Upp och ner, högt och lågt, fram och tillbaka.
Från jätteinspirerad och pepp på livet, till tårar och ont i magen.
Och sen tillbaka till leende och kanske kanske en försiktig förhoppning om att det kommer bli bra.
Alla nitlotter kanske inte gör något, alla gånger jag snubblat och slagit upp knäna kanske lärt mig något, alla som fått mig att gråta kanske härdat mitt hjärta men än så länge finns det iallafall lite mjukhet kvar i det. Och nu kanske jag träffat någon som istället för att fortsätta härda den där lilla köttklumpen istället kommer mjuka upp den lite. Någon gång i framtiden kanske jag vågar känna igen. Vågar lita. Vågar.
Ja huvva vad personligt det blev det här. Fast ändå har jag inte avslöjat något. Eller någon, för den delen. Lite som att lägga upp en bild där man är naken, men det syns inte på bilden för man har beskurit den. Men, man vet ju själv. Bär med sig den vetskapen, den hemligheten. Lite så är det här inlägget också. Naknare än ni tror.