Har laddat för det här inlägget hela helgen, fylld av irritation och ilska. Just nu känner jag dock mest uppgivenhet. Så här är det: jag har alltid haft en bild av vänstermänniskor som lite mer tänkande och analyserande människor. Jag har träffat så många som gjort så klockrena analyser av samhället. Men jag börjar inse att jag nog missuppfattat allt, ordentligt. Även vänstern är full av patriarkatkramande maktälskande SNUBBAR och gubbar.

Om inte annat har jag upptäckt det när det gäller hela transfobi-frågan som varit en hett debatterad fråga senaste månaden (typ?) i de vänsterkretsar där jag rör mig på nätet. Man kan tycka att det inte ens borde vara en fråga man MÅSTE debattera. Självfallet är det inte okej med transfobi! Självfallet ska vi kämpa även för transpersoner! Men tji fick jag, för det finns skrämmande många vänstermänniskor som inte tycker så. En majoritet av de jag har sett är män. Män som jag föreställer mig kliar sig lite i skägget framför datorn och nickar belåtet för sig själva medan de skriver “Visst är transpersoners rättigheter viktiga, men det får aldrig komma före kampen mot kapitalism!”.

Jag ser det hela tiden, allt är underställt kampen mot kapitalismen. Och jag undrar: hur SVÅRT ska det vara att hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Jag menar, really? Jag är feminist, socialist, antikapitalist, republikan, tapirälskare och schlagerfantast – allt på samma gång. Jag klarar liksom av det så varför skulle det vara så svårt för män? Nej, jag tror inte de har svårt att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Jag tror, tyvärr, att de helt enkelt inte bryr sig.

Och jag har så många exempel på detta. Män som inte bryr sig om andra än män, män som inte förstår att det går att kämpa för flera saker samtidigt. Eller för den delen vänsterpartistiska män som inte läst (V):s partiprogram:

Alltså jag är ledsen (not really) men det där duger inte. “Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti, på ekologisk grund” (Vänsterpartiets partiprogram). För mig är det helt okej att inte vilja kalla sig feminist, för det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Men dude. Det finns inget motsatsförhållande mellan att vara vänsterpartist och att vara feminist.

Men jag har också träffat så, så, så många vänstermän som faktiskt kallar sig feminister. Men som ändå använder härskartekniker så det skriker om det, som förringar kvinnor, män som tycker att förtryckta grupper snällt får hålla sig till tåls tills den dag vi krossat kapitalismen, män som egentligen tycker att kvinnor bäst passar i köket.

För det finns nån slags konstig uppfattning, väldigt vanlig bland just vänstermän, att det räcker att kalla sig feminist så får man en kaka och en medalj och är sedan immun mot att agera förtryckande mot kvinnor. Newsflash: så är det inte. Och vill ni veta nåt mer som säkert också chockerar en hel bunt folk? Det räcker inte att bara kalla sig antirasist heller, om man samtidigt utövar förtryck mot rasifierade.

Det jag vill komma till är väl kanske främst detta: jag är så LESS PÅ SJÄLVGODA SJÄLVUPPTAGNA VÄNSTERMÄN som tror att bara för att de är vänster kan de aldrig aldrig aldrig nånsin kunna göra något fel och vadå separatism det är ju faktiskt omvänd rasism mot mig som man buhu nu förtrycker du mig hemska kvinnor och alla vet ju att det egentligen är män som har det sämst och VARFÖR FINNS DET INGEN INTERNATIONELL MANSDAG VA?

Snälla. Bara…bara lägg av. Sluta snubba er. Ni smutsar ner den vänsterrörelse som jag tycker är så fin. Lyft blicken från era Marx-böcker, och se att ni ofta beter er som det ni påstår er kämpa mot. Kalla er feminister, kalla er inte feminister, herregud kalla er för läsburk Andersson om ni känner för det, bara ni släpper taget iallafall litegranna om era privilegier och fattar att ni är en del av förtrycket.

Ni tycker säkert att det är mycket jag begär. Det gör kanske ont och ni kanske blir lite ledsna över att jag är arga på er istället för att hylla er för att ni påstår er vara feminister eller antirasister eller vad ni nu väljer att kalla er. Men som jag sa: det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Bara för att man stolt titulerar sig som del av vänstern är man inte ansvarsfri för allt förtryck som dagligen pågår. Våga se förtrycket. Våga analysera det. Våga kämpa mot det med samma frenesi och energi som ni kämpar mot kapitalismen. Då, och först då, kanske ni får ett tack från mig.