Jag läste ett blogginlägg, nu på morgonen. Som gjorde mig lite ledsen och mycket förbannad. Det handlar om det osmakliga skämtet från lördagens melodifestival. Ja ni vet, där de drev med både bisexuella och transpersoner. Jag satt gapande framför teven och tänkte “Vafan håller dom på med?” och det var jag inte ensam om (tack och lov!) då delfinalen blivit anmäld till Granskningsnämnden. Inte bara en gång, utan hela 15 gånger. Gott så, kan man tycka. För nog är det den som blir kränkt som avgör nivån? Som har rätten att säga “Nej, det här var inte kul”?
FELFELFELFELFELFEL! Tydligen är det bara privilegierade människor, de som inte står i skottlinjen, som avgör vad som är ROLIGT. Exakt, precis samma retorik som när jag bloggade om de sexistiska bilderna jag hittade på Facebook. Hela grejen är liksom på repeat: “Det är bara på skoj! Var inte så lättkränkt! Har du ingen humor? Det är meningen att man ska skratta! JAG tyckte det var roligt!”. Jag blir alldeles matt. Och arg. För hur kan man tro sig ha rätten att bestämma över någon annans känslor? Det skulle faktiskt aldrig falla mig in att fnysa bort någons upplevelse om hen sa “Jag känner mig kränkt av det där skämtet”. Istället skulle jag lyssna, försöka förstå. Om jag hade gjort något fel, hade jag försökt förbättra mig. Komma ihåg det, lära om.
Ett exempel från min vardag. Har under morgonen haft en diskussion med en man på Twitter som varit mäkta upprörd över ordet “hen”. Och då menar jag inte på engelska, utan “hen” som personligt pronomen. Och jag har verkligen försökt förstå varför han tar så illa upp av det. Jag menar, visst jag kan provoceras av andra människors språkbruk också (T.ex folk som säger “asseptera” stör mig nåt enormt!) men jag skulle nog aldrig känna mig kränkt på grund av det. Så jag vill förstå. Jag vill lyssna. Men han kan inte förklara. Han har inget svar, för i själva verket är han nog inte så kränkt. Han tycker bara att “hen” är ett fjantigt och onödigt ord. Och så får man också tycka, såklart! Men det har inget att göra med att vara kränkt.
Skillnaden är att “skämtlåten” från Melodifestivalen faktiskt kränkte människor. Genom att driva med redan utsatta grupper pekar man på dem ännu tydligare och säger “haha ni är konstiga!”. Jag, som själv är bisexuell, blir alltid bedrövad över den bild som framställs av bi-människor. Vi är promiskuösa, ofta otrogna, ÄLSKAR trekanter, har gärna fler partners samtidigt (för vi tröttnar så lätt på ett kön!), har inte riktigt bestämt oss för vilken sexualitet vi EGENTLIGEN har osv osv. Självfallet är det så att om filmer, tv, underhållning framställer en grupp människor på ett visst sätt så kommer även deras omgivning börja tro att de är så på riktigt. Jag förstår inte varför det är så svårt att ta in? Och jag förstår inte varför “skämt” ska baseras på fördomar och förutfattade meningar. Det är inte roligt. Det är faktiskt inte det.
Nåväl. Nu blev det kanske lite babbligt igen. Det blir ofta det när jag är lite upprörd. Och upprörd blir jag, med all rätta, när någon tror sig ha rätten att bestämma över någon annans upplevelse. Som jag skrev i en kommentar till bloggen jag råkade läsa:
Det som verkligen bekymrar mig är dock rätten du tar att avgöra när någon annan får känna sig kränkt. Är det verkligen DIN rätt? Visst, du kanske tycker att ett skämt är jätteroligt men om någon annan blir illa berörd, tycker du fortfarande att skämtet är värt att skratta åt? Tänk efter en gång till – vad gör det dig till?
Många som anser sig ha tolkningsföreträde ändrar sig när de själva tillhör den grupp som blir förlöjligad. Jag kan köpa att folk inte alltid gillar mina skämt och om jag på allvar gjort någon ledsen försöker jag be om ursäkt. Man kan enas om att vara oense om huruvida något är roligt eller ej, men man ska inte bagatellisera någon annans upplevelse, utan förklara sin avsikt, be om ursäkt om det krävs och sedan kanske fundera över vad man skämtar om. Jag tycker det är skillnad på att skämta om egenskaper som är självvalda kontra medfödda egenskaper.
Jag skämtar gärna om företeelser och försöker undvika att skämta om enskilda, men ibland är gränsen hårfin. Om jag t ex driver med militanta LCHF:are upplever jag att många känner sig enormt kränkta. Jag kan tycka att det är skillnad på att hålla en diet av rent medicinska skäl jfrt med av förebyggande hälsoskäl, men många tenderar argumentera för att vissa dieter/livsstilar är mer eller mindre medicinska. I de fallen ber jag om ursäkt om jag sårat någon, men undviker ämnet med vederbörande. Rätt eller fel?
Något som irriterar mig enormt är folk som säger sig bli kränkta av andras kränkthet. “Ska jag inte ens kunna skämta om…”. Har själv stött på det ganska ofta i t ex kinapuffsdebatten och diskussioner om hur asiater porträtteras i media. Hallååååå – det är ju JAG och mina gelikar som känner oss ledsna! Hur blev plötsligt DU (ofta s k “vit” person) offret?
Bra ämne, där.
Håller med dig i allt du skriver om. Sen gäller väl även här att man bör sparka uppåt om man ska sparka alls. Sen är det visst så att man kan trampa på ömma tår. Jag menar, man vet aldrig vad andra kommer reagera på. Men då får man väl för tusan visa lite ödmjukhet inför detta? Inte lägga armarna i kors och väsa “Mäh guuh måste du vara så stel?”
Jag har ganska vida ramar när det gäller skämt. Jag skämtar t.ex. ofta om funktionsnedsättningar, men ofta med mig själv som “måltavla”, alltså självironi. Sånt går ju alltid hem, att förlöjliga sig själv. Jag skämtar ganska friskt om sverigedemokrater också, men känner mig ofta rätt så skamsen direkt efteråt…
Jag håller med dig att om man råkat såra någon är det fel att gå på defensiven. Då är det bara att be om ursäkt (“Det var inte min mening att såra”) och sen ta ett annat spår. Det gäller ju inte bara skämt, givetvis. Och det hör ju till vanligt hyfs och god ton. Empati, helt enkelt.