På söndag är det val. Ja, det lär ju knappast någon ha missat. Och troligen har väl de flesta ändå bestämt sig vid det här laget, men kanske kan jag få någon att tänka till en gång till. Det är nämligen ett asviktigt val på söndag. Vi kan välja två olika vägar: antingen fortsätter vi med en borgerlig regering som bygger samhället på girighet, egoism och sparkar mot de svagaste. Eller så tar vi ett steg mot ett samhälle byggt på omtanke och solidaritet. För att lyckas med det senare behöver vi en rödgrön regering.

De senaste åtta åren har vi haft borgerligt styre i Sverige. Visst, de har kanske hanterat den ekonomiska krisen bra men på vems bekostnad? Det har skett på bekostnad av de sjuka. De arbetslösa. Pensionärerna. Skoleleverna. Vårdpersonalen. De utrikesfödda. Kvinnorna. Listan kan säkert göras ännu längre, men jag tror ni fattar ändå.

De senaste åtta åren har vi lärt oss att hungriga vargar inte alls jagar bäst, tvärtom börjar de jaga varandra. När de som har det sämst får det sämre så är det lätt att leta första, bästa enkla syndabock. Och så växer Sverigedemokraterna, denna skamfläck för Sverige. Vi har rasister i Riksdagen men lyssnar vi på de borgerliga så är det viktigare att fördöma demonstrationer mot rasisterna, än vad det är att fördöma rasisterna själva. Varför? För att de gynnas av SD.

Sen kan Reinfeldt stå bäst han vill och basha SD i bästa sändningstid, faktum är ändå att SD i nio gånger av tio röstar med Alliansen. SD säger så fint att de vill ha förändring på riktigt, att de är det enda oppositionspartiet. De ljuger.

Ett annat, stort, problem med att rösta på SD är förstås att man aldrig vet vad man får för sin röst. Kommer man bli representerad, eller har man lagt sin röst på en anonym näthatare som blir utkastad ur partiet? Eller har man kanske lagt sin röst på någon som “plötsligt” kom på att hen nog bättre hör hemma i nazistiska Svenskarnas Parti? Att NÅGON vågar rösta på Sverigedemokraterna efter de senaste fyra åren skrämmer mig. För det är ett tecken på hur ruttet det blivit i Sverige.

Men det finns mycket annat som skrämmer mig, utöver Sverigedemokraternas rasism. Vi har fått ett land där Fas 3 inte är en valfråga, men där det är fy fy fy att prata om det absurda i att vi har en skattesubvention för rika personers bartendrar och läxläsningshjälp. Utförsäkringarna har knappt diskuterats alls, men Moderaterna ondgör sig över att “med MPs politik blir Thailandsresan nästan 2200kr dyrare”. Ett samhälle där jobbskatteavdrag och politik som gynnar mig mig MIG trumfar solidaritet. Det egoistiska, kalla och giriga har Sverige i ett dödsgrepp.

Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar. “Feminism utan socialism!” skriks det och absolut ingenting händer för att förändra något. Ojämlikheten kvarstår. Männen fortsätter sitta på makten. Männen blir rikare och rikare. Kvinnorna får det tuffare. Kvinnorna känner sig fortfarande otrygga på gator i sina egna städer, men det är fult att prata om att män som grupp är ett problem som vi måste hantera. Genuspedagogik i förskolan? Usch! Men har man några andra förslag? Nä.

Män springer förbi kvinnor och vita springer ifrån de som har andra pigment. Rasismen härjar, river och skär i vårt samhälle. Kan vi börja prata om strukturerna snart? Kan vi börja göra skillnad – på riktigt? En antirasism baserad på mer än SD-motstånd.

Kanske går det inte att vädja till människors solidaritet längre. Kanske är vi för indoktrinerade i jag-tänkandet. Ska jag formulera mig utifrån det så jodå, du vinner saker personligen även på rödgrön politik. Du vet att du har trygghet om du blir arbetslös. Du vet att du får tid att bli frisk om du blir sjuk. Du vet att dina föräldrar, eller du själv, får det bra när de eller du blir gamla. Du vet att någon arbetar för att klimatkatastrofen ska kunna avvärjas, att jorden ska finnas kvar även till dina barn. Det är vinster som trumfar alla jobbskatteavdrag, skattesubventioner och momssänkingar som finns, om du frågar mig.

På söndag kan vi ta ett steg mot en förändring. Vissa saker kan återställas. Välfärden kan räddas. Men det måste ske nu. Väntar vi ytterligare fyra år så kanske det är för sent sedan. Väntar vi fyra år så är det fyra år till då det ska sparkas och spottas på de svagaste i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det?

Valet är ditt.