“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.