Jag har tänkt på en grej. Varför är det så många som tycks tro att vi vita antirasister är gjorda av glas? Att om vi vita antirasister får kritik så kommer…ja, vad hända? Jag tycker att oerhört mycket av kritiken som förs fram mot vit antirasism är BRA. Den är viktig. Det är inte vår sak att diktera reglerna för kampen. Vi får aldrig någonsin glömma bort VARFÖR vi är antirasister – det är förhoppningsvis inte för att bli kända eller omtyckta eller få en ledarspalt nånstans. Vi gör det väl ändå för att vi tycker att det är det enda rätta att vara?

Men så fort kritik riktas mot vit antirasism så måste kritiken kritiseras. Särskilt när det är vita, MANLIGA antirasister som kritiseras. Varför är det egentligen så? Jag menar, jag har fått kritik för både min antirasism och min feminism. Gjorde det ont? Ja. Var den alltid rätt? Nej, kanske inte. Lärde jag mig ofta något av det, lärde mig att tänka om och utvecklas? Ja.

Beror det på att jag är kvinna? Jag är trots allt van vid att få kritik vad jag än gör. Visst att det skaver när privilegier ifrågasätts och synliggörs men kamp MÅSTE skava ibland. Går det helt smärtfritt så tror jag inte det går framåt, helt enkelt.

Och ärligt talat: är det verkligen nån som sagt “vita är inte välkomna, vi vill inte ha vita antirasister”? Jag tvivlar faktiskt på det. För det jag läser, det jag hör, är att vi borde kliva ett steg åt sidan. Att vi borde lyssna.

Precis så som jag vill att män ska lyssna när vi kvinnor skriker oss hesa om vårt förtryck, vill den som är utsatt för rasism att VI ska lyssna.

Istället för att skriva en sjuhundrafyrtioelfte text om antirasism kanske vi borde lyssna på de som idag, igår, imorgon skriver och diskuterar och vrider och vänder – men aldrig hörs i debatten. DÄR tror jag att problemet ligger – att så många har fått uppfattningen att antirasism är nåt man gör för att lyfta sig själv. Inte för att det är det enda rimliga att göra. Det enda mänskliga.

Och det har fått folk att helt täppa till öron, hjärnor och hjärtan. “Kom inte här och ta ifrån mig min biljett in i finrummen. Kom inte här och sno min chans att få vara hjälte”. Äh jag vet inte, kanske är jag bara ute och cyklar nu. Men för egen del har jag senaste halvåret lärt mig detta: det är bättre om jag använder mina privilegier för att lyfta någon annan, än att jag använder dem för att lyfta mig själv. Om inte annat ger det mig ett renare samvete.