Eftersom jag säkerligen kommer skriva en hel del om min hund så är det inte mer än rätt att ni får en fullständig presentation.
Jakke är en lite smårund dalmatiner som snart fyller 9 år. Smårund är inget i jämförelse med hur han såg ut när han kom till mig för några år sedan, då var han HELrund. Jag skriver “kom till mig” eftersom han är en omplaceringshund. Han har varit hos många, många ägare innan mig. Den senaste tänkte avliva honom men då sa jag nej, för jag tycker det är fel och fegt att avliva djur bara för att man inte ids längre. En hund är ett åtagande, ett ansvar, och det borde man ha förstått innan man skaffade en.
Nåväl, Jakke fick iallafall flytta hem till mig och Moderskeppet, eftersom jag bodde hemma då. Jag kommer ihåg vad kul det var att uforska vad han kunde. Vilka kommandon han hade lärt sig. Gå i koppel var inte riktigt hans starka sida, så det har vi tränat på sedan dess. Han är dock en mycket envis herre… envis, men klok. Jag har lärt honom vissa handkommandon för sedan vår förra hund (King, svart storpudel, blev hela 16 år gammal) blev döv men kunde handkommandon vet jag hur praktiskt det är. Jakke kan idag handkommandon för sitt, ligg, varsågod, kom hit, gå dit och stanna. Vissa bättre än andra, visserligen…
Jakke är en fin och bra hund. Och han är MIN hund. Har träffat flera erfarna hundägare som blir förvånade när jag berättar att han är omplaceringshund, för han beter sig som mig som om jag hade uppfostrat honom sedan han var valp. Han vill hemskt gärna alltid vara där jag är.
Nu har han dock på heltid fått flytta ut till Moderskeppet på landet. Hans höfter håller inte riktigt för alla mina trappor och jag skulle aldrig klara av att bära honom varje gång han ska ut. Det var ett tufft beslut att fatta, men troligtvis bäst för honom. Här ute slipper han trapporna och får sällskap av sina två kattpolare.
För några dagar sedan blev Jakke dålig. Det vi först trodde var en sträckt muskel visade sig vara mycket värre. Han slutade äta, slutade dricka, var apatisk och ville helst inte alls röra på sig. När han väl rörde på sig växlade han mellan att gny och skrika av smärta. Självfallet blev det besök hos djursjukhuset där vi spenderade tolv timmar. Han fick tre möjliga diagnoser och behandling som skulle ta på alla tre. Sedan var det verkligen bara att vänta och hoppas. Nånstans hade jag ändå börjat förlika mig med tanken på en avlivning. Det gjorde ont i hjärtat, men det gjorde ännu ondare att se han lida. Men igår, äntligen, började det vända! Han började äta lite igen, han drack som han skulle och han bajsade för första gången sen i fredags. Att man kunde bli så lycklig för bajs, det hade jag aldrig anat..
Idag är han piggare än någonsin, han har till och med ätit lite hundmat och han går relativt lätt och ledigt. Inte ett gnäll eller gny på hela dagen! Förhoppningsvis fortsätter det i samma riktning så att ni får läsa ännu fler, för de flesta säkert ointressanta, blogginlägg om min <3-gris!
