av hur människor reagerar i krissituationer. Ansvaret måste läggas över på våldtäktsmannen. Hur gör vi det?

Vi som samhälle måste först och främst ändra hur vi ser på kvinnor. Vi skämtar om våldtäkter, vi drar förnedrande skämt om kvinnor, vi ser ner på de kvinnor som klär sig ”lättklätt”, vi ser ner på offret, vi lägger skulden där. Är det då konstigt att så många män tror sig ha rätten att kränka kvinnor sexuellt? För jag tror att det är där det ligger. De tror att de får, vilket vi lär dem. En våldtäktsman ser sig ofta inte som en förövare. Han skyller på offret. Offret har gett fel signaler, offret var inte tillräckligt tydlig, offret hade kort kjol, offret får skylla sig själv. Vi ser på män som att de inte går att stoppa när det väl har blivit upphetsade. Även där har vi fel. Många män är lyhörda och kan sluta så fort de märker att något är fel, så fort de hör ett nej. Men vi måste nå fram till de potentiella våldtäktsmännen. De män som tror att de får på grund av hur offret betett sig innan.

Kvinnor ska inte behöva bete sig på ett speciellt sätt för att slippa bli utsatta eller för att bli trodda. Vi måste lyssna på de utsatta och ta deras berättelser på allvar.Kvinnokroppen är inte till allmänt förfogande hur lättklädd den än är. Hur flirtiga vi än är. Hur många ”fel” signaler vi än ger så ska ett nej räcka. Eller varför inte skapa en lag där vi måste fråga varandra om vi vill? Först då för vi över ansvaret på våldtäktsmannen. I alla fall av sexuellt utnyttjande så ligger ansvaret på den utsatta. Men när det kommer till andra brott så är det tvärtom, gärningsmannen är den man ser ner på. Den som måste ta ansvar för sina handlingar. Vår våldtäktskultur gör det möjligt för män att våldta. Lagen gör det möjligt, hur vi uppfostrar våra barn gör det möjligt, samhället gör det möjligt, sättet vi ser på kvinnor gör det möjligt.

Vi vet också att mörkertalet är stort. Inte så konstigt när kvinnor som anmäler inte blir tagna på allvar. Många beskriver en rättegång som ännu ett övergrepp. Att kvinnor som blir våldtagna lägger skuld och skam på sig själva är inte heller konstigt eftersom det är vad lagen och samhället säger till oss. Vi vet hur stor skada en våldtäkt kan göra, vi hatar våldtäktsmän. Vi ser dem som monster. Men när det är någon vi känner som blir anklagad, när det inte är en överfallsvåldtäkt, när offret inte ses som trovärdig för att hon till exempel har legat med mannen tidigare eller om det är hennes partner? Då blundar vi. För vår vän är väl inget monster? Vår son kan inte vara en monster? Det måste vara kvinnan som lurat mannen. Indirekt bad hon om väl om det?

Nej, ingen kvinna vill bli våldtagen. Vi vill ha rätten att bestämma över våra kroppar oavsett situation. Vi borde redan ha det. Vi behöver lagar och samhället som skydd för att våga anmäla. Att våga gå hem sent på natten, att kunna gå hem till en man utan att vara rädd för att bli våldtagen, att våga somna på någons soffa utan den konstanta rädslan. Vi behöver politiker och lagar på vår sida.

Det är dags nu. Nu får det vara nog!