“Jag tycker att feminister borde sluta fokusera så mycket på kropp, jag det tycker det är sorgligt att det till exempel finns fettaktivister” skriver Lisa Magnusson i en ledare i DN. Och jag håller verkligen med, åtminstone om den sista delen av meningen. Typ. För visst är det sorgligt att det till exempel finns fettaktivister, men det sorgliga är inte existensen i sig utan att det fortfarande behövs.

Lisa Magnusson tror inte att “man trivs bättre med sig själv bara man får fler kroppar att jämföra sig med”, och har helt missuppfattat syftet med fettaktivism eller kroppspositivism. Det handlar ju inte alls om att jämföra sig med någon annan, det handlar om att känna igen sin egen kropp och inse att man inte är avvikande. Att man inte är ett monster. Man kanske inte ens är motbjudande.

För det är på den nivå det ligger, för oss som är överviktiga. Att vi vill få chansen att inte känna oss motbjudande i ett samhälle som gör allt det kan för att intala oss att vi är det. Se dig omkring: hur ofta ser du feta framställas på ett positivt sätt i media? Jämför med hur ofta du får höra något om fettepidemi. Som att vi är nån slags pest som drabbar samhällskroppen. Sjuka. Farliga. Kanske är du till och med en sån som känner hur det rycker i “jag bryr mig bara om din hälsa”-tarmen ibland? Har du nånsin funderat över varför du bryr dig mer om hälsan hos en överviktig person som äter sunt och motionerar, än en normviktig person vars diet består främsta av chips och som lever sitt liv framför Netflix?

Fettaktivism handlar inte om att blotta sin kropp bara för blottandets skull. Det handlar om att få bli sedd som en människa med samma värde som alla andra. Det handlar om att inte bli bemött med viktargument när vi går till läkaren för hjälp med halsfluss (eget upplevt exempel). Det handlar om att kunna gå till gymmet och träna utan att bli mött av rynkade näsor. Ja, alltså det är inte så logiskt, det fetthat som finns i samhället. Vi ska hatas för att vi är feta, även när vi är på gymmet och försöker sluta vara feta. Så djupt rotat är hatet och föraktet att vi aldrig kan göra något rätt.

Är det då bara feta som har tolkningsföreträde i frågan? Det kan vi säkert diskutera hur länge som helst. Men en sak är säker: någon som INTE varit fet kan inte ens ana hur man blir bemött i samhället. Hur djupt rotat det sitter att vi veta är äckliga, luktar illa, har dålig moral, är lata…etc etc. Utan de upplevelserna är det kanske enkelt att rycka på axlarna åt att vi nu säger ifrån och startar vår egen rörelse för att försöka rädda de som kommer efter. För att försöka göra världen lite, lite snällare mot den som av någon anledning är fet.

Lisa Magnusson avslutar sin ledare med orden “Och jag önskar att vanliga, feta kvinnor kunde visa sig i bikini på badhuset utan att andra ser dem som “modiga””. Åter en åsikt vi delar, hon och jag. Men det är väldigt, väldigt långt dit än och under tiden ser jag med glädje och tacksamhet hur kvinnor med kroppar storlek större modigt visar upp sig och visar världen att vi också finns, och att vi är värda både respekt och kärlek.