Idag är det första maj, arbetarnas egen dag. Den enda högtid jag egentligen finner ett värde i att fira. Dagen som får det att liksom pirra i magen, för jag är så stolt över att tillhöra en rörelse som strider för rättvisa och solidaritet.

Idag är mitt hjärta extra, flammande rött. För idag sträcker jag på ryggen och bär stolt med mig mitt engagemang i den fackliga rörelsen och lika stolt är jag över att tillhöra Vänsterpartiet.

Idag minns jag alla som stridit för det vi har idag. Jag minns de som kämpat för åtta timmas arbetsdag, semester, föräldraledighet, kollektivavtal och A-kassa. Jag minns de som dött i sin kamp. De som faktiskt förlorat sina liv för vår skull.

Och jag tänker att vi har så väldigt långt kvar. Vi har så mycket mer att kämpa för! Vi får inte sluta strida nu, vi får inte bli för bekväma. Vi får inte ge efter på någon punkt, för vi har börjat förlora det vi har haft. Vi måste försvara det vi har, vi måste kämpa för mer.

Min förhoppning är att jag idag möter många kamrater i första maj-tåget, att vi alla går med raka ryggar under de röda fanorna och att vi får förnyad energi för vår fortsatta kamp. Att vi stöttar varandra, att vi berättar för fler vad vi gör och varför det är så viktigt.

Jag önskar kanske mest av allt att ordet “solidaritet” återigen ska bli ett vanligt och känt ord i vår vokabulär. Att vi åter ska klargöra att det är grundstenen i allt vi kämpar för. För utan solidaritet, vad är vi då? Vad har vi då? Vi bär varandra. Jobbskatteavdrag i all ära, nästa år ryker Alliansen och förhoppningsvis ersätts de av ett alternativ som vill ha rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Nästa år, hoppas jag, är året då vi återigen kan börja bygga upp Sverige. Bygga upp vår välfärd, bygga upp våra skyddsnät och bygga upp ett nytt samhällsklimat där vad vi får tillbaka i jobbskatteavdrag är något vi inte bryr oss om.

Ett samhällsklimat där vi istället håller de svagaste om ryggen, där vi tänker mindre på oss själva och mer på de som har det sämst. Ett samhällsklimat där vi arbetar för viktiga saker – för arbetarrätt, för att de som flyr till Sverige ska bli välkomnade, för att de som inte har någonstans att bo ska få ett hem och chansen till ett liv.

Tillsammans är vi starka kamrater, glöm aldrig det. Så prata politik, prata facket! Prata på arbetsplatsen, med familjen, med vännerna. För de som säger “Jag bryr mig inte om sådant” har kanske inte förstått vad som händer om vi inte står starka tillsammans. Ju fler vi är, desto starkare blir vi.

Enade vi stå, söndrade vi falla.Vi ses under de röda fanorna, kamrater!