Ibland får jag höra “du är feminist bara för att du är avundsjuk”. Ofta avfärdar jag det men kanske finns det ett visst mått av sanning. För visst, på olika sätt är jag ju avundsjuk på män. Jag menar, det vore väl konstigt om jag inte vore avundsjuk på alla deras fördelar här i livet?

Jag är avundsjuk på hur en majoritet av de män jag träffat och känner vågar uttala sig tvärsäkert om…ja, ungefär allt. De tycks oftast inte ens reflektera över att de kan ha fel, eller att någon annan kanske vet mer. Nej, de kör på. De bryr sig ibland inte ens om ifall de sårar någon, bara de får fortsätta tro sig ha rätt. Tufftufftuff, som små tåg kör de på. Nog för att jag träffat en och annan kvinna som betett sig på det sättet, men ärligt talat är de väldigt få. Nej, det här är något jag skulle vilja kalla typiskt manligt. De tar sig rätten att alltid köra på, att alltid ha rätt. Klart jag är lite avundsjuk på det?

Vad mer då? Jo, jag är avundsjuk på att män inte uppfostras till rädsla. Män utsätts också för brott när de vistas ute men jag har sällan träffat män som går med nycklarna mellan knogarna när de går hem från jobbet på natten. Jag har sällan gått efter en man som nervöst vänt sig om, kollat på mig med rädsla i blicken och bytt trottoar. Jag önskar att jag fick röra mig lika självklart och utan rädsla. Jag önskar att samhället var tryggt även för mig. Jag önskar att alla kvinnor, världen över, kunde vistas ute och inte bara det! Nej, jag önskar att alla kvinnor kunde röra sig med samma självklarhet som män.

Jag är såklart avundsjuk på mer saker. Jag är avundsjuk på att när de gastar om manshat från feminister, så behöver de aldrig vara rädda. För det de kallar  för manshat, det är arga blogginlägg och spetsiga tweets. Medan det kvinnohat som finns, drabbar oss i form av våldtäkter, misshandel och mord. Det drabbar oss i form av hot, otrygghet och rädsla.

Men kanske är det ändå dumt av mig att vara avundsjuk. Ja, jag borde nog sluta. För avundsjuka har sällan lett till något bra. Då är det skönt att det finns något som trumfar över denna starka avundsjuka: min feministiska övertygelse. För jag vet att kanske inte jag, men kvinnor i kommande generationer, kommer slippa överhuvudtaget känna till den där avundsjukan. För jag är övertygad om att i framtiden så kommer inte kvinnor behöva vara så rädda som de behöver vara idag.

Jag är övertygad om att fler och fler kvinnor, varje dag, sträcker på ryggen och visar att de kan och är säkra på sin sak.

Jag är övertygad om att vindar kommer vända, att patriarkatet kommer krossas och ett jämställt samhälle blir möjligt. Vi måste bara kämpa lite till. Några fler år. Kanske många fler år. Men i slutändan är det värt varje sekund av kamp. För i slutändan kommer den där avundsjukan inte finnas mer.

Därför är jag feminist.