Innan jag började skriva för IRM var jag tämligen okänd. Eller ja, jag hade debatterat rasism och liknande frågor även innan men IRM gav mig ett enormt genomslag – på gott och ont. Att bevaka Sverigedemokraterna är nämligen något som kommer med en rätt saftig prislapp. På den prislappen står det inte en summa, utan på den prislappen står “Din trygghet”.

Självfallet visste jag vad jag gav mig in på, men det gör väl inte saken mindre allvarlig. Att jag redan i förväg visste att bevakning av SD = hot och otrygghet, gör ju inte att det hela känns lättare att bära.

Men det här ska inte handla om bara mig. Jag är bara ett exempel bland många. Ett annat exempel är de SUS-anställda som protesterade mot att Jimmie Åkesson skulle göra ett arbetsplatsbesök där de jobbar. Konsekvensen av det? De blev hotade, vissa till livet. Och jag har läst på flera rasistiska sajter hur man hängt ut vissa av dessa personer, uppmanat till “hembesök” och andra hotfulla saker.

Och jag kan inte låta bli att undra varför så många av SD:s väljare är bekväma med detta. Jag förstår att de som är rasister och hatar människor i största allmänhet inte har något problem med det, men det finns ju säkerligen andra som röstar på SD. Nog för att många säkert har rasistiska tankegångar men de som går från sossarna, de som tillhör LO, de som bara röstar på SD för missnöjes skull…. hur ser de på hur andra SD-sympatisörer beter sig mot meningsmotståndare?

Varje gång mitt eget parti är ute i blåsväder läser jag, följer vad som händer och ibland blir jag fly förbannad på folk ur mitt eget parti. De gånger då jag tillhört samma parti som någon som hotat eller betett sig väldigt illa så har jag också tagit illa vid mig själv, det tar liksom rakt i hjärtat.

Varför är Sverigedemokratiska väljare så annorlunda? För det måste de ju vara. Skulle det ta rakt i deras hjärtan när någon av deras företrädare eller någon av deras partikamrater/sympatisörer beter sig illa eller hotar folk, tja då kan jag inte se hur de orkar hålla sig kvar i partiet. Skulle jag själv tillhöra ett parti som SD, där hat och hot närmast är vardag för många att ösa över på meningsmotståndare, då skulle jag fly illa kvickt och aldrig se mig om över axeln.

Kan det vara så att deras sympatisörer haft väldigt stor tolerans tack vare nån slags märklig hoppfullhet om förbättring? Kan det vara så att  de lyssnar när Jimmie Åkesson och andra företrädare säger “Nej nej, vi är så snälla så”? Och är det då, möjligtvis, så att de ser den rämnade fasaden. Ser vad som döljer sig bakom strukna slipsar, vita leenden och nolltolerans. Kanske är det så att de ser hoten, hatet och det förakt som visas meningsmotståndare?

Jag hoppas det. Det vore inte en dag för tidigt. Men det vore i tid nog för att påverka valresultatet. Deras företrädare må vara välputsade, men bakom företrädarna står en armé av hatiska näthatare, mordhotare och elaka sympatisörer som tar varje tillfälle i akt att trycka till meningsmotståndare på de allra fulaste sätt. Därför hoppas jag att vi fortsätter berätta om SD:s hot, hat och förtalskampanjer.