Det här är fortsättningen på mitt försök att beskriva mitt idealsamhälle. Det här inlägget tänkte jag skulle handla lite om jämställdhet, men som vanligt lär jag flumma ut och landa i typ Säffle.
Jag är feminist. Det är för mig något självklart och ingenting jag egentligen funderat över, inte förrän folk började ifrågasätta det. För mig är ett sådant ifrågasättande ungefär som att undra “Varför är du människa?”. Feminism handlar för mig (och typ de flesta andra feminister) inte om att kvinnor ska ha det bättre om män. Det handlar inte om att vi vill “ta över världen” och få vara de överlägsna som sitter på all makt.
Feminism handlar för mig om att vi ska bli jämlika. Jag vill bli värderad utifrån min person, inte utifrån mitt kön. Varför skulle det spela någon roll vad jag har mellan benen? Jag kan inte komma på många tillfällen där det är särskilt relevant. Ändå är just den frågan så ofantligt viktig för så ofantligt många. Jag har, hela mitt liv, blivit behandlad annorlunda enbart utifrån mitt kön. Allt ifrån hur jag gått klädd, till vilka leksaker jag fått, till vilka leksaker ANDRA tyckt att jag ska vilja ha och tusentals andra saker. Vi är idag konstant omgivna av reklam och TV-program och andra medier som berättar för oss hur vi ska vara. Som säger “Det här är vad du vill ha!”. Inte så konstigt att det blir som det blir.
I min idealvärld, i min utopi, så tittar folk på mig och ser Anny. Inte främst kvinnan Anny, utan personen. Ser min kompetens och mina kunskaper – och låter bli att värdera dem utifrån vilket kön jag har.
Att det 2012 fortfarande är stora skillnader i lön beroende på om du är kvinna eller man tycker jag är skit. Varför ska kvinnor värderas lägre? Varför är det prompt kvinnan som ska stanna hemma med barnet? Pappan är väl lika mycket förälder han?
(Föga förvånande är det kanske är jag tycker att kvotering är bra. Det känns dock som något jag kan skriva hur mycket som helst om, så jag väljer att ägna ett helt inlägg åt det. Jag hoppas ni inte misstycker.)
Men feminism handlar om så mycket mer. Feminism är att bli lika upprörd för det jag skrivit om ovan, att vilja kämpa mot det, som att bli upprörd över att pappor ofta blir särbehandlade i vårdnadstvister. Jag som feminist blir lika upprörd när en man blir objektifierad som när en kvinna blir det. Jag som feminist tycker helt enkelt att ett jämställt samhälle är att föredra, på alla punkter. Jag tror inte att vi kommer ta oss dit under min livstid, men kanske ett steg på vägen iallafall?