Åh, vad jag velat skriva om Joakim Lamotte under en längre tid. Jag har liksom följt honom på avstånd. Undvikit hans kommentarsfält men läst, aldrig delat hans videor (duh) men kollat på dem i …forskningssyfte. Och självfallet på håll följt hans framfart på Twitter. Och jag har tänkt att förr eller senare kommer det komma ett ögonblick när även hans hårdaste försvarare ser vilken dubbelmoral han kurat ihop sig i som ett litet gosigt bo.

Och nu är den dagen alltså här. För in på arenan har Jonas Millard trätt. Riksdagsledamot för SD och avslöjad som Flashbackanvändaren “SinX” – en användare som postat grova inlägg om att droga och våldta kvinnor bland annat. Millard förnekar såklart att det är han som skrivit inläggen, det rör väl sig om ännu ett “avancerat hack” (ni som minns, ni minns…) och alla köper självfallet hans förklaring. Or not.

För det är inte precis som att SD är kända för sin sunda, varma syn på kvinnor. Ingen, absolut ingen, borde vara chockad över att en riksdagsledamot för det här partiet uttrycker sig på ett sånt sätt när han tror att han är anonym. Det vi kanske borde vara mer förvånade över är kanske att han inte stolt står upp för sina ord, men vi har väl inte riktigt kommit dit. Än.

Men VAD har då detta att göra med Joakim Lamotte? Åh, men logiken är ju enkel! Herr “jag har gjort mer för feminismen på två månader…” borde vid det här laget ha reagerat skarpt och högljutt på att Millard får sitta kvar i Riksdagen. Att ett riksdagsparti tillåter att en sådan människa får sitta kvar på sin position är inget annat än anmärkningsvärt, om vi bortser från att Sverigedemokraterna aldrig förvånar längre med sin ruttenhet. Var är Lamottes arga bilvideo? Var är hans namninsamling? Var är hans högröda fejs som skriker om orimlighet? Hallå Joakim, nu när vi för en gångs skull letar efter dig… så är du borta.

Konstigt. Vad kan det beror på?