Nu har det gått snart ett år och någon säger “Har du vant dig nu?”
Och jag tänker att jag vetat fler år. Att jag aldrig kommer vänja sig. Men att det åtminstone inte är dödlig hjärncancer. 

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Sitter du i rullstol nu?”
Och jag tänker att tack och lov, det gör jag inte. Än. Och det är bäst att ta vara på tiden jag har så varför sitter jag här? 

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Hur går det med medicineringen?”
Och jag tänker på mitt hår som faller av från skallen ymnigare än regnet på Västkusten och jag vill gråta men så ler jag och svarar “Nu slipper jag gå till frisören och urtunningssaxen!”

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Har du testat att äta glutenfritt?”
Och jag tänker att nästa gång någon ger mig konstiga råd kommer jag ge dom på käften men så får jag inte tänka för dom försöker ju bara vara snälla.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Ska vi hitta på nåt?”
Och jag tänker att jag är för trött, för trött, för trött, för trött men det hade kanske inte varit roligt ändå.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Ska du inte skaffa ett jobb?”
Och jag tänker att jag inget hellre vill men vem skulle anställa mig egentligen men jag får inte tänka så men hur skulle jag kunna låta bli men jag borde verkligen sluta.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Hur mår du egentligen?”
Och jag tänker att hen egentligen inte vill veta för det jag mår kan hen ändå inte förstå så jag ler och säger “Bra, hur mår du själv?” och lyssnar och lyssnar och lyssnar.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Var positiv!”
Och jag tänker att jag försöker försöker försöker och jag ler och jag nickar och blir arg och ingen förstår vad jag menar egentligen.